Problemet var bara hur jag skulle fortsätta, då det fantastiska med en demokrati är att ingen kan skylla ifrån sig. Om fel beslut fattas, så är vi inte oskyldiga som individer då vi alla haft möjlighet att påverka vår omgivning till att rösta fram andra människor.

Frågan är bara vad teoretiska resonemang spelar för roll, när verkligheten ser ut som den gör?

För vem klandrar grekerna, när Grekland som land närmar sig statsbankrutt? Vem frågar sig vilket ansvar den enskilda individen har, när den moderna staten som vi gjort oss vana vid verkar falla? Och vem tar ansvar, när ingen verkar vilja se sanningen?

Aftonbladet sätter fingret på problemet när de döper en artikel till ”fifflar – men har inget val”. Eftersom alla andra fifflar så tvingas även du att fiffla… Plötsligt grips jag av en röst inom mig som upprepar samma fras om och om igen:

”Never mention the war.”

Så fort någon tar upp andra världskriget så förlorar man genast diskussionen. Anledningen till detta är att det som hände under krigsåren är så hemskt att allt annat bleknar i jämförelse. Måhända är det den arla morgonen, men tänker utmana ödet.

Förintelsen. De flesta vet nog vad som hände, så jag tänker inte ta upp den. Vad jag däremot tänker dra för jämförelse är hur tyskar i allmänhet och tyska lägervakter i synnerhet behandlade ansvarsfrågan efter kriget.

”Alla andra gjorde det så jag hade inget val.”

En enkel förklaring till ett svårt problem. Hur hanterar man någonting man varit delaktig i, men som i efterhand riskerar att svärta ner en otroligt mycket? Hävda att man inte hade något val.

Samma modell använder greker när de försöker skylla ifrån sig vad som händer i deras land. 17 000 pooler i ett välbärgat område, väl synliga via satellit, blev lite över 300 när skatten skulle betalas in. Man hade juh inget annat val…

Givetvis minskas marginalerna desto sämre man har det. Det är inte en svår gissning att anta att alla de som demonstrerat mot nedskärningar på mer eller mindre våldsamma sätt faktiskt har det väldigt svårt, men det döljer inte problemets kärna.

Grekland har skaffat sig en kostym som är på tok för stor, men landet klarar inte av att bära den därför att medborgarna smiter undan att betala den skatt som skall bekosta allt det offentliga som de samtidigt vill utnyttja och behålla. Där är problemet, ett problem som man tyvärr försöker dölja med att man inte har något annat val än att fuska med skatten.

Men det konstigaste måste ändå vara att långivarna varit beredda att öppna sin plånbok så länge…

”Den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter och många internationella normer som härrör från den, betonar staternas åtagande att respektera och garantera mänskliga rättigheter som omfattar rätten till fysisk och mental säkerhet, frihet från diskriminering på grund av kön samt rätten till hälsa.”

Visserligen är kvinnor numera skyddade, i alla fall i Sverige. Redan 1982 lagstiftade man om förbud mot kvinnlig omskärelse, ett förbud som 1999 skärptes genom slopandet av krav på dubbel straffbarhet. Handlingen anses så grav att du, i likhet med barnprostitution och folkrättsbrott, inte ens kan gömma dig bakom argumentet att det var lagligt i landet som handlingen utfördes i.

Men kvinnor utgör bara halva befolkningen…

”Världshälsoorganisationen, WHO, uppskattade år 2007 att 30 % av världens män är omskurna.”

Tre av tio män har blivit amputerade. Vissa har gjort det i vuxen ålder, av estetiska skäl. Andra har blivit omskurna av medicinska skäl, som för trång förhud. Men den stora massan har utsatts för det övergrepp manlig omskärelse medför, helt utan annan anledning än att kulturen påbjuder detta.

Så varför vågar inte politikerna säga som det är? Att manlig omskärelse är ett lika stort barbari som kvinnlig?

Man skär bort väldigt känsliga delar på det manliga könsorganet, man ökar risken för njurskador och penisen blir skitigare (ett väldigt väl valt ord) med allt vad det medför. Samtidigt vinner man (kanske) en lägre spridningstakt av HIV, givet en 2 år lång studie…

Vi tror inte på pedofiler, när de envetet hävdar att den djupaste relation mellan en vuxen och ett barn är deras sexuella relation. Vi vet att det är fel. På samma sätt vet vi att det inte finns några medicinska fördelar med manlig omskärelse. Ändå håller samhället seden bakom ryggen.

”Att betrakta föräldrars önskan om avlägsnande av kroppsdelar som en rättighet – och värd samhällets insats – förefaller i det närmaste absurt.”

Kan det vara av rädsla för vad människor likt Daniel Jonas kan tänkas säga, som politikerna inte vågar ta barnen i försvar?

”Om omskärelse skulle förbjudas så skulle vi från den judiska församlingens sida förmodligen ta upp det som ett diskriminerings­ärende. För mig är det en självklar rättighet.”

Det finns de som hävdar att kvinnlig omskärelse är en självklar rättigheter för en liten flickas föräldrar att besluta om. Det är till och med så att många föräldrar ser kvinnlig omskärelse som en viktig del av deras religion, en ursäkt Socialstyrelsen tagit till för att slippa hantera frågan om manlig omskärelse. Ändå har man, tack gode någon, förbjudit kvinnlig omskärelse.

Men i Socialstyrelsens värld väger föräldrarnas mänskliga rättigheter gällande religionsfrihet starkare än barnets mänskliga rättighet till fysisk säkerhet. Det känns lite som att barnen kan man köra över då de inte kan klaga. Föräldrarna däremot, som kan skrika om diskriminering, vågar man inte gå emot.

”Detta är en kulturell och religiös sedvänja som måste respekteras oavsett vad man tycker om den, säger han. Den har förekommit i flera tusen år, och i de delar av världen där detta är vanligt är det ingenting man ens diskuterar. Här i Sverige används ofta kritiken mot omskärelse av de mörka makter som är emot integration och invandring.”

Det vore väl fruktansvärt om man slutade amputera små pojkar. Man har alltid gjort så, men är argumentationen seriös? Om man skall ta till ”mörkerkrafter” så kan man jämföra exemplet med stening av kvinnor som varit otrogna. Man har alltid gjort det. Eller avhuggna händer på tjuvar. Så har det alltid varit. Känns argumentationen fortfarande lika seriös? Nej, absolut inte.

Runt om i världen finns det en massa kvarlevande riter som vi starkt ifrågasätter. Saker som inte har någon egentlig mening, som skadar offret och där offret inte ges något val. En småpojke som omskärs har inte gjort ett eget val, hans framtida sexuella njutning begränsas och en naturlig del av en frisk man amputeras. Likställ omskärelse av minderårig med kvinnlig könsstympning, för det är vad det är, och tillåt myndiga män att själva välja huruvida de vill amputera delar av sitt könsorgan eller ej. Seriöst, vad är det värsta som kan hända om man skulle välja att skydda barnen?

Just det, ingenting. Gör om. Gör rätt.

Manlig omskärelse skall inte subventioneras av landstingen. Manlig omskärelse av minderårig borde inte ens vara lagligt. Svårare än så är det inte.

Fast å andra sidan, den som tror att det svenska kynnet har sitt ursprung i höga skatter kan inte sin historia. Sverige har alltid varit ett kargt land där folket fått kämpa hårt för att överleva. De som inte varit lite giriga, arbetat hårt och planerat har inte klarat sig. Det, och Luthers 95 teser, är vad som legat till grund för den svenska mentalitet som fortfarande genomsyrar samhället. Inte höga skatter vilka måste ses som en nymodighet med lite perspektiv.

Men kanske är det så att de mest avundsjuka personerna har sökt sig till journalistkåren. Ofta intelligenta och högpresterande personer som dagligen tvingas förhålla sig till vad som säljer i ett yrke de från början trodde handlade om att avslöja stora hemligheter, frottera med kändisar och resa jorden runt. Nu sitter de med sin utbildning, några hundår och med minimal möjlighet att ta nästa steg upp på samhällsstegen. Klart man blir bitter.

”Nu går mediernas drev mot IKEA:s grundare Ingvar Kamprad. Ingenstans är jantelagen så stark som inom journalistkåren. Man hatar människor som lyckats och som gjort Sverige rikt.”

De allra flesta jobbar för att tjäna pengar. Visserligen finns ett mått av annat som driver oss, exempelvis arbetskamrater och känslan att göra något, men hade man tagit bort lön och gett till alla efter behov så hade få jobbat efter förmåga (eller som i Sovjet där få sökte gränsen för sin egna förmåga). Det är i grunden en sund struktur då det skapar en alltjämt ökande levnadsstandard för de allra flesta, till skillnad från alternativen som istället fördelar armodet lika, men det skapar även en vilja att ha mer även när man har ”tillräckligt”.

Vad är då tillräckligt? Frågan i sig är lättare att ställa än vem som skall få avgöra vad som är tillräckligt. Genom historien har två saker drivit utvecklingen. Ingen av dessa har varit företag eller demokrati. Företag har inte velat satsa på projektet därför att man varken sett hur man skall kunna tjäna tillbaka pengarna eller haft resurserna. Stater som haft resurserna har sällan haft den egna kompetensen att avgöra vad som är värt att satsa på samtidigt som folket krävt andra saker. Istället har det varit enskilda mecenater och krig som drivit utvecklingen. Mikrovågsugnen, som vi ser som självklarhet, uppfanns under arbete med radaranläggningar under andra världskriget för att bara ta ett exempel. Datorn ett annat, en skapelse för att avkoda krypterade meddelanden som numera blivit en den av var mans vardag. Mecenater å sin sida har drivit utvecklingen på sitt sätt, exempelvis genom släkten Medici som låg till grunden för den italienska renässansen, genom att sponsra saker de gillar eller betala hutlösa summor för lite extra lyx. Platt-TV för att ta ett vardagsfenomen som för bara några år sedan var reserverat för de rikaste.

Man behöver således inte vara generös för att göra samhället gott. Genom att skämma bort sig själv, exempelvis genom att köpa en platt-TV för tio år sedan, kan man finansiera en utveckling som tids nog förändrar våra liv. Samtidigt kan man fråga sig hur många som skulle hävdat att en tjock-TV var ”tillräckligt” för tio år sedan?

Försök sedan komma på vem denna visionär är som kan se alla sakers potential och känna vad du vill bättre än dig själv, och du inser vilka problem kritikerna mot ”de rika” egentligen står inför ifall deras kritik är byggt på annat än avundsjuka.

Vad som hände Ingvar Kamprad, och väldigt många andra, var två saker. Å ena sidan kröp marginalskatten upp på nivåer där du plötsligt fick betala för att få arbeta (även mindre rika personer som Astrid Lindgren vars böcker gladde många betalade 102% skatt på sina sista intjänade slantar). Å andra sidan var arvsskatten hög, 30% med tydlig risk för framtida höjningar, vilket skrämde många familjeföretagare då deras tidigare stabila ägande riskerade att sluta i försäljning bara för att betala skatten. Även de som gillade att betala skatt kunde rysa över hur deras lilla bebis, familjeföretaget, skulle styckas av giriga kapitalister i vad som många på vänsterkanten kallar kvartalskapitalism (ännu en intressant liknelse då familjeföretagande i generationer måste vara så långt ifrån kvartalskapitalism man kan komma).

Men man behöver varken leva i ett samhälle på väg mot socialism genom reformer eller för den delen vara superrik för att vilja minska sin skattebörda. Så länge politikerna inte kan motivera sin användning av varje skattekrona, vad vi får ut av det vi betalar in, så kommer det alltid att finnas en känsla av att politikerna slösar med medborgarnas pengar. Eller du kanske vill att statliga bolag skall kasta bort 36 000 kr per kund bara för att sedan säljas för 1 kr? För att inte tala om hur kommuner ena dagen säljer något för en spottstyver för att dagen därpå köpa tillbaka den för mångmiljonbelopp? För att inte tala om Miljöpartiets favoritprojekt som förväntade betalas tillbaka på 24 år (mot 3-5 i näringslivet) även om många skrek att det handlade om glädjekalkyler (slutnotan blev betydligt högre än vad man räknade på, även om de duktiga politikerna hävdar att den blev billigare då man reviderade budgeten 2003). Listan kan göras betydligt längre och oavsett politisk färg går det att hitta något vilket gör det hela intressant. Politiker gör ofta ogenomtänkta saker eller agerar av egennytta istället för samhällsnytta därför att de sällan behöver ta konsekvenserna av sitt handlande. Det noterar folk och därför vill man så lite som möjligt finansiera vansinnigheterna.

Vilket gör journalisternas dubbelmoral allt tydligare. Det vore intressant om någon hämtade ut de senaste årens skattedeklarationer inlämnade av alla som klagat så högt på Ingvar Kamprads skatteplanering. Björn Fridén, skribent på Aftonbladets ledarblogg är ett sådant exempel. Eller, då han bara är 26, kanske man istället borde granska hans föräldrars kommunikation med detta heliga verk.

”Skattefusk, eller skatteplanering som den lagliga men lika klandervärda motsvarigheten heter, är åter på tapeten.”

Enligt Björn Fridén, och troligt väldigt många andra, är skatteplanering någonting lika klandervärt som skattefusk. Därmed likställer han svartarbete, tydligt felaktiga avdrag och ren desinformation med ROT-avdrag, avdrag för bilkostnader i tjänsten och hemdator för att bara ta upp några exempel. De första exemplen handlade om kriminella handlingar men de andra är helt legala sätt att minska sin skatt på som väldigt många människor nyttjar i sin skatteplanering.

Därför vore det intressant att granska hans föräldrars skattedeklarationer för de senaste åren, för att se om de också gjort denna förkastliga handling som uppenbarligen bör likställas med skattefusk även om det är helt lagligt. Eller är det så att hans kritik mot skatteplanering bara gäller de som tjänat mycket?

Sen har vi de klassiska argumentet; att det kanske aldrig blivit någon framgångssaga om IKEA ifall Ingvar Kamprad stannat kvar i det svenska skatteverkets trygga famn men det bryr han sig nog inte om. Han har nog inte ens reflekterat över allt han troligtvis köpt på IKEA som han kanske inte haft råd med utan bolaget. För Ingvar Kamprad, till skillnad mot de allra flesta andra, är rik och bör därför dömas enligt andra betydligt hårdare regler. Därför blir Ingvar Kamprads skatteplanering liktydigt med skattefusk i Björn Fridéns ögon samtidigt de flesta andras skatteplanering viftas bort som något helt naturligt.

Men oavsett framgångssaga eller ej, i mitt samhälle är alla lika inför lagen. Ingvar Kamprad har samma rättigheter att skatteplanera som du och jag. Ger lagstiftarna oss verktygen så har vi all rätt att använda dem. Eller, som Björn Fridén verkar förespråka, inte använda dem.

Fast då kan han samtidigt ge hela sin lön som gåva till den svenska staten. Allt annat blir plötsligt väldigt ihåligt. Det är, mig veterligen, nämligen inte förbjudet att donera alla sina pengar till det offentliga även om det är rekommenderat att han behåller tillräckligt för att betala skatten. Gåvor är, än så länge, inte avdragsgilla.

Det har bland annat byggbolaget Järntorget Bostad fått uppleva efter att de hängts ut i TV4:as Byggfällan, trots en friande tingsrättsdom.  Även andra uthängda byggare har kritiserat Martin Timells agerande och vissa har gått så långt som att såga hans kompetens i ämnet. Vilket är olyckligt. Det går inte att ensidigt kritisera programmet Byggfällan, att byggare ofta saknar kompetens eller fuskar är ett vanligt förekommande fenomen, men deras agerande tvingar en att undra vad de medvetet utelämnat för att skapa ett bra program för oss tittare.

Problemet definieras enklast i vetskapen om hur enkel det är att fatta beslut som gynnar en själv, oavsett hur konsekvenserna slår mot andra. Ödet för den byggarbetare som felaktigt hängs ut spelar inte så stor roll för Martin Timell när alternativet ställs mot att han misslyckas att leverera det program TV4 beställt. Vinstmålen går före individen. Det är också här som skiljelinjen mellan privat och statlig verksamhet går, något som i TV-världen får jämföras med reportaget ”den andra våldtäkten” där Svt:s Uppdrag Granskning bytte frågeställning från att en pojke blivit oskyldigt dömd för två våldtäkter till att invånarna i samhället Bjästa genomförde en veritabel häxjakt på två våldtagna flickor.

Att bejaka objektivitet är ett viktigt tankesätt som kan slå åt båda hållen. De är också det tankesättet gör förslaget om att överklaga sina betyg så olyckligt. Betyg är visserligen ett myndighetsbeslut och bör således kunna överklagas, men då måste de även kunna överklagas av alla berörda parter.

”Det är en jätteviktig principfråga. Betygsättning är myndighetsutövning, och juridiskt sett anser jag att en elev måste ha en chans att överklaga, säger Sofia Larsen (c), ordförande i riksdagens utbildningsutskott.”

Både Centerpartiet och Kristdemokraterna driver linjen att elever skall kunna överklaga sina betyg. Idag är elever helt i händerna på sina lärare och riskerar därigenom att utsättas för samma godtycklighet som de byggare Byggfällan granskar. De flesta elever förtjänar troligtvis de betyg de får, men alltför ofta hör man hur elever känner att de fått sänkta betyg därför att de inte kommit överens med lärarna. Således låter förslaget i sig ganska rimligt.

Men ett förslag är bara rimligt om det leder till en förbättring. Idag finns redan möjligheten till en rättssäker omprövning av ens betyg. Visserligen ändras inte det betyg som man fått från skolan, de är nämligen baserade på vad man uppvisat under den tid man gått kursen, men Komvux erbjuder fortfarande ett rättssäkert sätt att ”överklaga” de betyg man söker vidare på.

Vad som däremot inte finns är en statlig myndighet som hanterar rena överklaganden. Varför då? Ett enkelt svar skulle vara som ovan, att möjligheten redan erbjuds genom dagens Komvux. Varje rättssäker process måste nämligen innehålla ett färdighetsprov så att man verkligen kan avgöra om ett felaktigt betyg utställts. Således fokuserar man på ett låtsasproblem. Eller?

”En högstadie- eller gymnasielärare kan ha ett par hundra elever. Ska det vara möjligt att någon annan person ett år senare ska utvärdera ett betyg måste läraren skriva ned omdömen om varje elev och inte ytligt utan omfattande, så att det på allvar går att använda i en överklagandeprocess.”

Jan Björklund skräder inte orden när han kritiserar förslaget, för skall man skapa en process där satta betyg skall kunna överprövas så måste allt inlämnat material sparas. Dessutom måste ett skriftligt omdöme nedtecknas om varje elev efter varje lektion för att ge möjlighet till bedömning av just den elevens kunskaper. Om det inte går så långt att alla lektioner måste spelas in, så att en grupp skall kunna ge en rättvis bedömning och därigenom kunna genomföra en rättssäker överprövning av lärarens betyg. Annars kan ingen hålla reda på huruvida det satta betyget motsvarar vad eleven presterat under kursens gång. Låter det som ett bättre alternativ än dagens Komvux?

Då får man inte glömma att förslaget beräknas kosta minst 250 miljoner kr. Förutom kostnaden för arkivering.

Men det är inte här kritiken för läggas. Rättssäkerheten måste få kosta och oavsett hur orimliga och verklighetsfrånvända förslag är så kräver demokratin att de diskuteras. Vissa av dem kommer till och med genomföras. Istället ligger problemet i frågans ensidiga natur.

Alla pratar om hur elever som känner att de fått lägre betyg än vad de förtjänar skall kunna överklaga sina betyg för att därigenom få möjlighet att höja dessa.

Men folk glömmer alla de elever som får för höga betyg i förhållande till deras prestationer. De som fuskar kan man idag hantera, men vad skall man göra med alla de som höjer sina betyg genom att smöra för lärarna, uppföra sig väluppfostrat eller bara ser bra ut? Skall även deras betyg kunna överklagas? Politikerna pratar om hur viktig rätten till prövning är då betygen avgör var man kommer in, men glömmer samtidigt att varje person som kommer in på för högt satta betyg gör detta på bekostnad av någon annan sökande då antalet platser är begränsade.

Att vilja eliminera godtycklighet i rättssäkerhetens namn bara för att skapa andra liknande problem inom samma ram skapar bara rättsröta. Det är en lappa och laga-mentalitet som alltför ofta kännetecknar politiken men sällan hjälper samhället eller dess invånare. I det här fallet kan varken andra lärare eller rektorer tänkas vara opartiska. De har både en arbetsrelation till den lärare vars betygssättning kritiseras, en egennytta i att framstå som kompetenta vilket mäts i de satta betygen samt en maktställning som ifrågasätts av eleven som anser sig ha fått för lågt satta betyg. Att då be dessa göra en ny prövning av satta betyg är som att be vargen vakta fåren.

Sedan länge har man insett problemet med den betygsinflation som riskerar att göra gymnasiebetygen värdelösa. Vad är ett MVG värt idag, då skolorna tävlar om elever med möjligheten att få höga betyg som morot? Inte heller hjälper att de nationella proven numera tas in slumpmässigt och dubbelrättas när lärarna ändå tenderar att ge högre betyg än de kunskaper eleven uppvisar. Att sedan införa ett system som ger elever möjlighet att höja sina betyg ytterligare skapar bara mer problem än de löser.

Inte ens idén om att låta elever få möjlighet att tentera upp sina betyg inom skolans ram löser problemet. Redan på ”min” tid så förbjöds skolorna att låta eleverna tentera upp betyg, då det ansågs inflationsdrivande. En möjlighet att gång på gång tentera upp betygen löser inte problemet så länge man inte samtidigt riskerar att betygen sänks vid dåliga resultat. Och det löser inte heller problemet med alla de betyg som är satta för högt i jämförelse till elevens kunskaper. Istället måste man våga tänka utanför ramarna.

Man skulle kunna låta de nationella proven definiera vilka betyg som får delas ut. En skola som löpande ger eleverna högre betyg än deras provresultat berättigar borde kunna granskas och deras rätt att ge betyg dras in till förmån för nationella provsamordnare som skulle komma och testa eleverna.

Eller så skulle man kunna frångå betygens värde helt och hållet. Tänk om den enda betygssättning lärarna gjorde var en inbördes rangordning av eleverna baserat på deras provresultat. Samtidigt skulle antagningen till högskolor och universitet kunna lösas genom stora nationella prov, om möjligt över flera dagar, där alla de kunskaper eleverna skall ha lärt sig testas. Det vore kanske det mest rättvisa systemet och det skulle eliminera all den rättsosäkerhet dagens system medför, men säg den politiker som skulle våga föreslå något liknande?

Därmed återstår bara att fråga politikerna om den rätt de föreslår att få felaktiga betyg överprövade även gäller de elever som vill överklaga andras för högt satta betyg.

”Här är siffrorna som kan skrämma bort eventuella köpare av Saab. Bara de senaste elva åren har Saab redovisat förluster på över 25 miljarder kronor. Det motsvarar över 6 miljoner om dagen eller nästan 19 000 kronor per bil.”

Inte heller har det blivit bättre sedan Spyker tog över som ägare:

”Verkligheten har hunnit i kapp Saab Automobiles högt ställda försäljningsmål. De har halverats sedan i våras. Förlusterna rullar däremot in helt enligt planen. Tredje kvartalet innebar ett minus på runt 370 miljoner kronor.”

Till och med experter på bilmarknaden tror att Saabs förvandling från gökunge till vinstmaskin är lönlös. De har helt enkelt inte volymerna som krävs för att kunna utveckla nästa generations Saab-bilar.

”I bästa fall kan det dröja upp till tre år. Men kanske två år. Saab har inte resurser att utveckla en ny produktgeneration, det kostar flera miljarder kronor.”

Eller för att säga det på ett mer politiskt korrekt sätt:

”Det är klart att jag hoppas att de klarar sig, men situationen är extremt osäker.”

Ändå vill Aftonbladets ledarsida hänga ut Maud Olofsson för att hon inte ville göra som Mona Sahlin och köpa företaget:

”Sedan dess har regeringens näringspolitik mest handlat om att svära sig fri. Det gäller inte minst fordonsindustrin. Till skillnad från i de flesta andra europeiska länder – och i USA – vägrade den svenska regeringen att stötta industrin.”

Men vänta ett tag. Saab klarade inte av att stå på egna ben innan finanskrisen. De har inte klarat av att vända förlust till vinst under den nedgång som varit. Och trots att bilmarknaden återhämtar sig så verkar det ändå inte som om Saab kommer komma upp i de volymer som behövs för att kunna utveckla nästa generations bilar.

Och då skall Maud Olofsson få kritik för att hon inte ville köpa företaget?

Nog för att det är Ingvar Persson som formulerat kritiken, en person som alltför ofta kritiserar Alliansen utan att det verkar som om han förstår vad det är han kritiserar, men ändå? Tycker han, och i förlängningen resten av Aftonbladets ledarredaktion, att det bästa sättet att spendera åtskilliga miljarder kronor årligen hade varit att driva en biltillverkare? Istället för att använda pengarna till annat, typ en kömiljard för att minska köerna i vården eller några fler miljarder till vård och omsorg för de allra sjukaste?

Det värsta är att vi talar om minst två miljarder. Årligen. Men varför stanna där? Politiker brukar vara väldigt duktiga på att driva olika sorters verksamhet, särskilt när det gäller att dra ner på produktion som inte är lönsam… Har Ingvar Persson aldrig hört talas om förra gången staten försökte gå in och rädda en dödsdömd industri?

I dagens ledare från Aftonbladet väljer man nämligen att kritisera den striktare immigrationspolitik som numera förs.

Den diskussionen har vänsterns förespråkare tagit många gånger och det finns många poänger att hämta här. Ingen skall behöva komma till Sverige som ”gästarbetare” och tjäna 2-3000 kr i månaden, oavsett om man är bärplockare i skogen eller städare på hotell.

På samma sätt kan man kritisera åtstramningar inom delar av anhöriginvandringen där det numera krävs att man kan visa att man kan försörja sina nära och kära som man vill ta hit. Visserligen finns det en poäng i att Sverige inte kan betala ut försörjningsbidrag till alla i hela världen bara de lyckas ta sig inom landets gränser, men samtidigt bör inte anhöriga som har goda skäl att komma hit annat än rent ekonomiska inte stoppas.

Däremot borde man fundera över huruvida anhöriga till minderåriga skall få komma hit, eller om man skall följa de internationella konventionerna som säger att minderåriga skall återförenas med sin familj i det land föräldrarna är i. Det kanske skulle minska den ström av ”minderåriga” som kommer till Sverige för att tre månader senare, när de fått uppehållstillstånd, plötsligt mirakulöst hitta hela sin familj över Facebook (ett problem norrmännen delade med oss tills den dag de började medicinska tester som kan visa huruvida personen är äldre än 19 eller ej). Istället skulle samhällets resurser kunna hjälpa de som verkligen är föräldralösa och som behöver samhällets stöd allra mest.

Men strunt i petitesser. De kan man riva runt i lite hur som helst. Vad man däremot kan konstatera är att Aftonbladets ledarsida trampar lite i galen tunna när de försöker sammankoppla kritik mot Sverigedemokraterna med Alliansens förslag.

”För två år sedan publicerade bland andra migrationsminister Tobias Billström och nuvarande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson artikeln ”Ta medborgarskapet från kriminella invandrare” på DN-debatt. De presenterade sin partirapport ”Fler vägar in”.”

I Japan får man vänta tio år på att bli medborgare. Givet att man inte får så mycket som en parkeringsbot under denna tid. Inte ens Sverigedemokraterna vill gå så långt. Trots detta kritiseras inte Japan för sina hårda lagar.

Men Japan visar något väldigt viktigt. Medborgarskap är något av de finaste saker som en nation kan ge en människa. Skall man då ge folk svenskt medborgarskap utan att de respekterar samhället?

Skall man ge svenskt medborgarskap till vilket patrask som helst, oavsett hur de behandlar det svenska samhället? Skall man acceptera att folk kommer hit, begår brott och utnyttjar trygghetssystemen för att därefter belöna dem med det finaste samhället kan ge? Är inte det om något att ge Sverigedemokraterna hjälp på vägen?

Finns det någon bättre propaganda än när en egyptier kommer till Sverige, skaffar medborgarskap åt sig själv och sin familj, lämnar landet och spränger upp sig själv. Följt av artiklar där hans fru förklarar hur stolt hon är över att hennes man blivit martyr?

Det samhället borde göra är att berätta för alla som kommer hit om vilka regler som gäller i Sverige. Att män inte bestämmer över kvinnorna. Eller tvärtom. Att alla har rätt att säga vad de vill så länge de inte angriper hela grupper. Oavsett om de grupper man angriper är svenskar, araber, judar, homosexuella eller vad som helst. Att man får avbilda Mohammed på samma sätt som man får driva med Jesus och Buddha. Men att ingen får använda våld mot någon annan (så länge det inte är sanktionerat enligt svensk lag och det våldsmonopol staten skall ha). Och att alla har en skyldighet att i största möjliga mån bidra till sin egen försörjning för att därigenom skapa resurser som samhället kan använda till att hjälpa de svagaste?

Lägg därtill att man borde begränsa rättigheterna för de som bara har uppehållstillstånd så att de endast får ett minimalt skydd av samhället (mindre bidrag för att kunna överleva, fri akutsjukvård etc) för att begränsa antalet lycksökare.

Och så borde man kräva att de som vill bli medborgare skall ha vistats i Sverige utan att begå allvarliga brott under en längre period, säg 5-7 år, samt att de klarar av ett enklare medborgarskapsprov där de ställs inför frågeställningar om allt ifrån allas lika rättigheter till yttrandefrihet och andra saker som gör Sverige så unikt som landet är.

Fast det vore väl för mycket att be om? Kanske tycker Aftonbladet till och med att jag låter som en Sverigedemokrat. I sådana fall börjar man gå ut på svag is. Allt jag hävdar är att ett svenskt medborgarskap är bland det finaste som finns och alla svenskar, naturaliserade eller infödda, bör kunna vara stolta över att vara just svenskar. Kritiserar man detta så förminskar man det unika med Sverige som så många uppskattar (och som troligtvis Aftonbladets ledarredaktion också älskar, om än i det fördolda, då de fortfarande bor kvar i Sverige istället för att flytta någon annanstans). Resultatet av kritiken riskerar således att slå tillbaka på ett sätt som få verkligen vill.

Men det är kanske vad Aftonbladets ledarredaktion är ute efter. Vad annat för motiv kan de ha att försöka blanda ihop vettiga förslag från Alliansen med rent folkrättsligt tvivelaktiga förslag från Sverigedemokraterna än att få Sverigedemokraterna som landets tredje största parti.  Om inte annat så skapar det rubriker och rubriker säljer tidningar och därigenom betalar deras löner.

Än värre blir det när man får reda på varför. Tio minuter innan idioten sprängde sig själv så fick både TT och Säpo terrorvarningar. Sverige har nämligen begått två fruktansvärda brott.

1. Numera har folk rätt att dansa, sjunga och gå i skolan. Inte bara i Sverige utan även i Afghanistan. Det är fruktansvärt.

2. Lars Vilks ritade en teckning. Det var fel. Man får inte avbilda ”profeten” Muhammed och de som gör det bör dödas. Eftersom Sverige inte dödat Lars Vilks utan istället givit honom skydd under paroller som ”yttrandefrihet” så måste även vi dödas som de medskyldiga vi är.

Demokrati har aldrig varit självmordsbombares bästa gren.

Vad skall man säga. Vore han ensam så skulle man bara tycka synd om honom. Visserligen har han sprängt sig själv för det heliga kriget men till vilken nytta? Alltså, inte till vilken nytta som om han skadade någon utan för sig själv. Han har tagit sitt liv och bestraffas således i all evighet. Nu sitter han där uppe med 40 oskulder och inser att han blivit lurad. Det är inte snygga tjejer som hans vänner försökt påskina utan 40 andra manliga självmordsbombare som aldrig haft sex. Mysigt värre.

(Nu hävdar jag inte att homosexualitet är fel, jag har flera homosexuella vänner, men offrar man sitt liv för en religion som förbjuder homosexualitet så måste det vara ödets ironi att för alltid hamna i himlen med 40 manliga oskulder som evigt sällskap).

Nu är han troligtvis inte ensam. Inte om man utgår ifrån experter på området i alla fall. Därmed blir allting betydligt mer skrämmande. Kanske hade polisen rätt tidigare, även om man grep fel personer. Och vilka idioter är det som kan tänkas stödja honom. Kommer även de vara beredda att satsa på molnet med de 40 oskulderna?

Tänk att Samuel P. Huntington hade rätt ändå.

”Det är klart att det finns ju en hotbild kanske.”

Nu handlar inte den före detta jämställdhetsministern Claes Borgströms uttalande om den alternativa verklighet hans politik utgår ifrån utan om ett eget behov att känna sig viktigare än vad man är. Visserligen har hans hemsida attackerats, troligtvis därför att han försvarar två kvinnor som säger sig ha blivit våldtagna av WikiLeaks frontfigur, men att det skulle betyda att det finns en hotbild mot honom som person känns lite väl överdrivet. Något som Claes Borgström för övrigt verkar vara medveten om, givet att han lagt till ett ”kanske” i sin kommentar.

Kanske är det så att han känner andra som han känner sig själv. Att ta till den enkla lösningen och skjuta budbäraren har skett många gånger tidigare då folk fått höra obekväma sanningar men enkla lösningar är sällan bra lösningar. Skjuter man budbäraren eliminerar man bara den tillfälliga obehagligheten; problemet kvarstår olöst.

När Julian Assange och WikiLeaks släppte vad de kallar ”cablegate”, ett stort antal meddelande mellan amerikanska ambassader och deras hemland, anklagades han direkt för att försvåra för amerikanska diplomater. Hillar Clinton gick så lång som att i ett försvarstal hävda att WikiLeaks skadat kampen för fred och frihet:

”Våra diplomater förhindrar att konflikter uppstår varje dag. De jobbar för att bekämpa internationell brottslighet. Det borde göra oss stolta.”

Hon har visserligen en poäng, måhända förhindrar man konflikter och bekämpar internationell brottslighet, men till vilket pris? Är det relevant att under parollen ”för mänsklighetens bästa” sprida skvaller om andra såsom att Nicolas Sarkozy är ”tunnhudad och auktoritär”. Robert Mugabe ”en galen gammal gubbe”. Silvio Berlusconi ”fåfäng och ineffektiv”. Tyvärr inte, vilket gör att Hillary Clinton försöker skjuta budbäraren istället för att ta tag i problemet.

Visserligen måste diplomater ha en särställning i samhället. Rättigheter likt diplomatisk immunitet och diplomatpost gör att diplomater i tjänst slipper oroa sig för vad nyckfulla statsledningar hittar på samtidigt som de kan prata öppet och fritt med hemlandet för att därigenom kunna utföra sitt arbete. Här kan den skada ”cablegate” gjort diplomatin inte förnekas. Samtidigt måste man vara medveten om att rättigheter, speciellt de som ger en särställning i samhället, absolut inte får missbrukas.

När Nordkoreanska diplomater använder sin diplomatiska immunitet till att smuggla cigaretter så ger de svenska utrikesdepartementet huvudvärk eftersom nordkoreanerna bryter mot anledningen till den diplomatiska immuniteten. På liknande grunder, om än utan att brott begås, skadar ”cablegate” respekten för den internationella diplomatin. Diplomatpost skall inte vara skvaller. Här är Jan Eliasson, fd utrikesminister, solklar:

”Jag tycker att det är viktigt att man är väldigt precis och noggrann när
man skickar diplomatiska rapporter. Rent skvaller brukar man inte
vidarebefordra, utan det är väl genomtänkta analyser och bedömningar som
kan vara relevanta för att förstå situationen för Sveriges intressen
och agerande”

Häri ligger också grunden för problemet, det problem som inte går att lösa genom att skjuta budbäraren. WikiLeaks har troligtvis skadat amerikanska utrikespolitiska intressen men skadan skulle inte uppstått om de amerikanska diplomaterna agerat korrekt från första början. Jämför detta med de amerikanska soldater som ”nöjesjagade” civila med en stridshelikopter i Irak. Problemet för USA var att någon läckte filen men problemet för samhället i stort var att soldaterna varit så säkra på att sekretessen skulle skydda dem att de begick brottet. På samma sätt är det inte att meddelandena släppts i sig som skapat rubrikerna utan de amerikanska diplomaternas agerande (och för den delen vissa politikers som blivit påkomna med byxorna nere). Hade man varit ärlig och öppen hela tiden så hade inga problem uppstått.

Men vem vill tro på den lilla pojken som säger att kejsaren är naken?

”Det är av yttersta vikt att skydda den diplomatiska korrespondensens sekretess”

Låt oss smaka på orden igen. Det är av yttersta vikt att skydda… ja vadå? Än så länge har det inte läckt särskilt mycket mer än skvaller. Är det vad diplomater använder sin särställning till?

Visst finns det faror med WikiLeaks avslöjande, men ligger farorna verkligen i avslöjandet?

”Det här stärker inte demokratin, det försvårar för demokratin och möjligheterna att arbeta med konfliktpreventiva åtgärder.”

Demokrati är ett av de känsligaste styrelseskicken därför att man utgår ifrån folkstyre och folkstyre kan bara fungera om folket är medvetna om alternativen. När valda politiker driver andra linjer än vad de har stöd för så måste de börja ljuga för sina väljare. Lögnerna kräver hela tiden fler lögner tills politikerna skapat en konspiration riktad mot sitt eget folk. WikiLeaks agerande ändrar på detta genom att berätta vad höga statstjänstemän och politiker säger bakom stängda dörrar vilket leder till att både väljare och journalister enkelt kan granska makten. Skrämma? Definitivt för politikerna. Ett hot mot demokratin? Snarare motsatsen.

Däremot är det förvånande att svenska tjänstemän ens diskuterar möjligheten att utlämna Julian Assange till USA. Här talar vi inte bara om stukad amerikansk självkänsla utan även om en attack mot meddelandefriheten och skyddet för journalister. Vad man än tycker om frågan i sak så är Julian Assange journalist och han har bara gjort detsamma som två journalister gjorde när de fick nys om Watergate (även om vissa ifrågasätter en sådan åsikt). Att fängsla eller döda den som berättar att kejsaren är naken är inte bara ett hot mot sanningssägarna utan även ett hot mot demokratin i sig. Journalister om några måste ha möjlighet att granska makthavarna och skyddas från deras nyckfullhet för att vi skall kunna bibehålla den demokrati vi har idag.

Samhället går mot allt mer kontroll. Rädslan för enskilda människor eller små organisationers missdåd anses berättiga enorma övergrepp i den enskilda individens integritet. Ett exempel på detta är hur Indien tvingar Blackberry att avslöja sina krypteringskoder – folk hade helt enkelt för mycket privatliv.

För oss svenskar kanske det inte är attacken på åklagarmyndigheten eller hur betalföretag anpassar sig till politikers krav om censur som borde vara det mest aktuella utan att den svenska staten samlar in information om alla och sparar denna trots att WikiLeaks visat att inte ens den amerikanska militären kan skydda att dylik information läcker ut till allmänheten. Hur skulle du känna dig om hela ditt liv lades ut för allmän granskning? Alla sidor du besökt, alla sms du skickat, alla e-mail du mottagit. Bara för att något idag är gott betyder det inte att det imorgon inte kan missbrukas. Att vi fått reda på att våra politiker konspirerar mot befolkningen är mumma för journalister och folk i allmänhet, men vad händer imorgon med de system våra politiker byggt upp?

Vem övervakar övervakarna?

—–

Nu verkar det som om WikiLeaks i förlängningen lett till en återupptagen diskussion om FRA-lagen. Det är vettigt. Sverige bör inte bli ett storebrorssamhälle likt de som beskrivs i 1984 och Kallocain. Oavsett hur mycket USA dreglar över informationen. Att vi skall försöka ta tillbaka vår integritet. Kanske är det värt att strida för?

Man kan bara gissa att många Socialdemokrater fick tårar i ögonen. Den Mona vi såg igår hade kunnat vinna riksdagsvalet 2010 utan problem men blev stoppad av sitt eget parti. Istället för att tänka och formulera morgondagens politik reducerades hon till att bli en kommunikatör. Välkommen till Socialdemokratin anno 2010.

Kanske visste inte rörelsen vad de behövde i en ledare. Utan tydliga krav eller en öppen debatt blev profilen byggd på fysiska attribut. Mona Sahlin blev inte vald för den tänkare hon är utan därför att hon är kvinna, men i samma sekund som det beslutet togs underminerade man även hennes mandat att driva en aktiv politik. Istället för en person som pekade med hela handen och stod stabilt i snålblåsten valde man ett darrande asplös som rörde sig vid minsta vindpust. Man skulle prata , ha rådslag och gemensamt formulera den nya politiken men det man fick var just ingenting.

Partiet klarade inte av att förnya sig själv. Den grundidé man har med sig från tiden då väljarna för första gången gav partiet makten vågar ingen sosse med ambitioner kritisera. Gör man det riskerar man inte bara att bli sedd som jobbig utan även den ultimata förolämpningen – att bli stämplad som ”moderat”.

Därför var det naturligt att partiet missade arbetslinjen. Ända sedan man grundades har man insett att det är arbete som bygger landet och skapar de resurser man har att fördela, men de problem man såg på 1910-talet är inte desamma som de arbetare möter idag vilket styrde in partiet på bidragslinjen. Oförmågan att förnya har lett till att dåtidens glasögon behållits varvid de enda ”sanna” arbetarna är de som inte jobbar (resten är kapitalister, om inte genom sina pensionsförsäkringar så för deras miljonvillor och drömmar).

Problemet härrör i den socialdemokratiska makthegemonin. Både de som arbetar och att någon behöver dra in pengarna som man skall fördela har glömts bort i samma takt som Socialdemokraterna vunnit val. Folk som ville ha politisk makt sökte sig till partiet där man blev tvungen att vara hänsynslös, kyssa upp och sparka ner, för att komma någon vart. Resultatet har inte låtit vänta sig; de översta skikten består av en hög jasägare som tagit död på den interna idédebatt ett parti för framtiden så starkt behöver.

Tyvärr för socialdemokratin verkar det som om dessa personer inte är beredda att tänka på rörelsens bästa eller ta ansvar för sitt eget handlande utan kommer kämpa med näbbar och klor för att sitta kvar vid de sinande men alltjämt lönsamma grytorna vilket lär, om möjligt, stagnera den politiska debatten än mer.

En socialdemokrat av idag skall prata om full sysselsättning och att alla som kan arbeta skall arbeta men måste samtidigt hylla höga ersättningssystem och förneka teorin om ekonomiska incitament. Man får gärna prata om tillväxt och utveckling men inte på bekostnad av ett skuldbeläggande av de som inte drar sitt strå till stacken (och definitivt inte misstänkliggöra folk som inte vill delta). Då är man osolidarisk och då kan man glömma en karriär inom partiet.

Kanske är sanningen så enkel. Det är nya tider. Mona Sahlin har insett detta men hon vågade inte säga något förrän makten och hela härligheten glidit henne ur händerna. Hon har försökt att få partiet att göra den högersväng som skulle ge Alliansen den slutgiltiga seger men rörelsen har vägrat att inse att 90 år har gått sedan man formulerade en vinnande politik och under de 90 åren har mycket vatten runnit under broarna.

—–

På samma tema borde nästa partiledare bli en man då Socialdemokraterna har varannan damernas som devis (och varannan herrarnas om talet om jämställdhet har någon substans). Återigen kan det tyckas konstigt att man väljer folk efter fysiska attribut men det blir rätt självklart när man inser hur partiet straffar de som vågar tänka självständigt och utmana den sittande makten.

—–

För övrigt måste den största positiva förändringen för konsumenterna, de vanliga arbetarna, vara prisjämförelsesajterna. Prisjakt.nu, Compricerm.fl. har bidragit till transparens genom att folk inte längre måste åka till tio olika butiker för att veta vad olika saker kostar. Därför lär Matpriskollen som samlar alla reklamblad folk får hemskickade från matbutiker och visar upp varorna på ett enkelt och översiktligt sätt revolutionera hur och var folk köper sin mat. Varför betala 179,00 kr/kg för en vara som en annan butik erbjuder för 129,00 kr/kg?

Däremot tycker man att samhället borde kunna kosta på sig att erkänna sina tillkortakommanden. För några veckor sedan stod det på SL:s hemsida att alla busslinjer fungerade bra när verkligheten visade sig bara man grävde lite – listan på antalet inställda bussar var tio sidor långt. Om man inte per automatik misstrodde SL och la ner extra tid på att kolla just den bussen man ville åka med på alla sätt och vis så fick man stå där vid busshållplatsen och hoppa för att hålla värmen.

Men det är inte bara uteblivna bussar som SL har problem att erkänna. För alla som inte bor i Stockholmsområdet så finns det två pendeltågslinjer inom SL:s försorg, Märsta-Södertälje och Bålsta-Nynäshamn.

Vilken annan pendeltågslinje som SL anser sig ha är svårt att förstå. Trots att samtliga pendeltågslinjer dras med konstaterade förseningar som följdeffekt av tidigare förseningar och köbildningar känner man sig tvungen att rapportera att ”övriga linjer: fungerar bra”.

Som sagt, att det blir oväder och att kollektivtrafiken drabbas måste ses som något naturligt och därigenom något vi får acceptera men när SL kommer med uppenbar desinformation (det finns inga övriga linjer så det kan inte finnas några övriga linjer som fungerar bra) så känns allting väldigt fel.