Att skapa terrorister.

17 januari, 2015 at 21:43 (Politik)

Det här inlägget höll på att bli ett i mängden. Som så många andra ser jag att det inte längre bara är ett moraliskt dilemma att svenskar åker utomlands för att stödja terrorverksamhet utan även att det blivit ett direkt hot mot vårt öppna samhälle. Jag hade också velat skriva att yttrandefriheten står sig stark, men efter olika mediala utspel så glömmer vi den biten och kan konstatera att resultatet av massakern mot Charlie Hebdo riskerar att reduceras till att vi vunnit insikten i vår utsatthet.

Så långt verkar också alla vara eniga, men sen kommer den stora frågan vad vi kan och bör göra för att lösa situationen…

Tänk om problemet bara var de jihadister som redan är i Syrien, Irak, Afghanistan, Somalia eller nästa oroshärd. Då skulle det centerpartistiska kommunalrådet Rasmus Perssons lösning kunna fungera:

”Vi har diskuterat hur vi ska arbeta för att de här killarna som har kommit tillbaka inte åker igen, och att de bör få hjälp att bearbeta de traumatiska upplevelser som de har varit med om […] I kommunledningen har man även resonerat kring möjligheten att erbjuda männen jobb, för att minska utanförskapet som de menar kan vara en del av orsakerna till att de väljer att delta i striderna i Irak och Syrien.”

Det måste finnas en lösning för de som idag är terrorister så att de likt övriga brottslingar inte får återfall, det har han helt rätt i, men frågan är vilka signalvärden man samtidigt sänder:

”Vill man öka rekryteringen till IS så är det en fantastisk idé. Budskapet blir ju att det är helt okej att bete sig så här och när du kommer tillbaka så fixar vi med jobb, bostad och terapi.”

Organisationer som IS utför ganska fruktansvärda saker, nu senast kastade man ner två män från ett höghus därför att de var homosexuella, och det är om inte annat så extremt grova brott ur en svensk synvinkel. Handlingarna utförs av terrorister och du kan vara säker på att en hel del av de svenska jihadisterna har varit delaktiga, så att belöna dessa kriminella med jobb och arbete när de kommer hem vore ganska… skrämmande. Vi belönar inte brott. Punkt.

Trots det så måste vi vara pragmatiska. Tankar likt ovan hade kunnat lösa situationen, om man bara behövde beakta de som redan rest. Men problemet är inte de som redan har åkt, de är redan förlorade, utan de som kan tänkas åka i framtiden.

Här börjar det bli jobbigt därför att det finns inga enkla svar, men det är också här som ledande politiker likt centerpartisten Rasmus Persson måste tänka om. Börjar man premiera terrorhandlingar med jobb och bostad så kommer man öka incitamentet för personer att åka iväg och genomföra dessa fruktansvärda handlingar. Således kan en lösning på vad man skall göra med de som kommer tillbaka förvärra situationen genom att öka antalet som reser.

Vilket för oss tillbaka till något slags grundläge där den centrala frågan borde vara hur vi hanterar brottslingar. Premierar vi brott eller bestraffar vi brott?

Svaret är ganska enkelt; även om du ångrar ditt brott och vi tror att du inte kommer begå det igen så straffar vi dig därför att det minskar risken för att andra kommer begå samma handling. Det handlar om något så enkelt som morötter och piskor. Låt oss ta ett bra exempel som Mats Qviberg skall ha yttrat:

”Vi har höga skatter på alkohol för att vi inte ska dricka så mycket. Vi har höga skatter på tobak så att vi inte ska röka så mycket och vi har höga skatter på arbete för att vi inte ska arbeta så mycket.”

Allting handlar om incitament. Om vi belönar terrorism så kommer fler känna sig manade att utföra terrordåd och om vi uppmuntrar terrorism så kommer fler känna att det är accepterat att åka på Jihad eller dylika utflykter. Omvänt så kommer färre känna sig manade att utföra terrordåd och färre kommer tycka det är acceptabelt att terrorturista om vi börjar bestraffa brottslingarna.

Men det löser inte problemet med de som redan är tillbaka.

Rent krasst, Sverige är inte världens mittpunkt och vi skall inte tro att svenska terrorturister spelar någon roll i det stora hela. Problemet uppstår således inte när de reser ut utan när de kommer tillbaka, ofta radikaliserade men framför allt med en förmåga att utföra effektiva terrorhandlingar. Det är då de kan ta med sig sina dåliga vanor, konstiga åsikter och framför allt destruktiva beteenden hit.

Och här finns det inte så mycket vi kan göra. Den enkla lösningen vore att bränna deras pass och förvägra dem från att återvända till Sverige, men då många av terroristerna är födda här och säkerligen lika många saknar andra medborgarskap så är det inte en möjlig väg att gå. Således kan samhället bara försöka förhindra att de reser ut och samhället kan använda lagstiftningen som finns för att döma terroristerna för de handlingar man kan knyta dem till när de kommer tillbaka, men bortsett från det så kan vi bara lägga vårt hopp till Säpo och att vi den dag några terrorister spränger nästa bomb inte råkar befinna oss nära.

Direktlänk Kommentera

En tanke om Charlie.

8 januari, 2015 at 22:34 (Åsikter)

Expressen ha alla heder i att de publicerar allt det som terroristerna försökte tysta samtidigt som andra tidningar verkar vara mer rädda, men oavsett vilken väg man väljer så måste man inse hur fel allt var:

”En fullkomligt absurd reaktion är inte motiverad som följd hur given den än kan tänkas vara. Exempelvis försvarar vi inte föräldrar som pryglar sina barn då de råkar spilla vid matbordet oavsett om dessa barn är fullkomligt införstådda med vad som händer om de spiller.”

Således tänker jag börja med att hänga ut Alice Petrén. Jag köper inte konceptet om att journalisterna har en egen skuld i massakern av precis samma anledning som ett barn inte skall skyllas för att deras föräldrar agar dem. Reaktionen är helt enkelt helt absurd. Om du använder det fria ordet så borde du inte behöva frukta för ditt liv, oavsett var du bor i världen. Således är hennes kommentar skrämmande och därför var inte pudeln särskilt överraskande:

”Alla människor har en självklar rätt att uttrycka vad de vill inom lagens ramar. Yttrandefriheten är en grundläggande och livsavgörande princip i en demokrati.  Ingen ska behöva mista livet för vad de uttalat eller tecknat. Vi på Ekot uttrycker på alla sätt vår sympati för de drabbade och deras anhöriga.”

Jag skulle vilja dra det ett steg till och säga att alla människor har en självklar rätt att uttrycka vad de vill även när det är utanför lagens ramar utan att varken behöva frukta för sina liv eller behöva höra från journalister att deras agerande gjort dem till legitima måltavlor. Således var attacken inte bara en attack mot en satirtidning utan en vidrig attack mot yttrandefriheten och som sådan bör den varken förringas eller skämtas bort.

Därför hoppas jag, även om jag har mina tvivel, på att attacken inte ändrar någonting alls. Jag vill att tidningar skall publicera det de känner för och jag vill att alla åsikter skall finnas där. Dessutom är satir en underskattad konstform, fråga bara Aftonbladet med sin serie Vilgot…

…många som söker liknelser till massakern på Charlie Hebdo hamnar nämligen vid Stockholm, Drottninggatan och julrushen 2010, men den enda liknelsen är de troliga våldsmakarnas bakomliggande tro. Ett avsevärt mer relevant alternativ är istället de brandbomber som svenska moskéer utsatts för nyligen, där folk fått frukta för sina liv bara för att de har en åsikt, en tro eller en vilja som andra blir provocerade av.

Och någonstans där måste jag sluta. Det går att skriva hur mycket som helst om det fruktansvärda som hänt men två idioters verk kan aldrig få överskugga det viktiga. I en västerländsk demokrati har vi yttrandefrihet vilket inkluderar folks rätt att driva med vad som helst inklusive att trampa olika religioner på tårna. Det är den enda läxan, den enda lärdomen och det enda viktiga som måste förvaltas som minne efter gårdagens händelse.

Slutligen måste man även se ironin i att tidningen drev med en anti-muslimsk bok i sitt senaste nummer… men givet våldsverkarnas agerande så var de kanske inte intelligenta nog för att förstå det… ironi, liksom sarkasm, säg nämligen kräva en hel del av läsarna.

Direktlänk Kommentera

Löfvens korta minne

6 december, 2014 at 01:44 (Politik)

Stefan Löfven må ha glömt, men vi kan alltid påminna honom. För ett år sedan så gav han ”makten” till Sd att göra ändringar i regeringens budget. Vi får utgå ifrån att Sd:s agerande skedde med hans goda minne eftersom hans egen finansministerkandidat konstaterade att det inte var upp till oppositionen att skaffa stöd för regeringens budget. Och man kan anta att hela förfarandet hade hans stöd, eftersom han i efterhand försvarat detsamma.

Det kanske svider att Sd nu gick emot honom, men bara för det kan man inte säga vad som helst.

”Jag kommer aldrig att agera på ett sätt som ger makten över landets utveckling till ett nyfascistiskt enfrågeparti som vare sig respekterar människors olikheter eller Sveriges demokratiska institutioner”

Och vi skall inte glömma att Stefan Löfven inte hade några problem alls att agera på ett sådant sätt som gav makten över landets utveckling till det nyfascistiska enfrågeparti han anser Sd vara, i alla fall inte för ett år sedan, bara den utvecklingen gick hans väg.

Med det är som vanligt när det handlar om Socialdemokraterna, man bestämmer sig för en bild och sen skall man kabla ut den. Nu senast är det Sverigedemokraterna som är fienden:

”Här har vi alltså ett litet nyfascistiskt parti som menar att de ska ha ett avgörande inflytande och sätta dagordningen för svensk politik, sade hon.”

Som sagt, det känns som om inte bara Stefan Löfven utan hela den socialdemokratiska rörelsen känner sig sviken. Det skulle inte bli med Miljöpartiet. Det skulle inte bli utan majoritet. Och det skulle inte sluta så här. Dock känns allt annat igen.

För någon månad sen så var det tomt i ladorna. Backar vi lite till så hade Anders Borg raserat hela välfärden (konstigt att man kan bygga upp den med så lite…). Utbildningsminister Fridolin skulle bara behöva 100 dagar (och det får han väl nästan innan regeringen utlyser extra val) för att lösa alla skolproblem. Allt som behövdes var traineejobb för att lösa arbetsmarknaden. Och… jag tror det räcker där för att inse hur de en gång i tiden så pragmatiska Socialdemokraterna utvecklats till ett populistiskt parti.

Och ja, Sverigedemokraterna är nog nästan ett nyfascistiskt enfrågeparti även om de la en ren vänsterbudget men skall vi börja sätta etiketter på alla så måste vi fråga oss om det inte är lika fruktansvärt med ett kommunistiskt enfrågeparti? Vänsterpartiet än nämligen lika mycket kommunister som Sverigedemokraterna är fascister och att hävda att vänstern har mer än en fråga… ja, vad sa man senaste valkampanjen månntro… jo, juste ja, nej till vinster i välfärden räddar alla världens problem.

Till julklapp önskar jag mig således en statsminister som slutar skylla sina misstag på alla andra, som konfronterar sina tillkortakommanden och blir en bättre människa istället för att låtsas som om ingenting har hänt och kanske allra viktigast en statsminister som inte ljuger så himla mycket. Fredrik, snälla, kom tillbaka.

Direktlänk Kommentera

Makten framför allt

5 december, 2014 at 19:42 (Politik)

Det kan låta märkligt, men Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är ungefär lika extrema och vore det inte för makten så hade Socialdemokraterna nog aldrig samarbetat med endera.

Varken Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna skulle kunna tvinga fram ett gisslantagande av regeringsmakten i de frågor där de skiljer ut sig från värdegemenskapen.

För ett år sedan så tog Stefan Löfven hjälp att de båda för att stoppa delar av Alliansbudgeten, ett agerande som nuvarande finansministern ansåg var helt okej eftersom det inte var oppositionens roll att se till att regeringens budget gick igenom, men efter valet verkar de båda extrempartierna återkommit för att få betalt.

Vänsterpartiet krävde ett förbud för vinster, deras ”enda” existensberättigande om man lyssnade på senaste valrörelsen, och det kunde Stefan Löfven ge utan att blinka bara han fick makten.

När sedan Sverigedemokraterna försökte med samma utpressning, om än för att låta Stefan Löfven behålla makten, så fungerade det inte och man kan bara undra om det var för att Vänsterpartiet inte hade några skulder till Sverigedemokraterna eller om Socialdemokraterna hade agerat annorlunda hade de bara haft råd att hänga av vänstersidan.

Makten framför allt, eller hur Stefan?

Direktlänk Kommentera

Det är inte två sidor av samma mynt

16 november, 2014 at 14:51 (Åsikter, Sport)

Fråga mig var man kan hitta Sveriges bästa journalister så kommer jag peka på valfri sportdel. Det är nämligen där, bland floskler och omskrivningar, som några av de mest klarsynta åsikterna torgförs utan att journalisterna själva utsätts för en folkets rättegång. Låt mig ta ett exempel:

”Be SvFF om en röd linje så kommer de att prata om jämställdhet och respekt. Be dem visa det i praktisk handling så kommer de att förminska och förringa. Då kommer de skicka fram landslagstränare som säger att Saudiarabiens kvinnor kan se fotboll på tv om de nu vill. Då kommer de att stamma när någon frågar om Miiko Albornoz sexdom. Då kommer de att tystna, eller säga att ”ord står mot ord” när Alexander Gerndt fälls för kvinnomisshandel. Då kommer landslagets lagkapten att skämta om damfotbollsspelare och cyklar.”

Läs citatet en gång till. Vid en första anblick kan man bli arg över Svenska Fotbollsförbundets beteende. Oavsett om man så tycker att ”tjejfotboll” borde anpassas till damers mindre muskelmassa, som min pappa brukade föreslå, eller om man anser att ligorna borde slås samman till en mixad liga för alla så varken ändrar eller ursäktar det förbundets beteende idag. Hade fotbollspamparna haft någon stake så hade man sparkat Roland Andersson för hans kommentar om kvinnors rättigheter i Saudiarabien och stängt av Zlatan Ibrahimović för hans skämt om att Therese Sjögran skulle belönas med en cykel. Det handlar nämligen inte så mycket om fotboll utan bara unkna värderingar.

På samma sätt, om än på alla sätt olika, är både Miiko Albornoz sexdom och Alexander Gerndts kvinnomisshandel lika enkla; man måste våga ha en åsikt. Tycker man att det svenska rättssystemet är felfritt så måste man våga ta avstånd från förövarna och bestraffa dem särskilt som rätten tar deras yrke i beaktande. Eller så anser man att allting är extremt rättsosäkert och att de bara dömts därför att de är män som gjort något mot kvinnor, men då skall man inte bara ignorera domen utan även våga ta spelarna i försvar.

I de första två exemplen så har förbundet bara agerat ”grabbigt” och det är en ganska dålig ursäkt. Om man åker till ett främmande land för att spela en landskamp så måste det vara okej att inom rimliga gränser följa det landets regler och det är okej att belöna spelare olika efter de olika lagens marknadsvärde. Därifrån är det dock långt till att ställa sig bakom och indirekt stödja unkna värderingar eller till att förminska andra genom dåliga skämt. I de sista två exemplen däremot är frågan extremt tudelad även om ord och handling fortfarande måste gå ihop…

Jag misstänker att jag redan tolkat Simon Banks krönika utanför dess egentliga ramar, men skrapar man lite på ytan så är det berättelsens om det svenska folkets dubbelmoral som tittar fram. Samhället är nämligen fyllt med situationer där ord och handling sällan stämmer överens, men belyser man situationerna för folk så reagerar de oftast med ilska…

Min väckarklocka var när min ena systers dåvarande sambo misshandlade mig och min familj behandlade det som en icke-händelse. Så här i efterhand har jag insett att familjens agerande bara varit en följd av ett gammalt könstänkande. Min sex års äldre storasyster har alltid fått slå mig utan att det setts som någonting annat än att vi leker, men den gång jag som 14-åring slog tillbaka så var det fruktansvärt. Därigenom blir det också, av någon konstig anledning, okej för min syster att leja ut hennes rätt att slå mig till någon annan och med samma skruvade logik är det också fel av mig att protestera eller ens kräva en ursäkt. Som man skall jag agera på ett visst sätt och det inkluderar inte att ställa en kvinna till svars för det våld hon utövar.

På en mer global nivå kan man konstatera att ”mäns våld mot kvinnor” är ett avsevärt mindre problem än ”kvinnors våld mot män”. Trots det landar diskussionen oftast någon annanstans vilket säkerligen har att göra med att dylika kommentarer oftast möts av hat och sarkasm. Om källan sedan är människor som inte vet bättre eller personer som tjänar på dagens ordning låter vi vara osagt, men det gör samtidigt frågan till två sidor av samma mynt och samma sida av två olika mynt. Det smakar surt när man vänder på myntet och dubbelmoralen kryper fram oavsett hur den manifesteras, och det smakar ännu surare när samma sida av två olika konflikter lyfts fram och folk behandlar dem helt olika. Det tenderar nämligen att vara samma människor som ställer sig på barrikaderna och som däremellan skäller ut de som står på samma barrikader i de fall frågeställningarna vänds och insatserna höjs.

Ta exemplen med domarna ovan; vill man behandla alla lika så måste man motivera sitt agerande och ge folk möjligheten att granska argumenten. Så bygger man förtroende och så bygger man ett bättre samhälle. Hittar du inga bra argument för att behandla folk olika, exempelvis varför du skall förbjudas att besöka en fotbollsarena därför att du har fel kön, så kanske det beror på att det inte finns några bra argument och jag kan lova dig att kommer du på några argument i ovanstående fråga så kan jag hjälpa dig att smula sönder dem. Om då fotbollsförbundet väljer att å ena sidan ger de två dömda spelarna en smäll på handen samtidigt som man å andra sidan inte låter domarna i sig få några konsekvenser så väljer man inte bara att sända konstiga signaler utan även att signalerna man sänder riskerar att blir rent destruktiva.

Ungefär som när min mamma låter hälsa att jag inte är välkommen ut på landet eftersom det är fruktansvärt att jag skrivit om min systers sambos misshandel och familjens efterföljande reaktioner på nätet samtidigt som hon anser att min systers sambos övergrepp inte varit skäl nog till att han skulle förvägras tillträde. Hon kanske har en väldigt god anledning till sitt agerande, men så länge som hon väljer att inte kommunicera den så försvinner hennes trovärdighet med diskvattnet och min tillit till min mamma på köpet…

Vilket för oss tillbaka till början, eller nja, nästan tillbaka. Egentligen hade jag velat vara högtravande och konstatera att trots, eller kanske tack vare, sportkrönikans enkelhet så tillåts Simon Bank att sätta fingret på en av de största samhällsutmaningar vi har idag utan att för den delen skinnflås av alla som tycker att han är jobbig av olika anledningar, men det blir så torrt. Istället nöjer jag mig med att konstatera att då allt går allt snabbare och vi måste rationalisera vilket leder till att vi undviker konflikter eftersom dessa tar upp vår tid som i sin tur är allt mer värd eftersom allt går allt snabbare då vi rationaliserar allt hela tiden.

Direktlänk Kommentera

Hur långt ifrån sanningen är en feminist beredd att gå?

4 mars, 2014 at 08:00 (Åsikter, Politik)

Det finns olika sätt att försvara allas lika rättigheter. När Pia Sundhage gör bort [en okänd reporter] som undrar hur en kvinna kan träna män genom att kontra med att fråga hur Angela Merkel kan styra ”ett helt jävla land” så slår hon ett slag för allas lika rättigheter. Kontringen är strålande: Pia Sundhage visar alla hur dum frågan är och ingen kan ifrågasätta det. Fast nu var jag inte riktigt ärlig, valfri fundamentalist kan kritisera hur Pia väljer att driva med reportern…

Visst är det jobbigt när någon drar ner ens byxor. Även om kontringen inte var lika klockren som Pia Sundhages så lyckades ändå en kommentar från mig leda till att en gammal klasskamrat kände sig tvungen att moderera sitt kommentarfält och ta bort mig från Facebook.

Du missuppfattar mig Carl. Jag har stora problem med hur du talar om och till Irena. Saklig eller emotionell spelar ingen roll, när du understår dig att skriva att någons kommentar ”osar av okunskap” vill jag inte ha med dig att göra. Inte i det här kommentarsfältet, inte på Facebook, ingenstans.

Nu har jag redan förstört all spänning så varför inte börja från slutet? Nej Johan Falkman, jag missuppfattade inte dig. Din vän Irena Pozar försökte idiotförklara mig. Jag idiotförklarade henne tillbaka. Du har problem med att någon spricker hål i den lilla bubbla du lever i men det spelar ingen roll för du har all rätt att modifiera ditt kommentarsfält till dina poster, du är helt fri att använda vilka härskartekniker du vill och du kan kräva att alla skall anpassa sig efter din åsikt. På samma sätt kan du med all rätt använda första utväg som dyker upp när något känns jobbigt, särskilt när den garanterar dig några extra bonuspoäng hos vem-det-nu-än-är-du-försöker-impa-på varpå. Således kan du spotta ut vilka kommentarer du vill. Vad du däremot inte kan vara säker på är att kommentarerna lämnas obesvarade.

Redan 2008 var 43% av studenterna på handelshögskolan kvinnor. Dessa siffror avspeglar sig VERKLIGEN inte i näringslivet. Kan det ha att göra med att de har en fitta mellan benen? Antagligen, ja.

Först och främst kan vi konstatera att din vän Irena Pozars kommentar osade av okunskap – trots att hon inte bara är journalist utan även författare till debattartiklar i ämnet (vilket du vet eftersom du länkade dit själv). Det gör inte att hon automatiskt kommer vara vare sig objektiv eller saklig, men hon borde i alla fall ha lite koll på sitt ämne. Om du fortfarande skulle tvivla så kan jag rekommendera några av de länkar hon själv valt att dela genom artikeln, om du nu inte tror att hon bara lagt in länkarna för att det skall verka bra.

Sen kan vi titta på vad hon faktiskt sa, eftersom mitt svar var så himla känsligt. Att könsfördelningen på Handelshögskolan under 2008, oavsett om det är antagningssiffror eller baserat på hela populationen under antingen vår eller hösttermin, känns troligt. Jag har ingen annan data, siffrorna liknar de jag hört tidigare och Irena Pozar är trots allt journalist på Nyheter24 så någonstans måste vi utgå ifrån att hon har en yrkesheder. På samma sätt kan vi nog alla hålla med om att näringslivet verkligen inte har 43% kvinnor i styrelser och ledningsgrupper. Men sen då?

Men Johan, jag läste halva artikeln men insåg mitt misstag när hon refererar till könsfördelningen inom toppen av svenskt näringsliv utan att en begrunda de bakomliggande faktorerna såsom vilka det var som satt i ledningsgrupper för 10 år sedan, vilkasom skippade föräldraledigheten för 20 år sedan, vilka som fick de bästa jobben för 30 år sedan eller för den delen vilka som sökte till topputbildningarna för 35 år sedan.

Det här var det argument hon reagerade emot… så vad var det nu hon slutade sitt svar med?

Kan det ha att göra med att de har en fitta mellan benen? Antagligen, ja.

Nyheter24:s reporter Irena Pozar hävdade indirekt i sitt motargument att anledningen till att dagens svenska näringslivs ledargarnityr inte har en könsfördelning som avspeglar den på Handels 2008 var för att de har en fitta mellan benen. Om vi för en sekund lämnar mitt perspektiv ovan som handlade om vilka som började på Handelshögskolan i Stockholm för 35 år och relaterade det till dagens styrelse- och ledningsgruppssammansättning bland storbolagen och glömmer att hon jämförde det med ett femårigt perspektiv…

Nej, vänta, det kan vi inte göra. Irena Pozar måste veta bättre. Jag hoppas verkligen för Sveriges framtid att unga journalister vill vara journalister och inte känslomässiga tyckare utan någon som helst verklighetsförankring. Jag tror hon försökte dra en riktig rövare och använda förvirrande statistik för att bemöta en jobbig frågeställning men det maskerar inte att hennes kommentar osade av okunskap. Studenter som antogs 2008 och som gick igenom den femåriga utbildningen enligt plan har idag jobbat i ett halvår. Om det hela refererat till studenter som gick på skolan under 2008 så ökar den tiden till i snitt tre år. Tre år är måhända en lång tid men det är samtidigt en väldigt kort tid för att någon skall hinna jobba sig igenom en hel eller ett flertal olika företagshierarkier.

Jag kan nog gå så långt som att anta att antalet personer under 30 i styrelserna och ledningsgrupperna för Sveriges 100 största företag som varken skapat företaget själva eller ärvt en plats går att räkna på en hand. Av landets 535 000 styrelseledamöter är 5% 35 år eller yngre. Hur representationen är bland de största företaget kan jag bara spekulera i, men det skulle förvåna mig om den är högre. Nu, beror det på att 57% av de 300 handelsstudenter som togs in 2008 hade en snopp mellan benen? Eller som jag i mitt ytterst vassa svar så gulligt och retoriskt frågade henne…

Låt mig vända på det hela: tror du att ledningsgrupperna befolkas av personer som snart skall fylla 30? Där har du svaret🙂

Att det blev Handels som hamnade i skottgluggen var mer än tillfällighet än planerat, eftersom min argumentation utgick ifrån de svenska prestigeutbildningarna, men givet skolans ställning så blir exemplet talande.

De som sitter i ledningsgrupperna idag är samma personer som offrat det mesta för att nå dit för 10 år sedan och som examinerades från prestigeutbildningarna för 20 år sedan.

Anledningen till att könsfördelningen på Handelshögskolan anno 2008 eller KTH 2008  eller någon annan högskola för den delen 2008 inte har en realistisk chans att avspegla sig i näringslivets toppgarnityr har med tid att göra. Det handlar inte om vad folk har mellan benen därför att den grupp Irena Pozar valde att fokusera på kommer inte vara en del av ovan nämnda ledningsgrupper – i alla fall inte under de närmaste 5-10 åren.

Men tyvärr är hennes argumentation symptomatiskt för en stor del av feminismen. Även om d det finns väldigt många relevanta infallsvinklar där samhället väljer att behandla personer annorlunda beroende på vad de har mellan benen  så väljer vissa att försöka driva igenom emotionella argument utan någon som helst relevans och därigenom ödsla tid med att dunka huvudet i väggen i förhoppning om att just den väggen skall gå sönder.

Men Carl, va? Tror du på fullaste allvar att ”de bakomliggande faktorerna” inte kommer fortsätta att påverka oss framöver? Vilka sitter i ledningsgrupper idag? Vilka skippar föräldrarledigheten idag? Vilka får de bästa jobben idag? På dig låter det ju som att vi redan är framme, att vi redan lever i ett jämställt samhälle och det gör vi ju bevisligen inte. Inte ens i närheten.

Johan Falkman är så övertygad i sin feminism att han bemöter relevant kritik genom att bortförklara dem med klassiska härskartekniker likt citatet ovan där han först försöker ge mig en egenskap för att sedan hävda att det ”bevisligen” är annorlunda. Problemet är bara det att allt han rapar upp är irrelevant för den tes han driver, men har man inte läst på och saknar reella argument så har man väl inget alternativ. Sen så drar jag ner byxorna på Johans vän Irena genom att konstatera att hennes instick osar av okunskap. Det måste han reagera mot, men hur? Att hon dessförinnan valde att idiotförklara mig genom nivån på hennes instick blir i frågan irrelevant. I rollen som den stora feministen måste nämligen Johan försvara kvinnor när deras argumentation fallerar inför vanlig enkel kritik. Och ja, jag raljerar återigen. Det hade nämligen vara intressant att se Irena försvara sitt instick själv, men den biten förvägrades vi alla av okänd anledning…

Så hur långt ifrån sanningen är en feminist beredd att gå? Om vi tittar på ovanstående så är svaret enkelt; hur långt som helst.

Själv så tycker jag fortfarande att det vore intressant att se statistik som visade ifall det fanns någon korrelation mellan könsfördelningen på olika prestigeutbildningar under de senaste 70 åren samt densamma i ledningsgrupper och styrelser 25-35 år senare. Det kommer inte ändras av att någon feminist försöker idiotförklara mig, antingen genom direkta försök att kollra bort mig med irrelevanta siffror eller ren och skär okunskap. För som Gudrun Schyman verkar ha insett så kan folk alltid debattera med tomma emotionella argument, men det gör ont när någon tar fram lite statistik och sticker hål på bubblan. Och nej, SCB har inte sammanställt en lathund för min fråga i början av stycket.

—–

Om folk inte har förstått det så är jag för meritokrati. Därför blir jag upprörd när folk pratar i väldigt generella termer, försöker låtsas som om hela grupper står bakom vissa åsikter eller helt enkelt buntar ihop människor. Om folk sedan vill slänga sig med fina ord såsom patriarkat, queerteori, heteronormativt eller vad som helst… så länge de samtidigt visar att de inte har den blekaste aning om vad de pratar om så kommer man bara vara enögda kungar hos de blinda.

Och… det är ganska kul att alla dessa människor i all sin enfald hellre ser grupper än individer trots att det är individerna bakom man hävdar sig vilja försvara

Direktlänk Kommentera

Att genomlysa en bluff.

21 februari, 2014 at 02:14 (Åsikter, Ekonomi)

Även om man aldrig kan vara helt säker så känns det ändå på sin plats att varna för Accres Minerals som ringer folk och försöker sälja in investeringar i färgade diamanter… eller, vad skall man säga? Det är fruktansvärt svårt att komma på hur man skall formulera sina tvivel, trots att ingen annan verkar ha reagerat än så länge.

För två veckor sedan blev jag uppringd på okänt nummer av en herr John Banks. Han sade sig ringa ifrån ett företag som heter Accres Minerals och ville informera mig om marknaden för färgade diamanter. Eftersom jag varken tyckte det lät intressant eller hade tid så bad jag honom skicka information. Därigenom kunde jag läsa igenom vad de hade att erbjuda och sedan återkomma i framtiden – givet att jag kände för det. Som ”tack” fick jag deras investeringsbroschyr på e-posten

investeringsbroschyr

Och redan här anade jag oråd. Låt oss nu, för sakens skull, utgå ifrån att de faktiskt är ett ”riktigt” företag – hur kommer det sig då att de felstavar sitt eget företagsnamn gång efter gång, exempelvis på sista sidan som ses här bredvid?

Men nu skall vi inte vara den som är den. Även stora företag kan göra fel, right?

Enligt John Banks så skall företaget ha varit verksamt i 21 år. Trots detta så registrerades moderbolaget i oktober 2010. Och företagets hemsida registrerades i november 2013. På den här adressen… ser det seriöst ut? Den frågan svarar företaget själva på, eftersom deras uppgivna adress är någon helt annan. De säger sig nämligen ligga i Green Park House vilket är en kombination av brevlåda för brevlådeföretag och uthyrning av konferensrum.

Och om inte det räcker för att väcka misstanke så är deras diamantexpert Marcus van Zand (som ni kan se här i första bilden på andra sidan) misstänkt lik Jim Marcus, en väldigt känd… advokat. Och om man kan lita på linkedin så har han inte bytt karriär. Självklart kan Accres Mineral Trading ha råkat använda fel foto, men borde inte någon ha uppmärksammat det? Särskilt som samma fel återfinns på en annan månadsrapport. Eller så är det helt enkelt så att de ”lånade” ett foto på en Marcus (om än fel Marcus) och hoppades att tillräckligt många godtrogna människor skulle gå på det.

För övrigt kan man notera att samtliga kontaktuppgifter såsom Facebook, linkedin och e-postadress leder till blanka adresser.

Men finns inte företaget? Jo visst finns det ett strålande brevlådeföretag och de har säkerligen ett antal anställda – problemet är bara att de säljer en bluff. John Banks som kontaktade mig var visserligen vältalig, men det första jag reagerade på var att hans e-postadress var john@accresminerals.co.uk. Adressen i sig kan verka enkel, men tänk efter ett varv till och ställ dig frågan vad som händer när John Banks Jr anställs på firman. Vilken adress kommer han få?

Och så skall vi inte glömma alla trevliga historier om alla de som satsat sina besparingar hos Accres Mineral. Det lyckliga paret Jim och Rosemary dyker upp i allsköns reklamer för att resa på ålders höst, bilden på ”Benny” verkar vara såld till en drös olika verksamheter inriktade mot studenter, ”Robert” heter egentligen Mike Michalowicz och är känd som Toalettpappersentreprenören.

Men fotona kan man åtminstone spåra. Företagets ledning samt samtliga namn som står listade under kontakter är… okända för nätet – i alla fall i de roller som företagets hemsida försöker påskina.

Så vad har vi? Accres Mineral Trading känns som en bluff. De har en brevlåda någonstans, de har fejkat alla foton på sin hemsida och saknar kontakter. Företaget har inte den historia som man försöker hävda, de har inte existerar så länge som deras säljare säger och för att vara ett stort företag som ringer upp potentiella investerare i andra länder så har de ovanligt många väldigt enkla stavfel i sitt material. Dessutom så borde ett företag med den avkastning Accres Mineral Trading erbjuder uppvisa ett större digitalt avtryck. Eller åtminstone en aktiv profil på linkedin – om vi nu bortser från alla de som verkade ha lämnat företaget i januari 2013.

För övrigt kan man nog anta att det hela var ett seriöst företag en gång i tiden (typ när det startades under sena 2010) men att det någon gång under tidiga 2013 såldes eller på annat sätt bytte huvudman till… några väldigt oseriösa människor. Men jag kan ha fel så producerar Accres Mineral Trading lite verkliga bevis på att de har en fungerande verksamhet så kommer inte jag vara den som är den.

Direktlänk Kommentera

Har verkligen Spendrups fel?

11 februari, 2014 at 23:03 (Åsikter, Politik)

Eftersom Lena Mellin verkar sitta på allsköns statistik jag är alltför lat för att hitta så vore det kul om hon kunde visa lite relevanta siffror. Att två tredjedelar av alla examensbevis idag tas ut av kvinnor, samt att det varit så under en okänd tid, är trots dess styrka som argument väldigt irrelevant när det kommer till den faktiska frågan; Varför ser fördelningen i bolagsstyrelser ut som den gör idag?

”Kvinnor är alltså, om man ska generalisera och det gjorde ju Jens Spendrup, bättre utbildade, är anställda i högre grad och dessutom lite mer intresserade av att utöva sin makt.”

Sen spelar det ingen roll hur Jens Spendrups själv försöker omformulera sig, för den starka ”feministlobbyn” som drivs av spelare likt Amelia Adamo och Gudrun Schyman kommer ändå bortförklara allt med patriarkat och manliga strukturer…

””Det var dumt och otydligt svar av mig. Jag syftade på att det finns färre kvinnor som har erfarenheter som VD eller chefer i företag och därmed färre att välja bland”.”

Men eftersom både Lena Mellin och Jens Spendrups verkar göra det hela till en fråga om utbildning, och då talar vi inte om att pojkars betyg sjunkit som en sten under en väldigt lång tid, är vilken spridning mellan könen både Handelshögskolan i Stockholm och KTH hade för 30 år sedan… sisådär runt 1985.

Det är nämligen relevant, även om Amelia Adamo kallar det för ”bullshit”. För visst finns det kompetenta kvinnor som skulle kunna platsa i bolagsstyrelser men som inte kommer in. Men det finns också män som säkerligen är ”lika kompetenta” men som ändå inte släpps in. Och om man bara gör en liten tankeövning och tittar på vilka det var som utexaminerades för 30 år sedan, vilka som inte var hemma med sina barn för 20 år sedan och vilka som var chefer för 10 år sedan så kommer siffrorna nog likna de vi ser i dagens bolagsstyrelser. Och det beror på hur kompetensen ser ut och är fördelad.

Finns det 2400 duktiga kvinnor med rätt kompetens, och 7600 duktiga män med lika hög kompetens, så borde en naturlig fördelning bli 76% män och 24% kvinnor. Skulle det vara så att mängden män, relativt sett, är ännu större så kan man nog till och med hävda att Jens Spendrups har rätt.

Men då hamnar man plötsligt i en jobbig situation. Är det så att män med likvärdig kompetens har det svårare än kvinnor, då faller en stor del av argumenten…

För mig är dock det viktigaste att vi alla blir behandlade som människor, egna individer och självständiga varelser. Det finns alltför många situationer i dagens samhälle där man grupperas in efter vad man har mellan benen, vilken hudfärg man har eller vilka religiösa högtider (om ens några alls) man firar.

…eller så gör man likt Amelia Adamo med flera och fokuserar på den egna ”penisförlängaren”, skiter i omvärlden och… ja, egentligen vet jag inte vad det är hon vill… mer än att hon inte vill se individer.

Och, Jens Spendrups kanske ändå har rätt. Även om han inte riktigt förstår det själv. Men att straffa män idag för de synder andra män genomförde för 40-50-60 år sedan känns faktiskt inte särskilt rätt (och ja, jag kan komma på en katalog med andra tillfällen där folk absolut inte tycker att grupper skall ta ansvar för vad andra tillhörande de grupperna gjorde för tiotals år sedan).

Direktlänk Kommentera

Veckans skämt?

3 februari, 2014 at 13:27 (Åsikter, Politik)

IKEA skall etablera sig inom tunnelbaneavstånd från city. Då konstaterar damen med den oändliga pengapungen att IKEAs ”blöta filt” kväver staden

Vi ser samma utveckling runt om i Sverige. Nya shoppingcentrum växer upp medan butiker i stadskärnorna får slå igen.

Utbudet blir mer enahanda eftersom det bara är de stora kedjorna som har råd att följa med till de nya galleriorna.

Och inte nog med det. Allt är Moderaternas fel.

Moderaterna brukar göra så, de räknar alltid med ett visst antal konkurser.  För dem är det naturligt att bygga nytt medan det gamla får slumma igen. Slit och släng, fast i stor skala.

Så då tar vi ett klassiskt idol-porträtt. Igen. För det känns som om alla dessa idealister likt Eva Franchell har glömt hur Sverige var ”då” och vilka kostnader hennes tankar och förslag får.

Ingvar Kamprad är den individ som gjort mest för att vi svenskar skall kunna bo drägligt. Tack vare honom har alla råd att ha en fräsch soffa hemma, istället för att sitta med samma gamla mögliga sak i 40-50 år. Visst, för de som hade råd att köpa ordentliga saker så fungerade – men det stora flertalet hade inte särskilt trevliga soffor hemma.

Men skall vi bara prata om soffor? Vad sägs om sängar, matmöbler… ja, egentligen alla möbler. Tack vare herr Kamprad och hans livsverk så svämmar blocket över av billiga soffor som blivit än billigare, så att alla med någon slags inkomst kan ha ett möblerat hem.

Att det sedan kostat, det kan jag hålla med om. Ett stort antal möbelaffärer har fått slå igen. Alternativet hade visserligen varit att vi betalat 30-40-50 tusen för en soffa, och sen väntat några veckor på leverans, men det kanske damen hade gillat bättre?

Och när vi ändå pratar stora butiker så kan vi också börja klaga över ICA, Coop, Lidl m.fl. som ser till att det finns fräsch mat till rimliga priser. Visst, vi hade kunnat återgå till kvartersbutiken på precis samma sätt som att halva befolkningen hade kunnat börja äta gröt till frukost, lunch OCH middag men är det något att eftertrakta?

Genom att man bygger större och större butiker så kan enskilda handlare skapa skalfördelar som gör att de konkurrerar ut små lokala butiker. I gengäld så får befolkningen billigare varor = högre levnadsstandard. Så, färre butiker i city-kärnan, ett antal konkurser, men högre levnadsstandard…

Nu kommer jag göra en kvalificerad gissning. Jag tror att Eva Franchell har ett kylskåp hemma, trots att det slog ut alla stackars isleverantörer. Hon har nog även möblerat minst halva bostaden med saker från IKEA, trots att företaget slagit ut många mindre butiker. Jag tror också att hon har en mobiltelefon byggd i utlandet och jag är ganska säker på att större delen av hennes kyl därhemma är fylld med saker som producerats minst 25 mil från kylens plats. Och här om något har hon alternativ, bara hon är beredd att betala vad det faktiskt kostar. Dessutom är säkert de allra flesta kläder hon har på sig producerade långt bortom Sveriges gränser. Men vad som verkligen betyder något är att det inte är något fel med allt ovan.

Men hon blir däremot en hycklare när hon tar ställning mot den generella förbättring som sker hela tiden. Hon lyfter fram hur företag kväver städer (eller i alla fall småbutikerna) genom att effektivisera processer och centralisera allt möjligt trots att hon själv gör samma prioriteringar som alla andra och väljer både billigare och bättre varor därför att det är fullt naturligt, leder till att alla kan få mer samt att hennes oändliga pengapung med tiden kanske kan infrias. Utan allt det som hon kritiserar så hade alla, oavsett om man varit fattig eller rik, levt ett oändligt mycket torftigare liv idag.

…och det är en process som pågått i hundratals år, som gjort att vi kommit så långt som vi gjort nu, men som plötsligt är Moderaternas fel. Egentligen borde jag småle – men om nu vänstern hävdar att alla framsteg som skett är Moderaternas fel så finns det bara en sak att göra – att tacka och hylla dem.

Direktlänk Kommentera

Staten borde göra ett eget Lexbase.

2 februari, 2014 at 23:39 (Åsikter)

Skandaljournalistik i all ära, men diskussionen om Lexbase och dess databas har gett oss en rejäl hemläxa och nu är frågan om vi kommer orka oss igenom den. Nej, det handlar inte om att ett privat företag har utnyttjat offentlighetsprincipen eller ens att ett antal personer felaktigt utpekats som ”brottslingar” utan om något avsevärt viktigare – att staten länge duckat för de tunga frågor som internet och teknikutvecklingen ofrånkomligt dragit fram i ljuset.

Det finns ett tio år gammalt case om kvinnligt ledarskap som handlar om Carly Fiorina och hennes tid som chef för Hewlett Packard. Eller, nu lurade jag er på samma sätt som texten lurar den late läsaren – caset handlar nämligen om allt förutom kvinnligt ledarskap men en slö läsare landar oftast där ändå.

På samma sätt kommer Lexbase att bli ett perfekt case i framtiden. Här finns en tydlig skurk som utnyttjar systemet, en hel drös med oskyldiga (nåja) och några genuint oskyldiga som inte ens borde vara med i registret. Samtidigt är den underliggande frågan någon helt annan – nämligen att staten valt att inte ta tag i obekväma frågor.

Ta bara något så självklart som att Lexbase utpekat ett antal människor som brottslingar, trots att de friats i högre instans. Att det är fel av Lexbase, oavsett om det visar sig vara olagligt eller ej, verkar alla vara överens om men ingen diskuterar den bakomliggande faktorn. Lexbase existerar därför att staten erbjuder en tjänst, offentlighetsprincipen, utan att se till att dokumenten är tillgängliga. Om man inte har ekonomiska resurser.

Det har i flera år funnits kommersiella databaser i Sverige som innehåller känsliga personuppgifter – och som byggt sin existens på systemet med utgivningsbevis och ansvarig utgivare. Skillnaden mot Lexbase är att de riktat sig mot vissa yrkesgrupper, som exempelvis journalister, jurister och företagare.

Men kan man göra något åt det? Nja. Folk är nyfikna och, låt oss vara ärliga här, offentlighetsprincipen är en av de byggstenar som gjort Sverige så framgångsrikt. Således är det svårt att hindra någon likt Lexbase att tillhandahålla en tjänst som uppenbarligen efterfrågas (titta bara på hur arbetsgivare m.fl. begär utdrag ur belastningsregistret). Och då måste det bästa alternativet, även för de som idag är med i registret, vara att staten själva underlättar för medborgarna att få tag på aktuella domar.

Jobbigt? Visst. Indirekt blir det ett extra straff, även om man bara visar domar som är upp till fem år gamla, men är alternativen bättre?

Lanseringen av Lexbase satte igång en storm av protester, och det dröjde inte länge innan talesmannen hoppade av och internetleverantören Bahnhof drog ut kontakten.

Hur kunde detta övergrepp ske?

Övergreppet Peter Wolodarski refererar till har egentligen inte så mycket att göra med vad som publicerades utan hur Lexbase valde att publicera informationen och vilka gränser de var beredda att strunta i för att kunna vinstmaximera. Den där röda pricken ovan Pelles hus kunde lika gärna vara en  överklagad fortkörning som en våldtäkt eller för den delen något husets förra ägare gjort, men det var lite det som Lexbase byggde sin affärsidé på. Man ville helt enkelt utnyttja folks nyfikenhet och kombinera det med relativt låga kostnader per tillhandahållen dom.

Så hur hade ett icke-vinstdrivande offentlig register kunnat göra saken bättre? Vad sägs om att riva betalväggen och framför allt samköra register för att aldrig drabbas av så basala saker som inaktuella adresser. Visserligen skulle ovanstående göra det omöjligt att tjäna pengar på registret, men offentlig verksamhet  borde kunna skötas professionellt utan sådana krav (hint: underhåll av järnvägen…).

Och när man ändå är på gång så kan man ta tag i saker som blir riktigt skrämmande, exempelvis där systemet utmanar rättssäkerheten. Bara misstankarna att systemet skulle riggas så att folk hellre väljer böter än att överklaga direkta felaktigheter torde kräva egna utredningar, men om man antingen lägger in alla böter som betalas alternativt undantar vissa ”brott” från systemet så borde det kunna skapa ett slags konkurrensneutralitet mellan att acceptera en ordningsbot och att tvista. Tilläggas bör väl att ett centralt offentligt register skulle kunna hantera detta på ett avsevärt bättre sätt än någon som helst privat databas.

Sen borde staten kunna ha viljan och verktygen för att bara visa de domar som vunnit laga kraft. Det kan aldrig finnas ett allmänintresse av att hänga ut folk som rättsväsendet valt att frikänna (okej då, ibland, men det är därför vi har flashback) och då borde ett register inte utmåla folk som brottslingar trots att de blivit friade. Återigen en väldigt enkel åtgärd som skulle radera en stor del av det ”övergrepp” många hänvisat till men som ett vinstdrivande företag aldrig skulle sträva efter att införa…

…och när man ändå är på gång så skulle man med lätthet kunna anonymisera uppgifter likt vittnens namn (även om dessa, av rättssäkerhetsskäl, fortfarande borde finnas tillgängliga om man begär ut domar) varpå de enda som ”hängs ut” är folk som valt att begå ett eller flera olika brott.

Notera ordvalet; Folk som väljer att begå brott. När du krossar rutan, snattar godiset, ger en kille en käftsmäll, rånar en bank… ja, vad som helst… så gör du ett aktivt och medvetet val. Att det valet sedan kan resultera i att du inte får jobbet du vill ha, att din blivande svärfar slänger ut dig eller vad som helst annat är fortfarande bara direkta resultat av ditt egna medvetna val. Således kan det inte vara ett övergrepp att publicera en dom på nätet om bara den som dömts, de som dömt och den som försvarat finns namngivna.

Så visst, politikerna måste göra något åt Lexbase. Om inte staten gör ett eget Lexbase så kommer nämligen någon annan utnyttja systemet och denna någon annan kommer garanterat upprepa samma misstag som Lexbase av samma anledningar – det är nämligen det enda sätt att vinstmaximera. Och Oisin Cantwells farhågor är irrelevanta – en tidsram där domarna finns sökbara i fem år betyder visserligen ett extra straff men om du är beredd att utföra ett visst brott så måste du också vara beredd att ta konsekvenserna inklusive att din möjlighet att gå vidare i livet försvåras.

Detta förskräcker. Lexbase är inte bara ett fiffigt sätt att tjäna pengar. En människas möjlighet att gå vidare i livet efter avtjänat straff försvåras om nya grannar eller nya arbetskamrater enkelt kan ta reda på dennes historik.

Och vad gäller Lexbase… så är förtal ett brott även i grundlagsskyddad media och därför hoppas jag att domstolarna utnyttjar de lagar som finns idag så att ingen kan använda Lexbase som ett verktyg för att inskränka offentlighetsprincipen. Trots att Lexbase visat att vi i dagens uppkopplade värld inte längre borde nöja oss med att man måste ringa runt till alla tingsrätter för att komma på huruvida någon blivit lagförd där eller ej.

—–

Nedanstående citat från en artikel i Expressen kändes som helt rätt tillfälle att göra ett tillägg…

”Jag är dömd tidigare och nu ligger min dom ute så alla kan se den med ett musklick. Herregud, hur kan detta vara lagligt?! Jag mådde så jävla illa att jag inte gick till jobbet i dag. Jag har gjort allt för att få ett jobb och jobbar sedan två år tillbaka … Nu kommer hela mitt liv haverera om det kommer ut. Ingen, INGEN vet om min historia. Inte ens mina närmaste skulle tro att jag är dömd. Jag är så jävla deprimerad att jag inte kan se en poäng med att leva efter det här! Gör nåt åt det här, snälla!” skriver en man till JK.

Min första reaktion är ”oh nej vad fruktansvärt för honom” till att sedan bli samma sak fast väldigt sarkastiskt. Nu vet jag inte vad mannen som citerats har gjort men jag utgår ifrån att det inte är något så enkelt som en fortkörning eller ens snatteri. Således borde han kanske ha funderat över att omgivningen kunde få reda på hans dom innan han begick vad det nu var han gjorde…

…och hade han funderat över det samt vetat om att hans framtida dom skulle bli sökbar i något likt Lexbase så hade han givet ovan förhoppningsvis inte gjort det varpå ett offentligt register bara genom sin existens hade skyddat någon ifrån ovanstående mans brott.

Direktlänk Kommentera

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.