Blå ordning – Rödgrön röra

8 december, 2008 at 15:19 (Politik)

Spelfältet börjar ordna upp sig. Fyra mot fyra. Alliansen mot De Rödgröna (som för att jämna ut lagen delat på ledarskapet i ett av partierna). Men vilken sport är det som skall spelas? Vad är det vi kommer få se?

Vad Alliansen ställer upp med vet vi redan, vi kan se två års politik förd av regeringen Reinfeldt som bevis på detta, vad som har hänt, vad som inte har hänt. Hur Sverige än så länge klarat sig rätt bra i finanskrisen, men hur landet fortfarande böjer sig för amerikanska intressen och riskerar att börja jaga en hel ungdomsgeneration för fildelning. Hur man bytt från en bidragslinje till en arbetslinje, samtidigt som framtiden för de arbetslösa ser dystrare ut än på länge. Många positiva sidor, och många negativa.

Nu har de då fått sina motståndare som en klapp till jul. På Newsmill säger De Rödgröna att det är ”jobbkrisen” som fått de tre partierna att enas. Att de har mött en massa personer som riskerar att få det svårare därför att bidragen har sänkts, och det är de minskade bidragen som gör att de kan hålla samman. Kan man där utläsa att anfallen kommer ske med hjälp av ”bidragsvapnet”? Troligtvis. Vi har en grupp allmänna bidragskramare som möter en grupp som är skeptiska till de finansieringslösningar som alla bidragen kräver.

På kanterna kommer de mystiska springa, alla de saker som de inte kan visa upp inför resten, de saker alliansen har som är bra, men som de rödgröna aldrig kommer erkänna. Trainee-program? Vad är det, mer än 3000 projektanställningar, någonting som Vänsterpartiet gång på gång sagt sig kämpa mot, och som är en av fackens största fiender? Och facken förresten, på vilket sätt är de grunden till en effektiv omställning när föreetag går omkull? Mig veterligen så cementerar facken en högre arbetslöshet genom utnyttjandet av insiders och outsiders, när företagen börjar gå bra så kräver de direkt höjda löner istället för att man skall anställa fler, och när företagen går dåligt så står de för att man sparkar folk istället för att skära ner lönerna.

På mittfältet kommer man hålla ihop med den enda politik man har. Förnyelsen försvinner likt SvD kommenterar här, och ersätts med en rejäl huvudvärk. Istället väljer man att hålla ihop med det man har – miljöpolitiken. Ingen kan ifrågasätta att De Rödgröna har ett större miljöengagemang än någon annan – kanske mestadels därför att deras politik kräver att man hittar ställen att beskatta samtidigt som man själv inte tar något ansvar, och miljöpolitiken är optimal för detta.

Däremot kommer man få försvara sig löpande mot attacker om splittring. När inte ens Aftonbladets ledare kan skriva en genomgående positiv text om förslaget så förstår man vilka problem de har. Visst skall oppositionen skapa en gemensam regeringsplattform 2010, men samtidigt så skall varje parti köra ut sitt eget valmanifest. Klart man kan enas om några punkter, samtidigt som resten blir ett ”framtida” problem. Problem för vem kan man undra, den rödgröna röran innan valet, eller hela Sverige efter valet?

Längst där bak återfinner vi en ensam leende Lars Ohly. Han kom ut ur den lilla kris De Rödgröna hade på topp, hans parti är det tredje största vi har i Sverige, och han har lyckats tvinga stora mäktiga Socialdemokraterna till vänster. Även om han inte längre offentligt kramar om kommunismen så har han lyckats rensa ut Vänsterpartiet från alla förnyare, sänkt förnyarfalangen inom Socialdemokraterna och nu tvingat Mona (S)ahlin att krypa till korset.

Som expressen skriver, ”Regeringens öppna mål i regeringsfrågan har täpps igen.”

Lagen är formerade, planen förberedd. Nu väntar vi med spänning på vilken sport som skall spelas. Skall vi se en kamp med miljöinslag, där gråtande arbetslösa tvåbarnsmammor hamnar i fokus, eller skall vi se flumskolans sista dödskamp, friskolereformen anfallas och bidragsfuskarens fula ansikte.

Även om det är en otroligt jämn formering som ställer upp så tror jag att Lars Ohly blir tungan på vågen – för Alliansen. I valet 2010, eller om De Rödgröna spricker innan dess.