Aktier är riskfyllda.

31 januari, 2009 at 05:38 (Politik)

I aftonbladet kan man läsa om Paraskevoulla Kokkinou som köpte aktier i företaget Vostok Gas utan att först läsa på om bolaget. I kort handlar historien om att Vostok Gas skulle avvecklas, och de aktier i Gazprom som var företagets enda tillgång skulle delas ut till aktieägarna enligt aktieboken den 5:e januari. Den 6:e januari så borde aktien varit värd runt 60 öre, men aktiespekulanter som inte kontrollerade vad de köpte fortsatte att handla aktien för sju kronor i hopp om att den skulle gå upp.

När aktien sedan föll som en sten förlorade Paraskevoulla Kokkinou runt 1½ miljon kronor, pengar hon nu vill ha tillbaka. Det är förståeligt att hon vill skylla sitt misstag på någon annan och få tillbaka pengarna, vem skulle inte vilja det, men likt satsade pengar på Stryktipset så är aktier en riskfylld investering. Man har mycket att vinna samtidigt som man riskerar att förlora allt, och utfallet är en kombination av kunskap och tur.

Den här gången gick det dåligt för Paraskevoulla. Hon blev girig. Hon såg hur folk tjänade pengar på en värdestegring som saknade grund. Och hon lånade pengar för att tjäna en massa själv. Men aktier är inte säkrade från värdetapp. De kan både stiga och tappa i värde. Och hon förlorade 1½ miljon kronor.

Surt sa räven. Men låt det bli en läxa. Investera aldrig pengar du inte har eller kan avvara. Och läs alltid på om företaget du köper aktier i. För det finns inget skydd mot ren dumhet.

Direktlänk 2 kommentarer

Världen är inte Sverige.

31 januari, 2009 at 05:00 (Politik)

I ett land som Sverige finns det ingen mur. Vi behöver ingen mur som skyddar oss. Sverige har inte befunnit sig i krig under de senaste 200 åren. Svenskar behöver inte fundera på var närmaste skyddsrum finns varje gång de skall göra någonting. Och framför allt, man har inte behövt titta över axeln hela tiden och undra om det finns en självmordsbombare i närheten. Tyvärr är det inte lika säkert i resten av världen.

Men det finns människor som uppenbarligen inte bryr sig om andras säkerhet. Ulrika Andersson från Göteborg är ett bra exempel på personer som anser sig veta bättre och ha mer rätt än andra, och tydligt visar detta i sina handlingar. I ett land långt borta som befunnit sig i krig sedan morgonen efter dess självständighetsförklaring och där självmordsbombare är vardagsmat försöker hon förhindra befolkningen från att skydda sig själva och sina barn mot den terrorism som är staten Palestinas enda kvarvarande vapen i dess krig med Israel.

Det är fruktansvärt att ett land skall behöva bygga murar för att skydda sina invånare, men ibland är problemet värre än lösningen. Muren förhindrar självmordsattentat och räddar liv. Den är inte gratis, vare sig att bygga eller underhålla, och skulle den inte ha någon effekt så skulle ingen bygga den. Men nu försvårar den för självmordsbombare och minskar självmordsattentaten, och så länge den palestinska staten skickar självmordsbombare så kan man inte klandra Israel för att de skyddar sig. Hade Sverige haft samma problem med Norge som Israel har med Palestina så kan jag garantera att man hade byggt en stor mur längs med gränsen och kontrollerat alla gränsövergångar med militära vägspärrar.

Grundproblemet är att den palestinska staten befinner sig i krig med Israel, och den enda acceptabla lösning är den tvåstatslösning som världssamfundet kommit överens om. Hade det varit fred mellan Israel och den palestinska staten, och hade den palestinska staten agerat mot självmordsbombare och andra terrorister, så hade muren aldrig behövts. Om Ulrika Andersson verkligen ville göra en insats för freden så hade hon försökt påverka Hamas att acceptera Israels framtida existens. Tyvärr leder hennes agerande istället till starkare motsättningar och för parterna längre från en lösning på problemet, vilket gör att man kan undra om hennes agerande mer har att göra med ett ogillande av USA (som alla vet stödjer Israel) än en strävan för fred i regionen.

För den som är intresserad av snyfthistorier så går det att läsa mer om Ulrika Andersson och hennes öde i Expressen/GT, DN och SvD.

Direktlänk 12 kommentarer

Vad gör man om tekniken visar fel?

19 januari, 2009 at 19:01 (Politik)

SvD berättar här om att regeringen utreder hur polisen skall få det lättare att jaga fildelare. Kanske ännu viktigare är att man söker ett rättssäkert sätt, till skillnad mot hur man löser fildelningsjakten genom den så kallade IPRED-lagen.

Tyvärr finns det inget rättssäkert sätt att genomföra en jakt på fildelare som delar upphovsrättsskyddat material. Varför inte, kan man undra. Problemen är många.

Den vanligaste problemformuleringen är att man aldrig kan vara säker på vem det är som finns bakom en IP-adress. Bortsett från att det kan bo ett antal olika personer i ett hushåll som har internet, så kan man dessutom ha ett oskyddat trådlöst nätverk vilket ger var man med ett trådlöst nätverkskort potentiell access till internet.

Desto ovanligare är diskussioner om den felande tekniken. IP-adresser är inte säkra. Jag har hört siffror som uppskattar att en adress på tusen är direkt felaktig, och om så bara 100.000 fildelar varje dag så kommer dagens tilltro till tekniken inom rättssystemet att skapa problem för 100 svenskar om dagen.

Sveriges domstolar ser i dagsläget IP-adresser som absoluta bevis vilket vänder på bevisordningen. Det är inte längre åklagarens jobb att bevisa att någon är skyldig bortom allt rimligt tvivel utan de åtalade måste plötsligt bevisa sin oskuld. Det gör att varje jakt på personer som fildelar upphovsrättsskyddat material utmanar samhällets rättssäkerhet – och vem vill ha en stat som inte är rättssäker?

Att tingsrätter sedan accepterat skärmdumpar innehållandes IP-adresser som bevis på att folk fildelar är nog det största beviset på att vi har en rättsskandal av ofattbar magnitud.

Direktlänk 2 kommentarer

Den misslyckade piratjakten.

6 januari, 2009 at 23:54 (Politik)

Dataspelsbranschen försöker med allt mer avancerade skyddsmekanismer att stoppa piratkopiering. För mig ledde det till att jag inte kunde installera ett spel jag fått en vecka före jul, därför att jag saknade några drivrutiner till min DVD-spelare. Lite trixande och mycket tid senare så löste sig det ändå, men en mindre datorvan person hade kanske gett upp.

Jag tänker dock inte skylla folks piratkopiering på att det är svårt att installera spel lagligt, och jag hoppas att de som laddar ner spel illegalt faktiskt köper de spel de tycker om och behåller.

Däremot tänker jag vända ut och in på frågan – varför fokusera på pirater när det finns folk som köper sina spel. Dataspelsbolag kan inte bara klaga på pirater – de måste titta till sin
marknad också. Titta på bilbranschen. Varför säljer Toyota mångfaldigt
fler bilar än SAAB? Inte är det därför att folk piratkopierar Toyotas
bilar, utan därför att Toyota bygger bilar som de som betalar för bilar
vill ha. Draginol är en utvecklare på Stardock Entertainment och han kommenterar verkligheten på Sin of a Solar Empire’s forum.

Stardock Entertainment är ett litet indiebolag i dataspelsbranschen. De skapar dataspel för de breda massorna. Snygga spel, men som fortfarande går att spela på en vanlig dator. Galactic Civilizations II sålde i 300.000 exemplar, och Sins of a Solar Empire sålde bara första månaden 200.000 exemplar, och då hade det bara släppts i USA. Och det utan något som helst skydd mot piratkopiering.

Blaming piracy is easy. But it hides other underlying causes.  When
Sins popped up as the #1 best selling game at retail a couple weeks
ago, a game that has no copy protect whatsoever, that should tell you
that piracy is not the primary issue.

Om man vill tjäna pengar på att göra dataspel (och tjäna pengar är vad företag bör göra) så får man göra spel som tilltalar de stora massorna. Man kan inte klaga på pirater om man gör spel som inte har en marknad. Som Draginol säger, om 1% marknadspenetration är bra, varför skall man då göra ett spel som kräver 15% marknadspenetration för att nå ett nollresultat?

Och pirater har ingen rätt till en åsikt. De som betalar bestämmer vad som produceras, och de som inte betalar slipper bry sig. En piratkopierare som klagar på ett spel spelar ingen roll, därför att dataspelstillverkaren måste anpassa sig till de som betalar.

Som alla andra företag.

Direktlänk Kommentera

Hur dum får man vara?

6 januari, 2009 at 16:04 (Uncategorized)

Det är ingen konst att förlora pengar, fråga bara mannen som DN rapporterar om som spelade bort minst 700.000 kr. Däremot är det en konst att erkänna att man har gjort fel.

Historien i korthet. En 29-årig man från västsverige sätter sig ner vid en dator. Han tar fram sitt plastkort från VISA kopplat till ett konto på Swedbank och loggar in på en spelsajt. Under kvällens lopp ”upptäcker” han att han har obegränsad kredit pga ett systemfel och satsar stora belopp. Bara de två sista inköpen sker på 100.000 och 200.000 kr.

Ganska enkel historia. Mannens försvar? Att han känner sig lurad.

ÄR DET ENS LAGLIGT ATT VARA SÅ DUM?!?!?!?!?!?!

Oavsett vilket systemfel som funnits hos kortutgivaren: Han säger själv att han med sin lön aldrig kommer kunna bli fri från skulden. Om man inte kan betala en skuld, varför tar man den? Speciellt till någonting så oviktigt som spelande. Luktar lite impulsshopping med sms-lån. Vet man att man inte kan betala 4100 kr i månaden första året (och därefter minskande med 90 kr i månaden varje år i 50 år) så skall man inte ta ett lån på 700.000 kr. Och oavsett om man har en obegränsad kredit på kortet eller ej så måste man betala tillbaka, så har man en väldigt kärv ekonomi så skall man inte låna pengarna.

Klart killen visste vad han gjorde. Även fast han måste varit hög på adrenalin. På slutet låg han back 400.000 på kontot (och troligtvis lika mycket i spelet), klart han försökte han vinna tillbaka pengarna. Det var bara att låna mycket till (han hade juh obegränsad kredit) och satsa. Desperation. Att låna 100.000 och sedan 200.000 till spelade ingen roll, han var tvungen att vinna.

Moraliskt är det här samma sak som sms-lånen. Trots att det är en mycket större summa. Även om det kostar ungefär lika mycket i månaden att betala tillbaka. Har man inte pengarna idag, så är det bara få som kommer ha pengarna i morgon. Låna 3.000 denna månad, ta 3.500 från nästa månads budget. Klart det inte går ihop. Sen kan man säga att man är lurad, att livet är värdelöst, vad som helst, men faktum är att vi är individer med en fri vilja.

På den positiva sidan av myntet; Killen kan säkert ta ett lån på Swedbank och betala tillbaka därigenom. Hade han lånat pengarna hos Folkia och satsat på att betala tillbaka på 50 år så hade lånet kostat honom lite mer. Sisådär en 311.107.786 kr. Inflationen borträknat. Nu behöver han ”bara” betala 273.582 kr i ränta. (Räknat på 2% inflation, 4% effektiv ränta hos Swedbank och 2350% effektiv ränta hos Folkia.)

Direktlänk Kommentera