Alla diskrimineras – frågan är bara hur.

13 februari, 2009 at 14:29 (Politik)

Allting är alla andras fel. Svårigheter jag möter beror aldrig på mig. Det är samhällets strukturer som diskriminerar mig. Så kan man sammanfatta en diskussion på SVT:s program Debatt (bakgrundsartikel finns här).

Sverige har ett problem. Överallt står folk på barrikaderna och skriker att just de är kränkta, och sen förutsätter de att staten skall träda in och straffa de som kränker. Den energi som slösas på protester skulle kunna vara en starkt drivande kraft för förändring, men tyvärr slösas den bort på meningslösa aktioner.

Varför? Två saker. Ingen bryr sig om att andra diskrimineras, det är bara en själv som det är synd om, och så många diskrimineras så det går inte att hjälpa alla med allt.

Här hade jag kunnat skriva långa texter om färgade som inte kommer in på klubbar, studenter som inte kan prata svenska som därigenom blir underkända på lärarutbildningen med svenska språket som inriktning, högutbildade invandrare som bara får jobb som tunnelbaneförare, kvinnor som slår i glastaket och så vidare. Men det skulle inte vara några nyheter.

Alla är diskriminerade. Hela tiden. Jag har inte oändligt med pengar, så jag kan inte köpa allting som Bill Gates kan köpa. Jag är inte tillräckligt snygg, så jag får inte alla tjejer jag flörtar med. Jag kommer från Djursholm, så när jag sökt jobb har jag fått höra att jag kan be pappa om pengar istället. Jag har inte samma kunskaper som vissa på Handelshögskolan i Stockholm, så jag får inte toppbetyg som andra jobbar sig till. Jag hade kunnat vara egoistisk och hoppa upp på barrikaderna och klaga, men varför då? Det är inte synd om mig. Det är inte synd om någon i Sverige. Samhället ger oss alla möjligheter att göra vad vi vill, och de som inte tar dem kommer uppleva en större diskriminering.

Visst har vissa det svårare än andra. Det kommer fortfarande finnas folk som nekas inträde till krogar bara därför att de är färgade. Men varför inte starta en egen krog och visa de andra krögarna att ni attraherar stora grupper tjejer och penningstinna killar. Och alla kommer inte få godkänt i alla betyg, men antingen får man plugga eller söka sig till branscher där kunskaperna inte behövs. Bevisa för företag som inte anställer högutbildade invandrare att de förlorar en massa värdefull kompetens genom att starta egna bolag. Och alla ni kvinnor som slår i glastaket, ställ er frågan om det verkligen finns ett glastak eller om det bara är mentalt, och om det finns ett glastak, huruvida er nuvarande arbetsgivare är värd er tid och omsorg.

Ta tag i problemen istället för att vänta er att andra (oftast staten) skall hjälpa er. Det är inte synd om någon i Sverige, så sluta inbilla er det.

Annonser

1 kommentar

  1. CB said,

    Håller i grunden med dig. Man kan inte gapa efter för mycket och kräva att världen ska anpassas efter ens egna behov. Däremot så har jag upplevt många av de sakerna du beskrivit då jag levt i utlandet.

    – Det är inte alls kul att bli kallad för ”damn foreigner” på gatan.
    – Det är inte kul att bli nekad inträde på en krog med motiveringen ”vi betjänar inte den typen”.
    – Det är inte kul att folk vägrar sitta bredvid en på tunnelbanan, medan vagnen i övrigt är fullproppad.
    – Det är inte kul att bli stoppad av polisen och behöva legitimera sig för att visa att man inte vistas illegalt i landet.
    – Det är inte kul att behöva rapportera till polisen när man ska resa utomlands, eller om staten ser det som en ”säkerhetsåtgärd” även inrikes.

    Man känner sig så utlämnad åt andra i sådana situationer. Att det inte längre är en själv som sätter gränserna på vad man ska få göra. Saker som man tar för givet att man ska få göra. Denna känsla av uppgivenhet inför omgivningen är bara tråkig. Det är det som är det förfärliga i att bli diskriminerad. Jag känner verkligen med alla som utsätts för diskriminering.

    Å andra sidan anser jag att du har rätt i din slutpoäng. Man får arbeta sig kring problemen. Man måste skapa sina egna vägar runt problemen. Jag brukar trösta mig med att om de inte vill ha mig så är det antagligen är ömsesidigt. Jag har trots allt friheten att lämna den omgivningen. Att jag inte gör det beror snarare på att jag ser fler fördelar med att stanna kvar. Eller i mitt fall, att nästa månad flytta tillbaka till det landet.

    Sedan finns det även de som har en väldigt vid syn på diskriminering. Diskriminering är bara när det är saker du inte rår för eller kan påverka som är anledningen till att du får en ogynnsam särbehandling. Att jag inte kan svenska är något som enbart jag kan stå till svars för och det är upp till mig att lära mig det. På samma sätt är det upp till mig att ordna betygen som krävs för att bli läkare. Vidare är det upp till mig att avgöra hur pass mycket tid jag vill spendera med barnen, vilket kan hindra mig från en efterlängtad befordran.

    Och den svenska staten är redan i dagsläget snäll nog som det är mot alla. Det finns ingen anledning för den att bli än mer omtänksam. Då förlorar vi nog för mycket av vår frihet att tycka och tänka. Detta är något vi likt respekt för andra måste värdesätta.

    ps. Har du verkligen blivit nekad jobb med den motiveringen? Kanske borde sluta gå till pappa och istället söka jobb så att jag också får den erfarenheten. 😛 ds.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: