Tjänar du 24.500 kronor i månaden så är du rik… i alla fall enligt den rödgröna trojka som ställde upp i gårdagens partiledardebatt.

18 maj, 2009 at 04:21 (Åsikter, Politik)

En gång i tiden sågs det som en rättighet att vara sjuk på måndagar, eller i alla fall några dagar i månaden, och hade man inte tagit ut sina sjukdagar vid slutet av månaden så planerade många att gå och fiska, njuta av solen eller göra någonting annat som inte var arbetsrelaterat, på arbetstid, och med full lön. Sedan kom krisen till Sverige, karensdagen infördes under stora protester, och plötsligt blev en sjuk befolkning betydligt friskare.

Är man nationalekonomiskt skolad så kallar man fenomenet ”moralisk risk”, eller den vanligare engelska termen ”moral hazard”. Wikipedia har en enkel och lättförståelig beskrivning till uttrycket:

Moralisk risk uppstår på grund av att en individ eller institution inte drabbas fullt ut av de negativa effekterna av sitt eget handlande. Därmed får individen eller institutionen ett incitament och en tendens att handla mindre försiktigt än annars. Genom detta drabbas den andra parten i transaktionen av de negativa konsekvenserna av den förstes handlande. De negativa effekterna utgör en extern effekt om hänsyn inte kan tas till den moraliska risken när avtalet ingås. Moralisk risk är ett betydelsefullt marknadsmisslyckande och kan ses som en variant av snedvridet urval.

Om man vet att man inte förlorar någonting på att vara sjuk, eller anser sig ha rätt att ta ut några sjukdagar varje månad, så är det väldigt enkelt att stanna hemma en dag bara för att man är lite bakfull, det är fint väder eller för att man skall umgås med ens vänner. Oavsett hur dyra de omotiverade sjukdagarna är för företag och samhälle.

För att komma tillrätta med ”moral hazard” använder man sig av piskor och morötter, och de flesta politiska frågeställningar går att tolka utifrån teorin. Allt från varför karensdagen gjorde befolkningen friskare till hur den illegala fildelningen blivit så utbredd inom vissa grupper går att bevisa, om den man pratar med både förstår och tror på välbebrövad ekonomisk teori.

Tyvärr visar båda sidor i gårdagens debatt att de saknar förtroende eller kunskap om en teori som överlevt 500 år av prövningar, även om en sida var klart värst. Eller så tror båda sidor att gemene svensk inte har förmågan att förstå budskapet med ”moral hazard”. Oavsett vilket som stämmer, så är det skrämmande.

Som Expressen noterat lovar den rödgröna röran vitt och brett. Höjda skatter som inte kommer drabba någon fattig utan bara de rika och förmögna, A-kassa som återställs till 80% och sänkt skatt till pensionärer. ”Det blir allt tydligare att de rödgräna drar åt vänster och satsar på en lättsinnets populism inför valet nästa år. Det är en chansning som kan gå hem, dessvärre”, konstaterar de halvvägs igenom sin blixtledare. Och visst kan det gå vägen. Den senaste SIFO-mätningen visade ett trendbrott i opinionen och en opposition som stärkts.

Eftersom vi har ”moral hazard” som genomgående tema så får vi bryta ner löftena i sina beståndsdelar.

Lars Ohly har låtit utreda att deras politik gynnar alla som inte tjänar mer än 24.500 kronor i månaden. Tjänar du mer så förlorar du på deras politik, men tjänar du mindre så vinner du på den… så länge deras politik inte minskar den gemensamma kakan. Men den ekonomiska teorin pekar på att så kan bli fallet (både lafferkurvan och teorier beträffande skattekilar och dess skadliga inverkan på ekonomin säger att han kommer få problem). Fienden heter även här ”moral hazard”, där konflikten bygger på skillnaden mellan statens mål att alla skall arbeta och skapa ett högsta möjliga mervärde, samtidigt som individen bara försöker maximera sin egen situation. Enligt lafferkurvan så kan staten bara öka sina intäkter genom skattehöjning till en viss nivå. När värdet för individen av en extra arbetad timma inte överstiger värdet av den förlorade timmen fritid, så väljer individen att inte arbeta den extra timmen. För individen blir en extra timme fritid således ett lönsamt beslut, men samhället förlorar både beskattningsmöjligheten av den extra timmen och de följdeffekter av den extra arbetade timmen (att individen kan sätta andra personer i arbete genom konsumtion, eller ökat sparande). Enkelt förklarat så om staten höjer skatteuttaget på arbete med 1 krona per intjänad hundralapp, så tjänar staten bara på skattehöjningen om gruppen den riktar sig till inte minskar sitt arbete med 45 minuter per vecka (och då har vi inte räknat med följdeffekterna). Samtidigt handlar teorierna av skattekilar om hur kapital flödar genom samhället. Varje gång en person köper en tjänst av någon annan så tar staten sin del (kallad skattekil), och är statens del för stor så väljer vi att göra arbete själv. Om jag skall måla om min ytterdörr, ett arbete som tar mig två timmar och dig bara en, så väljer jag att göra det själv om det tar mig mer än två timmar att tjäna in det du vill ha för en timmas arbete. Höga skatter gör att jag måste jobba hårdare för att tjäna in de pengar du vill ha, samtidigt som du vill ha mer pengar av mig för att få lika mycket i handen, därför att staten tar mer. Höjda skatter (som Ohly & co vill ha) leder till en ökad skattekil vilket i sin tur både ökar den svarta marknaden av varor och tjänster samt minskar viljan att köpa hjälp.

Ett annat problem är A-kassan. Vet du att en arbetslöshet kommer slå hårt mot din levnadstandard, så anpassar du både lönekrav och arbetsmoral därefter. Blir du sedan arbetslös ökar viljan att sträva efter ett nytt jobb eller starta eget. Hur kommer det sig? Om du blir arbetslös så begränsas dina intäkter. Samtidigt så minskar dina utgifter, då du inte behöver bära kostnaden av lunch med arbetet, transport till och från arbetet osv. För en stor grupp människor så betyder en A-kassa på 80% att din levnadsstandard inte behöver minska särskilt mycket vid arbetslöshet, vilket minskar incitamentet att arbeta. Varför jobba, och förlora 40 timmars fritid (plus tiden det tar att förbereda sig för jobbet, samt ta sig till och från arbetsplatsen), när man kan göra vad man vill, om man inte tjänar på det? En A-kassa på 65% däremot tar bort hela nöjesbudgeten, och tvingar folk att ändra sina vanor. Antingen får man minska på de fasta kostnaderna (flytta, sälja bilen etc) eller så får man sluta dricka alkohol, röka, gå ut på krogen, köpa dyra mobiltelefoner, köpa glass och godis, etc. A-kassan blir således en garant för att man kan överleva, men man kan inte leva gott på den. Återställer man A-kassan till 80% så minskar man incitamentet för att arbeta, vilket gör att färre arbetar, och den kaka som alla skall dela på blir mindre.

Den mest komplicerade frågan är hur jobbskatteavdraget även skall kunna gälla pensionärerna. Det den rödgröna röran de facto lovar är att pensionärerna skall få ta del av samma jobbskatteavdrag som den arbetande befolkningen har, samtidigt som man skall ta bort skattesänkingen för att man anser att pengarna behövs inom den offentliga verksamheten. Pensionärerna får således inte lägre skatt, men alla andra får en skattehöjning. Dessutom minskar viljan att arbeta, och därigenom den gemensamma kaka som bekostar pensionerna. Det finns nämligen en utbredd skepsis inom vänstern mot att högre skatter påverkar hur mycket folk jobbar, även om de ändrade i skattesystemet efter att Astrid Lindgren skrivit sagan om Pomperipossa i Monismanien som en reaktion på att hon skulle betala mer än 100% skatt på sin inkomst. Dock har de borgerliga svårt att möta kritiken från pensionärerna, därför att ett ”pensionärsskatteavdrag” skulle leda till behov att antingen skära ner de offentliga utgifterna eller öka skatteuttaget på en annan grupp (vilket enligt lafferkurvan skulle riskera att minska statens intäkter). Sänkt skatt på pensionsutbetalningar betyder inte heller att skatteunderlaget ökar nämnvärt (du kan inte bli mer än heltidspensionär, då det innebär 0% arbetstid). Självklart betyder sänkt skatt att man minskar skattekilen, men bara om man inte tar ut mellanskillnaden på någon annan grupp.

Det finns inget som det lyxliv Mona Sahlin med vänner försökte sälja in, för allt måste betalas. Mona Sahlin vill betala notan med höjda skatter. Visst skall de som tjänar mest (och redan idag betalar en betydligt större del av sin inkomst än andra i skatt) ta den största skattehöjningen, och göra det mindre förmånligt att vidareutbilda sig, men Mona Sahlin var modig och gav raka besked – ”ja, alla får höjd skatt”.

Att Mona Sahlin börjar ge besked på vilken politik väljarna kan vänta sig från det rödgröna regeringsalternativet borde ha gett henne en möjlighet att glänsa – men en ovanligt enig nätopinion ansåg att Reinfeldt blev debatten och kvällens segrare. Hälften av de som röstade på Aftonbladet såg honom som vinnare, samtidigt som ett antal ”experter” konstaterade att Maria Wetterstrand gjorde bra ifrån sig, men att Mona Sahlin var anmärkningsvärt svag.

Och om några veckor är det val till EU-parlamentet, men vart tog EU-frågorna vägen? Vem kan klaga över ett lågt valdeltagande när inte ens public service tycker att valet är viktigt nog?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: