Nu kommer uppföljaren: Bidragslinjen vs Arbetslinjen – Andra Valet

30 juni, 2009 at 14:48 (Åsikter, Politik)

Under riksdagsvalet 2006 syntes för första gången en tydlig skiljelinje mellan höger- och vänsterblocket. Medan högerblocket i form av ”Alliansen” stod för arbetslinjen så stod vänsterblocket med Socialdemokraterna som fanbärare för bidragslinjen. Det svenska folket förstod att den bidragslinje som regeringen Persson stod för, uppbackad av både Miljöpartiet och Vänsterpartiets ledning, passiviserar folk och minskar viljan att arbeta eller starta eget företag.

När det inte är någon skillnad, ekonomiskt, mellan att arbeta och inte arbeta så arbetar bara idioten. Varför? Därför att du genom att arbeta säljer bort 50 timmar av din tid varje vecka som du annars kunde gjort vad du ville med, samtidigt som den arbetslöse får sina pengar ändå. En a-kassa på 80% slår knappt ekonomiskt mot den som blivit arbetslös, för samtidigt som han tappat 20% av sin inkomst så behöver han inte betala för resor till och från arbetet, mat under arbetstiden och arbetskläder, för att bara nämna några kostnader som uppstår kring ett arbete.

Trots detta tror fortfarande Socialdemokraterna att höjda a-kassebidrag är lösningen på alla världens problem. Genom att höja a-kasseersättningen tillfälligt i år och nästa år anser Henry Ohlsson, professor vid Nationalekonomiska institutionen på Uppsala Universitet, under Socialdemokraternas ekonomiska seminarium.

Anledning? Att man skulle kunna hjälpa de som redan blivit arbetslösa. Hur? Genom att ge dem mer pengar nu. Henry Ohlsson är inte dum, och  han förstår att a-kassenivåerna skapar incitament för att söka arbete, men ändå vill han höja ersättningsnivåerna av något som liknar barmhärtighetsskäl.

Bara höjningen blir temporär. Men har det inte diskuterats tidigare? Att ha bidragsnivåer som höjs vid dåliga tider, och sänks när tiderna är bra? En effektiv lösning, men med ett fel. Temporära höjningar tenderar att bli permanenta. Om den rödgröna trojkan vinner nästa riksdagsval, kan man då tänka sig Lars Ohly ställa sig på barrikaderna och kräva sänkt a-kassa för att tvinga ut folk och söka arbete? Eller för den delen, den hårt kritiserade Mona Sahlin? Skulle inte tro det.

Återigen har vi fått besked på var stridslinjen kommer stå under nästa års riksdagsval. Skattehöjningar för de som arbetar och höjda bidrag från den rödgröna trojkan. Skattesänkningar för de som arbetar, och minskade bidrag från staten från alliansen. Bidragslinjen mot arbetslinjen. Förra gången vann arbetslinjen, undrar hur det går nu…

Annonser

Direktlänk 2 kommentarer

(S)kattepolitik för de rika och fattiga drabbar… resten.

30 juni, 2009 at 14:26 (Ekonomi, Politik)

När den rödgröna röran nu presenterar en modern (s)kattepolitik, så tänker jag bjuda på en historia från wikipedia om hur de tidigare anpassat sin skattepolitik för att inte skall slå mot de fattigaste eller de rikaste:

”En välkänd historia var på 1990-talet när klädkedjan Hennes & Mauritz frivilligt bad att få bli flyttade till O-listan på grund av huvudägaren Stefan Perssons problem med förmögenhetsskatten (han äger H&M-aktier för mångmiljardbelopp). Genom flytten undgick han förmögenhetsskatt. Regeringen agerade då blixtsnabbt och ändrade skattelagen så att skattefriheten för bolag på O-listan begränsades, numera omfattas inte bolag som har varit registrerade på A-listan före ett visst datum och som flyttat till O-listan efter någon gång i maj 1997 (dagen innan Hennes & Mauritz flyttade). Stefan Persson svarade då att han skulle bli tvungen att flytta från Sverige eftersom förmögenhetsskatten skulle ruinera honom, sannolikt flyttar han även Hennes & Mauritz huvudkontor vilket skulle föra med sig mycket annat negativt för Sverige. Plötsligt ändrade regeringen skattereglerna igen: Nu blev det så att Hennes & Mauritz-aktierna generellt ska tas upp som förmögenhet, men att huvudägarens aktier blir fria! Detta gäller bara bolag där ägaren har minst 25% av aktierna samt att han ska ha blivit ägare till aktierna före den första januari 1990 (i praktiken omfattas bara Stefan Persson och byggmästaren Fredrik Lundberg samt möjligen en person till). Många har ifrågasatt beslutet eftersom det innebär särskilda undantag för mycket rika personer medan vanligt folk får betala, även om de äger exakt likadana aktier.”

De som hade det allra bäst, och således hade råd att förändra sin situation gavs skattefrihet samtidigt som den stora massan medel- och höginkomsttagare som i många fall blivit förmögna på skenande fastighetspriser beskattades hårt.

Den nya fastighetsskatt som de rödgröna kokat ihop kommer troligtvis fungera på samma sätt. 30 000 fastigheter, många vars ägare funnits med i bilden sen långt innan priserna skenat till nuvarande nivåer, kommer få höjd skatt samtidigt som flerfamiljshus (hyres- och bostadsrättshus) kommer få marginellt sänkt skatt. Dessutom tillkommer en avveckling av uppskovsräntan (ränta på uppskjuten reavinstbeskattning) som folk med uppskov betalar idag, samt en något förhöjd reavinstbeskattning på fastighetsaffärer.

Fördelningspolitiskt ser man att det är en traditionell socialdemokratisk politik. Det blir ”en rättvis fastighetsskatt” enligt den rödgröna trojkan. Men vad rättvisa är hör man när Mona Sahlin klagar på att folk fått det bättre:

”Många av dem som bor i de dyra husen har fått det bättre. Det är inte anständigt”

Den klassiska avundsjukan. Själv skulle jag bli glad om alla kunde få det bättre. Om några får det bättre, samtidigt som ingen grupp får det sämre, så skulle jag glädjas med de som får det bättre. Men Mona tycker att det är oanständigt att några fått det bättre, samtidigt som ingen grupp fått det sämre. Det tycker jag är märkligt.

Då blir det plötsligt intressant att lyssna på vad Anders Borg har att säga om förslaget. Han är trots allt den mest utbildade ekonom vi haft som finansminister på väldigt länge, om inte någonsin. Han reagerar över tre saker. Först är det konstigt att man tar bort räntan på uppskovet av reavinstbeskattning därför att det bara gynnar de som tjänat mest på fastighetsrallyt. Sedan har man inte finansierat mer än första steget i sitt förslag, vilket ger 100 000-tals villaägare en osäker framtid då resten skall finansieras. Och slutligen finner Borg ”det också märkligt att oppositionens argument för att slopa räntan på uppskov är att öka rörligheten på bostadsmarknaden och sedan höjer reavinstskatten för att finansiera det första steget.”

Men det är väl som SvD spekulerar. Socialdemokraterna fick bara 15% av Stockholms väljare i EU-valet vilket blev en kalldusch för huvudstadens socialdemokrater. Då riksdagsvalet tenderar att avgöras i storstäderna så är läget akut. De 35 000 villor som får höjd skatt för att finansiera den första delen ligger dessutom i områden där Socialdemokraterna inte har någon stor väljarkår att tappa. Måhända är det därför de håller tyst om hur de skall finansiera resten av skattesänkningarna.

Sänkt skatt för de fattiga, lite sänkt skatt för de rika, men hur drabbar det resten? Som med förmögenhetsskatten så har den nya fastighetsskatten ett intressant bihang. Den begränsningsregel kopplat till en andel av inkomsten som idag gäller för pensionärer kommer enligt det rödgröna förslaget omfatta alla i framtiden. De som då har råd att betala stämpelskatten för fastighetsköp kommer då ha möjligheten att skriva över hus på barn eller föräldrar som inte tjänar några pengar, och slipper således fastighetsskatt de med.

Förlorare blir de vars villor stigit kraftigt i värde, som inte har något uppskov därför att de bott där länge, och som inte har råd att betala stämpelskatten och skriva över sin fastighet på någon annan utan inkomst.

Direktlänk Kommentera

R.I.P. Rättsstaten Sverige

26 juni, 2009 at 04:01 (Åsikter, Politik)

Vad är egentligen en rättsstat? Samtidigt som frågan alltid funnits där, så har den ställts på sin spets i och med problematiken kring illegal fildelning.

Det första problemet handlar om IPRED-lagen, och vad som krävs i bevisväg för att få ut information angående presumtiva fildelare. Här kan sägas mycket, och mera har redan blivit sagt, men Tingsrättens beslut att tvinga Ephone lämna ifrån sig uppgifter om användare visar att rättsväsendet är ute på väldigt hal is. Redan vid accepterandet av på papper utskrivna skärmdumpar (vilket är otroligt lättmanipulerat både därför att förvarandet att ta en skärmdump och spara den någonstans involverat bearbetande med bildbehandlingsprogram, och utskriften i sig eliminerar alla bevis på manupilation) så börjar man kunna ifrågasätta den låga nivå på beviskrav tingsrätten numera ställer. Att det sedan finns misstankar om tillvägagångssättet vid ”bevisinsamlingen”, nämligen att den FTP-server filerna laddas ner från antingen är hackad av Antipiratbyrån (vilket är ett grövre brott än den illegala fildelningen) eller att Antipiratbyrån själva driver FTP-servern (med frågeställningen vad som händer om man laddar ner något från en lösenordsskyddad server som drivs av filernas upphovsrättsinnehavare), och att dessa inte utreds därför att Antipiratbyrån inte vill berätta vilka metoder de användes sig av, gör Tingsrättens beslut än märkligare. Tyvärr visar beslutet på att Tingrätten antingen saknar det tekniska kunnande som krävs för att kunna värdera dylik ”bevisning” eller att de går upphovsrättsindustrins ärenden, vilket vore den slutgiltiga dödsstöten för rättsstaten Sverige.

Dessutom är Tingsrättens beslut dödsstöten för all integritet över Internet, i och med att de accepterar bevisning som vem som helst kan fabricera. Problemet härrör inte bara från metoden, utan även att vilken lite mer datakunnig person som helst kan skapa ett LAN (lokalt nätverk), tilldela någon en given IP-adress och sedan fabricera trafikdata av valfri sort för att sedan lämna över ”bevisen” och få reda på vem som sitter bakom en specifik IP-adress ute på ”det riktiga” nätet. Och allt detta trots ”att rätten inte ens är säker på att ett brott har begåtts.

Det andra problemet är ännu större och skakar de grundvalar rättsstaten är byggd på – nämligen att alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Tyvärr dödade Hovrätten den svenska rättsstaten genom att hävda att rådman Tomas Norström, domare i ”The Pirate Bay”-rättegången, inte var jävig när han fällde ”The Pirate Bay” för medhjälp till illegal fildelning och satte ett skadestånd motsvarande en miljon kronor per fil.

Bortsett från den självklara frågan, nämligen hur stort skadestånd själva fildelaren borde betala om medhjälp ger en miljon kronor och rimligheten i detta, så har fallet kantats av kontroverser. Ett luddigt åtal, ändrade och tillbakadragna åtalspunkter, dålig bevisning och en problemformulering som de facto gör Internet illegalt (som syns här, då både ”The Pirate Bay” och Internet bygger på länkning av material andra tillgängliggjort) är inte de enda problemen. En av domarna i fallet, Tomas Norström, var (och kanske fortfarande är) medlem i flera föreningar där upphovsrätt diskuteras. Inget konstigt i detta, om inte en av föreningarna visade sig vara en lobbyingorganisation för starkare upphovsrätt och skydd av densamma. Men det är väl svårt att veta hur domarens personliga åsikt om hur upphovsrätten borde vara påverkat hans förmåga att döma efter lagboken och således svårt att bevisa jäv (även om experter på processrätt är splittrade av beslutet). Tur att i alla fall Hovrätten följde devisen ”oskyldig tills motsatsen är bevisad”.

Skall man däremot prata om mord på rättsstaten Sverige så får man inte glömma att hovrättsman Anders Eka (som tillsammans med två andra ansvarat för bedömningen om jäv) har en nära relation till upphovsrättsindustrins advokater genom gemensam koppling till en forskningsavdelning vid Stockholms universitet. Piratpartiets EU-parlamentariker har all rätt i världen när han konstaterar att ”det visar att det inte går att lita på det svenska rättsväsendet när det gäller upphovsrättsmål längre. Det här är rättsröta, helt enkelt.

Klart andra länder kommer undra vad som hänt med den forna rättsstaten Sverige.

Direktlänk Kommentera

Låga hyror, få nybyggen och korruption – välkommen till Sveriges hyresrättsmarknad

23 juni, 2009 at 02:55 (Åsikter, Politik)

Svensk hyresrättsmarknad har kollapsat. Bruksvärdessystemet gör att folk i Tensta och Rinkeby subventionerar hyran för boende i eftertraktade områden som Östermalm. Samtidigt är rörligheten närapå noll, där de enda säkra sättet att få en lägenhet är att ha kontakter.

Fastighetssverige uppmärksammade SCBs undersökning förra året, där de kommit fram till att endast 1,4% av hyresrätterna var lediga för omedelbar uthyrning den första september 2007. Mängden lägenheter lediga för omedelbar uthyrning hade då minskat med 4,000 till knappt 20,000 stycken under det senaste året, och med två tredjedelar sedan 1998. Av de lediga lägenheterna fanns 79% (eller ca 15,500) i kommuner med färre än 75,000 invånare. Således hade de större kommunerna (fem i Stockholm, Uppsala, Linköping, Norrköping, Jönköping, Växsjö, Kalmar, Blekinge, Helsingbörg, Kristianstad, Lund, Malmö, Halmstad, Borås, Göteborg, Örebro, Västerås, Gävle, Sundsvall och Umeå) 4,500 tomma lägenheter på 3,950,000 invånare, eller 877 invånare per ledig lägenhet.

Problemet stavas bruksvärdeshyror, höga krav på nybyggen och – skrämmande nog – insiders.

Bruksvärdessystemet kan man säga mycket om, men det är grunden som problemet vilar på. Då man ersätter pengar som betalningsmedel för ett visst läge med kötid, skapas konstgjorda situationer likt de som präglade Sovjet. Dessutom hjälper det inte mindre bemedlade människor. Bloggaren Magnus Persson angriper problemet klockrent i sin blogg:

”Man brukar ofta beklaga sig över att de som är mindre bemedlade utan bruksvärdessystemet kommer få svårt att betala för lägenheter på attraktiva platser, exempelvis Stockholms innerstad. Ett vanligt exempel på sådana grupper är ungdomar. Det är förvisso en korrekt invändning, men är förmodligen inte särskilt relevant. Kötiden till hyresrätter i innerstan räknas idag nämligen inte i år, utan snarare decennier.”

Tyvärr glömmer han att ta med andra bieffekter av systemet, likt att sekelskifteslägenheter på Östermalm subventioneras av nyare lägenheter i ytterområden och att systemet skapar utrymme för utbredd korruption. 2008 utredde Finansdepartementet bruksvärdessystemet och kom fram till följande slutsats:

”Långa bostadsköer där kötid ersätter pengar för att komma över en attraktiv lägenhet eller en omfattande svarthandel med hyreskontrakt är exempel på symptom som tyder på att nuvarande system inte är felfritt, andra konsekvenser är lång bostadskö och liten nybyggnation av hyresrätter.”

Det finns verktyg att komma åt svarthandeln med lägenheter, men de dras med svårigheter eftersom både säljaren och köparen har incitament att hålla det dolt samtidigt som integritetskrav omöjliggör effektiv övervakning. Det enda sättet att minimera svarthandeln skulle vara att göra det olönsamt att idka dylik verksamhet, exempelvis genom att införa marknadshyror vilket skulle eliminera kötiden och därigenom värdet av att ”gå före” i kön, men folk med makt att påverka saknar intresse av detta.

Det andra problemet är att man inte bygger nytt. I attraktiva lägen kan man inte få igen pengarna därför att markpriserna är höga och hyresnivåerna låga, samtidigt som bostadsrätter får en hög värdering (då man kan få tag på dem relativt omgående istället för att vänta några decennier och samtidigt vara med om eventuella värdestegringar) vilket gör dem lönsammare att bygga. Samtidigt byggs det ”för lite” i mindre attraktiva områden trots lägre markpriser, då hyresnivån varken möjliggör en vettig direktavkastning eller skapar en god potential till långsiktig värdestegring.

Det tredje problemet med den svenska hyresrätten är att alldeles för många har intresse att bibehålla det nuvarande systemet trots alla dess svagheter, samtidigt som det öppnar upp för korruption. Svarthandel med hyreskontrakt, oskäliga hyror på andrahandsmarknaden och utbrett fusk är bara en del av problemet. De som har kontakter kan komma undan med låga hyror för attraktiva lägenheter, samtidigt som den stora merparten får det väldigt svårt att hitta en hyresrätt när de behöver en. Kötiden tvingar även upp priset på de lättillgängliga lägenheterna (bostadsrätterna), vilket gör att alla nuvarande bostadsrättsinnehavare har ett intresse i att bruksvärdessystemet kvarstår. Förlorarna är som vanligt alla de som står utanför systemet, vilket är den stora merparten. Folk får inte möjlighet att själva välja hur de vill fördela sin inkomst, om de vill lägga en större del av sin inkomst på boendet för att bo i ett attraktivt läge eller ej, utan man får nöja sig med det system staten bestämt.

Många människor skulle drabbas om man ändrade hyressättningen i Sverige, det skall man inte hymla om, men samtidigt skulle man skapa ett mer rättvist och transparent system över hyresrättsmarknaden vilket skulle ge hyresrätten en framtid i Sverige. Tyvärr lär dagens system kvarstå, speciellt som politikerna i riksdagen får möjlighet att hyra övernattningslägenheter i huvudstaden till det låga bruksvärdespriset samtidigt som de slipper känna av köproblematiken. När de sedan låter familjemedlemmar skriva sig i lägenheten, försvinner ännu en kontaktyta med verkligheten och den politiska adeln kan fortsätta att utnyttja gräddfiler förbi problem de själva skapat. Poliikerna är, likt många andra, insiders på en subventionerad marknad där de utanför betalar dyrt för det fåtal som lyckats skaffa sig lägenheter i bra lägens girighet.

Direktlänk 4 kommentarer

Björklund gör upp med flumskolan, men glömmer flummiga lärare.

15 juni, 2009 at 11:37 (Politik)

Många har ifrågasatt den flumskola Socialdemokraterna skapat och den rödgröna röran försvarat. Folk har skakat på huvudet när förslag efter förslag på att ta bort betyg kommit från Vänsterpartiet, samtidigt som den allmänna kunskapsnivån sjunkit för varje gång Socialdemokraterna talat om vikten av pedagogik. Alla har vetat att vad man gör på gymnasiet inte spelar någon roll, för man kan alltid läsa upp betygen ”senare”.

Nu har någon vågat ta tag i problemen och reda upp i den rödgröna röra till skola. Jan Björklund vill göra upp med flumskolan, och ge folk morötter att plugga för att lära sig saker. Avstängningar för störande elever, elitklasser där även de duktiga kan få den hjälp de behöver, minskad möjlighet att slippa ämnen, längre skolplikt för de som inte får godkänt i grundskolan, bättre stöd för de som behöver och verktyg så att Skolinspektionen kan straffa dåliga skolor är en bra början.

Det mest kritiserade förslaget Jan Björklund vill genomföra är att slopa möjligheten att läsa upp betyg på Komvux. Det skall fortfarande gå att höja sina betyg genom så kallad ”prövning”, där man genomför ett eller flera skriftliga och/eller muntliga prov, men möjligheten att gå på lektioner och få studiestöd för detta, för att läsa vad man redan gjort skall försvinna. De som inte har ett betyg i en viss kurs skall dock få möjlighet att plugga vidare.

En första reaktion var att man kanske gått för långt den här gången. Att förhindra folk från att läsa upp betyg försvårar rejält för alla de som struntat i gymnasiet. Men sen tänkte jag om och började gilla förslaget.

Skall man ha betyg som intagningsmedel så måste de visa något. Idag är det närmast en omöjlighet att komma in på de mest eftertraktade utbildningarna direkt efter skolan, eftersom alla de som vill in men inte har betygen sätter sig i skolbänken igen och pluggar. Således planerar många för att läsa upp betyg efter studenten, och struntar i skolan. Men skulle inte massorna välla in på Komvux för att läsa upp betygen till 20.0, så skulle man kunna komma in utan toppbetyg och då skulle ens insats betyda något. Samma sak torde gälla även för andra utbildningar än de mest eftertraktade, och således borde ett förändrat system öka folks studievilja.

Dessutom skall man inte glömma att möjligheten att göra en prövning återstår. Har man haft en dålig lärare eller struntat i skolan av någon anledning så finns fortfarande möjligheter, även om det blir lite svårare än idag. Men skall Staten och i förlängningen alla andra straffas för att du inte orkat plugga på gymnasiet, genom att få betala för lärare och studiemedel?

Och man får inte glömma att möjligheten att läsa upp ämnen man inte har betyg i kvarstår. Har man likt jag gått en samhällsvetenskaplig linje, men skulle komma på att man vill bli teknolog så kommer man likt tidigare att kunna gå på ”lektioner” i Komvux regi.

Förändringarna gör förhoppningsvis systemet lite bättre, även om det är ett riskprojekt då man fortfarande inte har skapat verktyg att hantera betygsinflation. Nästa steg vore då att ta bort incitamentet för att läsa upp betygen, nu när man med största sannolikhet begränsat möjligheten. Låt varje högskola och universitet utforma sina egna antagningsprov, så kan de få studenter med högsta möjliga kunskapsnivå samtidigt som betygen tillåts bli vad de skall vara, verkliga kunskapsmätare. Plötsligt skulle man sakna incitament för att läsa upp gymnasiebetyg, man skulle hanterat situationen med lärare som ger glädjebetyg och alla skulle få samma möjligheter att läsa vidare oavsett vad man gjort på gymnasiet.

Varje steg bort från den socialdemokratiska flumskolan är ett steg framåt för kunskapsskolan, samhället i helhet och framför allt alla de elever som varit förlorare i flumskolans kravlösa miljö.

Direktlänk 5 kommentarer

Den som lånar pengar, måste använda sig av framtida inkomster för att betala tillbaka.

10 juni, 2009 at 21:12 (Ekonomi)

DN rapporterar att letterna känner sig lurade och uppgivna efter regeringens beslut att ännu en gång skära i statsbudgeten, den här gången med 10 procent.

Även om inga protester syns på Rigas gator idag, så väntas befolkningen reagera när nedskärningarnas effekter blir kännbara till hösten då folks arbetslöshetsersättning börjar ta slut samtidigt som kostnaderna för uppvärmning av husen stiger drastiskt.

Man kan tycka synd om letterna som går en väldigt svår framtid till mötes, men samtidigt måste man vara realistisk och se att de själva försatt sig i situationen. Möjligtvis förstod de inte vad som höll på att hända, men tecknen fanns där. Med lånade pengar ökade de sin konsumtion utan att skapa långsiktigt uthållig tillväxt. Detta gör att de nu, när de samtidigt måste betala av sina lån, återgår till de resursnivåer de hade tidigare. Enkelt sagt måste de betala av sina lån, med inkomster som gått tillbaka till tidigare nivåer.

Tyvärr är det svårt att erkänna att man felat. En lett hävdar att det är EU:s fel att Lettland befinner sig i kris. Att det var bättre på Sovjettiden, då det alltid fanns jobb för den som hade två händer och var frisk. Och visst hade det inte blivit någon kris i Lettland om de fortfarande varit en del av Sovjet, för folk hade inte fått låna pengar och således hade ingen haft några lån att betala tillbaka med sin magra inkomst. Samtidigt tänker jag på Moderaternas slogan ”frihet under ansvar”. Ingen tvingade letterna ta höga lån. Och de får nu ta ansvar för sin lånehets.

Direktlänk Kommentera

Hur mycket är vi beredda att offra innan vi inser att upphovsrätten behöver reformeras.

10 juni, 2009 at 19:24 (Politik)

Guinness Rekordbok har kallat det världens största datorfestival. Nästan 14 000 datoranvändare medverkade senast. Mottagare av ett hedersdiplom från Jönköpings Kommun för dess påverkan på det lokala näringslivet, utbildningsväsendet och samhället i övrigt. Ett av det svenska IT-samhällets största fyrbåk, och en bild av hur stora datornätverk påverkar omgivningen. Och nu i fokus från upphovsrättsivrarna.

Likt på Internet, så frodas den illegala fildelningen under DreamHack. Anledningen är lika enkel som tydlig. De som jobbar på evenemanget tillåter inget olagligt under festivalen, men det är inte praktiskt möjligt att genomföra ett LAN-party utan att lämna utrymme för illegal fildelning. Och enda möjligheten att stävja fildelningen, oavsett om man vill göra det på Internet eller på DreamHack, utan att censurera även laglig fildelning, är att ställa en kontrollant bakom varje skärm.

I ljuset av nuvarande diskussion om samhällets lagstiftning och dess effekt på det digitala samhället, kan fildelningen på DreamHack skapa en intressant situation. För finns det något parti som aspirerar på regeringsmakt efter nästa val, som skulle våga ställa sig bakom upphovsrättslagstiftningen om polisen gjorde en razzia på DreamHack? Och om ingen anmäler DreamHack, och om polisen inte gör en razzia, skulle det då betyda att illegal fildelning är accepterat om än bara i vissa situationer?

SAMI har uppmärksammat problemet:

”Rent strategiskt skulle det dock vara kontraproduktivt att agera mot DreamHack i dagsläget. Att köra in där med en bulldozer ger extremt negativa konsekvenser. Men å andra sidan: ska vi tillåta illegal fildelning på just DreamHack? Nej, det ska vi såklart inte.”

Henrik Pontén säger att det bara är en tidsfråga innan rättssamhället springer ikapp DreamHack. ”Svensk lag gäller överallt. DreamHack är ingen frizon.” Sanningen kanske är tvärtom, att DreamHack öppnar ögonen på rättssamhället och framtvingar en diskussion om förändrad upphovsrätt.

Om inte riskerar DreamHack fällas, om så bara för medhjälp till fildelningsbrott. Sedan ”The Pirate Bay”-domen vet vi att skadan för varje sådant brott värderas till en miljon kronor (30 filer / 30 miljoner = 1 miljon styck), och om så bara hälften av användarna på DreamHack delar ut en fil var blir skadeståndet 7 miljarder kronor. DreamHack skulle gå i konkurs, dess viktiga bidrag till samhället försvinna, och Sverige förlora blivande IT-kompetens. Alla skulle förlora, förutom ett fåtal upphovsrättsorganisationer.

Direktlänk Kommentera

Enfrågepartiet De Gröna försöker bli lite mer.

9 juni, 2009 at 20:39 (Politik)

Svensk politik är en intressant blandning av motsägelsefulla ståndpunkter. Samtidigt som Piratpartiet kritiserades starkt för att vara ett enfrågeparti utan politisk grundideologi, så togs ett annat enfrågeparti in i värmen då Miljöpartiet blev ”fullgod” medlem av den rödgröna röran som planerar att bilda regering om de vinner nästa riksdagsval.

Det spännande här är inte att ett parti utan ideologisk kompass, som en gång i tiden låg längre högerut än både centern och kristdemokraterna, plötsligt har dragit på sig en röd överrock, utan hur de försöker anpassa sig till sina nya vänner.

Peter Råberg, riksdagsledamot för Miljöpartiet och ledamot i försvarsutskottet, skriver följande på SvD Brännpunkt:

”Att Nato har kärnvapen ombord under sina övningar är en självklarhet. Att Sverige låter sig öva med Nato och samtidigt överlåta hela övningen till Nato innebär att Sverige för första gången kommer att öva med kärnvapen, på svensk mark.”

Att Vänsterpartiet är kritiska mot allt vad NATO heter, och tror att man kan skicka in lastbilar med förnödenheter utan militärt understöd till konflikthärdar, det vet vi redan. Att Socialdemokraterna sett till att förbereda Sverige inför en snabb NATO-anslutning i händelse av krig, samtidigt som de utåt varit starka förespråkare av alliansfriheten, är lika känt. Men att Miljöpartiet är så villiga att anpassa sig till deras nyfunna vänners NATO-kritik, att de är beredda att offra sitt förtroende bland den svenska valmanskåren genom att ljuga, är knappt något man kunde vänta.

Ett desperat enfrågeparti håller på att förlora ensamrätten till sitt existensberättigande. De borgerliga politikerna kan visa upp att de lyckats bättre med sin miljöpolitik under två år än vad Miljöpartiet har lyckats göra under åtta år som regeringspartner, samtidgit som de röda partierna kämpar för att stärka sin gröna profil. Då gäller det att bredda sin repertoar, och finna nya frågor att skapa publicitet om. Som ett bråk över NATO. Även om det kräver att man ljuger sina egna väljare rakt i deras ögon.

Inte ens med byxorna nere är Peter Rådberg beredd att erkänna sitt misstag. Han försvarar sina lögner på följande sätt:

”Jag sticker ut hakan lite grand.”

Och det är inte lite han sticker ut sin haka. Niklas Granholm, förste forskare på Totalförsvarets Forskningsinstitut, säger att Storbritannien avvecklade sina luftburna kärnvapen i slutet av 1990-talet, för över tio år sedan. Försvarsminister Sven Tolgfors kommenterar miljöpartistens påståenden med att ”det är fullständigt trams”. Och Storbritanniens marin hänvisar till Tony Blair som 2006 sa att landet bara har ett enda kärnvapensystem, och det är ubåtsbaserat.

Ibland blir man tagen på bar gärning med fingrarna i syltburken. Undra vad nästa drag blir från partiet som försöker bli något mer än ett enfrågeparti.

—–

Efter att några vänner bett mig specificera vad Alliansen lyckats med kontra Miljöpartiets misslyckanden, så letade jag fram den debattartikel jag läste för ett tag sen och som jag grundade en del av åsikten på. Artikeln går att hitta här och heter ”Miljöpartiets politik är bara snicksnack”.

Direktlänk Kommentera

Marknadsekonomi eller Planekonomi? Hur använder vi vår framtida inkomst

8 juni, 2009 at 19:10 (Politik)

Problemet med gårdagens EU-val, och troligtvis en av huvudanledningarna till det låga valdeltagandet, är att de etablerade partierna har misslyckats att berätta vad valet egentligen handlar om. Den vanlige Svensson som inte har förmågan eller tiden att sätts sig in i alla frågor, har fått lyssna på hur alla etablerade partier säger sig tycka precis samma sak.

De enda som vågat sticka ut är Piratpartiet, men de har kritiserats för att bara vara ett enfrågeparti. Visst fokuserade de mycket på integritet, speciellt på internet, men om de röstar som alla andra svenska parlamentariker så är de inte mer ett enfrågeparti än Miljöpartiet, eller något annat svenskt parti.

Vilket för oss tillbaka till frågan – varför lyckades inte de etablerade partierna mobilisera sina väljare, och sno nya väljare från andra partier?

Därför att inget parti vågade prata om ideologiska skiljelinjer. Högern står för att folk skall ha frihet att välja, men samtidigt måste de ta ansvar för sina val. Vänstern står för att folk skall skyddas från negativa aspekter av sina val, men samtidigt måste man då beskära en del av deras friheter. I det långa loppet talar vi om marknadsekonomi eller planekonomi, och individen eller staten skall bestämma över våra liv.

Häri ligger också möjligheten till ett ökat intresse för EU-valet, och att få fler som röstar. Man måste förklara att valet inte handlar om saker som ändå inte bestäms i EU, utan att det handlar om huruvida EU skall utvecklas mot mer marknadsekonomi eller mot mer planekonomi.

SvD:s ledarblogg visar med all önskvärd tydlighet hur den svenska rödgröna vänstersidan fungerar, när de hittar en artikel från Kommunals chefsekonom Anna Thoursie där hon kommenterar vad ökad köpkraft kommer användas till:

”Kommer vi då, säg 2025, i genomsnitt per hushåll att ha tre platt-TV, fem designmöbler, sju telefondatorer (varav vi inte begriper oss på den näst senast inköpta; därför köpte vi ytterligare en modell) … men ha accepterat en sämre äldreomsorg och en sämre sjukvård? Naturligtvis inte. Vi kommer inte att tolerera en sådan utveckling.”

Låt mig ge ett extremt förslag. Varför inte låta skattetrycket ligga kvar där det ligger nu, men inte höja de kommunalanställdas löner något? Då använder vi den ökade köpkraften till att kunna anställa fler inom vård, skola och omsorg samtidigt som vi inte beskär andra personers friheter?

Dessutom, är det inte Kommunal som placerat halva sin aktieportfölj i Swedbank? Bra ekonomer de har…

Direktlänk Kommentera

Ulvskog för arbetarnas bästa – men mot alla andra.

2 juni, 2009 at 15:40 (Åsikter, Ekonomi)

Vad är lön? En väldigt enkel fråga, om ack så svår.

Lön är ersättning som en arbetsgivare betalar ut för att få hyra en arbetstagares arbetsinsats under en bestämd tidsperiod. Det var det enkla svaret.

Det svåra svaret handlar om helt andra saker. Att arbetsgivare inte köper in arbetskraft, och de inte tjänar pengar på det utförda arbetet. Och att arbetsgivare inte vill betala mer än vad de behöver. Samtidigt som arbetstagaren inte vill arbeta för mindre än att de har råd att överleva, och försöker sälja sig så dyrt som möjligt.

Häri ligger problemet med Hyrlett, och varför Marita Ulvskog pekar ut dem som människohandlare. I Lettland har man en helt annan kostnadsbild än i Sverige. Det är mycket billigare att leva där, vilket även gör att lönerna är avsevärt lägre. En anställd på Hyrlett kan tjäna upp till tre gånger så mycket i Sverige som hemma i Lettland, trots att den måste sälja sin arbetskraft billigare än svenskar eftersom språkbarriärer sänker värdet på arbetstiden.

Visst finns det utländsk arbetskraft som konkurrerar med löner, och lägger sin lönenivå betydligt under den svenska normen för samma utförda arbete, men gör sig arbetsgivare skyldiga till människohandel om de väljer den billigaste arbetskraften? Svaret på den frågan passar bäst som en ny fråga; Om alla snabbköpskassörskor skulle kräva en lönehöjning på många tusen kronor i timmen, skulle det då vara människohandel att anställa gymnasieungdomar för de 80 kronor i timmen som snabbköpskassörskor tjänar idag?

Marita Ulvskogs handlar likt LO och väljar att skydda se som har jobb. Folk fast i utanförskap, liksom fattigare människor från andra delar av världen, ges inte tillfälle att komma in i samhället och vår gemensamma värme, om de kan riskera att störa vår livsstil det minsta. Offra många för ett fåtals välbefinnande. Socialdemokrati i dess renaste form, och man kan bara undra varför arbetslösa tenderar att stödja Socialdemokraterna i högre grad än andra.

Lite samma sak som kritiken mot att sänka löner, för att låta fler behålla sina jobb… Egoism på hög nivå. Genom att kostnaden för arbetskraft sjunker, så finns det fler projekt där det blir lönsamt att hyra in arbetskraft, och fler får jobb.

Direktlänk 1 kommentar

Next page »