Urban Outfitters kringgår LAS; Facket förlorar förmåga att försvara sina insiders.

27 november, 2009 at 13:53 (Politik)

Det amerikanska klädkedjan Urban Outfitters har gett sina 48 anställda ett svårt val – antingen blir de uppsagda på grund av arbetsbrist eller så säger de upp sig självmant och går över till ett bemanningsföretag.

Personalen hävdar att kravet kommer som en motreaktion på ett tidigare krav på kollektivavtal, medan företagets egen presstalesman hävdar att ett bemanningsföretag är en mer rationell och effektiv lösning för företaget.

Eftersom anledningarna inte står emot varandra så kan båda ha en poäng. Personalen krävde OB-tillägg och ”vettiga” pensions- och försäkringvillkor, krav man kan konstatera ökar personalkostnaden men annars inte går att kommentera utan att först veta hur de nuvarande anställningsavtalen ser ut. Företaget väljer en flexiblare lösning genom bemanningsföretag vilket möjliggör ett kringgående av LAS, men samtidigt en mer kostsam lösning än att ha egna anställda. Måhända valde företaget bemanningsföretag på grund av kravet om kollektivavtal, därför att båda alternativen kostar lika mycket men genom bemanningsföretaget kan man vinna något på de ökade kostnaderna – en mer anpassningsbar arbetsstyrka.

Huruvuda företaget pissar på sin personal eller reagerar mot orimliga krav går inte att veta utan att ha hela bilden, men rädslan för att andra företag skall börja agera likadant sprider sig snabbt i facket. Genom bemanningsföretag kan nämligen en arbetsgivare plötsligt frångå LAS vilket genererar rysningar bland alla fackliga insiders. Plötsligt är det inte antalet år på ett företag och fackligt medlemskap utan en persons kompetens och arbetsförmåga som är avgörande när det kommer till anställningstrygghet.

Må de lata bäva. Även om de är fackligt anslutna.

Direktlänk 2 kommentarer

Mona erkänner; Rödgrön valallians skrotas om opinionsläge kvarstår.

27 november, 2009 at 05:22 (Politik)

Man vet att någonting inte stämmer när till och med Aftonbladet använder ledarutrymme till kritik mot Socialdemokraterna och Mona Sahlin för en oförmåga att formulera framtida visioner. Att jämföra partiets kräftgång med dinosauriernas undergång och klaga på den interna känslan att bara Mona mår bra så löser sig allt är två saker man aldrig trodde sig någonsin få se i den tidningen.

Måhända är det alliansbyggare Mona själv som öppnat upp för kritiken. Efter att ha föreslagit konstellationen S + MP följt av S + MP + V så vänder hon nu blickarna mot den borgerliga alliansen. Anledning? De senaste opinionsundersökningarna som gett Sverigedemokraterna en vågmästarroll:

Jag vill inte försätta Sverige i den situation vi hade 1991–94 då den borgerliga regeringen var beroende av Ny demokrati.

Hur vill hon då lösa problemet? I dagarna har flera personer lagt fram idéen om ovillkorligt stöd från det block som fått minst antal röster till det block som fått störst antal röster. Detta då man kan bibehålla blockpolitiken och ändå förhindra Sverigedemokraterna från en vågmästarroll. Men det tilltalar inte Mona Sahlin. Istället går hon ut och redan nu föreslår en framtida splittring av sin rödgröna allians, för att sedan kunna närma sig några ur den borgerliga alliansen:

”Men jag ser inte Moderaterna som deltagare i en bred regering, i första hand är det Folkpartiet och Centern som är aktuella.”

Att (S)ahlin äntligen insett svagheten med minoritetsregeringar bör ses som en framgång för Sverige, men man kan undra hur hennes rödgröna alliansmedlemmar känner sig. Ett år innan valet går hon ut och säger sig vara beredd att spräcka deras valallians ifall resultatet i dagens opinionsmätningar kvarstår över valdagen, och hon förklarar det med att hon vill förhindra att Sverigedemokrater får inflytande över svensk rikspolitik. Förutom att hon tydligt visar vilket inflytande Sverigedemokraternas har över rikspolitiken genom att gå ut och berätta hur lättvindigt hon tar på den rödgröna alliansen, så säger experter på frågan att en blocköverskridande allians gynnar missnöjespartier.

”Det gäller att hålla fast vid den grundläggande konflikten i Sverige som är mellan höger och vänster. Om man skapar en blocköverskridande allians så gynnar det Sverigedemokraterna”

Undra om Mona Sahlin vet vilken diskussion hon har öppnat upp för och laddat med Treo mot huvudvärken. Eller en påse Toblerone, choklad är alltid bra att tröstäta när kritiken kommer haglande. Skämt åsido, men hennes uttalande kan bli en lika stor sak som när Socialdemokraterna myste med Miljöpartiet i hopp om att slippa Lars Ohly.

Sen kan man fråga sig varför hon vill samarbeta med Folkpartiet och Centern. Hade det varit Moderaterna anno 1998 hon valde bort så hade det medfört viss trovärdighet, men nuförtiden är Moderaterna det mest vänsterorienterade partiet i den borgerliga alliansen varvid hennes val mer liknar okunskap om dagens politiska läge (vilket vore väldigt konstigt med tanke på vad hon arbetar med) eller vetskapen att posten som statsminister inte med säkerhet skulle vara vikt åt henne ifall Moderaterna var med på tåget.

Mona den okunnige eller Mona den maktlystne. Undrar vilket epitet väljarna gillar bäst?

—–
Ps. Artikeln och Mona Sahlin säger varken att hon skall överge sina valalliansvänner i händelse av att de gör ett dåligt valresultat eller att hon skall stå vid sidan av dem i vått och torrt, men att hon vill bjuda in både Folkpartiet och Centern kan bara betyda en sak – att Vänsterpartiet ryker vid händelse av vågmästarroll för Sverigedemokraterna. Speciellt som samtliga allianspartier tydligt sagt att de vägrar samarbeta med Vänsterpartiet.

Direktlänk 10 kommentarer

Social(liberal?)isterna Miljöpartiet

26 november, 2009 at 15:34 (Politik)

Man kan fråga sig om det är ett arv från tider av socialdemokratiska landsfäder som gjort att vi svenska medborgare är naivt blåögda när det kommer till politiker och deras uttalanden. Utan att kontrollera de saker vi kan kontrollera, vilka förslag politikerna lägger fram och vad de stödjer och gör, så accepterar vi deras ord som om de vore sanning.

Ett bra exempel på detta är Maria Wetterstrand, en av två ledare för livsstilspartiet Miljöpartiet. Just nu pågår det en flirt mellan Miljöpartiet och den grupp väljare som övriga vänsterpartier har otroligt svårt att fånga upp – unga liberala storstadsväljare. Att Miljöpartiet försöker bli älskad av liberaler handlar dock inte om att hon vill samarbeta med de borgerliga utan snarare att hon vill få fler liberaler att stödja det rödgröna alliansbyggandet.

Maria Wetterstrand försöker själv odla myten om hennes socialliberala hållning på Newsmill:

”För mig innebär socialliberal politik att utgå från och definiera människors rättigheter. Jag är helt övertygad om att man på sikt uppnår mycket mer genom att använda sig av rättigheter än batonger. När stora delar av den politiska debatten fokuserar på skyldigheter, hårdare krav och språktest, styr vi fokus mot människors lika rättigheter. Kalla det naivt, jag kallar det klassiskt liberalt tankegods.”

Tyvärr ser vi redan här de problem vänsterrörelserna saknar vilket även är en del av socialliberalismens grundplåt. Svenska politiker har sedan länge fokuserat på att utöka folks rättigheter utan att i samma mån se till att utöka skyldigheterna, något som lett till dagens situation med överutnyttjande av trygghetssystem och kontinuerligt fuskande. För att långsiktigt kunna bygga ett fungerande samhälle med den grund Socialdemokraterna gett oss så måste nästa steg vara ett väl utbyggt angiverisystem – något ingen vettig människa kan vilja ha. Även om de borgerliga partierna fick äran att införa de första stegen så är grunden till FRA, IPRED och en hel drös andra idéer Tomas Bodström och det socialdemokratiska partiets skötebarn.

”Miljöpartiets politik ska präglas av frihet för individen kombinerat med solidaritet och ansvarstagande för kommande generationer.”

Ett klassiskt uttalande från ett renodlat vänsterparti. Först har vi ordet frihet, ett ord som kan betyda allt och ingenting. Är det frihet så att individen tillåts använda sina egna intjänade pengar till vad man vill, eller är det frihet att göra vad man vill, inom statens ramar, och inte kunna göra något annat? Sedan kommer det tunga artilleriet in med solidaritet och ansvarstagande för kommande generationer. Vi tar några tunga smällar nu för att morgondagens generationer skall kunna leva ett gott liv i den svenska statens tjänst.

Johan Norberg plockar isär hennes argumentation på samma sida:

”Lösningen är ett system med miljöavgifter som gör att de externa kostnaderna bakas in i priset och att vi lägger om vårt skattesystem så att det beskattar arbete mindre och miljöförstöring mer. Jag vet att det finns många liberala miljöpartister som tycker precis så och jag trivs i deras sällskap. Men så låter det inte från Wetterstrand. Hon skriver att vi ska dricka mer latte och köpa mindre prylar därför att hon föredrar den livsstilen och ”tror att människor mår minst lika bra” av den.”

Vi får göra vad vi vill, så länge vi gör vad maktens företrädare tycker att vi skall vilja göra. Socialism i sitt esse. Plötsligt blir Maria Wetterstrand och hennes Miljöparti inte länge ett grönt socialliberalistiskt alternativ utan ett grönt socialistiskt alternativ.

Eller som SvD:s ledarsida så tydligt påpekar:

”Att många liberaler verkar överväga en röst på MP gör mig mer än lovligt konfys. Det är faktiskt med S och V som De gröna går till val. Chansen att MP:s mest liberala sidor skulle få blomma ut i en rödgrön regering är skral och det kan man inte bortse ifrån.”

Även om Miljöpartiet en gång i tiden hade en stark liberal sida så har denna gått förlorad under år av flirtande med vänsterblocket. De borgerliga idéerna har steg för steg fått stå tillbaka för en anpassning till sina allierade. Partiets stöd till friskolor ligger nog pyrt till när maktens grytor hägrar. Titta bara på Stockholms läns landsting, och dagens budgetdebatt. Där ser man att Miljöpartiet snabbt kan bli långt mer vänster än Socialdemokraterna.

Direktlänk Kommentera

Vad händer den dagen vi skall betala våra skulder?

26 november, 2009 at 13:20 (Ekonomi)

…och lånefesten fortsätter. Är det bara jag som undrar hur det hela skall sluta, den dag då vi måste betala tillbaka de lån vi tagit?

Någon annan än jag som känner att vi har en ny lånefinansierad uppgång som kommer följas av en ännu djupare kris?

Direktlänk Kommentera

Det är en skandal att regeringen Reinfeldt inte lyckats hålla ett av sina enklaste vallöften och avveckla den vänskapskorruption Socialdemokraterna införde och underhöll.

26 november, 2009 at 12:24 (Politik)

Regeringen anklagas för hyckleri. Det är en kritik de måste ta till sig, för det går inte att komma med undanflykter den här gången. Inte ens paradkortet att man är bättre än Socialdemokraterna fungerar, eftersom det inte är svårt att vara bättre än den som är sämst i klassen.

Den här gången handlar dagens vänsterangrepp på den borgerliga alliansen om utnämningspolitiken. Sven-Erik Österberg, socialdemokratisk gruppledare i riksdagen, skriver idag en debattartikel på DN Debatt där fokus är klart och kritiken saklig:

”Regeringens tidigare prat om öppenhet och spårbarhet kan sammanfattas i ett anda ord: hyckleri.”

Tyvärr kan man inte ignorera kritiken. Sanning är att endast 10 av 93 ledande befattningar inom staten utannonserats. 10,7%. Det är inget annat än ett stort fiasko och regeringen Reinfeldt skall skämmas. Jag förutsätter att man inför varje tillsättning av en ledande befattning utformat en ordentlig kravprofil över vad man söker, och då är det bara lathet som förhindrar en öppen utannonsering om jobbet.

Man kan bara hoppas att regeringen Reinfeldt inte försöker komma med undanflykter såsom att Socialdemokraterna inte utannonserade någon ledande befattning tidigare, för oavsett andras synder är regeringens resultat skrämmande dåligt. Särskilt som förändringen var ett vallöfte.

”Vi har gjort en mycket stor förändring av utnämningsmakten. Nu måste en stor del av tjänsterna utlysas genom att sättas ut på annons.”

Det må vara två månader sedan som Fredrik Reinfeldt fick försvara varför så många före detta moderata politiker fått ledande befattningar inom statlig verksamhet utan att dessa utannonserats, men redan då fanns problemen tydliga och undanflykterna var många. Att det inte längre är Göran Perssons lilla bok som bestämmer vilka som är med honom och förtjänar prestigefyllda uppdrag är inte så konstigt, han har nämligen lämnat rikspolitiken, men att man inte lyckats producera offentliga kravprofiler från samtliga utnämningar är skandal.

Som stark anhängare till ett borgerligt parti kan man inget annat än skämmas. Än värre kanske är att Socialdemokraterna tillåtits ta tillbaka initiativet i frågan, trots att vänskapskorruptionen är en Socialdemokratisk skapelse, genom Sven-Erik Österbergs debattartikel genom att föreslå precis vad den borgerlig alliansen pratade om innan valet. Nu riskerar man nämligen att absolut ingenting händer och att den socialdemokratiska vänskapskorruptionen fortlever alltför länge i det svenska statsmaskineriet.

Direktlänk Kommentera

Luftslottet Koenigsegg pyser; GM står frågande; Oppositionen anklagar regeringen för att inte slösa nog på fordonsindustrin.

25 november, 2009 at 12:37 (Åsikter, Politik)

Svensk industri har en stor gökunge, Saab, som år efter år slukat stora summor pengar för att hålla sig vid liv. Stora industriföretag har år efter år försökt vända skutan, men det som gjort att företaget rest sig på nio förut är inte att någon lyckats utan att varumärket varit starkt kombinerat med stora plånböcker. Nu har inte varumärket Saab samma styrka längre, så frågan är vem som vill öppna plånboken för att företaget skall överleva.

Många trodde att Koenigsegg Group skulle vara nästa ägare efter GM, men efter att affären dragit ur på tiden samtidigt som Saab rasat i försäljning så valde de att dra sig ur köpet. Så vem skulle vara intresserad av att köpa företaget? Och vad händer nu?

Man har två nya modeller, en toppmodern fabrik och ett inte alltför skrämmande löneläge, men rent krasst ser det ut som om avhoppet är början till slutet och att Saab i värsta fall inte längre existerar om några månader.

Det mesta i den här affären är sorgligt, men ett av få glädjeämnen är att staten med Maud Olofsson hållit hårt i pengarna. Jag vill inte ens spekulera i hur mycket pengar Saab skulle kostat om socialdemokraterna suttit i makten vid finansdepartementet. Över Tomas Eneroths uttalande om att ”övriga Europas regeringar har agerat starkt för att rädda industriell kompetens” men att vi i Sverige i princip inte använt något av de 28 miljarder som avsatts till fordonsindustrin finns bara ett stort frågetecken.

Över 6000 svenskar riskerar att förlora jobbet om Saab läggs ner, men det är en tillfällig utgiftspost för Sverige. Dessa 6000 får förhoppningsvis nytt jobb inom en ny sektor inom något eller några år. Saab är ett företag som inte ens de bästa industrialister lyckats driva med vinst, så sannolikheten att socialdemokrater skulle lyckas vända företagets balansräkning till positiv är låg och då skulle landet sitta där med en stor utgiftspost – driften av Saab – som skulle sluka pengar från ”vård, skola och omsorg”. Man kan inte annat än hålla med Maud Olofsson när hon försvarar sig från den politiska vänsterns kritik:
”Oppositionen ska vara tacksam över att det finns någon som förstår affärer.”
För det är inte statens uppgift att tillverka bilar, inte ens när företaget går med förlust. Även om Aftonbladet verkar tycka det.

Dagens citat? Näringsminister Maud Olofsson igen:
”Oppositionen har anklagat mig för att sköta det här så illa, så det är roligt att de har sådant förtroende för min förmåga att driva bilfabriker.”
De enda som kan tro att staten kan sköta Saab och få företaget att tjäna pengar måste vara Socialdemokrater, eftersom även vänsterpartiets Lars Ohly verkar tycka att staten inte skall bygga bilar. Inte konstigt att Socialdemokraterna tappar anhängare i opinionsmätning efter opinionsmätning.

Direktlänk Kommentera

Trots ändringar, Postkodslotteriet går fortfarande att manipulera enkelt.

25 november, 2009 at 04:38 (Uncategorized)

I Sverige är det fint att spela Bingolotto men fult att arbeta. Därför slipper man betala skatt på lottvinster medan kunskapsbaserade tävlingar anses som arbete och beskattas fullt ut. Det finns även en skillnad till. Ett lotteri bygger på slumpen, en lott en chans. En kunskapsbaserad tävling bygger på prestationer.

Postkodlotteriet har en tittartävling om trots sitt namn inte är ett lotteri. Folk får ringa in på ett nummer, svara på en fråga och med lite tur bli ett av de samtal som väljs ut av en slumpvalsgenerator. Då får man svara på tre kunskapsfrågor och den som svarar snabbast vinner. Svårt? Inte om man knäcker systemet.

Några proffsspelare har kämpat hårt för att ta hem så många vinster som möjligt. Tillvägagångssättet är enkelt. Ring ett antal gånger, kom förbi slumpvalsgeneratorn, skriv ner frågorna, hitta svaren och ring igen. När man då kommer förbi slumpvalsgeneratorn så knappar man direkt in den rätta kombinationen och vips har man ett supersnabbt svar.

Eftersom det inte är ett riktigt lotteri så kan Postkodlotteriet inte välja vinnare genom slumpmässiga val utan måste ha tydliga regler för hur man vinner. Ett bra sätt att undvika manipulation och fusk, kan tyckas. Så hur hanterar man då problemet med proffsspelarna?

Jo, man ändrar reglerna genom att korta tiden folk kan ringa in. Man gör inte ett system där svarsalternativen kommer upp slumpmässigt, eller där olika frågor dyker upp när man ringer enligt en slumpvalsgenerator utan man kortar den tid som telefonslussarna är öppna.

Programledare Rickard Sjöberg tycker att det är en bra åtgärd. Men hur löser den problemet? Proffsspelare kan fortfarande ringa in tvåhundra gånger, komma förbi slumpvalsgeneratorn och skriva ner hela texten. Om ett misslyckat samtal tar 10 sekunder så får proffsspelaren ringa nonstop i en halvtimma och hinner således ringa under programmet om så behövs. Så det går fortfarande att lura systemet. Och lurade, det blir alla ni som ringer in till Postkodlotteriet.

Direktlänk Kommentera

Vad händer när Socialdemokraterna inte längre är största svenska parti?

25 november, 2009 at 04:06 (Politik)

Inför det stundande valet 2010 rekryterade Socialdemokraterna den smått legendariska kampanjgeneralen Bo Krogvig, och för bara några dagar sedan ”avslöjade” han sin valstrategi för 2010. Genom personliga samtal, uppsökande verksamhet och reklam riktad till barnfamiljer och nyblivna pensionärer skulle man satsa på att vinna drygt 2,3 miljoner röster och få 40% av de röstande. Ett tufft mål eftersom partiet då låg runt 33-34% i opinionsmätningarna, men Bo Krogvig försvarade det med att man för ett år sedan fick 45% i opinionsmätningarna.

Redan där kunde man undra om inte Socialdemokraterna har ett problem med självbilden. Var det inte för ett år sedan som skillnaden mellan blocken låg runt 19% och risken fanns att Socialdemokraterna skulle vinna en paradseger i nästa val? Och har inte Socialdemokraterna tappat varje gång som Mona Sahlin uttalat sig, en händelse som borde ske med större frekvens inför valet?

Nu verkar det snarast som om man skulle behöva sänka sitt mål till att försvara 30% av rösterna. I alla fall om man vill kunna vinna nästa val. En ny opinionsundersökning visar att Socialdemokraterna tappar 4% till 29,7% och hamnar därmed farligt nära Moderaternas 27,4%. Den största rösttjuven? Deras allierade Miljöpartiet som tar 1,8% av rösterna. Strax därefter tar Vänsterpartiet 1,2%.

Och häri ligger ett framtida problem. Socialdemokraterna har historiskt varit ett splittrat parti med en stark högerfalang och en stark vänsterfalang som stridit internt om makten. Så länge man hade ett stort folkligt stöd så fungerade konflikterna som en valmagnet genom att de flesta åsikter fanns representerade, men i och med att man tappat väljarstöd så har de traditionella konflikterna mellan partiets olika falanger gått från att vara någonting positivt till att bli en negativ kraft. Samtidigt har behovet av en partipiska för att kunna visa väljarna vad partiet verkligen vill stärkts, vilket skrämmer bort väljare var åsikter förtrycks.

Dessa väljare kan numera även rösta på andra partier utan att svika någon slags arbetarefilosofi. Ur ett vänsterperspektiv är det egentligen inget stort problem utan snarare en tillgång då man breddar sin väljarbas, men frågan är hur länge socialdemokratiska partifunktionärer accepterar att se sitt parti minska även om rösterna går till ”vänner”. Förr eller senare måste man ta tag i sin egen självbild, samma självbild som fortfarande tror att man val efter val kan plocka runt hälften av rösterna själva, och när den dagen kommer riskerar man antingen en stor intern konflikt som lamslår partiet eller att deras valallians med Vänsterpartiet och Miljöpartiet spricker. Oavsett vilket skulle det vara ett otroligt stort problem för vänsterpartiernas strävan efter maktens grytor.

Sen skall vi inte glömma att även den borgerliga alliansen har sina problem. Både Centern och Kristdemokraterna ligger i riskzonen att åka ur riksdagen, men där kan idéen om en valallians vara den lösning som räddar den borgerliga alliansen från att börja angripa varandra i jakt på röster för sin egen överlevnad.

Direktlänk Kommentera

Höj räntan till ”normal” nivå nu.

22 november, 2009 at 21:48 (Ekonomi, Politik)

Ibland kan man inte sluta förundras över hur folk tänker. Ta exemplet med den finanskris som världens ekonomier genomlider. En av huvudanledningarna till krisen anses vara amerikanska subprimelån, men dess rykte som syndabock är oförtjänt.

Termen subprimelån är egentligen bara ett samlingsnamn på lån utfärdade till människor med låg kreditvärdighet (en FICO-poäng under 640 på en skala mellan 300 och 850). Då låntagarna har misskött sin ekonomi tidigare medför de en högre risk för kreditförluster vilket gör att långivarna kräver en högre ränta, exempelvis 5% över LIBOR (ungefär som vår styrränta). I teorin blir lånet dyrare och man kan således inte låna lika mycket pengar.

Men verkligheten skiljer sig ofta från teorin. Hybridlån, en variant av subprimelån, löser problemet med ett dyrare lån. I alla fall från början. Inledningsvis har lånet en låg fast ränta som efter ett antal år övergår den fasta räntan i en hög rörlig ränta. Trots att upplägget medför kraftigt ökade lånekostnader efter bara några år gjorde långivarna sällan en ordentlig kontroll av folks betalningsförmåga över en överskådlig framtid.

Istället valde man att bara behålla fordringen under några år då kreditförlusterna var små, för att sedan sälja vidare lånen när möjlighet fanns. Eftersom låneportföljerna haft små historiska kreditförluster så minskade risken på pappret vilket ökade portföljernas värde. Problemet var bara att när räntorna höjdes så ökade kreditförlusterna och därmed risken samtidigt som lånen saknade säkerhet. När problemen uppenbarade sig ströps möjligheterna till lättillgängliga krediter vilket ledde till att en lånebubbla som byggts upp på bostadsmarkanden kollapsade och ytterligare spädde på kreditförlusterna.

Subprimekrisen hade brutit ut. Inte för att det varit något fel på lånen i sig utan därför att folk hade lånat för mycket utan att tänka på framtida återbetalningar. Använder man pengar idag som man inte har, får man ta från pengarna man har imorgon för att betala tillbaka. En grundläggande läxa alla borde kunna men som folk ännu inte lärt sig.

Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman är en av dem. Han anser att de mycket låga räntorna bör vara kvar tills dess att krisen blåst över, och det kan dröja riktigt länge. Visst finns det många dåliga tillgångar såsom kreditkortskulder och andra stora kreditförluster, men den privata sektorn måste bli mer stabil innan man kan ta den stöten också.

Problemet är att den krisen kan bli betydligt större än subprimekrisen. Redan idag är skuldkvoten i Sverige högre än under 1990-talets fastighetskris och under det senaste året, ett år av svår ekonomisk kris, ökade finansinstitutens utlåning till de svenska hushållen med 8,2%. Hade hushållen använt den senaste högkonjunkturen till att minska sin skuldsättning så hade den ökade utlåningen varit försvarbar, men hushållen har inte minskat sina lån sedan oktober 2004.

Dessutom ökar antalet personer som inte kan betala kostnaden för sina lån. Förra hösten hade vi 4,75% ränta och då var det svårt för vissa hushåll att klara av räntebetalningarna. Sedan dess har hushållen haft kraftigt ökande skulder utan att tänka på de räntehöjningar som komma skall. En första förnimmelse över framtiden går att se hos SMS-lånen. Över 23 000 ansökningar om obetalda skulder för SMS-lån registerades hos Kronofogden under första halvåret 2009, vilket är en ökning med 35% jämfört med förra året.

På en förskola nära Stanforduniversitetet i USA erbjöd fyraåringar en marschmallow med följande extraerbjudande, att om hon väntade med att äta upp den tills den vuxne försöksledaren återkom från ett kort ärende så skulle hon få en extra marschmallow. Vissa barn klarade av att vänta, medan andra åt upp godisbiten direkt. När barnen blivit tonåringar följde upp experimentet och då visade det sig att de barn som klarade av att vänta hade klarat sig bättre. De var bättre i skolan, hade högre social kompenens och ansågs mer pålitliga än de barn som ätit upp sin marschmallow direkt. Försöket påvisade att många människor saknar förmågan att tänka långsiktigt trots dess påverkan i människors liv. På samma sätt kan man skilja mellan människor som investerar sin hundralapp och människor som lånar en hundralapp till konsumtion.

Många människor saknar förmågan att förstå kostnaden av att låna pengar, eller för den delen se att pengarna en dag skall betalas tillbaka, och tenderar att låna så mycket de bara får. När sedan räntan ligger på en konstgjort låg nivå under en längre period riskerar gruppen människor som lånat mer än de kan betala vid normala räntenivåer att öka markant. Den dag räntorna höjs kommer bli smärtsam för många enskilda hushåll, men den dagen kan även medföra stora kreditförluster för banker då bostadspriser riskerar att sjunka och folks betalningsförmåga avta samt för samhället i övrigt som får hantera ett stort konsumtionsfall när folk tvingas dra åt svångremmen rejält jämfört med idag.

Att höja räntan idag kommer leda till försämrad återhämtningsförmåga för samhället efter problemen med förra kreditkrisen, men om man inte bromsar den vidlyftiga utlåningen och tar smällen nu riskerar samhället att stå inför en ny kreditkris byggd på samma grund som den gamla – att man lånat ut pengar till folk som inte kan betala tillbaka och lura på omgivningen låneportföljer med riskprofiler baserade på kreditförluster under en period med extremt låg ränta. Och då kommer samhället inte ha möjlighet att låna upp pengar till nya räddningsplaner då länderna kommer in i krisen med skulderna de nuvarande stabilitetsprogrammen genererat.

Direktlänk Kommentera

Bilen är ett potentiellt dödligt vapen; De som framför bilar skall kunna köra.

19 november, 2009 at 19:33 (Åsikter, Politik)

En trafikinspektör godkände körkortselever mot betalning, även fast vissa av dem inte ens kunde backa med bilen. Igår bekräftades skräckhistorien när Göteborgs tingsrätt dömde en 50-årig kvinna för grovt mutbrott.

Nu är hon inte ensam om att frestats att ändra sig. Även andra trafikinspektörer har fått erbjudanden om mutor eller blivit utsatta för våld eller hot om våld. Men andra verkar haft större civilkurage.

Att vara statstjänsteman är speciellt. Ens jobb är att behandla alla lika, oavsett ursprung, religion, ålder eller för den delen position. I en fungerande stat, oavsett statsskick, skall det inte gå att muta sig till fördelar, oavsett vilka tjänster man erbjuder i muta. Att en korrumperad statstjänsteman nu fått fängelse i ett och ett halvt år är ett tydligt ställningstagande för likabehandling och en korruptionsfri stat, men hennes brott har medfört allvarliga konsekvenser för alla medborgare som rör sig i trafiken. Över 70 bilister åker runt på vägarna utan grundläggande körförmåga. Och vad ärre är, det är ännu oklart om vägverket kan dra in körkorten eller inte.

Som samhällsmedborgare har man bara två frågeställningar. Är inte mutbrott en olaglig handling även av personen som mutar, och borde inte offentliga beslut ogiltigförklaras om de skett under brottslig påverkan oavsett om det handlar om hot eller muta? Och åt andra hållet, borde inte svensk rättssäkerhet göra att alla beslut som tagits av en mutad person omedelbart omprövas när mutbrott uppdagats?

Men egentligen får allt det här mig att tänka på den animerade serien South Park och episoden ”Grey Dawn” där folk över 70 förbjuds köra bil då att de är en livsfara i trafiken. Inte för att man skall förbjuda äldre personer, eller något annat grupp, att köra bil därför att de tillhör ett visst kollektiv utan därför att bilen är ett potentiellt dödligt vapen. Att placera detta dödliga vapen i händerna på folk som inte ens passerar Vägverkets minimikrav för körkort är ett angrepp på alla oss andra som befinner sig i trafiken.

Det skulle vara ganska kul mitt i detta tragiska elände om försäkringsbolagen kunde stämma trafikinspektören för kostnaden av samtliga olyckor hennes examinerade orsakat, men tur nog ger inte lagen möjlighet till sådana gråzoner. Det skulle dock inte lösa huvudproblemet, att det finns folk på vägarna som mutat till sig körkort därför att de inte kan köra bil. Ett betydligt effektivare sätt att hantera det utan att straffa oskyldiga borde vara att låta samtliga som haft trafikinspektören som examinator få möjligheten att ta om sina körkortsprov gratis, och de som misslyckas eller inte accepterar erbjudandet får se sina körkort indragna.

Direktlänk 1 kommentar

Next page »