Det är enkelt att kritisera, men betydligt svårare att genomföra en långsiktig politik; Hur populisten Mona (S)ahlin kom in i matchen igen.

14 december, 2009 at 12:01 (Uncategorized)

Det är väldigt enkelt att kritisera en regering som leder landet när trygghetssystemen urholkas, inkomstklyftorna växer och ”den allmänna välfärden” utsätts för nedskärningar men det är svårare att komma med konstruktiva förslag själva.

Anledningen till att samhället måste skära i sina kostnader är lika enkelt att förstå som det är svårt att genomföra – kostnaderna har skenat iväg snabbare än tillväxten. En orsak är att alltför många människor systematiskt blivit förtidspensionerade för att slippa rehabiliteringskostnader och långtidssjukskrivna för att putsa på arbetslöshetssiffror. En annan orsak är att politikerna vikt sig för Kommunals krav att höja statusen på yrken inom offentlig sektor genom kraftig löneutveckling vilket lett till en ökning av den totala lönekostnaden som under en lång tid överstigit landets totala tillväxt.

När utgifterna blir högre än intäkterna ställs man plötsligt inför ett val, att höja skatterna eller att se över kostnaderna. Historiskt har svenska politiker valt den enkla vägen, att höja skatter men det är också bara en kortsiktig lösning. Det andra alternativet är betydligt mer opopulärt men samtidigt någonting vi kommer bli allt mer vana vid.

Varför ger höjda skatter bara en kortsiktig vinst medan en kostnadsöversyn vinner i det långa lopppet? Två saker. Disponibel inkomst och incitament för att skapa mervärde.

Disponibel inkomst är den summa du har kvar i hand efter att du fått lön och bidrag utbetalade samtidigt som du betalat in din skatt. Oavsett om du har 75 kr i timmen och 33% skatt eller 100 kr i timmen och 50% skatt så har du samma disponibla inkomst (50 kr per arbetad timme). Måste staten ta in mer pengar så får du en längre disponibel inkomst, oavsett hur mycket du tjänar. Idag beskattas många människor väldigt hårt för att staten skall kunna ta in resurser som de använder till sina utgifter.

Dessutom slår en höjd skatt hårdare när man har ett högt skattetryck. Har man ett skattetryck på 10% och behöver höja skatten med 1% av folks totala inkomst så minskas folks disponibla inkomst med 1,11% (89/90-1) men har man ett skattetryck på 57% så slår det hårdare. Då förlorar folk hela 2,33% (42/43-1) av sin disponibla inkomst. Man minskar inte bara enskilda individers förmåga att bestämma vad som passar dem själva bäst enligt devisen ”(s)taten vet alltid vad som är bäst för alla” utan även viljan att arbeta. Det faktiska utslaget av 1% skattehöjning i dagsläget är en reallönesänkning på över 2%.

Vilket för oss in på incitament att skapa mervärde. När vi arbetar, oavsett åt någon annan eller som egenföretagare, så skapar vi ett mervärde för samhället. Detta mervärde, tillsammans med det mervärde alla andra skapar, blir det totala värdet vi som folk och nation har att röra oss med. Summan fördelas sedan mellan staten och individerna som skapat mervärdet genom skattesatsen. Häri ligger inga problem. Staten kan göra vissa saker mer effektivt än individerna varvid ett visst skatteuttag är rättfärdigat. Exempel på dessa är långsiktiga investeringar såsom utbildning åt alla eller vägbyggen.

Den effektivitetsvinst rättfärdigar även skatteuttaget för kostnader kopplade till personer och grupper de subventionerar, eftersom antalet individer i nettobetalande grupper fortfarande begränsas. De flesta får mer tack vare staten. Men när skatten höjs minskar viljan att betala. Låt oss återigen gå tillbaka till vårt räkneexempel. En skattehöjning på 1% ger vid ett ursprungligt skattetryck på 10% en ökning av statens resurser med 10% till en kostnad för skattebetalarna på 1,11%. Även om man bara gillar en niondel (10/1,11) av vad staten gör sedan tidigare så accepterar man höjningen. Befinner sig skattetrycket istället på 57% och skatten höjs med 1% så betyder det en ökning av statens resurser med 1,75% (1/57) till en kostnad för skattebetalarna på 2,33%. så måste man verkligen älska staten och blint tro på dess förmåga eftersom staten ökning begränsar ens egen frihet mer än vad staten själv tjänar på ökningen. Sannolikheten är dock att man inte gillar allt vad staten gör med sina pengar och att man därigenom sparkar bakut, arbetar lite mindre vitt och kanske lite extra svart. För samhället är detta extra svårt eftersom den beskattningsbara summan folk tjänar därigenom minskar samtidigt som den illegala marknaden ökar.

Dessa två faktorer förstår både regering och opposition varvid båda två försöker se över kostnadsbilden. Retorik såsom ”ni knuffar folk över kanten” används av oppositionen för regeringens utförsäkring samtidigt som oppositionen själva väljer att utförsäkra två tredjedelar av samma grupp. Klart man då vinner debatten eftersom ens egna väljare i många fall fortfarande inte hunnit bli nettobetalare, men vinner samhället på den retoriken i längden? Troligtvis inte eftersom folk intalas att allting går bra, bara vi höjer skatten lite till.

Populism i sitt esse, och oavsett vilken politisk åskådning som ligger till grunden tenderar alltid populism att leda till fruktansvärda saker. Välkommen tillbaka, Mona (S)ahlin, personen som misslyckats varje gång hon haft möjlighet att utöva makt men fortfarande ges förtroende.

Annonser

Direktlänk Kommentera

Endast fuskare tjänar på kritiken av sjukförsäkringen; Trygghetssystemen kommer fungera även efter nyår för de verkligt sjuka.

13 december, 2009 at 17:09 (Uncategorized)

På två veckor förändras det svenska politiska läget, från två jämnstora block till en över elva procents ledning för ”de rödgröna”. Och då har man ändå inte räknat med att KD hamnar under spärren. Men de borgliga har inte reagerat. Eller rättare sagt, regeringen Reinfeldt. För en stor del av alliansens tapp har skett hos Moderaterna som gått från 28,9% två mätningar sedan till 25,1% – väljare som lämnat det borgliga blocket för att gå direkt till Socialdemokraterna. Ett nagelbitande valår ser ut att förvandlas till en lugn promenad mot en storseger.

Anledningen stavas den kritikstorm mot förändringar i sjukförsäkringen, en essentiell del av den borgliga alliansens jobbpolitik. För att förstå varför en försämring av sjukförsäkringen skapar så stora rubriker och förflyttningar i opinionen så måste man få en historisk överblick på problematiken.

För att ett politiskt parti skall uppnå långsiktig framgång krävs det att man undviker konflikter med sina kärnväljare. Socialdemokraternas väljargrupp är historiskt folk från arbetarklassen och lägre medelklass. Denna grupp har under åren knutits närmare partiet genom en löpande utbyggnad av bidragssystemen samtidigt som högre och högre skattesatser beskurit människors möjligheter att klara sig utan statligt stöd.

Det är också dessa grupper som många gånger hamnat i situationer där det inte längre varit lönande för människor att arbeta vilket förändrat frågan om att gå till arbetet från en privatekonomisk till en moralisk fråga. Situationen har inte blivit bättre då politiker, rädda för att stöta sig med lata väljare, valt att fokusera på allas rättigheter istället för att nyansera diskussionen och även prata om allas skyldigheter. Frånvaron av både privatekonomiska och moraliska argument har således lett till att respekten för de allmänna trygghetssystemen förfallit.

Man skall inte glömma att karensdagens införande till stor del berott på folks syn av sjukskrivning som ”extra ledighet”. Måndagssjukan, att folk sjukskriver sig enskilda dagar även om måndagar efter helger fyllda av hårt festande var vanligt, må ha minskat men anses fortfarande allmänt utbrett och fortfarande går det att hitta folk som ser sjukskrivningsdagar som en rättighet man kan ta ut i slutet av månaden om man hållit sig frisk tills dess.

Trygghetssystemen utnyttjas fortfarande i alltför stor utsträckning till att ge vanliga arbetare en guldkant i vardagen, lite extra ledigt eller möjlighet till svartarbete, och det är de som utnyttjar systemet som både är anledningen till de hårdare reglerna och de som driver kritikstormen mot regeringen. Tro inte att det är de dödligt sjuka som fyller sida upp och sida ner med galla mot allt vad hårdare regler innebär, oavsett om det är att kräva intyg från dagis angående VAB-pengar eller att ge företag rätt att kräva läkarintyg vid sjukfrånvaro.

Men istället för att själva ta striden om sin oförtjänta betalda ledighet finner man andra halmstrån att jaga. Det är inhumant att tvinga obotligt juka människor att söka nya jobb och självklart skall vaga formuleringar rättas till, men redan innan ändringarna fanns det utrymme att göra undantag och cancer är inte längre en sjukdom man alltid dör av. Anledningen till att den nya lagen skrivits på ett väldigt restriktivt sätt, och därigenom lett till att några hamnat i kläm, är alla de väljare som Socialdemokraterna år ut och år in hunsat med och som tillåtits fuska fritt bara man röstat vänster. Visst har socialdemokraten Veronica Palm rätt när hon hävdar att de nya förändringarna inte löser problemet, för hennes väljares problem är inte de som hamnar i kläm utan alla de röda väljare som inte är sjuka och inte borde uppbära sjukförsäkring och som nu förlorar sitt levebröd eller tvingas gå till jobbet trots att de anpassat sina liv efter Socialdemokraternas mall.

Men varför har regeringen Reinfeldt hitintills lämnat walkover i frågan? En stor majoritet av befolkningen i arbetsför ålder arbetar eller studerar fortfarande och pensionärerna har ofta en sträng moralisk kompass inpräntad, så opinionsmässigt borde striden vara lätt att vinna. Svaret är nog lika enkelt som det är skrämmande – ingen vill verka hjärtlös. Det spelar ingen roll att det är en bidragsfuskare vars handlingar urholkar de allmänna trygghetssystemen som förlorar sin sjukpenning om personen samtidigt är en ensamstående flerbarnsmamma. Och den ensamstående flerbarnsmamman kan bytas ut mot andra stereotyper som kan göra bra press och vinna sympati hos allmänheten.

Det är dock ännu inte dags att frukta ett protestval. Visst finns det risk att folk inte röstar därför att man tror att Mona Sahlin kommer göra bra ifrån sig som statsminister trots sin tvivelaktiga historik utan därför att man protesterar mot en regering som klämmer åt fuskare. Att opinionsmätningar visar på en väljarflykt motsvarande 350 000 potentiella väljare borde vara varningsklocka nog, men det går inte att byta strategi då man bara genomför det man gick till val på. Återstår då bara att gå ut, förklara vad man verkligen menar och strävar efter, och få den rödgröna röran att hamna på defensiven.

Inte bara om Socialdemokraternas skuggbudget som inte anslår några pengar för att behålla de som nu utförsäkras i systemet, eller för den delen att fler cancersjuka utförsäkras nu än under den socialdemokratiska regeringen Persson med Sahlin som minister, utan varför man inte väljer att själva framhäva folks skyldigheter och fördöma fuskarna som gömmer sig i systemet. Den diskussionen kan inte Socialdemokraterna vinna.

Och tills dess att man vågar göra det måste en ansvarig minister gå ut i media, berätta att det självklart inte skall utförsäkras någon som är allvarligt sjuk men att sjukskrivning inte kan vara en försörjning för friska om vi vill ha fungerande trygghetssystem även i framtiden, och att man skiljer sig mot Socialdemokraterna på den punkten. Då vinner man valet.

—–

Att Sahlin ställer sig bakom fuskare är inte konstigt. Även om hon inte fuskat med sjukförsäkringen så är hon notorisk i sitt fuskande. Köra bil med körförbud, strunta i att betala parkeringsböter och att använda statens kontokort till privata utgifter och ”förskott på lönen” är bara några saker hon fuskat med. Att de områden hon varit ansvarig för som minister alltid misslyckats behöver dock inte bero på att hon fuskar på jobbet, utan kan lika väl bero på att hon är allmänt inkompetent.

Direktlänk Kommentera

Vad händer med alla lagar den dagen upphovsrättsindustrin byter affärsmodell?

9 december, 2009 at 02:35 (Åsikter, Politik)

Det är alltid svårt att se vilket genomslag nya lagar får på längre sikt. Först måste lagen införas, sedan måste en domstolspraxis dömas fram innan en allmän anpassning sker bland de som omfattas av lagen. Huruvida anpassningen blir att man följer lagen eller finner vägar runt den beror sedan på den allmänna moralen – vad som ses som okej att göra oavsett vad lagen säger. Att IPRED-lagen påverkade folks beteende när den infördes är tydlig…

…men den kraftiga reaktionen följt av en stark ökning av internettrafik tyder mer på en onyanserad debatt innan införandet än att lagens får någon långsiktig inverkan på det allmänna rättsmedvetandet. En sak är säker, så länge det inte finns några sociala normer som sätter press på unga människor att låta bli att fildela så kommer upphovsrättsindustrin förlora. Och sociala normer går det inte att lagstifta – eller bestraffa – fram, det har man sett alltför många gånger tidigare, varvid ingen är förvånad när fildelningen återigen slår nya rekord.

Det kan verka som om upphovsrättsindustrin sakna verklighetsförankring när man anmäler en ”ganska normal fildelare” som tillgängliggjort tiotusentals låtar över internet, men IFPI vet precis vad de gör. Eftersom tidigare IPRED-anmälningar gått emot upphovsrättsindustrin så måste man agera för att få till ett fördelaktigt prejudikat och väljer därför en strid man borde vinna. Genom att anmäla en användare av DC++ kan man luta sig mot tidigare fildelningsmål. Samtidigt kallar man honom för en ”ganska normal fildelare” vilket utvecklar ett språkbruk som gör att prejudikatet med framgång kan komma att användas vid mindre tekniskt insatta tingsrätter mot personer som använt andra tekniker (läs: bittorrent) för fildelning. Att DC++ och bittorrent är två helt olika sätt att dela material, att det bevisföringsmässigt skiljer sig som natt och dag mellan en upphovsrätt på DC++ och bittorrent och att den ”ganska normala” fildelaren man nu pratar om kanske har 100 GB musik som han delar ut kommer sakna betydelse i fall då tingsrätten saknar teknisk kompetens.

Tiotusentals låtar torde vara fler än ett tiotusental låtar. Är det 2 tiotusental låtar, eller tjugotusen låtar, som är i genomsnitt 4 minuter långa så har användaren 80000 minuter eller 5333 timmar eller 222 dagar eller sju och en halv månads musik på sin dator. Skulle det vara trettiotusen låtar hamnar man närmare ett helt års speltid på personens musik. Låter det som en ”ganska normal” fildelare? Speciellt som många anser sig ha problem att fylla sina iPODs med 16 GB minne.

Nu går det inte att säga hur kraftfull IPRED-lagstiftningen är innan det finns en domstolspraxis, men allmänheten har alltid och kommer alltid att finna vägar runt lagstiftning som upplevs orättvis. Och även om det inte märks nu så kommer marknaden förr eller senare inse att de måste sluta kriga mot och istället samarbeta med sina konsumenter oavsett om domstolarna väljer att lämna ut folks göromål på nätet eller försvara allmänhetens rätt till integritet, men den integritetskränkande lagstiftningen kommer finnas kvar. Kanske kommer det vara morgondagens största problem…

Direktlänk Kommentera

Kommunism; Hur man delar fattigdom lika.

4 december, 2009 at 15:24 (Ekonomi, Politik)

Kommunistiska Nordkorea bevisar återigen devisen ”kapitalismens största problem är den ojämlika fördelning av rikedom, kommunismens största framgång är den lika fördelning av fattigdom” med sitt senaste drag – en rejäl devalvering med nya sedlar där ingen kan växla in mer än motsvarande 60 dollar. I ett slag blir alla gamla sedlar värdelösa och folket lika fattigt.

Varför vill man beröva sitt folk frihet genom att göra dem utfattiga? Därför att staten började förlora kontroll över marknaden och landet tagit sina första steg från socialism till kapitalism. Folk, främst kvinnor, började arbeta utanför den statliga sektorn och inkomstskillnaderna ökade. Plötsligt levde inte alla nordkoreaner på svältgränsen.

Kapitalism skapar en högre tillväxt därför att talangfulla och drivkraftiga människor använder sina förmågor till att skapa ett mervärde för samhället om de själva kan tjäna på den ökade arbetsinsatsen. Tyvärr finns det människor som med olika kraft arbetar mot att människor skall ha en ekonomisk frihet, ty med ekonomisk frihet kommer även tankens frihet och det hotar ett socialistiskt samhälle.

Direktlänk 2 kommentarer

Fler dystra nyheter för Mona (S)ahlin.

4 december, 2009 at 01:25 (Politik)

Det kan inte vara lätt att heta Mona Sahlin. Inte nog att media använder en förskräcklig bild på henne där hon både ser arg och ond ut, hon är även mindre populär än Maria Wetterstrand som det rödgröna blockets statsministerkandidat. Visst är skillnaden bara 4% (35% för Sahlin och 39% för Wetterstrand) men trenden är tydlig till miljöpartistens fördel.

Nu presenteras dessutom en tidigare hemlig opinionsundersökning som visar att Socialdemokraterna tappar förtroende inom samtliga sexton undersökta områden samtidigt som Moderaterna stärkt sina aktier inom samtliga discipliner förutom en – förmågan att motverka arbetslösheten. Moderaterna skall dock inte sörja, Socialdemokraternas stora förtroendetapp för förmågan att motverka arbetslösheten har gjort att Moderaterna tagit över den ledartröjan.

Fortfarande anses dock Socialdemokraterna vara bäst på allt som har med bidrag att göra – men har någon någonsin utmanat dem på riktigt med rimliga förslag?

Direktlänk Kommentera

Dubbelmoral sa Bill. Dubbelmoral sa Bull. Hur de rödgröna förfasar sig över att alliansen gör precis vad de rödgröna alltid har gjort.

2 december, 2009 at 23:23 (Politik)

De rödgröna rasar över alliansregeringens beslut att bara skicka två representanter från Sveriges riksdag till klimatmötet i Köpenhamn. Dessa två representanter delas upp mellan de två blocken och således får de rödgröna bara en representant för Sverige där. Då Socialdemokraterna känner att de måste ha en plats blir det rödgröna blockets främsta miljöförespråkare utan vilket retat upp den rödgröna konstellationens samtliga tre partier.

Minskningen från fyra till två representanter från riksdagen kan mycket väl vara en medveten strategi för att skapa en konflikt i det rödgröna samarbetet. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har strävat efter att ta politiska poäng i miljödebatten och avsaknaden av representation på klimatmötet minskar den mediala exponeringen avsevärt. Däremot hade regeringen nog aldrig kunnat drömma om att de två partierna skulle ta en öppen konfrontation i frågan.

För visst hade kritiken kunnat fungera om det inte vore för vem det kommer ifrån. Det kan vara en svaghet för Sverige att man endast har med en person från den politiska oppositionen, men Socialdemokraternas representant Anders Ygeman är inte rätt person att framföra kritiken eftersom den svenska delegationen vid ett flertal tillfällen mellan 1999 och 2004 inte innehöll en enda företrädare för oppositionen då hans parti styrde. Dessutom styrde de med stöd av Miljöpartiet som redan då leddes av Maria Wetterstrand, och som således åtminstone indirekt varit med och stängt ute oppositionen. Kritiken riskerar således att slå tillbaka mot avsändarna, då de helt öppet kritiserar sin egen politik när den drabbar dem själva.

Dubbelmoral. Finns inget annat ord för den rödgröna reaktionen.

Sen får man ge media en eloge för att alltid hitta konstiga vinklar. Att en praktikant vid den svenska ambassaden i Köpenhamn får följa med på mötet kan ha att göra med att det finns arbetsuppgifter som behöver utföras och som inte, låt säga, Maria Wetterstrand skulle ”nedlåta” sig att göra. Typ logistik.

Direktlänk Kommentera