Vänsterns problem är kravet på en egen politik de kan stå för.

29 januari, 2010 at 07:34 (Ekonomi, Politik)

När Hanne Kjöller frågar den rödgröna trojkan huruvida det är rimligt att en lärare kan vara sjukskriven i 12 år för varierande grad av stress och verk så svarade trion ja och nej. Ja därför att man måste kunna vara sjukskriven så länge men nej därför att man måste fundera över vad arbetsgivaren gjort för att anpassa hennes arbete. Inte ett ord om att man borde fundera över huruvida läraryrket är det bästa för en hyfsat ung människa som inte klarat av att arbeta heltid en endaste gång under 12 år. Det är så man blir mörkrädd. Bidragslinjen here we come!

Socialdemokraterna borde egentligen sitta i en drömsits. Man är inte bara det ledande partiet i det ledande politiska alternativet inför höstens val, man är även Sveriges största parti och kommer med en våg av förändring. För första gången går man dessutom till val tillsammans med andra partier i en valkoalition och för första gången kan en kvinna bli statsminister. Dessutom är man ”bundis” med medias kelgrisar Miljöpartiet.

Ändå minskar klyftan mellan blocken. I december ledde de rödgröna med 6,5% enligt Synovate, en ledning som såg ut att öka när SIFO basunerade ut en ledning på 10,3% (ner från 11,4%) för de rödgröna, men istället mer än halverades skillnaden till 2,9%. Rena rama felmarginalen. När dessutom Vänsterpartiet börjar närma sig 4%-träsket (där även Centern och Kristdemokraterna harvar) blir läget än mer osäkert.

Likt många bäckar skapar en stor å så finns det många små anledningar till förändringen, men två huvudfåror går att urskilja. Först gick debatten om sjukförsäkringen överstyr. Sedan öppnade Mona Sahlin munnen, och med henne också alla ja-sägare som hon omgett sig med.

För det går inte att bortse från att debatten om sjukförsäkringen har gynnat det rödgröna blocket. Systemskiftet skapade perfekta snyfthistorier för media. Samtidigt kunde vänstern stå på barrikaderna och kritisera regeringen, även om de själva inte avsatt några pengar för återställare i sina budgetförslag.

Men debatten blev hetsigare och hetsigare, ivrigt påhejad av socialdemokrater i jakt på ännu några procentenheter, tills den vanliga väljaren började inse dess orimlighet. Ja, regeringen genomförde en förändring som inte var perfekt men samtidigt vågade man erkänna sina fel och göra nödvändiga förändringar, förändringar som ändrade debatten. Man hade gjort nödvändiga förändringar som tyvärr slog lite för blint, men felen rättades till och kvar som utförsäkrade stod alla de som folk inte kunde identifiera sig med.

Det är svårt att sälja in att regeringen är ond när den tvingar folk som har ångest därför att de inte trivs med sitt arbete att söka andra arbeten istället för att fortsätta gå sjukskrivna. Hårt arbetande människor förstår helt enkelt inte varför det skulle vara onaturligt för vissa att söka ett jobb där man slipper ångest istället för att gå hemma och försörjas av staten därför att ens nuvarande jobb ger en ångest. På samma sätt ifrågasätter folk sjukskrivningar pga fibromyalgi då sjukdomen, för det är en sjukdom enligt FASS, har symptom som påverkas av fysisk aktivitet, stress, väderomslag, ängslan och oro. För att behandla sjukdomen är det nämligen viktigt att öka den fysiska aktiviteten, röra på sig mer och samtidigt minska stressen. Med andra ord, får du fibromyalgi så byt till ett mindre stressigt jobb och rör på dig mera.

När man presenterar Alexandra, 30 år och sjukskriven sedan 2006 för fibromyalgi, utmattningsdepression, lätt ångest och minnessvårigheter och berättar om hur fruktansvärt det är att hon blir utförsäkrad så tröttnar folk. Visst kan sossar fortfarande kritisera Moderaterna för att de vågar påpeka att Alexandra känner sig störd över att behöva gå till psykiatrin och behandlas eftersom hon inte hade behövt åka dit alls om man inte tagit ifrån henne hennes rätt att bli försörjd av staten, men diskussionens svagheter lyser ändå igenom för de stora massorna. Om en person som egentligen bara behöver motion och ett annat jobb kan sjukskrivas i all evighet så är det något fel med systemet. Då vinner inte Socialdemokraterna de viktiga striderna genom att berätta hur man ställer sig bakom Alexandras rätt att bli försörjd i all evighet trots att det är hennes ovilja att bli frisk och behöva arbeta som verkar vara grunden till hennes tre års långa sjukskrivning. Sedan lyser frånvaron av egna satsningar på ”de utförsäkrade”, antingen i form av rehabilitering eller fortsatta utbetalningar, med sin frånvaro i de rödgröna budgetalternativen.

Samtidigt har Mona Sahlin börjat presentera det rödgröna blockets åsikter. Plötsligt handlar inte diskussionen längre om man är för eller emot den borgerliga regeringens politik utan vilka förslag man tycker bäst om och här kan inte ett enat vänsteralternativ ligga på båda sidor om regeringens politik. Några väljare måste offras, och det blir väljarna som gör marginalerna.

Slutligen hjälper det inte att de borgerliga utlovar skattesänkningar motsvarande 80 miljarder kronor enligt S, samtidigt som S, V och MP:s budgetmotioner hotar med 100 miljarder i skattehöjningar. Folk gillar inte att bli behandlade som dumma, något som socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros gör när han avfärdar moderaternas sammanställning av de rödgröna skattehöjningarna med att vanligt folk inte riskerar några stora skatteökningar. Istället kommer ”de med förmögenheter och inkomster i miljonklassen kommer att få vara med och bidra i högre utsträckning”. Rika svenskar är redan idag beskattade till den grad då de totala skatteintäkterna börjar minska (Lafferkurvan någon?) och även om man skulle öka den rikaste befolkningens marginalskatter med 10% utan att skattebasen minskade så skapar det inte ens utrymme för en återställning av a-kassan. Fast å andra sidan, den rödgröna vänstertrojkan har en historia om att lova vitt och brett samtidigt som bara ”de rika” skall få högre skatt. Undra vilka man anser är de rika? Senast någon av de tre partiernas företrädare vågade säga något var det Lars Ohly som satte gränsen på 24.500 kronor i månaden. Över det är du rik.

Undrar när de rödgröna vågar berätta det för gemene man?

Direktlänk 3 kommentarer

Vill Mona offra barnen för niqaben? Hur burkabråket kan ses i ett större perspektiv.

29 januari, 2010 at 05:30 (Politik)

Det är inte lätt att leva i ett land som går emot det man själv vill göra”, säger Alia Khalifa och uppvisar samma frånvaro av respekt och förståelse som hon anklagar det svenska samhället för.

Vad är då problemet? Att vi i Sverige tror på vissa saker som hon finner kränkande.

För många människor runt om i världen är Sverige ett väldigt konstigt land. Vi har konstiga högtider likt midsommar, lever ofta i ensamhet och finner extrema lösningar. Trots att både lagstiftning och människors inbyggda kompass bygger på det lutherska arvet, som bara det är unikt för vår norra del av världen, så följer vi vetenskapen blint. Kan någon visa vetenskapliga belägg för en åsikt så blir det snabbt samhällets åsikt. Och eftersom ingen har lyckats bevisa Guds existens, oavsett gud, så har vi svårt att anpassa oss och följa ”hans” eller ”hennes” krav.

Det blir då ett problem för oss om en person vill bära långärmat när han eller hon jobbar på en snabbmatsrestaurang. därför att vi inte tror att personen kan upprätthålla en god hygienisk standard om han eller hon inte kan tvätta underarmarna regelbundet. I jakten på tjänlig mat spelar det ingen roll om den anställdas egen tro kräver slöja och långärmade kläder för det saknas bevis på att tro skyddar mot magsjuka. Inte ens när personen försöker försvara sin anställning med ett ifrågasättande av gängse normer, själva grunden för vetenskapens existens, så accepterar vi avvikelsen. För även om personen skulle kunna tvätta sina händer och armar löpande på de närliggande toaletterna så finns det ingen rimlig möjlighet att kräva utbyte eller tvätt minst en gång i timmen av den långärmade tröja personen bär. Problemet med långärmade tröjor i restaurangmiljö är att det inte räcker med att dra upp ärmarna och tvätta armarna då bakterier finns kvar på tröjan. Och risken för smittospridning är överordnad personlig tro, men samtidigt inte ett sätt att angripa vissa trosåskådningar. Även läkarna får anpassa sig då deras läkarrockar sprider bakterier.

För Alia som vill blir förskolelärare är det inte de långa ärmarna som är problemet. Hon har valt att gå steget längre och bära niqab, en heltäckande slöja som bara visar ögonen. Resultatet blir att hennes skola inte längre anser sig kunna utbilda henne till barnskötare. Man kan raljera över anledningen, att hennes tro säger att vi män inte kan kontrollera oss om vi ser mer av henne, men det försvarar inte det motstånd hon möter. Inte heller kan svårigheten att identifiera henne vara något hinder då andra bärare av niqab kan studera på akademisk nivå. Allt som krävs är att bärare identifierar sig inför salstentor.

Problemet är istället, och här väljer jag att citera Dilsa Demirbag-Sten.

Lika lite som jag [Dilsa] kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag [Dilsa] hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen.

Barn härmar sina jämnåriga och vuxna i sin omgivning. Därför brukar vi ofta säga att barn inte lyssnar till vad man säger utan till vad man gör. För att ett barn skall utvecklas till en socialt fungerande individ så behöver han eller hon inte bara höra röster utan även se vuxnas ansiktsuttryck och rörelsemönster. Först då kan barnet vandra mot att bli vuxen – även till sinne. Eftersom Sverige har en väl utbyggd barnomsorg för att möjliggöra för båda föräldrarna att arbeta så möter barn sina förskolelärare under en stor del av deras vakna tid. Då är det direkt olämpligt och skadligt för barnen att inte kunna se sina förskolelärares ansikten. Därför bör inte en bärare av niqab arbeta som förskolelärare och därför kan inte Alia hävda en rätt att bära niqab på arbetsplatsen.

Ingen förbjuder henne att vara sig själv, oavsett hur mycket hon själv vill göra sig till offer, men samhället skyddar de som inte kan skydda sig själva från skadliga. Det är det här som ”burkabråket” handlar om. Skall man, som Fredrik Reinfeldt vill, värna om barnen? Eller skall man värna om Alia som Mona Sahlin vill, och därigenom offra barnen?

Alia Khalifa har gjort ett eget medvetet val. Samhället accepterar detta val men låter samtidigt henne ta konsekvenserna av det. Rätten till utbildning gäller nämligen alla, även de barn hon vill ta hand om.

Direktlänk Kommentera

Hade Mona Sahlin varit statsminister idag så hade Sverige inte kunnat hjälpa jordbävningsoffren på Haiti.

19 januari, 2010 at 11:54 (Uncategorized)

Om Aftonbladet frågar huruvida en handling riskerar att påverka ditt anseende negativt så bör du inte svara att ”det är ingen som kommer få reda på det här.” Det är bara ren idioti. Fast förstås, han är socialdemokrat så vem bli förvånad.

Väldigt många tycker likt jag att vi bör hjälpa jordbävningsoffren i Haiti, men hade vi haft en rödgrön regering så hade vi aldrig haft resurser att transportera hjälpen. Spännande tanke.

Fast jag tänker inte försöka ta några politiska poänger på katastrofen, det är för enkelt, utan väljer att citera Johan Ingerö.

”De [den rödgröna röran] säger nej till kärnkraft och kräver utsläppsminsksningar samtidigt som de tar för givet att det ska vara varmt och mysigt hemma, även på vintern. De säger nej till bilvägar och bekämpar bilismen med tullar – men kastar pengar efter konkursmässiga bilföretag för att rädda några jobb. De vill undsätta varje nödställd nation i världen, men motsätter sig inköp av den utrustning som krävs för att göra just det.”

Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så. Hade Mona Sahlin varit statsminister idag, oavsett vem som varit försvarsminister, så hade Sverige inte kunnat skicka någon hjälp eftersom de rödgröna inte ville låta militären köpa in transportplan.

Direktlänk 1 kommentar