Miljöpartiet lovar – betala 6000 kronor extra i skatt varje år och vi ger dig tåg som fungerar lite bättre.

24 februari, 2010 at 14:48 (Politik)

Det går att göra hela Sveriges infrastruktur snösäkert – men är vi beredda att betala priset?

Priset kan man undra? Vinterkaoset sägs ha kostat 150 miljoner kronor om dagen, och då räknar man inte med följdeffekter. Men samtidigt kan man fråga sig hur man bygger upp ett system som klarar av ett vinterkaos några veckor vart tredje eller femte år. Hur många personer måste man ha anställda som inte behövs förutom när det är som allra värst? Och vilka investeringar måste man genomföra?

Utan att veta hur mycket det kommer kosta så verkar de rödgröna vara beredda att ta den investering som krävs. Eller så är man bara populister, men i sådana fall så klarade Mona Sahlin bara att dölja populismen några dagar innan hon uttalade sig:

”Jag har inte följt situationen i detalj, men det är uppenbart att underhållet varit eftersatt under lång tid, framför allt runt rangerbangårdarna. Så in med all personal som finns, men framför allt, investera.”

Bara man investerar så löser sig allt. Hade man lagt all spårbunden trafik i Sverige under jord så hade man gjort det systemet snösäkert. Men då hade man fortfarande haft problem med bussar som måste köra reducerad fart då väglaget är dåligt, med bilar som är så dåligt parkerade att snöplogar har problem att komma förbi och alla andra saker folk klagat över.

Men man diskuterar redan om samhällsnyttan för att förlänga tunnelbanan till Nacka är värd investeringskostnaden, och där har man inte bara driftsäkerhet under snökaos utan även trafiksituationen runt Slussen med mycket mera att räkna på till fördel för samhällsnyttan.

Fast att projekt skall vara ekonomiskt vettiga har aldrig varit en paradgren för de rödgröna. Nu vädrar även Miljöpartiet morgonluft och angriper regeringens fokus på vägtrafik. I DN sammanfattar Peter Eriksson sitt och övriga rödgröna partiers inställning:

”Med en rödgrön regering går tågen oftare, bättre och snabbare. Det är en bra sammanfattning”

Fast förstås. Kostar det så smakar det. 33 miljarder kronor mer i drift och underhåll, samt 80 miljarder kronor i nyinvesteringar på två år. 103 miljarder kronor, eller 11 500 kronor per svensk. För det får vi under perioden spår som fungerar bättre vid extremt vinterväder. Samtidigt skall väg- och flygtrafik få så höga ”miljöskatter” att folk väljer tåget framför alternativen… antar att tågen måste gå om man beskattar bort alla andra transportmedel.

Socialdemokraterna har redan kritiserat sig själva genom att klaga på bristande infrastrukturinvesteringar, vars effekt inte syns förrän efter några år varvid dagens situation är ett resultat av deras politik. Samtidigt har Miljöpartiet sagt att allting går att lösa bara man höjer lite klimatskatter, höjer några andra skatter, och lägger alla pengar på ekonomiskt tvivelaktiga mastodontprojekt. Två spännande och typiskt rödgröna ståndpunkter. Därför väntar vi nu med spänning på att Lars Ohly skall återigen skall lansera sitt budskap att 200 000 personer bör anställas inom offentlig sektor, för tänk hur snabbt vi då kunnat röja spåren på nolltid.

Vem som skall betala för alla dessa projekt, det däremot berättar man inte. Men har man inga kunskaper om ekonomi så tror man väl att det bara är att höja skatten. Enligt Socialdemokraternas ekonomiska talesman så ger sänkta skatter inga jobb, så varför skulle höjda skatter kosta några jobb?

Det går att göra hela Sverige snösäkert, men kostnaden för detta är otroligt hög. Det är därför vi inte gjort det tidigare, och det är därför vi inte bör göra det i framtiden. Vi måste acceptera att det ibland blir kaos därför att alternativen är värre. Är det värt 11 500 kronor för att slippa bli två timmar sen till jobbet och två timmar sen hem i tre dagar? Att slippa väntan kan kosta dig 1000 kronor i timmen, men då får du välja de rödgröna. Vill du hellre göra något roligare för pengarna, exempelvis resa iväg eller köpa nya kläder, så kan inte de rödgröna vara ett alternativ på valdagen.

Direktlänk 2 kommentarer

Socialdemokrat föreslår spöstraff för ohövlighet – för alla förutom hans egen släkt. Passar det uppförandet i en västerländsk demokrati månntro?

16 februari, 2010 at 19:00 (Åsikter, Politik)

På riksdagens hemsida går det att läsa följande om Justitieutskottet:
”Justitieutskottet (JuU) bereder ärenden inom politikerområdet Rättsväsendet. Politikerområdet innefattar bland annat myndigheter inom domstolsväsendet, åklagarväsendet, polisväsendet, kriminalvården samt Brottsförebyggande rådet, Rättsmedicinalverket och Brottsoffermyndigheten.

Utskottet bereder vidare ärenden rörande brottsbalken och rättegångsbalken samt lagar som ersätter eller har nära samband med föreskrifter i dessa balkar.”
Seriöst arbete? Otroligt seriöst arbete. Många vuxenpoäng. Brott och straff är en central del i statens verksamhet för nästan alla ideologier, och hur man definierar vad som är brott och hur man vill straffa de som begår vissa brott blir således väldigt viktigt.

Då blir man mörkrädd om en av utskottets 17 ordinarie ledamöter, socialdemokraten Karl Gustav Abramsson, går upp i en talarstol och förkunnar att en politisk motståndare borde ”remmas upp”. Värre blir det när han samtidigt tydligt visar att han tycker att det är skillnad på människor och människor, och att olika personer borde få olika straff.

Vilhelminas kommunstyrelses ordförande, centerpartisten Maria Kristoffersson, var personen som blev hotad från talarstolen på ett fullmäktigemöte. Hon säger till Expressen att:

”Han sa att han skulle remma upp mig om jag var en vanlig människa.”

Egentligen formulerade han sig lite annorlunda. Han sa att om de inte hade haft samma anfader och hon varit en vanlig människa så hade han kanske remmat upp henne. Syftet på anfader handlar om att de är tremänningar, släkt om än på långt håll, vilket kanske skulle gör åtskillnaden lättare i dagar där man annars kunde trott att han hellre gett sig på invandrare men som faller på att han samtidigt visar tydliga tecken av nepotism vilket är lika skrämmande. Oavsett om en person är ens föräldrer, syskon, barn eller helt okänd så skall man vara lika inför lagen och få samma straff. Är spöstraff rätt väg att gå så borde alla bli piskade…

Men vi har lämnat fysiska straff. Och vi har en lagstiftning som skall vara lika inför lagen. Och därför är det väldigt olyckligt när en ledamot av Justitieutskottet både deklarerar att han tycker att en släkting skall slippa straff, och när han anser att andra skall få spöstraff därför att de inte bemöter en person med ”respekt”. Vad han nu menar med det eftersom han inte verkar kunna uppvisa respekt mot andra. Att försöka bortförklara det med att det var ett partipolitiskt utspel, lite på skoj, är bara löjligt.

Att han inte borde kunna sitta kvar i utskottet torde vara en självklarhet, men man kan också fråga sig vad Mona Sahlin med vänner planerar att göra. Än så länge deklarerar Socialdemokraternas partisekreterare att han inte har någon åsikt i lämpligheten i riksdagsmannens uttalande. Fortsättning borde därför följa.

Och tills dess får vi leva med att Socialdemokraterna accepterar att ha personer i riksdagen som förespråkar spöstraff och nepotism offentligt. Inte konstigt att Socialdemokraterna alltid skickat stödpengar med SIDA till andra bananrepubliker.

—–

Nu har Socialdemokraternas gruppledare Sven-Erik Österberg reagerat genom att säga att Karl GustavAbramsson har gått över gränsen. Därför skall de två nu ha ett samtal.

Men återigen vågar man inte ta riktig ställning. Det är olämligt att bokstavligen hota med våld, men inget sägs om alla referenser till våld bokstavliga som mellan bokstäverna. Och Karl Gustav Abramsson kan sitta säker på sina riksdagsstolar. Alla riksdagsledamöter har ett eget ansvar i att använda förnuft, säger Sven-Erik Österberg, och uppenbarligen har inte riksdagsledamotens hot om att använda våld mot en politisk motståndare solkat det förtroende Socialdemokraterna har för honom.

Direktlänk Kommentera

Bodström(s)amhället det nya rödgröna folkhemmet.

11 februari, 2010 at 19:51 (Åsikter)

Dagens icke-nyhet? De rödgröna vill införa datalagringsdirektivet.

Efter alla hårda ord i debatten, och det faktum att två av tre rödgröna partier motsatt sig direktivet så borde det snarare vara tvärtom, en riktig nyhet. Men hur kan man se Bodströms baby som en nyhet? Det är nämligen Thomas Bodström, socialdemokratisk justitieminister, som var initiativtagare och stark pådrivare till datalagringsdirektivet som är huvudanledningen till att Sverige har fått så många impopulära integritetskränkande lagar på sistone. Och det är hans moderpartis två partners (Miljöpartiet och Vänsterpartiet) som stått bakom honom i vått och torrt så länge de delade på makten.

Samtidigt fortsätter alliansen med Moderaterna i spetsen att trotsa direktivet. Det är inga bra lagar, ingen vettig väljare vill ha ett rent storebrorsamhälle och med lagom mycket trots kommer fokus snart hamna på den som förtjänar det – socialdemokraternas vallokomotiv Thomas Bodström.

Därför borde kanske den största nyheten med att man nu ställer sig bakom datalagringsdirektivet vara att den rödgröna röran nu känner sig tvingade att visa enighet i sådan grad att man nu visar sitt rätta ansikte. Undrar när de även vågar konkretisera sitt stöd för FRA-lagen och IPRED-lagen?

Skönt då att SWIFT-avtalets framtid inte avgjordes av länders regeringar. Eller för den delen, att socialdemokraterna sitter vid makten. För även om aftonbladet har rätt när man säger att Fredrik Reinfeldt ”sålde ut Europa” (eller i alla fall försökte) så kan man bara undra vad som hänt om Thomas Bodström fått bestämma.

Dock är man inte helt eniga. Man vet att man kan förlora unga väljare så oenighet måste fortsätta råda. Men Bodströmsamhället kommer ändå, var så säker. Det är den enda politik de gemensamt ställt sig bakom. Det och att göra det enklare att fuska med bidrag. Det nya rödgröna folkhemmet. Oh vad vi längtar…

Direktlänk Kommentera

Vänsterdebattörer tenderar att undvika sanningen. Vilka vågar ställa dem till svars?

10 februari, 2010 at 13:22 (Åsikter, Politik)

När DN:s litteraturkritiker Ulrika Kärnborg sitter hos Malou i TV4 och berättar att det finns delstater i USA där en fjärdedel av befolkningen sitter i fängelse, då får vi bara ännu ett bevis på hur vänsterdebattörer gärna förvränger fakta å det grövsta för att få fram sin åsikt.

Att denna fabricering skedde under en diskussion om missbruk och hur fattiga tenderar att drabbas hårdare av detta, gör inte saken mindre allvarlig.

Men att dra på sanningen utan att erkänna det efteråt är alltför vanligt bland vänsterdebattörer. Senast under partiledardebatten hade vi Mona Sahlin som ökade på antalet som varje dag blev långtidsarbetslösa (från 115 till 140) samtidigt som Lars Ohly lurade folk att 1500 lärare avskedats (även om det bara är 400 lärare som avskedats, och i de allra flesta fall som ett resultat av minskande barnkullar).

Men vad kan man vänta sig? Ulrika Kärnborg refererade även till den nyligen publicerade boken ”Jämlikhetsanden” som verkar bli vänsterns bibel inför valet 2010. Själv har jag inte läst den utan lånar ideer friskt från Maria Eriksson på SvD, men kritiken är så översvallande att man kanske borde köpa den. Snarast! Göran Greider sägs kalla den för ”en av de viktigaste böckerna som skrivits på flera år” samtidigt som Dan Josefsson finner att boken är där ”för alla som vill skapa ett humanare samhälle”. Och Ulrika Kärnborg trummar ut att hon hoppas ”att så många politiker som möjligt läser den”.

Hur passar då en så hyllad bok som Jämlikhetsanden detta blogginlägg? Ett ord räcker som svar: statistik. Boken bygger nämligen på statistik från 21 OECD-länder (rika länder) samt en mängd vetenskapliga studier. Ett exempel är studien om ökad fetma i västvärlden:

”Ett exempel på ett samhälle som erfarit en snabb ökning i ojämlikhet är Tyskland efter enandet. Efter Berlinmurens fall ökade ojämlikheten i det tidigare Östtyskland och långtidsstudier har visat att detta sociala sönderfall ledde till ökning av BMI hos barn, unga vuxna och mödrar.”

Återigen tack vare Maria Eriksson har vi källkritik att tillföra diskussionen. Kanske inte i form av sanningshalten i statistiken, men däremot av relevansen. Studien som refereras till är nämligen baserad på genomsnittlig BMI för värnpliktiga i Tysklands östra delar, där snittet ökat från 21,5 till 22,6 (vilket i båda fallen är normalvikt). I Sverige hade vi för övrigt samma ökning sett över de senaste trettio åren. Minskande jämlikhet? Eller McDonalds?

Även om ökad vikt i längden leder till ökad ohälsa så kan anledningen lika gärna vara en välfärdssjukdom (att de allra flesta faktiskt kan äta sig mätta nuförtiden) som ett resultat av ökad ojämlikhet i samhället. Och hur kan någon, förutom vänsterdebattörer, hylla en bok som ställer ökad vikt mot Stasi och förtrycket i Östtyskland?

Tack Maria för att du tvingade mig att lyfta blicken, och jag hoppas verkligen att fler vågar ifrågasätta vänsterns lögner och hutlösa påståenden innan vi byter ut överflöd och fetma mot brist, svält, Stasi och Lars Ohly.

—–

Ps. Ja, jag vet att Fredrik Reinfeldt sa fel jobbsiffra i partiledardebatten men han erkände det. Dessutom hade han inte en missvisande andemening eftersom de verkliga siffrorna (mellan 0 och 40 000 fler jobb än när man tillträdde) ändå är ett bevis på att den borgerliga politiken fungerar. Man tog över i slutet av en historiskt lång högkonjunktur, har genomlidit en av historiens värsta lågkonjunkturer och ändå befinner man sig inte på minus mot regeringen Persson.

Direktlänk 3 kommentarer

Nej Elisabeth, Mona Sahlins väska blev inte ett diskussionsämne pga att hon är en kvinna utan därför att Sveriges största parti och hela oppositionen saknar en politik som man annars kan prata om.

10 februari, 2010 at 07:04 (Åsikter, Politik)

Elisabeth Höglund måste anses vara en av Sveriges mest framgångsrika journalister. Bortsett från att hon de senaste 40 åren syns i rollen som reporter så har hon även haft ett sextiotal konstutställningar, vunnit SM i cykel och skrivit flera böcker. Dessutom har hon dansat i Let’s Dance och sedan hösten 2009 varit programledare för Förkväll på TV4 vilket vunnit henne titeln som Årets Mappie 2009. Som M-Magasin själva säger, både en seriös nyhetsjournalist och bred underhållare.

Därför är det sorgligt att hon visar en extrem kunskapsbrist när hon försöker försvara Mona Sahlin, en vän sedan 20. Att folk kommenterar Mona Sahlins accessoarer istället för att diskutera antalet dagisplatser, lärarutbildningen, arbetslöshet, elpris och miljöförstöring beror på att man inte kan prata om den politik Mona Sahlin vill föra därför att den inte finns.

Mona Sahlin själv säger att hennes politik inte kommer presenteras förrän i april. Ett aprilskämt månntro? Och därför blir en röd väska ett samtalsämne och skapar en bild av socialdemokrati i kris. Mona Sahlin hånas inte för att hon är kvinna utan därför att hon, som Sveriges näst viktigaste politiker i sin roll av ledare för oppositionen, inte har någon politik.

När det kommer till de politiska frågor Elisabeth Höglund vill diskutera så famlar vänstern lika mycket i mörkret där. Antalet dagisplatser bestäms av kommunen, och det kan inte Mona Sahlin diskutera. Lärarutbildningen har Folkpartiet äntligen tagit tag i, efter åratal av socialdemokratisk misshandel, och numera pratar folk om att lärare faktiskt skall få en vettig utbildning. Arbetslösheten beror på att folk inte tjänar på att ta de arbeten som finns alternativt inte uppmuntras att starta egna företag. Det höga elpriset beror på att vi använder mycket el, och det hade inte varit ett ämne om inte Mona Sahlin varit med att stänga reaktorerna i Barsebäck men nu vill hennes vänner stänga resten av kärnkraftsverken eftersom det höga elpriset uppenbarligen är ett bevis på hur beroende vi är av kärnkraft. Även om kostnaden hade blivit att vi frusit ihjäl. Och miljöförstöring är ett globalt problem, men de rödgröna verkar inte gilla att titta på saker utanför Sveriges gränser. Och återigen förespråkar Mona Sahlin med vänner att kärnkraften skall försvinna, så att vi tvingas använda den otroligt rena kol- och oljekraften. Smart.

Nej du Elisabeth, jag må vara man men min kritik mot din krönika och ditt försvar för din vän Mona Sahlin beror inte på det utan snarare att det var idiotiskt. Ingenting annat. För övrigt tycker jag att du är en av de bättre på Förkväll, även om hela programmet är otroligt segt och tråkigt.

Direktlänk Kommentera

Borgerlig politik leder till ökade klyftor. Varför annars skall folk skaffa sig en utbildning, arbeta eller göra annat som gör att samhället kan ta hand om de svaga?

4 februari, 2010 at 18:22 (Politik)

Den borgerliga politiken leder till ökade klyftor i samhället. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har helt rätt i frågan. Sedan den borgerliga alliansen kom till makten så har arbetslösa och sjukskrivna fått det sämre samtidigt som pensionärer inte fått det bättre.

Jobbskatteavdraget är ett tydligt bevis på detta. Sänkt skatt, men bara för inkomst av arbete, leder till att folk med enbart andra inkomster får en högre relativ skattesats. Således har pensionärer som inte arbetar samt de med inkomster från trygghetsförsäkringarna fått högre skatt än arbetare med likvärdig inkomst. Dock får vi inte glömma att folk som arbetar ofta tjänar betydligt mer vilket gör att de fortfarande betalar en procentuellt högre skattesats på sina inkomster.

Och för alla de som arbetar men inte tjänar tillräckligt för att betala statlig inkomstskatt?

Det skall löna sig att arbeta. Tidigare har det inte alltid gjort det. Får man 80% av sin inkomst i arbetslöshetsunderstöd så betyder det oftast en ren vinst att vara arbetslös. Låt oss titta på siffrorna.

Arbetar du 40 timmar i veckan och tjänar 60 kr i timmen efter skatt (85 kr före skatt) så betyder det inkomster på 2400 per vecka. Motsvarande arbetslös får 1920 kr per vecka vid 80% ersättning. Varje arbetad timma är således värd 12 kr, eller 480 kr per vecka. Verkar det intressant att arbeta?

Lägg till två arbetsresor per dag (i Stockholm kostar ett SL-kort 670 kr per 30 dagar, eller 22 kronor om dagen, har du bil blir det betydligt dyrare), utelunch någon eller några gånger i veckan (i Stockholm kostar det åtminstone 60 kr, säg att du och dina kollegor äter ute två gånger i veckan till en kostnad av 120 kr eller 24 kr per dag) och restid på en timma varje väg. Då är din arbetsdag plötsligt 10 timmar samtidigt som du tjänar 50 kr (12 kr per timma x 8 timmar – 22 kr för resor – 24 kr för lunch) på att arbeta en dag istället för att vara hemma arbetslös. En lön på 5 kr per timma fritid jämfört med att vara arbetslös. På en månad blir det tusenlappen jämnt. Om du har låga omkostnader och inte behöver några speciella arbetskläder.

Eftersom företag inte betalar mer än vad en arbetsinsats är värd (och gärna mindre om folk tar jobben) så finns det sällan utrymme för höjd lön. Samtidigt är det viktigt för samhället att folk väljer att arbeta istället för att leva på andras lön. Därför måste det finnas en klyfta mellan de som arbetar och de som inte arbetar. Det måste löna sig att arbeta. Därför måste trygghetsförsäkringarna ge avsevärt mindre än om man arbetar.

Visst kan det vara synd om folk som inte arbetar. De har inte råd att bo flott, de kan inte äta lyxig mat, de kan inte åka på roliga semestrar och de får ofta välja bort saker andra gärna gör. Men vilka möjligheter skall arbetslösa ha som bekostas av de som arbetar?

Samtidigt kan de som arbetat färdigt bara få höjd pension om de som arbetar blir fler och producerar mer. Alla andra sätt är ohållbara i längden.

Alla måste lära sig att spara ihop en buffert. Att dåliga tider kommer med jämna mellanrum kan inte vara en överraskning för någon, och samtidigt som staten måste finnas där för att trygga allas överlevnad kan de inte stå för guldkanten i människors vardag. Det lilla extra måste vara något varje människa själv får skapa.

Med två undantag. Svårt handikappade och psykiskt sjuka som inte har möjligheten att ta hand om sig själva och skapa guldkant i sin vardag bör få det lilla extra av staten.

Borgerlig politik leder till ökade klyftor. Klyftor i sig är inget ont. De är drivkraften som får folk att utbilda sig, arbeta och gör annat som skapar resurser för samhället att använda. Tar vi bort klyftorna så finns det plötsligt ingen anledning att arbeta, och vem skall då producera maten, kläderna, elen och allt annat vi använder i vårt dagliga liv? För att inte tala om betala in de skatter som staten behöver för att säkerställa sjukvård, vägar och betala ut arbetslöshetsersättning? Däremot kan klyftor inte bli så stora att folk tvingas svälta. Men där är vi inte ännu. Och dit kommer inte den borgerliga politiken ta oss heller.

Däremot anser jag att folk med arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag som inte arbetar bör stå till kommunens förfogande. Det finns tusen saker såsom att plocka skräp eller prata med äldre som inte kräver utbildning men som ändå behöver göras. Dessa saker görs inte idag därför att kommuner, landsting och stat saknar resurser. Dessutom skulle en sådan förändring leda till att svartjobbare får svårare att fuska då de måste närvara och göra en arbetsinsats för att kunna ”lyfta” bidrag. Mindre fusk, ett mer medmänskligt samhälle och framför allt ett nyttigt användande av folks tid och våra skattepengar. Dessutom skulle de svaga och utsatta i samhället tas hand om bättre än idag. De enda det är synd om är de som idag är lata eller fuskar. Det är också de enda som förlorar på vänsterns politik, att försöka begränsa klyftorna i samhället.

Direktlänk Kommentera

Även Mona Sahlin har fel på siffror, men trots kritiken mot Fredrik Reinfeldt som vågade erkänna sitt misstag och vänsterns felaktiga siffror så vann de borgerliga partiledardebatten.

4 februari, 2010 at 04:59 (Ekonomi, Politik)

Det var klantigt av Finansdepartementet att ge Fredrik Reinfeldt fel siffror. Sverige har inte 100 000 fler sysselsatta idag än när den borgerliga regeringen tog över från Socialdemokraterna med dess hjälppartier. Men man får inte glömma att felet berodde på ett mänskligt misstag. SCB har ändrat på hur man räknar antalet sysselsatta under den borgerliga regeringen och någon glömde att dubbelkolla de parametrar som styr SCB:s mätdata. Så, statsminister Reinfeldt är bara en människa, men han och den regeringen han leder har ändå varit bra för Sverige.

Först lyckades de få igång arbetsmarknaden, någon som regeringen Persson misslyckats med trots rekordlång högkonjunktur, och sedan lyckades man parera finanskrisen till den grad att antalet sysselsatta fortfarande ligger i nivå med vad Sverige hade vid maktskiftet. Sen kan man inte undkomma att arbetslösheten är högre nu än mitt under den brinnande högkonjunkturen 2006, men det kan ha något att göra med att världen fortfarande genomlider den värsta ekonomiska kris sedan tidigt trettiotal och Sverige bara är en liten exportberoende spelare.

Någon vi inte heller får glömma är att en två timmar lång debatt alltid kommer resultera i felaktiga siffror. Frågan är bara hur man agerar. Fredrik Reinfeldt erkände sitt misstag. Hans huvudkonkurrent till statsministerposten är Mona Sahlin som berättade vitt och brett om hur Sverige får 140 nya långtidsarbetslösa varje dag. Den okritiska bloggvänstern hängde på. Problemet var bara att siffran var fel. Egentligen är det 115 nya långtidsarbetslösa varje dag. Och den största anledningen är… *trumvirvel* …den värsta finanskris sedan en tysk kille med mindervärdeskomplex satsade på att få hela världen i brand genom att medvetet ljuga och förvränga verkligheten. Då har man ändå inte räknat in att antalet långtidssjukskrivna redan i oktober hade minskat med 82 000, alltså innan den beryktade ”stupstocken”, vilket ger en genomsnittlig minskning på 75 långtidssjukskrivna om dagen sedan maktskiftet (82 000 x (3 x 365)).

Fast det mest flagranta misstaget, för vi hoppas det var ett misstag, måste ändå vara när Lars Ohly påstod att 1 500 lärare sades upp förra året. 1 500 av Lärarförbundet varslades, det är sant, men antalet som sades upp var bara 400 (varav de flesta eftersom barnkullarna minskar). Det är en ganska stor skillnad mellan att varslas och sägas upp, men det kanske inte var ett misstag. Lars Ohly kanske inte vet skillnaden? Kanske är det hans okunskap som även är grunden till att Vänsterpartiets budgetförslag går ihop.

Annars var partiledardebatten ovanligt fartfylld och en hård kamp om att vara mest trovärdig. Lite som inför valet 2006. Skillnaden var väl att man hade två block som tycker samma sak i många frågor men försöker få den andra sidan att framstå som dåliga. Första smällen fick Mona Sahlin in på Centerpartiet och indirekt alliansen då det visade sig att några centerpartister riskerar den borgerliga energipolitiken. Sedan urartade debatten, och när fakta förbises tenderar vänsterinriktade partier alltid vinna. Utan tanke på att någon skall betala vinner de empatin, och det var nära att den borgerliga alliansen förlorade på poäng, men när röken lagt sig hade man vunnit på teknisk knockout.

Oavsett vilken fråga som debatterades så hade vänstertrojkan nämligen samma svar. Man ger mer till (nästan) alla jämfört med vad de borgerliga erbjuder. Lägre skatter till pensionärerna. Mer service och inga höjda skatter till de som arbetar, även om halva det sista jobbavdraget skall bort. Höjda bidrag till arbetslösa och sjukskrivna. Allt finansierat av att de rikaste (dock drog Mona Sahlin på om sjuksystrar, metallarbetare och kommunalanställa ingick i denna grupp) skall betala. Enda problemet var att man inte hade några gemensamma förslag förutom att de vill lämna större delen av den förändrade sjukförsäkringen orörd (dock är en ”stupstock” på 180 dagar ondska, medan sex månader är empati). Resterande politik skulle man presentera någon gång i april, även om det mest verkar likna ett klassiskt aprilskämt.

Och som grädden på moset förväntade sig de rödgröna, med Lars Ohly i förarsätet, att en skolpolitik som alliansen började förändra när de tillträdde för tre år sedan redan skulle visa resultat på antalet behöriga till gymnasie- och högskolestudier. Hur man än vrider och vänder på frågan kan varken framgångar eller bakslag inom skolans värld erkännas regeringen Reinfeldt. Om tio år kanske vi får se resultatet av Folkpartiet och dess samarbetspartiers politik – om inte Lars Ohly med vänner vunnit makten och hunnit ta bort betygen tills dess.

Hur man än vänder och vrider på frågan finns det bara en vinnare i debatten. Den borgerliga alliansen. Efterspelet har dock den rödgröna trojkan vunnit, både med fokus på Fredrik Reinfeldts felsägning och ett effektivt berättande att 140 svenskar blir långtidsarbetslösa varje dag. Trots att det är en helt felaktig siffra det med, påkommen av Mona Sahlin.

Direktlänk Kommentera