Även Mona Sahlin har fel på siffror, men trots kritiken mot Fredrik Reinfeldt som vågade erkänna sitt misstag och vänsterns felaktiga siffror så vann de borgerliga partiledardebatten.

4 februari, 2010 at 04:59 (Ekonomi, Politik)

Det var klantigt av Finansdepartementet att ge Fredrik Reinfeldt fel siffror. Sverige har inte 100 000 fler sysselsatta idag än när den borgerliga regeringen tog över från Socialdemokraterna med dess hjälppartier. Men man får inte glömma att felet berodde på ett mänskligt misstag. SCB har ändrat på hur man räknar antalet sysselsatta under den borgerliga regeringen och någon glömde att dubbelkolla de parametrar som styr SCB:s mätdata. Så, statsminister Reinfeldt är bara en människa, men han och den regeringen han leder har ändå varit bra för Sverige.

Först lyckades de få igång arbetsmarknaden, någon som regeringen Persson misslyckats med trots rekordlång högkonjunktur, och sedan lyckades man parera finanskrisen till den grad att antalet sysselsatta fortfarande ligger i nivå med vad Sverige hade vid maktskiftet. Sen kan man inte undkomma att arbetslösheten är högre nu än mitt under den brinnande högkonjunkturen 2006, men det kan ha något att göra med att världen fortfarande genomlider den värsta ekonomiska kris sedan tidigt trettiotal och Sverige bara är en liten exportberoende spelare.

Någon vi inte heller får glömma är att en två timmar lång debatt alltid kommer resultera i felaktiga siffror. Frågan är bara hur man agerar. Fredrik Reinfeldt erkände sitt misstag. Hans huvudkonkurrent till statsministerposten är Mona Sahlin som berättade vitt och brett om hur Sverige får 140 nya långtidsarbetslösa varje dag. Den okritiska bloggvänstern hängde på. Problemet var bara att siffran var fel. Egentligen är det 115 nya långtidsarbetslösa varje dag. Och den största anledningen är… *trumvirvel* …den värsta finanskris sedan en tysk kille med mindervärdeskomplex satsade på att få hela världen i brand genom att medvetet ljuga och förvränga verkligheten. Då har man ändå inte räknat in att antalet långtidssjukskrivna redan i oktober hade minskat med 82 000, alltså innan den beryktade ”stupstocken”, vilket ger en genomsnittlig minskning på 75 långtidssjukskrivna om dagen sedan maktskiftet (82 000 x (3 x 365)).

Fast det mest flagranta misstaget, för vi hoppas det var ett misstag, måste ändå vara när Lars Ohly påstod att 1 500 lärare sades upp förra året. 1 500 av Lärarförbundet varslades, det är sant, men antalet som sades upp var bara 400 (varav de flesta eftersom barnkullarna minskar). Det är en ganska stor skillnad mellan att varslas och sägas upp, men det kanske inte var ett misstag. Lars Ohly kanske inte vet skillnaden? Kanske är det hans okunskap som även är grunden till att Vänsterpartiets budgetförslag går ihop.

Annars var partiledardebatten ovanligt fartfylld och en hård kamp om att vara mest trovärdig. Lite som inför valet 2006. Skillnaden var väl att man hade två block som tycker samma sak i många frågor men försöker få den andra sidan att framstå som dåliga. Första smällen fick Mona Sahlin in på Centerpartiet och indirekt alliansen då det visade sig att några centerpartister riskerar den borgerliga energipolitiken. Sedan urartade debatten, och när fakta förbises tenderar vänsterinriktade partier alltid vinna. Utan tanke på att någon skall betala vinner de empatin, och det var nära att den borgerliga alliansen förlorade på poäng, men när röken lagt sig hade man vunnit på teknisk knockout.

Oavsett vilken fråga som debatterades så hade vänstertrojkan nämligen samma svar. Man ger mer till (nästan) alla jämfört med vad de borgerliga erbjuder. Lägre skatter till pensionärerna. Mer service och inga höjda skatter till de som arbetar, även om halva det sista jobbavdraget skall bort. Höjda bidrag till arbetslösa och sjukskrivna. Allt finansierat av att de rikaste (dock drog Mona Sahlin på om sjuksystrar, metallarbetare och kommunalanställa ingick i denna grupp) skall betala. Enda problemet var att man inte hade några gemensamma förslag förutom att de vill lämna större delen av den förändrade sjukförsäkringen orörd (dock är en ”stupstock” på 180 dagar ondska, medan sex månader är empati). Resterande politik skulle man presentera någon gång i april, även om det mest verkar likna ett klassiskt aprilskämt.

Och som grädden på moset förväntade sig de rödgröna, med Lars Ohly i förarsätet, att en skolpolitik som alliansen började förändra när de tillträdde för tre år sedan redan skulle visa resultat på antalet behöriga till gymnasie- och högskolestudier. Hur man än vrider och vänder på frågan kan varken framgångar eller bakslag inom skolans värld erkännas regeringen Reinfeldt. Om tio år kanske vi får se resultatet av Folkpartiet och dess samarbetspartiers politik – om inte Lars Ohly med vänner vunnit makten och hunnit ta bort betygen tills dess.

Hur man än vänder och vrider på frågan finns det bara en vinnare i debatten. Den borgerliga alliansen. Efterspelet har dock den rödgröna trojkan vunnit, både med fokus på Fredrik Reinfeldts felsägning och ett effektivt berättande att 140 svenskar blir långtidsarbetslösa varje dag. Trots att det är en helt felaktig siffra det med, påkommen av Mona Sahlin.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: