”Sosse” det fulaste man kan vara.

11 maj, 2010 at 19:18 (Åsikter, Politik)

Redan 2006 visade Ung Vänsters dåvarande och nuvarande ordförande Ida Gabrielsson sina bristande kunskaper i ekonomi. Trots en långvarig högkonjunktur så kom inte jobben, och när Ericsson presenterade ett rekordresultat med förklaringen att man uppnått detta genom att numera genomföra varje arbetsmoment effektivare så rann bägaren över för henne.

”Vad innebär effektiviseringarna? Ytterligare försämringar för de anställda eller fler uppsägningar och nedläggningar?”

Uttalandet är slående eftersom det bakomliggande kravet på effektiviseringar är grunden till varför vi har kollektivavtal. Dessa förhindrar nämligen företag från att vinna konkurrensfördelar genom lönedumpning, samtidigt som de genom löpande krav på höjningar framtvingar en effektivisering inom företagen som möjliggör ekvationen att alla kan få mer. Ett slag mot effektiviseringar blir således även ett slag mot kollektivavtalet.

Men konsekvensen av de idéer Ida Gabrielsson framför begränsas inte till kollektivavtalets vara eller inte vara. När hon väljer att kritisera effektiviseringar och dess effekter så väljer hon även att kritisera alla framtida lönehöjningar. Konceptet må vara svårt att förstå för en lekman då man ”borde” kunna ta företagens vinster och använda dem till lönehöjningar eller nyanställningar, men problemet är att oavsett vem som äger produktionsmedlen så måste kostnaden för att införskaffa och underhålla dessa fortfarande täckas (vilket i Sverige sker genom avskrivningar, en nedskrivning av nuvarande värde på tillgångar, och utdelningar, en slags räntebetalning på ”lånet” aktieägaren gett till sitt företag). Väljer man att ta en allt större del av mervärdet till löner så kommer det inte vara lönsamt att starta företag. Samtidigt kommer de nuvarande produktionsmedlen inte ersättas, vilket tids nog resulterar i att företagen förlorar förmåga att skapa mervärde och går således under.

Däremot har Ida Gabrielsson rätt i ett hänseende, effektiviseringar slår hårt mot vänsterns kärnväljare – de outbildade – men är samtidigt resultatet av de ständiga krav på mer som arbetstagare ställer trots att arbetsinsatsens värde inte stiger och problemen härrör således till egen förskyllan. Eller som en vis men okänd bloggare en gång skrev, det krävs att någon samlar in mat för att man skall kunna fördela den. Om företag inte agerar affärsmässigt, oavsett samhälle, så kommer de förr eller senare inte kunna betala ut några löner – till någon. Tyvärr är detta något de rödgröna fått om bakfoten. Genom att höja bidragen och betala detta med höjda skatter på arbete så ökar man skillnaden mellan vad folk har för löneanspråk och värdet på deras arbetsinsats.

Dessutom kan man inte se samhällets totala ekonomi som ett nollsummespel. Även om man skulle reglera fördelningen av resurser här och nu efter behag, så är inte den totala mängden resurser imorgon statiskt utan påverkad av de beslut man tagit. En höjd skatt idag kan leda till att ett projekt inte blir lönsamt för ett företag varvid det inte genomförs, trots att investeringen har ett positivt nuvärde för samhället vilket i sin tur leder till en mindre total ekonomi än om projektet genomförts. På samma sätt kan ökade skillnader mellan att arbeta och att inte arbeta höja viljan att söka eller skapa ett eget jobb, vilket torde leda till fler arbetade timmar och mindre behov av bidrag. Både och frigör resurser (som staten sedan kan använda eller låta individen få disponera själv) och skapar ett högre totalt välstånd – givet att företagen agerar affärsmässigt och således har arbetare som skapar mervärde med sin nedlagda tid.

Men det är inte en lätt sak att försöka förstå hur samhället fungerar samtidigt och samtidigt skaffa sig en helhetsbild, även om kombinationen är oerhört viktigt. Utan kunskapen kan man enkelt bli förledd till att tro både på tomtar, troll och att jorden är rund. Eller för den delen, att företagens vinster bara är något giriga kapitalister tillskansar sig på arbetarnas bekostnad. Med den bakgrunden är det inte så svårt att förstå att det uppstått en svordom i min umgängeskrets som sårar extra mycket. ”Sosse”! Den härrör inte från det grundmurade ogillande av de åsikter som normalt tillskrivs en socialdemokrat, utan från den frånvaro av kritiskt tänkande som präglar alltför många socialdemokratiska väljare.

Det senaste exemplet är den rödgröna skuggbudgeten. Man säger att de rika måste vara med att betala, men fokuserar inte på vad man idag saknar resurser till. Dessutom vet man att de ”riktigt rika” är en försvinnande liten grupp med hög rörlighet, så de rika man pratar om blir istället en grupp på ungefär tre miljoner människor (eller tre av fyra som arbetar, en grupp på totalt 4,48 miljoner svenskar oavsett vad Mona Sahlin säger för fantasisiffror) vilka skall betala skatt för tre saker – en a-kassa genom fackens försorg för att valla medlemmar in till de socialdemokratiska stödtrupperna, höjda bidrag till folk som inte jobbar och fler anställda i offentlig sektor. En politik för framtiden?

För att veta vart man är på väg så måste man veta var man kommer från. Det går inte att blunda från vilken historisk betydelse den socialdemokratiska rörelsen haft för Sverige, men lika lite kan man komma ifrån att dess politik spårade ur under sjuttiotalet. Måhända beror det på en stelbent organisation där säkraste vägen till befordran är att vinna toppskiktets förtroende vilket befäster gällande ideologi. Därför kan idéer som var aktuella när förra seklet var ungt med de då rådande omständigheterna fortfarande vara aktuella.

Ett bra exempel är det som av belackarna döpts till ”bidragslinjen”. Enligt rödgrön teori ökar viljan att arbeta istället för att vara arbetslös eller sjuk om skillnaden mellan att arbeta och att vara arbetslös eller sjuk minskar. Få personer har kallat mig ointelligent, men jag har svårt att få ihop ekvationen. Varför skall någon vilja arbeta – ge upp 165 timmar i månaden + restid – om man inte tjänar på det? Redan 80% a-kassa som vi hade innan regeringen Reinfeldt tillträdde var ett hån mot arbetarna, eftersom den som arbetar måste betala resor, ordentliga kläder och mat ute då och då, något som den arbetslöse slipper. Men om de rödgröna verkligen tror på sin filosofi, att utraderade skillnader mellan att arbete och att inte arbeta ökar folks vilja att arbeta även om det därigenom blir lönsamt att inte arbeta, så måste man fråga sig varför de rödgröna inte vill fortsätta och på sikt höja ersättningen för arbetslösa och sjukskrivna till det dubbla, eftersom det enligt samma teori borde leda till att ännu fler vill arbeta. Desto bättre du har om du inte arbetar relativt till om du arbetar, desto mer vill du arbeta.

Kanske handlar det i grund och botten verklighetsuppfattning. Mona Sahlin kritiserade den borgerliga regeringen med Fredrik Reinfeldt i spetsen för att arbetslösheten ökar samtidigt som landet lånar pengar.

”Men Moderaterna har ställt upp en syndabock på podiet. En syndabock som ska frita dem från ansvar. Den syndabocken heter Finanskrisen. Men Finanskrisen fritar ingen från ansvar. Man kan inte ha en politik bara för högkonjunktur.”

Hade de rödgröna bara fått styra så hade allting varit så mycket bättre. För den borgerliga regeringens facit är ”bara” klart godkänt. Man är bland de bästa i den europeiska klassen, har EU:s lägsta budgetunderskott trots att man satsat sig ur krisen, och landet verkar puttra på ganska bra. Sanna Rayman på SvD:s ledarblogg är som vanligt klockren.

”Vill Sahlin med sin kritik säga att det är oacceptabelt att Sverige ”bara” har klarat sig bäst ur krisen? Eller menar hon att det är skandal att finanskrisen ens påverkade oss? Borde regeringen månne ha förhindrat hela krisen?”

Nog för att människor kan få hybris, men en så dålig verklighetsuppfattning kan Mona Sahlin inte ha. Mer troligt är att hon gillar den borgerliga politiken eftersom hon inte ändrar så mycket, även om hon bortförklarar detta med att ”man inte kan rulla tillbaka klockan”. Samtidigt tycker hon nog att landet hade klarat sig bättre de senaste åren om bara hon fått stå vid rodret. Då hade staten ägt SAAB, höjt alla bidrag samt tagit enorma lån och använt dessa för att skyffla ut pengar till allt och alla som bett om det – trots att de två största frågetecken för världsekonomin numera är vad som händer när alla stimulanspaket dras tillbaka och hur man skall klara av att betala de enorma skuldberg som andra länder byggt upp – titta bara på PIIGS-länderna…

Aftonbladets ledarsida väljer att beskriva den rödgröna skuggbudgeten med ett citat från filmen om Robin Hood som varje år går på julafton. ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen.” Det komiska är bara att i de rödgrönas förslag, till skillnad från berättelsen om Robin Hood, är det (S)taten som tar pengarna från de som arbetat hårt för att ge dem till Sir Väs att fördela efter eget behag. Mona Sahlin och de rödgröna står inte för Robin Hoods kamp för folket mot staten, utan de står på barrikaderna och kämpar mot Robin Hood då de vill behålla möjligheten att suga ut folket för att få resurserna som ger mesta möjliga makt. Och så länge de socialdemokratiska väljarna inte inser detta, så kommer ”sosse” att fortsätta vara något man säger till folk man verkligen vill såra.

—–

”Är man inte med i facket får man höjd skatt, det är smart, rättvist och rimligt.”
Varför skall vanliga medborgare straffas för att de inte vill gå med i en förening som tvångsanslöt alla till Socialdemokraterna, och varje år stöttar det socialdemokratiska partiet med stora direkta och indirekta summor samt mankraft?

a-kassesmitare
Ursula Berge levererar ett nytt uttryck när hon berättar vilka som får skattehöjningarna. Och befäster att de rödgröna ger mest till de fattiga, men samtidigt glömmer att det är arbete som skapar välfärd, inte bidrag. Men vill man skapa en värld utan ”a-kassesmitare”, varför propagerar man då inte för en STATLIG obligatorisk a-kassa, istället för dagens fackföreningsbunda dito?

—–

Man skulle kunna tro att politiker lär sig av sina egna misstag. 1997 chockhöjde Thomas Östros skatten på tobak, varvid smugglingen sköt i höjden och den organiserade brottsligheten gavs möjlighet att etablera sig på allvar i Sverige. Det hjälpte inte att skatten togs bort redan året därpå, utan skadan var redan skedd. Då den organiserade brottsligheten, tack vare Thomas Östros tidigare handlingar, redan är etablerad så lär inte historien återupprepa sig nu när de rödgröna återigen förespråkar en chockhöjd tobaksskatt, men leder däremot till ökade vinster från smuggling vilket lär stärka den kriminella sfären.

Men som vanligt verkar de rödgröna inte bry sig om hela samhället, utan bara hur de skall få ihop pengarna till sina löften så att de kan vinna valet…

Direktlänk Kommentera