Socialdemokraterna vill bygga nya ghetton och förstöra bra fungerande områden. Eller?

23 augusti, 2010 at 22:44 (Åsikter, Ekonomi, Politik)

För att öka bostadsbyggandet i Stockholms kranskommuner utmanar nu sex socialdemokratiskt styrda kranskommuner sina politiska rivaler i sex borgerligt styrda kommuner på att bygga fler bostäder. Om de borgerliga kommunerna bygger 5000 hyresrätter så lovar de socialdemokratiska kommunerna att bygga 5000 bostäder i småhus.

Låt oss bortse från saker som att man kan ifrågasätta huruvida kommunpampar är de bästa byggherrarna. Låt oss även glömma att hyresrätter tenderar att bli en förlustaffär för ägarna (om nödvändigt underhåll utförs) samtidigt som kommunerna inte borde riskera sina kommuninvånares välfärd på det sätt stora byggprojekt gör. Här har de socialdemokratiska politikerna redan noll förtroende. Även om de ofta försöker gömma sig bakom den positiva samhällspåverkan rörelsen genomdrivit under de senaste hundra åren så har det blivit allmänt känt att de tenderar att slösa med allmänna medel, våra skattepengar, ett beteende som blivit allt mindre uppskattat.

Låt oss istället fokusera på fakta. Befolkningstäthet. Antalet invånare per kvadratkilometer landyta. Hur tätbebyggt är områdena egentligen?

Man ser då ganska snabbt att Sundbyberg står ut i statistiken bland de socialdemokratiska kommunerna. De är nämligen den kommun i Sverige som har näst högst befolkningstäthet, näst efter Stockholms kommun.

Sen kommer Lidingö på femte plats, Danderyd på åttonde, Täby på elfte och Nacka på tolfte plats. Kommunerna är redan tätbebyggda och de grönområden som finns uppskattas ofta av de boende. Dessa grönområden verkar socialdemokraterna tycka är överflödiga, eftersom de vill bygga stora hyreshus där.

Längre ner på listan över kommuners befolkningstäthet kommer Botkyrka på en hedrande 18:e plats innan Vaxholms 29:e plats och Södertälje på en 33:e plats. Fortfarande talar vi om rätt tätbebyggda kommuner men med stora strövområden för dess (och omgivande) befolkning.

Sen är det en bit ner till Sigtunas 44:e plats, Ekerös 45:e plats och Upplands-Bros 50:e plats innan vi når Nynäshamns 50:e plats på listan.

Huvudsakligen tätbebyggda borgerliga kommuner och mer lantliga socialdemokratiska kommuner.

Om man anser att folk skall ha tillgång till grönområden och en möjlighet att vara nära naturen så kan man inte bygga bort kontakten med parker, skog och landet. Som danderydsbo, född och uppvuxen på Djursholm, så undrar man var socialdemokraterna vill lägga alla hyreshus. Är det i de små parkerna mitt bland villorna? Eller vill man ta bort ”den gröna kilen” som sammanbinder de två små skogsområdena i Danderyd, för att bygga hyreshus där? Särskilt mycket mer mark finns det nämligen inte. Och vem skall betala?

Priset på mark är otroligt högt i Danderyd. Folk vill bo i kommunen, och det beror inte bara på att villorna har stora tomter och att skolorna är bra utan det är en helhetsbild. Kommunen ger sina medborgare den miljö de vill ha. Samtidigt kan man erbjuda en god men effektiv kommunal service samtidigt som konservativa krafter håller emot tokförslag och bibehåller områdets karaktär över längre tid. Det uppskattar människor och det är när något folk är beredda att betala för.

Men de andra kommunerna? De som inte är lika tätbefolkade? Att Ekerö återfinns först på 45:e plats är inte så konstigt om man tittar på kommunens geografiska läge. Infrastrukturen är ytters begränsad med en led och en färja som sammanbinder dem med övriga länet och så kommer det förbli tills dess att Förbifart Stockholm byggts. Om den byggs kanske man skall tillägga eftersom De rödgröna vill motsatsen. Vaxholm å sin sida har ett stort område (Bogesundslandet) som erbjuder många, även i närliggande kommuner, tillgång till härliga naturupplevelser samtidigt som det saknar någon sorts infrastruktur för bostadsbyggande i större skala.

Dessutom ligger Vaxholm rätt långt ifrån Stockholms stad samtidigt som de till skillnad från Botkyrka, Södertälje, Upplands-Bro och Nynäshamn saknar spårbunden kommunikation.

Socialdemokraterna som kommit med iden vet att den inte kommer genomföras. Varför skulle borgerliga kommunalråd vilja förstöra någonting som fungerar? Således kan de säga att socialdemokraterna i alla fall försöker dra sitt strå till stacken men att de onda Alliansvännerna i andra kommuner vägrar hjälpa till. Deras utspel väcker dock en intressant fråga, särskilt när det gäller de inte så tätbefolkade kommunerna Botkyrka, Södertälje, Upplands-Bro och Nynäshamn.

Varför skall man bygga nya ghetton, när folk fortfarande inte uppskattar de gamla som byggdes under miljonprogrammen? Och varför vill inte de socialdemokratiska kommunerna ha höghusen hos sig?

För att inte tala om frågan varför de fyra socialdemokratiskt styrda kommuner med låg befolkningstäthet och spårbunden kommunikation inte använt de senaste fyra åren till att kraftigt förtäta sin bebyggelse? Är det så att de smyghållit på sina investeringar för att få Alliansen att verka sämre, även när beteendet skadat de egna kommunerna och dess befolkningsunderlag?

Annonser

Direktlänk Kommentera

De rödgröna lovar 280 miljarder och mer därtill i ökade utgifter.

22 augusti, 2010 at 02:35 (Uncategorized)

Hösten 2005 lanserade Vänsterpartiet kravet på 200 000 nya jobb. Visserligen kallades förslaget för ”tokshopping i den offentliga sektorn på framtida generationers bekostnad” och utbyggnadstakten mildrade men kravet överlevde den förra valrörelsen:

”Vänsterpartiet accepterar inte arbetslöshet. Vi ser rätten till ett
arbete, som en av de viktigaste grundläggande rättigheterna.
Vänsterpartiet vill därför skapa 200000 nya jobb inom den offentliga
sektorn.”

Redan då konstaterade många att man, för att skapa 200 000 nya jobb, måste välja på antingen chockhöjda skatter eller stora underskott. Vänsterpartiet saknar visserligen en grundläggande respekt för individen, men de skulle ha svårt att förklara för väljarna varför staten skall ta den stora lejonparten av deras inkomster varvid utrymme för de 200 000 jobben inte skulle kunna skapas genom skattehöjningar.

Problemet är inte de som har gott om pengar. De rödgröna kan alltid prata om att straffbeskatta ”de allra rikaste”, de som har de ”dyraste” villorna och folk som tjänar mycket på arbete men man kommer alltid tvingas anpassa sig till var de stora pengarna kommer ifrån. Överklassen är för liten för att kunna generera stora skatteinkomster, oavsett hur hårt man beskattar dem. Samtidigt är de allra rikaste också de enda riktigt lättrörliga i samhället samtidigt som de också är väldigt viktiga, varvid de allra rikaste brukar slippa undan på ett eller annat sätt (ett fenomen som existerat sedan långt innan Alliansen tog över). Åt andra hållet har man sina kärnväljare, arbetarklassen, som visserligen är en stor grupp men de har små resurser att beskatta. Således kan man inte heller generera stora skatteinkomster genom att straffbeskatta arbetarklassen. Kvar finns medelklassen, den grupp som allra mest påverkar hur mycket resurser staten har att röra sig med. Gruppen är inte heller särskilt lättrörlig såtillvida att de skulle flytta, men de är för viktiga ur en politisk synvinkel för att beskatta extra hårt därför att det är medelklassväljarna som avgör vem som får behålla makten.

Således återstår bara en politik driven av stora underskott:

”Underskott i de offentliga finanserna innebär i praktiken att vi lånar pengar av framtiden för att göra saker idag.”

Sedan valet 2006 har världen genomlidit en svår ekonomisk kris som fortfarande är långt ifrån över. På samma gång har svenskarna med egna ögon sett vad som händer med länder som drivits med stora underskott, exempelvis i Grekland och Spanien. Ändå fortsätter Vänsterpartiet förespråka en politik med stora underskott, en egoistisk politik där man låter morgondagens generationer stå för notan för sitt eget slösande.

För att undvika frågan hur de själva tänkte bekosta sina idéer, och varför man vill straffa framtida generationer med enorma avbetalningar för det slösande man vill genomföra, så har Vänsterpartiets vänner inom den rödgröna röran sammanställt hur mycket varje löfte Alliansen gjort skulle kosta att infria. Nu talar vi inte om de löften Alliansen verkligen lovat att genomföra, för då skulle man bara få ihop en skattesänkning för pensionärerna värt 5 miljarder kronor, utan allt de någonsin sagt att de skulle vilja kunna genomföra. Då lyckades man räkna ihop löften värda 92,5 miljarder kronor vilket är väldigt mycket pengar. Det är så mycket pengar att Socialdemokraterna räknat ut att man kunde använda pengarna till 100 000 offentliga arbetstillfällen.

För att illustrera de olika blocken vore det därför kul om Alliansen gjorde detsamma med De rödgrönas förslag. Inte räknat på hur mycket de lovade att sänka skatterna då denna summa, även om De rödgröna leder skattesänkar-SM med 7,5 miljarder mot 5 miljarder kronor, inte är särskilt uppseendeväckande utan på hur mycket De rödgrönas alla förslag skulle kosta och hur mycket de i sin tur skulle betyda i höjda skatter (då De rödgröna inte verkar vilja sänka skatter mer än för pensionärer). Mona Sahlin har tagit fram en miljard till vården, men slutar det där?

”I vårmotionen, när vi exempelvis vågade säga att vi höjer bensinskatten,
tog vi fram tolv miljarder till kommuner och landsting. Det har vi
alltid mer än regeringen.”

Bara Vänsterpartiets ide om 200 000 fler offentliga jobb torde kosta 185 miljarder kronor (92,5 miljarder kronor gånger 2 enligt De rödgrönas egna beräkningar). Lägg till de 7,5 miljarder De rödgröna lovat pensionärerna i sänkt skatt och de tolv miljarder De rödgröna vill ge kommunerna och plötsligt finns det löften för 200 miljarder.

Lägg till 90 %-ig a-kassa (även om de gemensamt bara presenterat en 80 %-ig a-kassa) och stöd till enorma bostadsbyggnadsprogram. Hyresrätter är visserligen en förlustaffär med dagens regler, men vi får räkna med att ett rödgrönt styre täcker den kostnaden. Kombinera detta med gratis kollektivtrafik, stora infrastrukturprojekt utan en samhällsekonomiskt lönsam kalkyl till ett värde av 121 miljarder kronor uppdelat på två mandatperioder och fem miljarder i en ny riskkapitalfond och summan börjar stiga rätt snabbt.

Statens totala utgifter 2009 var 778,9 miljarder kronor. För att kunna jämföra de siffror som nämnts ovan (som brukar räknas per mandatperiod) med statsbudgeten så måste vi dela upp siffrorna över 4 år. De omkring 280 miljarder de rödgröna lovat motsvarar således 70 miljarder per år eller ca. 9% högre statliga utgifter. Då har vi inte räknat med 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön (vilket är en direkt lönehöjning på 33%)

Låter det som en ansvarsfull ekonomisk politik när allt fler börjar tala om en dubbeldipp i ekonomin och Anders Borg bara hittar utrymme för reformer värda 10 miljarder under nästa år och 30-40 miljarder under hela nästa mandatperiod?

Kanske är det därför den senaste opinionsmätningen ger Alliansen egen majoritet med 51,5% av rösterna.

De rödgrönas förslag är inte trovärdigt utan stora nedskärningar, stora skattehöjningar eller stora lån som får betalas av kommande generationer samtidigt som De rödgröna gör som strutsen och gräver ner huvudet i sanden då de varken våger eller vill se problemen med deras förslag.

Direktlänk 8 kommentarer

Socialdemokratiska sexköpare brukar slippa straff. Förtroendet är orubbat…

19 augusti, 2010 at 11:26 (Åsikter, Politik)

Det här med gränsdragningar, det är ganska svårt. Hur vet man när man gått över en gräns, eller ens vilka regler som gäller?

Ta exemplet med de två socialdemokratiska politikerna som togs på ”bar” gärning när de köpte sex. Deras handling känns inte unik, både socialdemokrater och aktiva politiker är som folk generellt, men deras situation blir speciell då så pass okända personer normalt inte lyfts fram i media när valrörelsen närmar sig.

Deras handling blir nu inte bara en sak för familjen och rättsväsendet att hantera utan skapar även problem för det parti de representerar. Att de därför kommer lämna partiet och LO med huvudet först lär inte vara en högoddsare. Frågan är istället hur länge de blir borta.

Samtidigt kan man inte ställa sig frågan om partiet skulle behandlat dessa två på annat sätt, om det inte vore val. Det är inte första gången partiet skyddat folk som ansett sig stå över lagen, och garanterat inte första gången partiet gömt undan eller glömt bort sexköp.

Olof Palme skyddade sin dåvarande justitieminister Lennart Geijer så till den milda grad att DN betalade Lennart Geijer skadestånd för de sexköp tidningen påstått (och som till fullo bevisades året därpå) skett. Lennart Geijer själv kom undan med blotta förskräckelsen, trots att några av bordellmammans prostituerade varit minderåriga vid tiden för sexköpen, något som idag misstänks bero på att även Olof Palme och Thorbjörn Fälldin pekades ut som köpare av sex från minderåriga.

Men alla handlingar behöver inte vara så grova som de Lennart Geijer, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin misstänks för och ändå kvalificera sig som omoraliska. Björn Rosengren fick visserligen avgå som ordförande för TCO, men det berodde nog mer på en hög av synder än att rörelsen blivit upprörda då han besökt en porrklubb i Stockholm och låtit fackförbundets medlemmar stå för notan. Partiet visade istället sin lojalitet med honom och hans familj genom att belöna honom med ett jobb som landshövding i några år tills dess att ”Tabu-affären” blivit bortglömd nog för att han återigen skulle kunna återgå i partiets tjänst – den här gången som näringslivsminister. Där lyckades han för övrigt skämma bort Sverige genom att påstå att Norge var den sista Sovjetstaten, även om hans eget beteende och socialdemokratins skyddande av hans synder snarare pekade på motsatsen.

I mera modern tid har Socialdemokraterna skyddat de sina. Ta bara Ibrahim Baylan. Visserligen har han ”bara” gått på porrklubb likt Björn Rosengren och på en resa bekostad av Umeås studentkår, men samtidigt har samhället utvecklats till att än mer stigmatisera porrklubbsbesökande. Trots detta har partiet ansett honom vara lämplig att ansvara för skolbarnomsorg, grundskolor, gymnasieskolor och friskolor för att sedan tycka att han är lämplig att vara partisekreterare?

Så var går gränsen? Att man köper en annans kropp är uppenbarligen inte ett moraliskt brott nog. Det har partiet visat tidigare är okej.

Är det att man utnyttjat rörelsens resurser till annat än politik?

”Jo, jag vill bara förtydliga att jag inte lät någon annan betala för mig på strippklubben. Jag betalade allt själv…”

Även om Ibrahim Baylan verkade tycka att det var viktigt att visa att han betalade själv för att se nakna tjejer dansa så bevisade fallet med Björn Rosengren och hans fortsatta karriär i rörelsen att det inte är något problem om man låter rörelsen och dess medlemmar ta alla kostnader för omoraliskt beteende. Vilket gör frågan än mer invecklad. För inte kan det vara så att omsorgen om rörelsens ledargarnityr är så stark att man håller varandra bakom ryggen oavsett vad folk gör. Att man blundar för omoraliska och olagliga saker därför att man är rädd för vad andra vet om en själv.

För i sådana fall kommer de två männen som åkt fast för sexköp inte få något straff alls utan få fortsätta representera de socialdemokratiska väljarna och fackförbundens medlemmar – när väl mediastormen blåst över – vad Ibrahim Baylan än säger.

Direktlänk 2 kommentarer

Arbete är vägen till fortsatt välfärd. Annars har vi inte råd, oavsett vad vänstermänniskor vill påskina.

17 augusti, 2010 at 12:42 (Politik)

Nyamko Sabunis senaste utspel lär bli dagens snackis – och den kan komma att vridas lite hur som helst.

”Sabuni anser att det är orimligt att föräldrar får rätt till 16 månaders föräldraledighet även om barnet är fyra eller fem år när det kommer hit.”

Alliansfritt Sverigeväljer att fokusera på att utlandsfödda barn får sämre föräldraförsäkring i Sverige, men är det ett problem om du som nyinflyttad i Sverige får några färre månaders föräldraförsäkring för ditt barn som är tre-fyra år? Betyder det att välfärdssamhället monteras ned? Att Sverige blir kallare?

Man skulle vilja ställa frågan om en långvarig ledighet, särskilt för de som nyss kommit till Sverige, försämrar möjligheterna till att få in en fot på arbetsmarknaden. Vi vet alla att många behöver arbeta för att vi skall ha råd med välfärden. Samtidigt är föräldraledigheten en del av välfärden och en uppmuntran till alla de som funderar på att skaffa barn.

Att föda barn är en viktig uppgift för samhällets långsiktiga överlevande är svårt att motbevisa. Därför subventionerar vi barnafödande och erbjuder saker likt en generös föräldraförsäkring, men nu handlar det inte om nyfödda barn utan om tre-fyraåringar och då blir frågan: Hur många som fött barn i Sverige har kvar 16 månaders föräldraledighet när barnet är 4 år? De flesta jag känner väljer att ta ut åtminstone ett år direkt, om möjlighet finns. Vore det inte lämpligare att anpassa rätten till föräldraledighet för nyanlända efter hur föräldrar i allmänhet tenderar att använda den? Då blir både systemet och den folkpartistiska integrationsministerns förslag väldigt rimliga.

På samma ämne, även om det kommer från ett helt annat håll, visar Maria Wetterstrand att hon leder ett parti som mognar i en allt snabbare takt.

”Jag ser väldigt, väldigt små förutsättningar för att vi skulle få igenom en allmän flyktingamnesti. Jag säger det för att jag inte vill ge några falska förhoppningar till de människor som lever i den här otroligt svåra situationen, det vore väldigt olyckligt.”

Det är tur att Alliansen inte får kämpa mot Maria Wetterstrand som rödgrön statsministerkandidat utan mot den numera askgråa Mona Sahlin. Miljöpartiets förslag om allmän flyktingamnesti har kunnat ses som det medmänskliga alternativet och på kort tid är det troligtvis den mest medmänskliga väg att gå. Problemet är dock att andra flyktingar kommer hoppas på en ny amnesti på längre sikt vilket gör att antalet ”illegala” flyktingar ökar samtidigt som det samhälle vi byggt upp knappt klarar av de invandrare som kommer idag.

Så länge man vill ha en generell välfärd med omfattande trygghetssystem krävs två saker: De som är i Sverige och är arbetsföra skall i största möjliga mån bidra till välfärden genom att arbeta eller utbilda sig samtidigt som den mängd personer som kommer till Sverige och inte är produktiva måste hållas begränsad. Annars har man inte råd och får börja montera ner välfärden på riktigt.

Vilket gör Nyamko Sabunis förslag än mer intressant. En reducerad föräldraledighet om barnet hunnit bli några år innan man kommer till Sverige, då tiden borta kan vara ett hinder för kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden, är inte det enda utan förslaget innehåller även en önskan om en låglönesektor för utlandsfödda med dålig skolunderbyggnad och utbildning.

Socialdemokraternas Ibrahim Baylan sa det bäst; Den som kan skall arbeta. Så betalar vi välfärden. Här hittar Nyamko Sabunis förslag om låglönesektor en plats. Det är visserligen skillnad mellan ett välbetalt arbete och ett dåligt betalt arbete, men skillnad mellan att ha och inte ha ett jobb är mycket större. Både för individen och samhället i stort.

Och saknar man kunskaper, vilket många med dålig skolunderbyggnad gör, så finns det få som vill anställa en. Den kunskapen begränsar även De rödgrönas handlingsutrymme för röstfiske. Kritiserar de förslaget om låglönesektor så minskas deras trovärdighet, även om en låglönesektor riskerar att spilla över på arbetslösa svenska medborgare som knappt gått ut gymnasiet, samtidigt som en frånvaro av kritik riskerar att cementera fast soffliggarna som klagat på att De rödgröna gått för långt till höger.

Samtidigt har man problemet med alla de som tycker det är jobbigt att behöva gå till ett jobb och helst skulle fortsätta vara arbetslösa, en grupp man inte kan appellera till utan att behöva förklara varför man inte tycker att alla som kan arbeta skall arbeta och vem som skall betala för framtidens välfärd om ingen uppmuntras att arbeta.

För övrigt har någon i mitt hyreshus döpt om sitt trådlösa nätverk till ”vi hör er ha sex”. Kudos för det. Men det lär aldrig bli en ”dagens snackis”.

Direktlänk Kommentera

Hallå!?! Var har Socialdemokraterna varit senaste decenniet?

16 augusti, 2010 at 07:46 (Åsikter, Politik)

Socialdemokraterna i Stockholm vill förändra servicen i tunnelbanan. I framtiden skall vi kunna hämta beställda matkassar i spärrarna och hitta barnen i förskolor nära tunnelbanan.

”Din matkasse – beställ mat på nätet, via en mobilapp eller genom att lämna en handlingslista på morgonen på din station. Hämta upp din färdiga matkasse i butikens kylutrymme på väg ut från spärren.”

Spännande? Trodde att vi redan nu kunde få hem maten till dörren och är det inte bättre för barnen om deras förskolor läggs med tanke på barnens möjligheter istället för att ligga nära tunnelbanan? Även om det andra inte hindrar det första så borde barnens villkor ligga i fokus, men om man hittar lägen som är bra för barnen så kan privata företag redan idag lägga förskolor nära tunnelbanan.

För det är privata företag som socialdemokraterna föreslår skall kunna skriva kontrakt med SL och verka i deras lokaler.

Hallå! Var har socialdemokraterna varit de senaste tio åren?

I många stationer finns caféer, småbutiker likt Pressbyrån, kemtvättar med mycket annat. Bibliotek har redan Alliansen byggt i anslutning till tunnelbanan. Vilket gör resten av Socialdemokraternas förslag konstigt. För de föreslår nämligen att  man skall kunna lämna sin tvätt på stationen och få den tvättad under dagen, på samma sätt som de föreslår att man skall kunna parkera vid tunnelbanestationerna. Någon som missat alla de kemtvättar och skyltar för parkeringshus i anslutning till tunnelbanan som redan finns där?

”Ditt bredband – bygg ut bredband i hela kollektivtrafiken så att stockholmarna kan använda sin värdefulla restid till att jobba.”

För att inte tala om det bredband Ilija Batljan och Carin Jämtin vill att SL skall kunna erbjuda alla. Då SL troligtvis vill kunna identifiera alla som använder tjänsten så att de kan begränsa olaglig användning, måste man förutsätta att SL erbjuder bredband som ett abonnemang. Men snälla socialdemokrater, varför måste ni föreslå att SL genom privata aktörer skall erbjuda en teknisk lösning som företagen redan erbjuder?

”Din allt-i-allo – butlerliknande tjänster i kollektivtrafiken för att få hjälp att uträtta ärenden, likt conciergeservice på många större flygplatser.”

Det mest spännande kanske är att Socialdemokraterna vill erbjuda lyxtjänster genom tunnelbanan såsom kollektiv ”butler”. Då fenomenet finns i Stockholm, men inte är särskilt spritt, så måste man undra vem som skall betala? Visserligen sparar det tid, men folk idag verkar inte vilja betala hela kostnaden i alla fall. Vill Socialdemokraterna subventionera något som är många gånger mer riktat till rika människor än RUT som de vill ta bort av just den anledningen?

Nej, antar att RUT blivit ett konstant TUT (TUnnelbanenära Tjänster) i Socialdemokraternas öron så de inte kunnat tänka. Eller är det ett försök att villa bort korten, så de slipper diskutera RUT- och ROT:s avskaffande?

Direktlänk 1 kommentar

Mona Sahlin glömde berätta att hon försämrar för framtida pensionärer.

15 augusti, 2010 at 15:37 (Ekonomi, Politik)

Mona Sahlin lovar att utjämna skillnaden i skattesats mellan arbetande och pensionärer. Samtidigt kritiserar hon en politik där mer makt över våra egna plånböcker återförs till oss själva.

Om vi bortser från saker som att Mona Sahlin verkar tycka att staten äger oss medborgare (istället för tvärtom) genom att hon vill att större delen av vår arbetsinkomst skall tillfalla henne och andra politiker att fördela enligt eget huvud och istället tittar på inser man en sak.

”Skatten på pensionärer” som hon lovar slopa borde egentligen ses som ett avdrag för de kostnader arbete medför, kostnader såsom arbetskläder, transporter och luncher med arbetskamrater.

Således inrättas Mona Sahlins nya förlag i den traditionella socialdemokratiska politik om att allting löser sig bara skatterna höjs (vilket tydligast exemplifieras i passusen om Gunnar Sträng i mitt blogginlägg om socialdemokratisk dubbelmoral).

Man behöver inte vara särskilt ointelligent för att inse att Mona Sahlin kommer ta bort skatteskillnaden mellan arbetare och pensionärer, den s.k. pensionärsskatten, genom att höja skatten på arbete och således inte ge pensionärerna någon sänkt skatt. Någon som sätter emot?

Sänkt skatt till europeisk nivå gör inte Sverige till ett land utan resurser för välfärden. Däremot visar studier att sänkt skatt leder till högre tillväxt vilket på sikt frigör mer resurser för välfärden.

Det förbättrar för pensionärerna, som dessutom får högre pension om tillväxten är högre, och det glömde Mona Sahlin berätta.

Direktlänk 3 kommentarer

Rödgrön röra blir dyrare för alla.

12 augusti, 2010 at 23:22 (Åsikter, Ekonomi, Politik)

En intressant notis från valutaforpengarna.se:

”Rolf Ågren, VD och ägare till Gävle Fjärrfrakt AB, menar att en skatt på 1,40 kr/ km skulle ha inneburit en ökad kostnad på 3,4 miljoner för hans företag förra året. Gävle Fjärrfrakt AB hade år 2009 en omsättning på 42 miljoner kronor, vilket skulle innebära att kilometerskatten skullle vara 8% av den totala omsättningen.”

För ett företag som 2009 hade 456 miljoner i vinst (eller 1 713 miljoner över tre år vilket motsvarar 571 miljoner per år) så skulle 3,4 miljoner i ökade utgifter per år leda till ett av två alternativ.

Antingen skulle företaget gå i konkurs, vilket vore beklagligt, eller vilket är mer troligt så skulle kostnaden för den nya skatten slå direkt mot konsumenterna som får betala 8 % högre transportpriser.

Klimatpolitik enligt de rödgröna, helt enkelt, och ett fattigare liv för alla som inte får sitt uppehälle betalda av staten genom högavlönade jobb inom offentlig sektor.

Direktlänk Kommentera

Miljöpolitik utan verklighetsförankring.

12 augusti, 2010 at 20:29 (Åsikter, Politik)

Det är svårt att inse hur andra har det. Hade man haft möjlighet att resa i tiden och återvänt till 1900 års Sverige så hade man haft svårt att berätta hur livet är här idag. Få människor då hade ens kunnat ana saker vi ser som självklarheter likt TV, kommunaltrafik med bussar, färska exotiska frukter likt avocado och ananas till priser vanliga människor har råd med, mobiltelefoner och mycket mycket mer. Hade man fortsatt längre tillbaka skulle folk tro att man skämtade när man berättade att det i dagens Sverige går att köpa peppar i butik för bara några minuters arbete.

På samma sätt är det väldigt svårt att förstå vilket helvete folk i översvämnings-, konflikt– eller torkdrabbade områden lever i. Även om man kunde hoppa in i deras liv för en dag eller två så skulle man aldrig förstå hur det känns att mista sitt nyfödda barn till svälten, förlora allt i ett jordskred, bli utsatt för systematiska gruppvåldtäkter eller förlora allt framtidshopp. Det är också därför man måste ha distans och rikta den hjälp man vill bidra med till de som finns på plats och bäst vet hur den kan användas för att lindra plågorna och bidra till framtidstro.

Med det i bakhuvudet så är det enkelt att tro på ondsinta tungor som hävdar att drotting Marie Antoinette uppmanat svältande fransmän att äta kakor när det inte fanns vete nog för brödbak:

”Qu’ils mangent de la brioche.”

Citatet är en ypperlig feltolkning av Jean-Jacques Rousseaus verk Les Confessions, Marie Antoinette var i själva verket väldigt insatt i frågor rörande tillståndet bland hennes medborgare, men passar ändå utmärkt när man skall visa på folks oförmåga att se händelser utanför sitt eget synfält.

Därför blir det så roligt varje gång Yvonne Ruwaida uttalar sig å miljöpartiets vägnar, som när hon tyckte att tunnelbanan borde frakta gods till innerstadsbutiker under nätterna, och därför är följande alternativa valaffisch strålande:

Miljöpartiet saknar verklighetsförankring i många frågor. Yvonne Ruwaida i fler. Så deras ide om kraftigt höjda bensinskatter vilket gör det omöjligt för folk på landsbygden att överleva torde mötas med samma strutsmentalitet som all annan miljöpartistisk politik. Genom att göra som Yvonne Ruwaida gjorde 1999 och ta taxi till jobbet för skattebetalarnas pengar, trots att sträckan går snabbare med tunnelbana än med taxi, måste anses vara miljövänligare med tunnelbana och betydligt billigare för oss skattebetalare.

Fast Yvonne Ruwaida kanske tror att alla kan få arbetsresor med taxi betalda av staten?

Direktlänk 2 kommentarer

Som vanligt dubbelmoral bland socialdemokraterna.

12 augusti, 2010 at 19:33 (Politik)

Vem har inte glömt Laila Freivalds lägenhetsklipp? Hur den förre socialdemokratiska justitieministern offentligt förde ett krig mot ombildning av lägenheter från hyresrätter till bostadsrätter samtidigt som hon privat var högst delaktig i att ombilda sin egen hyresrätt till bostadsrätt, en affär hon sedan tvingades avgå för.

Visserligen sa läpparnas bekännelse att hon var emot ombildning, men röstlängden talar sitt tydliga språk. Trots att en person som röstar nej till ombildning har rätt att köpa sin lägenhet i upp till 6 månader efter röstningsförfarandet varvid Laila Freivalds kunde markera mot och försöka stoppa ombildningen utan att riskera att bli hyresgäst hos sina grannar, så röstade hon tillsammans med sin make ja till ombildningen.

Men det här med dubbelmoral tenderar att vara en vanlig åkomma bland socialdemokratiska politiker och deras vänner på vänsterkanten. Kanske är det ett resultat av den socialdemokratiska maktsfärens struktur, där moral åsidosätts för personlig vinning.

Här må den vise skrika att dubbelmoralen även är utspridd bland borgerliga politiker, men jag vill hävda att den är betydligt mer begränsad. Visserligen finns det borgerliga politiker som anlitat svart arbetskraft och struntat i att betala TV-avgift för att nämna något, men de driver inte en politik som vill motsatsen. Dessutom tror jag att makt korrumperar, både därför att de som suktar makten mest söker sig till de som ser ut att inneha makten och att de som har makt finner vägar att utnyttja den.

Ett bra exempel är socialdemokraten Gunnar Sträng, finansminiser mellan 1955 och 1976. Ofta omtalad för den politik han drev, där en sund ekonomi var grunden som möjliggjorde politikernas makt. I takt med att kraven på sociala reformer ökade, så propsade han på höjda skattesatser för att lösa finansieringen. Inget fel i detta, om det inte vore för att den höga skatten ledde till att Astrid Lindgren fick betala 102 % marginalskatt. Ja, ni läste inte fel, hon fick betala mer i skatt än hon tjänade på slutet. Visserligen inget fel i detta heller, i alla fall enligt Gunnar Sträng, men han utformade samtidigt ett system där han själv blev en del av skattefrälset:

”Det fanns andra egna företagare än hon själv. Det fanns exempelvis läkare och tandläkare och advokater i Monismanien, och de hade nog snabbt räknat ut att ju mer de arbetade, dess mindre förtjänade de och hade därför bestämt sej för att ge fullständigt fan i monismanernas gallstenar och värkande oxeltänder och skilsmässor och husaffärer åtminstone en två tre fyra fem dar i veckan. Det måste vara därför som monismanerna nu hade fått det kämpigt värre, när de fick ont i magen eller hade tandvärk eller behövde advokat för att köpa sej något gammalt hus med mycket skulder på, vilket var bästa sättet, hade Pomperipossa hört, om man ville ha ned sina procent från 102 till nästan ingenting.”

Texten är från Pomperipossa i Monismanien, en saga skriven av Astrid Lindgren där hon bland annat påpekar att den som utnyttjar skattesystemet genom att köpa ett hus och renovera detta kan undkomma nästan all skatt, något som Gunnar Sträng själv gjorde. Den socialdemokratiska ideologin bakom systemet verkar vara som följer: Betala skatt är häftigt, men bara när andra betalar den.

Socialdemokrater framhåller ofta att höga skatter behövs för att genomföra sociala reformer, men man kan ifrågasätta om det verkligen inte handlar om något annat. Om staten hanterar stora summor pengar så kan man lättare dölja höga administrativa utgifter – lön till partifolk. Hur annars kan socialdemokraterna toppa löneligan, trots att deras karriärer alltför ofta varit ombudsmannens vars enda fokus varit på att avancera i de egna leden? Sociala reformer kan man prata om, men det man är bäst på är att sko sig själva.

En förmåga även Ove Ranier, socialdemokratisk justitieminister 1982-1983, uppvisade stor skicklighet inom. Han verkade i en regering som, likt under tiden med Gunnar Sträng, verkade för ett höjt skattetryck samtidigt som han skatteplanerade likt få andra. Ove Ranier tjänad 2,4 miljoner kronor, motsvarande 5,4 miljoner i dagens värde, på vilka han betalade 10 % skatt. Det är inget fel med att vilja betala lite i skatt, men om man företräder ett parti som anser att alla måste betala en hög skatt för att man skall ha råd med sociala reformer så måste det anses vara omoraliskt att hålla på med avancerad skatteplanering. Men det verkade inte Olof Palme tycka då han strax efter att Ove Ranier avgått som justitieminister utnämnde honom till justitieråd (även om Ove Ranier hade förstånd nog att aldrig dyka upp på det jobbet).

Men skattebrott är inte allt. Solidaritet över gränserna brukar vara ett ledord bland människor på vänsterkanten, men verkar bara gälla så länge dess direkt negativa effekter inte drabbar den egna skaran. Vaxholmskonflikten är ett klassiskt exempel där Byggnads (LO och således Socialdemokraterna) skrek ”go home, go home” till lettiska byggarbetare bara för att företaget vägrade skriva svenskt kollektivavtal. Att Byggnads krävde att det lettiska bolaget skulle betala sina arbetare betydligt mer än dåvarande genomsnittslön för att överhuvudtaget teckna kollektivavtal spelade ingen roll, facket var de rödgrönas hjältar och kunde således inte göra något fel. Den rödgröna rörelsen talar gärna om solidaritet men alltför sällan att man är beredda att göra några uppoffringar. Som att konkurrensutsätta arbetsmarknaden, något som i vissa fall ger lägre löner men samtidigt höjer det totala välståndet.

Ett exempel är Byggnads agerande. Det var inte skadligt för de egna medlemmarna. De svenska byggarbetare som färdigställde projektet fick några tior mer i timmen för sin arbetsinsats. Samtidigt drabbades det svenska samhället, som tvingades betala bra mycket mer än vad arbetet egentligen var värt. Bara för att facket bestämde sig för att slå vakt om sin egen makt genom att vara rasistiska.

Tänk om man skulle göra samma sak med äpplen. Säga att ingen fick sälja några äpplen i Sverige om man inte kunde säkerställa att äppelplockarna fått en lön som var avsevärt högre än den svenska äppelplockare har. Hur skulle den rödgröna lobbyn försvara sitt agerande då? Genom att slänga ut rökridåer och be folk slå in spikar på alliansföreträdare som man gjort tidigare? Eller skulle man tycka att agerandet var hutlöst? Notera alla röda företrädare som bär kläder producerade utomlands, som använder mobiltelefoner sammansatta och producerade utomlands och som äter mat producerad utomlands. Alla de produkterna är producerade på samma oetiska sätt som det lettiska bolaget ville bygga, men inte hör man rödgröna företrädare kritisera detta?

Och om man är så måna om arbetsrättsliga regler, varför satte man inte sin förre partiledare Göran Persson i blockad när han bröt mot ett antal lagar och förordningar? Tyckte man kanske att avsaknaden av arbetsmiljöplan var något allvarligt?

Listan på socialdemokratiska skandaler och dubbelmoral kan göras lång. Väldigt lång. Alltifrån hur deras partiledare utnämner bästa vännerna till välbetalda jobb, även om de saknar kompetens, hur man driver förtalskampanjer utan någon som helst grund mot Reinfeldt för att sedan kommentera agerandet med fortsatt smutskastning likt kommenteren ”utan eld, ingen rök” och hur Göran Perssons älskarinna och senare hustru får en statlig pension som är långt över maxgränsen till hur man ger personer ministerposter för att partiet skall slippa lönekostnaden och försöker mörka ledande socialdemokraternas fylleslagsmål på stan (vilket inkluderar hot om att man skall ta upp polisernas ingripande med justitieministern). Att dyra utlandssemestrar inte ses som mutbrott, även när det är gåvor från företag som tjänar stora summor på de beslut de bjudna tar, kanske blir naturligt i en miljö där man haft makten länge och alltid tagit emot gåvor men handlingarna blir inte mer moraliska för det.

Det är i dessa ögon vi måste se Margareta Winbergs skattetrixande. Genom att ta ut lönen i sitt företag så slapp hon räkna av statsrådspensionen och tjänade således betydligt mycket mer. Även när staten förlorade på arrangemanget och åderläts på resurser. För 25 000 kr i månaden är inte så mycket pengar i det stora hela (se vad jag sa om att ha stora intäkter så man kan dölja stora administrativa kostnader) men 25 000 kr är ändå 25 000 kr som man kan använda till bättre saker än gödsla redan välbetalda socialdemokrater med. Exempelvis finansiera 5 socialbidrag, köpa in en hög nya böcker till ett bibliotek, ge några elever lite bättre utbildning eller ge tillbaka pengarna till skattebetalarna – det är ändå deras pengar.

Fast det värsta kanske är när socialdemokratiska pressekreterare ringer media och ber dem att sluta granska tvivelaktiga handlingar.

Direktlänk 1 kommentar

EKN skapar konkurrens och slår sönder lokala monopol.

11 augusti, 2010 at 15:51 (Åsikter, Ekonomi, Politik)

Den svenska Exportkreditnämnden (EKN) får frän kritik från banksektorn. Deras portfölj av garantier motsvarande flera hundra miljarder kronor anses snedvrida konkurrensen genom att garantierna subventionerar banklån vilket lett till färre utställda företagsobligationer enligt Viktor Jansson, mäklare på Öhman fondkommission:

”Företagen väljer hellre lån med staten i ryggen eftersom det blir
billigare. Det finns en frustration på marknaden. De här lånen skulle
annars ha tagits om hand av privata aktörer. Det blir en statlig doping
av marknaden eftersom det i praktiken handlar om en subvention”

EKN fungerar som ett försäkringsbolag där de försäkrar exportaffärer och investeringar utomlands från uteblivna betalningar eller andra kontraktsbrott. Genom detta kan företag skydda sig mot ohederliga affärsmän och länder vilket minskar risken på deras investeringar. I gengäld kräver EKN en marknadsmässig ersättning, vilket Karin Apelman är noga att påpeka:

”Vi har varit extremt noga med att det ska vara marknadsmässiga villkor och samma pris som hos privata aktörer.”

Den kritik EKN utsätts för kan således inte handla om en snedvridning av konkurrensen, utan att konkurrens ens uppstår. Anledningen till att EKN har behövt expandera sin verksamhet går att finna i finanskrisen, en kris som öppnat för nya möjligheter för vissa aktörer. Ett flertal banker har insett sin oförmåga att värdera risk varvid de blivit väldigt restriktiva att låna ut pengar. Samtidigt har de aktörer som fortfarande lånat ut stora summor krävt hög ersättning för dessa affärer, en ersättning som inte stått i rimlig relation till kostnaden för risken, vilket öppnat upp för en aktör likt EKN. Återigen Karin Apelman:

”Vi införde den här möjligheten när kreditmarknaden var ansträngd under
finanskrisen och ingen lånade ut. Företagen har varit väldigt tacksamma
eftersom de fått möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Jag har inte
hört kritiken, men jag kan tycka att den kommer lite sent. Bankerna hade
kunnat låna ut utan garantier från oss, vilket de gör när det inte är
finanskris.”

Under normala omständigheter lånar banker ut pengar till en ränta som bland annat baseras på projektens riskprofil. I spåren av finanskrisen insåg plötsligt bankerna sina tillkortakommanden och blev plötsligt livrädda för risk. Man började agera utifrån de känslor som genomsyrade marknaden, en marknad där allt fler blev varse om hur risken på amerikanska bostadslån ”trollats bort” av skrupelfria investerare, samtidigt som man blundade för skillnaden mellan risken på lån som paketerats om ett antal gånger och lån där man handhar kunden direkt. Känslorna fick styra och goda affärer valdes bort av rädsla för att bli sittande med Svarte Petter vilket ledde till att priset på risk steg dramatiskt. För de som vågade göra affärer fanns här ett strålande tillfälle att låna ut pengar med synnerligen god förtjänst, en förtjänst som uppstått genom bristen på kunskap om risk vilket minskat konkurrensen. Här finns också kritiken, då EKN:s garantier hjälper till att minska riskprofilen genom att garantera betalningar och investeringar utomlands, vilket leder till lägre kostnader för lån.

Kritikern ser att allting har ett mikroekonomiskt perspektiv. Utbud och efterfrågan är de centrala termerna då världens lånemarknader är integrerade med låga kostnader för transfereringar. Således är mängden pengar som marknaden kan låna ut begränsad. Å ena sidan har redan skuldtyngda länder tvingats ställa sig i samma kö som andra låntagare, vilket höjer efterfrågan på lånemarknaderna. Å andra sidan vågade färre investerare agera på lånemarknaden. Resultatet har blivit höjda priser för att låna pengar, en naturlig reaktion då konkurrensen om långivarnas pengar ökar, men det är inte ursprunget till EKN:s agerande. De började garantera större summor långt innan dagens överbelåning blivit en faktor.

Istället är det ett resultat av marknadens kollektiva agerande. Likt en flock vargar följer aktörerna varandra, särskilt de fall då man saknar kompetens ”in house”. Enskilda långivare har saknat förmågan att bedöma risk för enskilda företag och projekt vilket har lett till att låntagarna erbjudits liknande villkor, oavsett risknivå. Således har priset för lån till låg risk stigit dramatiskt vilket skrämt bort många potentiella låntagare. Varför?

Varför lämnar folk med säkra anställningar a-kassan?

En försäkringstagare, oavsett om man försäkrar investeringar eller vill skydda sig mot arbetslöshet, har ofta en mycket god översikt av sin situation. Utifrån den informationen kan han eller hon beräkna vilka risker han eller hon riskerar att utsättas för samt värdet att försäkra sig mot dessa. Om det sedan finns en försäkring vars pris understiger vad man själv tycker det är värt att skydda sig så skaffar man denna. Tycker man inte att det är värt kostnaden så väljer man att inte försäkra sig eller försäkra sig någon annanstans.

Den som försäkrar är inte lika flexibel. Oftast har han eller hon inte tillgång till all information som försäkringstagaren har, utan tvingas titta på hela populationer. Desto sämre underlag, desto mer generell måste man bli. Då tvingas man ta höjd i sina beräkningar för fenomenet att försäkringstagare bara köper försäkringar om kostnaden för att inte ha en försäkring är högre.

På arbetsmarknaden är det enkelt att beräkna sannolikhet att en arbetstagare blir arbetslös. Inom a-kassan har man valt att titta på hela branscher, istället för andra faktorer såsom antalet år på samma företag, varvid de som vill omfattas av a-kassans skydd får vara med och betala för genomsnittsrisken för arbetslöshet inom den bransch de verkar. De som jobbar inom sektorer där arbetslösheten är hög får betala mer, samtidigt som folk som jobbar med arbeten där arbetslösheten är låg får betala mindre.

För långivare däremot är det svårare att definiera grupper. Varje företag som vill låna pengar har sin egen risknivå, en risknivå som är närapå omöjlig att överblicka för utomstående. Dessutom kräver det att långivarna har specialistkunskap inom områdena som låntagarna verkar inom, och även då är det svårt att upptäcka eventuella lik i garderoben. Därför tar långivarna ofta höjd och följer generella beräkningsregler vilket försvårar för låntagare att få en rimlig riskvärdering. Alltför ofta får
låntagare med mindre riskfyllda lån bära en del av kostnaden för de mer riskfyllda lån, vilket höjer deras lånekostnad.

Det är vanligt att investerare accepterar en lägre avkastning på mindre riskfyllda investeringar. Tvingas företagen betala en högre kostnad för kapitalet så finns risken att investeringen inte längre är lönande varvid den uteblir. Här finner EKN sin plats i samhället, sitt existensberättigande. Man kan sätta priser på sina garantier genom att noga utreda risken inom olika projekt vilket leder till att låntagare kan försäkra investerare mot vissa risker. Dessa försäkringar minskar risken för verksamheterna varvid bankernas utlåningsräntor endast behöver ta höjd för kostnaden av kapital, inflation och grundläggande risk. Resultatet blir avsevärt lägre räntor för låntagare med garantier från EKN. Plötsligt kan företag försäkra sina affärer med utlandet utan att betala mer än vad risknivån för deras projekt berättigar, vilket gör att företag och banker inte behöver exponera sig mot den fulla risken längre.

”Exportörer och banker kände sig trygga med att få betalt.”

Om inte EKN hade funnits så hade välskötta företag med låg risk, om de verkligen ville genomföra sina investeringar eller affärer i utlandet, behövt betala samma kostnad för lån som företag med hög risk i sin verksamhet. Istället för att säkerställa långsiktig tillväxt hade lånen blivit en vinstlott för duktiga investerare som kunde hitta guldkornen bland alla som ville låna pengar. EKN:s närvaro rättar till viss del till marknadsmisslyckandet. Dess frånvaro hade blivit en riktigt dålig affär både för företag som behöver låna pengar samt för samhället i allmänhet. När kostnaden för en investering ökar så investerar inte alltid företagen samtidigt som marginalnyttan för varje arbetat timma minskar då kapitalkostnaden ökar, vilket leder till ett mindre behov av arbetade timmar och färre arbetstillfällen.

Statliga subventioner kan man inte heller tala om. För att få kallas subvention så måste staten betala pengar för att sänka priset på en vara eller tjänst. EKN:s verksamhet är ingen välgörenhet, eftersom de tar marknadsmässiga priser för sina tjänster, även om marknaden själva är dåliga att erbjuda dessa. Nog kan ”marknadsmässiga priser” vara ett svårt begrepp, men tittar man på EKN:s resultaträkning så tar man in 3 miljarder kr i avgifter samtidigt som reservationerna för dåliga garantier ökar med 2 miljarder. En marginal på 33%. I vinst.

Visst kan verksamheten, om den inte kontrolleras riskera att expandera likt Svenska Exportkreditnämnden, men vägen dit är lång. På samma sätt kan verksamheten, om den inte kontrolleras, riskera att bli en statlig subvention då vinster snabbt kan bytas mot förluster. Men än så länge verkar EKN ha gjort ett bra jobb, och de skall de ha all cred för.

Direktlänk Kommentera

Next page »