EKN skapar konkurrens och slår sönder lokala monopol.

11 augusti, 2010 at 15:51 (Åsikter, Ekonomi, Politik)

Den svenska Exportkreditnämnden (EKN) får frän kritik från banksektorn. Deras portfölj av garantier motsvarande flera hundra miljarder kronor anses snedvrida konkurrensen genom att garantierna subventionerar banklån vilket lett till färre utställda företagsobligationer enligt Viktor Jansson, mäklare på Öhman fondkommission:

”Företagen väljer hellre lån med staten i ryggen eftersom det blir
billigare. Det finns en frustration på marknaden. De här lånen skulle
annars ha tagits om hand av privata aktörer. Det blir en statlig doping
av marknaden eftersom det i praktiken handlar om en subvention”

EKN fungerar som ett försäkringsbolag där de försäkrar exportaffärer och investeringar utomlands från uteblivna betalningar eller andra kontraktsbrott. Genom detta kan företag skydda sig mot ohederliga affärsmän och länder vilket minskar risken på deras investeringar. I gengäld kräver EKN en marknadsmässig ersättning, vilket Karin Apelman är noga att påpeka:

”Vi har varit extremt noga med att det ska vara marknadsmässiga villkor och samma pris som hos privata aktörer.”

Den kritik EKN utsätts för kan således inte handla om en snedvridning av konkurrensen, utan att konkurrens ens uppstår. Anledningen till att EKN har behövt expandera sin verksamhet går att finna i finanskrisen, en kris som öppnat för nya möjligheter för vissa aktörer. Ett flertal banker har insett sin oförmåga att värdera risk varvid de blivit väldigt restriktiva att låna ut pengar. Samtidigt har de aktörer som fortfarande lånat ut stora summor krävt hög ersättning för dessa affärer, en ersättning som inte stått i rimlig relation till kostnaden för risken, vilket öppnat upp för en aktör likt EKN. Återigen Karin Apelman:

”Vi införde den här möjligheten när kreditmarknaden var ansträngd under
finanskrisen och ingen lånade ut. Företagen har varit väldigt tacksamma
eftersom de fått möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Jag har inte
hört kritiken, men jag kan tycka att den kommer lite sent. Bankerna hade
kunnat låna ut utan garantier från oss, vilket de gör när det inte är
finanskris.”

Under normala omständigheter lånar banker ut pengar till en ränta som bland annat baseras på projektens riskprofil. I spåren av finanskrisen insåg plötsligt bankerna sina tillkortakommanden och blev plötsligt livrädda för risk. Man började agera utifrån de känslor som genomsyrade marknaden, en marknad där allt fler blev varse om hur risken på amerikanska bostadslån ”trollats bort” av skrupelfria investerare, samtidigt som man blundade för skillnaden mellan risken på lån som paketerats om ett antal gånger och lån där man handhar kunden direkt. Känslorna fick styra och goda affärer valdes bort av rädsla för att bli sittande med Svarte Petter vilket ledde till att priset på risk steg dramatiskt. För de som vågade göra affärer fanns här ett strålande tillfälle att låna ut pengar med synnerligen god förtjänst, en förtjänst som uppstått genom bristen på kunskap om risk vilket minskat konkurrensen. Här finns också kritiken, då EKN:s garantier hjälper till att minska riskprofilen genom att garantera betalningar och investeringar utomlands, vilket leder till lägre kostnader för lån.

Kritikern ser att allting har ett mikroekonomiskt perspektiv. Utbud och efterfrågan är de centrala termerna då världens lånemarknader är integrerade med låga kostnader för transfereringar. Således är mängden pengar som marknaden kan låna ut begränsad. Å ena sidan har redan skuldtyngda länder tvingats ställa sig i samma kö som andra låntagare, vilket höjer efterfrågan på lånemarknaderna. Å andra sidan vågade färre investerare agera på lånemarknaden. Resultatet har blivit höjda priser för att låna pengar, en naturlig reaktion då konkurrensen om långivarnas pengar ökar, men det är inte ursprunget till EKN:s agerande. De började garantera större summor långt innan dagens överbelåning blivit en faktor.

Istället är det ett resultat av marknadens kollektiva agerande. Likt en flock vargar följer aktörerna varandra, särskilt de fall då man saknar kompetens ”in house”. Enskilda långivare har saknat förmågan att bedöma risk för enskilda företag och projekt vilket har lett till att låntagarna erbjudits liknande villkor, oavsett risknivå. Således har priset för lån till låg risk stigit dramatiskt vilket skrämt bort många potentiella låntagare. Varför?

Varför lämnar folk med säkra anställningar a-kassan?

En försäkringstagare, oavsett om man försäkrar investeringar eller vill skydda sig mot arbetslöshet, har ofta en mycket god översikt av sin situation. Utifrån den informationen kan han eller hon beräkna vilka risker han eller hon riskerar att utsättas för samt värdet att försäkra sig mot dessa. Om det sedan finns en försäkring vars pris understiger vad man själv tycker det är värt att skydda sig så skaffar man denna. Tycker man inte att det är värt kostnaden så väljer man att inte försäkra sig eller försäkra sig någon annanstans.

Den som försäkrar är inte lika flexibel. Oftast har han eller hon inte tillgång till all information som försäkringstagaren har, utan tvingas titta på hela populationer. Desto sämre underlag, desto mer generell måste man bli. Då tvingas man ta höjd i sina beräkningar för fenomenet att försäkringstagare bara köper försäkringar om kostnaden för att inte ha en försäkring är högre.

På arbetsmarknaden är det enkelt att beräkna sannolikhet att en arbetstagare blir arbetslös. Inom a-kassan har man valt att titta på hela branscher, istället för andra faktorer såsom antalet år på samma företag, varvid de som vill omfattas av a-kassans skydd får vara med och betala för genomsnittsrisken för arbetslöshet inom den bransch de verkar. De som jobbar inom sektorer där arbetslösheten är hög får betala mer, samtidigt som folk som jobbar med arbeten där arbetslösheten är låg får betala mindre.

För långivare däremot är det svårare att definiera grupper. Varje företag som vill låna pengar har sin egen risknivå, en risknivå som är närapå omöjlig att överblicka för utomstående. Dessutom kräver det att långivarna har specialistkunskap inom områdena som låntagarna verkar inom, och även då är det svårt att upptäcka eventuella lik i garderoben. Därför tar långivarna ofta höjd och följer generella beräkningsregler vilket försvårar för låntagare att få en rimlig riskvärdering. Alltför ofta får
låntagare med mindre riskfyllda lån bära en del av kostnaden för de mer riskfyllda lån, vilket höjer deras lånekostnad.

Det är vanligt att investerare accepterar en lägre avkastning på mindre riskfyllda investeringar. Tvingas företagen betala en högre kostnad för kapitalet så finns risken att investeringen inte längre är lönande varvid den uteblir. Här finner EKN sin plats i samhället, sitt existensberättigande. Man kan sätta priser på sina garantier genom att noga utreda risken inom olika projekt vilket leder till att låntagare kan försäkra investerare mot vissa risker. Dessa försäkringar minskar risken för verksamheterna varvid bankernas utlåningsräntor endast behöver ta höjd för kostnaden av kapital, inflation och grundläggande risk. Resultatet blir avsevärt lägre räntor för låntagare med garantier från EKN. Plötsligt kan företag försäkra sina affärer med utlandet utan att betala mer än vad risknivån för deras projekt berättigar, vilket gör att företag och banker inte behöver exponera sig mot den fulla risken längre.

”Exportörer och banker kände sig trygga med att få betalt.”

Om inte EKN hade funnits så hade välskötta företag med låg risk, om de verkligen ville genomföra sina investeringar eller affärer i utlandet, behövt betala samma kostnad för lån som företag med hög risk i sin verksamhet. Istället för att säkerställa långsiktig tillväxt hade lånen blivit en vinstlott för duktiga investerare som kunde hitta guldkornen bland alla som ville låna pengar. EKN:s närvaro rättar till viss del till marknadsmisslyckandet. Dess frånvaro hade blivit en riktigt dålig affär både för företag som behöver låna pengar samt för samhället i allmänhet. När kostnaden för en investering ökar så investerar inte alltid företagen samtidigt som marginalnyttan för varje arbetat timma minskar då kapitalkostnaden ökar, vilket leder till ett mindre behov av arbetade timmar och färre arbetstillfällen.

Statliga subventioner kan man inte heller tala om. För att få kallas subvention så måste staten betala pengar för att sänka priset på en vara eller tjänst. EKN:s verksamhet är ingen välgörenhet, eftersom de tar marknadsmässiga priser för sina tjänster, även om marknaden själva är dåliga att erbjuda dessa. Nog kan ”marknadsmässiga priser” vara ett svårt begrepp, men tittar man på EKN:s resultaträkning så tar man in 3 miljarder kr i avgifter samtidigt som reservationerna för dåliga garantier ökar med 2 miljarder. En marginal på 33%. I vinst.

Visst kan verksamheten, om den inte kontrolleras riskera att expandera likt Svenska Exportkreditnämnden, men vägen dit är lång. På samma sätt kan verksamheten, om den inte kontrolleras, riskera att bli en statlig subvention då vinster snabbt kan bytas mot förluster. Men än så länge verkar EKN ha gjort ett bra jobb, och de skall de ha all cred för.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: