Som vanligt dubbelmoral bland socialdemokraterna.

12 augusti, 2010 at 19:33 (Politik)

Vem har inte glömt Laila Freivalds lägenhetsklipp? Hur den förre socialdemokratiska justitieministern offentligt förde ett krig mot ombildning av lägenheter från hyresrätter till bostadsrätter samtidigt som hon privat var högst delaktig i att ombilda sin egen hyresrätt till bostadsrätt, en affär hon sedan tvingades avgå för.

Visserligen sa läpparnas bekännelse att hon var emot ombildning, men röstlängden talar sitt tydliga språk. Trots att en person som röstar nej till ombildning har rätt att köpa sin lägenhet i upp till 6 månader efter röstningsförfarandet varvid Laila Freivalds kunde markera mot och försöka stoppa ombildningen utan att riskera att bli hyresgäst hos sina grannar, så röstade hon tillsammans med sin make ja till ombildningen.

Men det här med dubbelmoral tenderar att vara en vanlig åkomma bland socialdemokratiska politiker och deras vänner på vänsterkanten. Kanske är det ett resultat av den socialdemokratiska maktsfärens struktur, där moral åsidosätts för personlig vinning.

Här må den vise skrika att dubbelmoralen även är utspridd bland borgerliga politiker, men jag vill hävda att den är betydligt mer begränsad. Visserligen finns det borgerliga politiker som anlitat svart arbetskraft och struntat i att betala TV-avgift för att nämna något, men de driver inte en politik som vill motsatsen. Dessutom tror jag att makt korrumperar, både därför att de som suktar makten mest söker sig till de som ser ut att inneha makten och att de som har makt finner vägar att utnyttja den.

Ett bra exempel är socialdemokraten Gunnar Sträng, finansminiser mellan 1955 och 1976. Ofta omtalad för den politik han drev, där en sund ekonomi var grunden som möjliggjorde politikernas makt. I takt med att kraven på sociala reformer ökade, så propsade han på höjda skattesatser för att lösa finansieringen. Inget fel i detta, om det inte vore för att den höga skatten ledde till att Astrid Lindgren fick betala 102 % marginalskatt. Ja, ni läste inte fel, hon fick betala mer i skatt än hon tjänade på slutet. Visserligen inget fel i detta heller, i alla fall enligt Gunnar Sträng, men han utformade samtidigt ett system där han själv blev en del av skattefrälset:

”Det fanns andra egna företagare än hon själv. Det fanns exempelvis läkare och tandläkare och advokater i Monismanien, och de hade nog snabbt räknat ut att ju mer de arbetade, dess mindre förtjänade de och hade därför bestämt sej för att ge fullständigt fan i monismanernas gallstenar och värkande oxeltänder och skilsmässor och husaffärer åtminstone en två tre fyra fem dar i veckan. Det måste vara därför som monismanerna nu hade fått det kämpigt värre, när de fick ont i magen eller hade tandvärk eller behövde advokat för att köpa sej något gammalt hus med mycket skulder på, vilket var bästa sättet, hade Pomperipossa hört, om man ville ha ned sina procent från 102 till nästan ingenting.”

Texten är från Pomperipossa i Monismanien, en saga skriven av Astrid Lindgren där hon bland annat påpekar att den som utnyttjar skattesystemet genom att köpa ett hus och renovera detta kan undkomma nästan all skatt, något som Gunnar Sträng själv gjorde. Den socialdemokratiska ideologin bakom systemet verkar vara som följer: Betala skatt är häftigt, men bara när andra betalar den.

Socialdemokrater framhåller ofta att höga skatter behövs för att genomföra sociala reformer, men man kan ifrågasätta om det verkligen inte handlar om något annat. Om staten hanterar stora summor pengar så kan man lättare dölja höga administrativa utgifter – lön till partifolk. Hur annars kan socialdemokraterna toppa löneligan, trots att deras karriärer alltför ofta varit ombudsmannens vars enda fokus varit på att avancera i de egna leden? Sociala reformer kan man prata om, men det man är bäst på är att sko sig själva.

En förmåga även Ove Ranier, socialdemokratisk justitieminister 1982-1983, uppvisade stor skicklighet inom. Han verkade i en regering som, likt under tiden med Gunnar Sträng, verkade för ett höjt skattetryck samtidigt som han skatteplanerade likt få andra. Ove Ranier tjänad 2,4 miljoner kronor, motsvarande 5,4 miljoner i dagens värde, på vilka han betalade 10 % skatt. Det är inget fel med att vilja betala lite i skatt, men om man företräder ett parti som anser att alla måste betala en hög skatt för att man skall ha råd med sociala reformer så måste det anses vara omoraliskt att hålla på med avancerad skatteplanering. Men det verkade inte Olof Palme tycka då han strax efter att Ove Ranier avgått som justitieminister utnämnde honom till justitieråd (även om Ove Ranier hade förstånd nog att aldrig dyka upp på det jobbet).

Men skattebrott är inte allt. Solidaritet över gränserna brukar vara ett ledord bland människor på vänsterkanten, men verkar bara gälla så länge dess direkt negativa effekter inte drabbar den egna skaran. Vaxholmskonflikten är ett klassiskt exempel där Byggnads (LO och således Socialdemokraterna) skrek ”go home, go home” till lettiska byggarbetare bara för att företaget vägrade skriva svenskt kollektivavtal. Att Byggnads krävde att det lettiska bolaget skulle betala sina arbetare betydligt mer än dåvarande genomsnittslön för att överhuvudtaget teckna kollektivavtal spelade ingen roll, facket var de rödgrönas hjältar och kunde således inte göra något fel. Den rödgröna rörelsen talar gärna om solidaritet men alltför sällan att man är beredda att göra några uppoffringar. Som att konkurrensutsätta arbetsmarknaden, något som i vissa fall ger lägre löner men samtidigt höjer det totala välståndet.

Ett exempel är Byggnads agerande. Det var inte skadligt för de egna medlemmarna. De svenska byggarbetare som färdigställde projektet fick några tior mer i timmen för sin arbetsinsats. Samtidigt drabbades det svenska samhället, som tvingades betala bra mycket mer än vad arbetet egentligen var värt. Bara för att facket bestämde sig för att slå vakt om sin egen makt genom att vara rasistiska.

Tänk om man skulle göra samma sak med äpplen. Säga att ingen fick sälja några äpplen i Sverige om man inte kunde säkerställa att äppelplockarna fått en lön som var avsevärt högre än den svenska äppelplockare har. Hur skulle den rödgröna lobbyn försvara sitt agerande då? Genom att slänga ut rökridåer och be folk slå in spikar på alliansföreträdare som man gjort tidigare? Eller skulle man tycka att agerandet var hutlöst? Notera alla röda företrädare som bär kläder producerade utomlands, som använder mobiltelefoner sammansatta och producerade utomlands och som äter mat producerad utomlands. Alla de produkterna är producerade på samma oetiska sätt som det lettiska bolaget ville bygga, men inte hör man rödgröna företrädare kritisera detta?

Och om man är så måna om arbetsrättsliga regler, varför satte man inte sin förre partiledare Göran Persson i blockad när han bröt mot ett antal lagar och förordningar? Tyckte man kanske att avsaknaden av arbetsmiljöplan var något allvarligt?

Listan på socialdemokratiska skandaler och dubbelmoral kan göras lång. Väldigt lång. Alltifrån hur deras partiledare utnämner bästa vännerna till välbetalda jobb, även om de saknar kompetens, hur man driver förtalskampanjer utan någon som helst grund mot Reinfeldt för att sedan kommentera agerandet med fortsatt smutskastning likt kommenteren ”utan eld, ingen rök” och hur Göran Perssons älskarinna och senare hustru får en statlig pension som är långt över maxgränsen till hur man ger personer ministerposter för att partiet skall slippa lönekostnaden och försöker mörka ledande socialdemokraternas fylleslagsmål på stan (vilket inkluderar hot om att man skall ta upp polisernas ingripande med justitieministern). Att dyra utlandssemestrar inte ses som mutbrott, även när det är gåvor från företag som tjänar stora summor på de beslut de bjudna tar, kanske blir naturligt i en miljö där man haft makten länge och alltid tagit emot gåvor men handlingarna blir inte mer moraliska för det.

Det är i dessa ögon vi måste se Margareta Winbergs skattetrixande. Genom att ta ut lönen i sitt företag så slapp hon räkna av statsrådspensionen och tjänade således betydligt mycket mer. Även när staten förlorade på arrangemanget och åderläts på resurser. För 25 000 kr i månaden är inte så mycket pengar i det stora hela (se vad jag sa om att ha stora intäkter så man kan dölja stora administrativa kostnader) men 25 000 kr är ändå 25 000 kr som man kan använda till bättre saker än gödsla redan välbetalda socialdemokrater med. Exempelvis finansiera 5 socialbidrag, köpa in en hög nya böcker till ett bibliotek, ge några elever lite bättre utbildning eller ge tillbaka pengarna till skattebetalarna – det är ändå deras pengar.

Fast det värsta kanske är när socialdemokratiska pressekreterare ringer media och ber dem att sluta granska tvivelaktiga handlingar.

Annonser

1 kommentar

  1. Mona Sahlin glömde berätta att hon försämrar för framtida pensionärer. « Charlie83's Blogg said,

    […] Således inrättas Mona Sahlins nya förlag i den traditionella socialdemokratiska politik om att allting löser sig bara skatterna höjs (vilket tydligast exemplifieras i passusen om Gunnar Sträng i mitt blogginlägg om socialdemokratisk dubbelmoral). […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: