De rödgröna lovar 280 miljarder och mer därtill i ökade utgifter.

22 augusti, 2010 at 02:35 (Uncategorized)

Hösten 2005 lanserade Vänsterpartiet kravet på 200 000 nya jobb. Visserligen kallades förslaget för ”tokshopping i den offentliga sektorn på framtida generationers bekostnad” och utbyggnadstakten mildrade men kravet överlevde den förra valrörelsen:

”Vänsterpartiet accepterar inte arbetslöshet. Vi ser rätten till ett
arbete, som en av de viktigaste grundläggande rättigheterna.
Vänsterpartiet vill därför skapa 200000 nya jobb inom den offentliga
sektorn.”

Redan då konstaterade många att man, för att skapa 200 000 nya jobb, måste välja på antingen chockhöjda skatter eller stora underskott. Vänsterpartiet saknar visserligen en grundläggande respekt för individen, men de skulle ha svårt att förklara för väljarna varför staten skall ta den stora lejonparten av deras inkomster varvid utrymme för de 200 000 jobben inte skulle kunna skapas genom skattehöjningar.

Problemet är inte de som har gott om pengar. De rödgröna kan alltid prata om att straffbeskatta ”de allra rikaste”, de som har de ”dyraste” villorna och folk som tjänar mycket på arbete men man kommer alltid tvingas anpassa sig till var de stora pengarna kommer ifrån. Överklassen är för liten för att kunna generera stora skatteinkomster, oavsett hur hårt man beskattar dem. Samtidigt är de allra rikaste också de enda riktigt lättrörliga i samhället samtidigt som de också är väldigt viktiga, varvid de allra rikaste brukar slippa undan på ett eller annat sätt (ett fenomen som existerat sedan långt innan Alliansen tog över). Åt andra hållet har man sina kärnväljare, arbetarklassen, som visserligen är en stor grupp men de har små resurser att beskatta. Således kan man inte heller generera stora skatteinkomster genom att straffbeskatta arbetarklassen. Kvar finns medelklassen, den grupp som allra mest påverkar hur mycket resurser staten har att röra sig med. Gruppen är inte heller särskilt lättrörlig såtillvida att de skulle flytta, men de är för viktiga ur en politisk synvinkel för att beskatta extra hårt därför att det är medelklassväljarna som avgör vem som får behålla makten.

Således återstår bara en politik driven av stora underskott:

”Underskott i de offentliga finanserna innebär i praktiken att vi lånar pengar av framtiden för att göra saker idag.”

Sedan valet 2006 har världen genomlidit en svår ekonomisk kris som fortfarande är långt ifrån över. På samma gång har svenskarna med egna ögon sett vad som händer med länder som drivits med stora underskott, exempelvis i Grekland och Spanien. Ändå fortsätter Vänsterpartiet förespråka en politik med stora underskott, en egoistisk politik där man låter morgondagens generationer stå för notan för sitt eget slösande.

För att undvika frågan hur de själva tänkte bekosta sina idéer, och varför man vill straffa framtida generationer med enorma avbetalningar för det slösande man vill genomföra, så har Vänsterpartiets vänner inom den rödgröna röran sammanställt hur mycket varje löfte Alliansen gjort skulle kosta att infria. Nu talar vi inte om de löften Alliansen verkligen lovat att genomföra, för då skulle man bara få ihop en skattesänkning för pensionärerna värt 5 miljarder kronor, utan allt de någonsin sagt att de skulle vilja kunna genomföra. Då lyckades man räkna ihop löften värda 92,5 miljarder kronor vilket är väldigt mycket pengar. Det är så mycket pengar att Socialdemokraterna räknat ut att man kunde använda pengarna till 100 000 offentliga arbetstillfällen.

För att illustrera de olika blocken vore det därför kul om Alliansen gjorde detsamma med De rödgrönas förslag. Inte räknat på hur mycket de lovade att sänka skatterna då denna summa, även om De rödgröna leder skattesänkar-SM med 7,5 miljarder mot 5 miljarder kronor, inte är särskilt uppseendeväckande utan på hur mycket De rödgrönas alla förslag skulle kosta och hur mycket de i sin tur skulle betyda i höjda skatter (då De rödgröna inte verkar vilja sänka skatter mer än för pensionärer). Mona Sahlin har tagit fram en miljard till vården, men slutar det där?

”I vårmotionen, när vi exempelvis vågade säga att vi höjer bensinskatten,
tog vi fram tolv miljarder till kommuner och landsting. Det har vi
alltid mer än regeringen.”

Bara Vänsterpartiets ide om 200 000 fler offentliga jobb torde kosta 185 miljarder kronor (92,5 miljarder kronor gånger 2 enligt De rödgrönas egna beräkningar). Lägg till de 7,5 miljarder De rödgröna lovat pensionärerna i sänkt skatt och de tolv miljarder De rödgröna vill ge kommunerna och plötsligt finns det löften för 200 miljarder.

Lägg till 90 %-ig a-kassa (även om de gemensamt bara presenterat en 80 %-ig a-kassa) och stöd till enorma bostadsbyggnadsprogram. Hyresrätter är visserligen en förlustaffär med dagens regler, men vi får räkna med att ett rödgrönt styre täcker den kostnaden. Kombinera detta med gratis kollektivtrafik, stora infrastrukturprojekt utan en samhällsekonomiskt lönsam kalkyl till ett värde av 121 miljarder kronor uppdelat på två mandatperioder och fem miljarder i en ny riskkapitalfond och summan börjar stiga rätt snabbt.

Statens totala utgifter 2009 var 778,9 miljarder kronor. För att kunna jämföra de siffror som nämnts ovan (som brukar räknas per mandatperiod) med statsbudgeten så måste vi dela upp siffrorna över 4 år. De omkring 280 miljarder de rödgröna lovat motsvarar således 70 miljarder per år eller ca. 9% högre statliga utgifter. Då har vi inte räknat med 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön (vilket är en direkt lönehöjning på 33%)

Låter det som en ansvarsfull ekonomisk politik när allt fler börjar tala om en dubbeldipp i ekonomin och Anders Borg bara hittar utrymme för reformer värda 10 miljarder under nästa år och 30-40 miljarder under hela nästa mandatperiod?

Kanske är det därför den senaste opinionsmätningen ger Alliansen egen majoritet med 51,5% av rösterna.

De rödgrönas förslag är inte trovärdigt utan stora nedskärningar, stora skattehöjningar eller stora lån som får betalas av kommande generationer samtidigt som De rödgröna gör som strutsen och gräver ner huvudet i sanden då de varken våger eller vill se problemen med deras förslag.

Annonser

8 kommentarer

  1. Paldor said,

    Vilket helt enkelt betyder 280 miljarder i ökade utgifter för våra arbetsgivare, eftersom räkningen hamnar i deras knä till slut.
    Vilket kommer att betyda färre företag i Sverige, färre jobb, och färre som får dela på utgifterna. Nej tack. Vårt land har redan världens högsta skattetryck.

  2. Charlie said,

    Nja. Som jag skriver så behöver det inte betyda ökade kostnader för arbetsgivarna utan det kan även betyda betydligt höjda skatter för alla och envar (då inte ens straffbeskattning av ”överklassen” kan täcka upp för de rödgröna löftena).

    Det givet att effekterna av hög beskattning som de rödgröna förnekar såsom ovilja att arbeta lite mer, ovilja att utbilda sig och ökat svartarbete inte uppstår, för då förlorar vi ändå stora skatteintäkter varvid landet får två alternativa vägar att gå – höjda intäkter i form av skatter och lån alterntivt sänkta utgifter i form av kraftigt sänkta löner eller rejäla nedskärningar.

    Ett bra land att titta på om vi vill uppleva rödgrön utgiftspolitik utan att behöva utstå stålbadet efteråt är Lettland där lånen nu knäcker nationen. Man lånade upp en ekonomi (även om det lettiska problemet handlar om lån inom privat sektor så blir fenomenet detsamma som om staten hade lånat när det väl kommer till att hantera samhällseffekterna av i första hand den frånvaro av konsumtion som lånepengarna skapat och i andra hand återbetalning av skulderna) och får nu skära långt mycket hårdare än om landet växt organiskt och med egen produktionsökning.

  3. Fredrik H said,

    Det kan vara så att socialisternas förljugna löften synas av väljarna. Tänk er själv att ha Östros och Sahlin som de främste ansiktena utåt. Dels syns de att de ljuger när de säger att borgarna ”vill förstöra välfärden” och dels märks det att de inte ha några svar på framtidens utmaningar. Är Östos och Sahlin det bästa S har att sätta upp mot Reinfeldt och Borg??? I så fall kan det bli tufft för S. Speciellt när Östros och Sahlin flankeras av Ohly och miljöfundumentalister i form av Peter Eriksson och Maria Wetterstrand.

  4. Marcus Grundén – Politik för den vanliga människan » Mycket positivt said,

    […] mer på: Magnus, Högberg, Mary, Peter, Svensk Myndighetskontroll, Thomas, Charlie, Ekonomisten, Mikael, DN, Expressen, Aftonbladet. Dela/Bokmärk Categories: Folkpartiet […]

  5. loaderrorready said,

    2-300 000 jobb har på 20 år försvunnit i offentlig sektor om man ser till vilka resurser i procent av BNP som lades på välfärd då. Detta samtidigt som vinsten på produktionen rusat iväg medan lönerna minskat sin andel av det producerade.

    Vad som är ansvarsfullt är beroende på vilken klass som lyssnar.

  6. Charlie said,

    @loaderrorready:

    Du har rätt att vi 1989 hade 56,5 % skattetryck mot 47,2% i år (http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Skatter/Skattetryck/) vilket motsvarar ett antal arbeten. Anledningen till detta är att man (och nu menar jag alla partier förutom vänsterpartiet om jag inte har fel) ansåg att ingen skulle behöva betala mer än hälften av sin inkomst i marginalskatt vilket drastiskt sänkte skattetrycket (efter det infördes dock värnskatten som en ”tillfällig” skatt för att alla skulle vara med och betala för 90-talskrisen).

    Den skillnaden i skattetryck motsvarar ett stort antal jobb, men det finns en anledning till varför Sverige inte längre har så högt skattetryck.

    En av anledningarna är att man insett att det inte längre är vettigt att höja skattetrycket med 1% per år som man snittat på sedan 1950. Det handlar inte bara om att staten inte äger sina medborgare utan tvärtom, utan även att 1% höjt skattetryck blir allt mer av medborgarnas kvarvarande kapital desto högre skatten är innan.

    1% höjning från 0 till 1% skattetryck är bara 1% mindre resurser för medborgaren. 1% höjning från 50 till 51% skattetryck är däremot 2 % mindre resurser för medborgaren och 1% höjning från 60 till 61% minskar medborgarnas resurser de själva kan handa med 2,5% vilket motsvarar en god löneökning. Vid de nivåerna måste man fråga om staten bestämt sig för att omyndigförklara sina medborgare.

    En annan anledning är att skattehöjningar tillslut blir kontraproduktiva (http://en.wikipedia.org/wiki/Laffer_curve). Folk vill helt enkelt inte arbeta, framför allt inte vitt, om staten tar för stor del av kakan. Fråga dig själv om du någonsin köpt något svart, om du någonsin arbetat svart eller om du någonsin köpt en svart tjänst. Svarar du ja på någon av frågorna så har även du insett att skatten varit ”för hög” eftersom det är skatten som är marginalen som du undvikit.

  7. loaderrorready said,

    …och ändå hade vi betydligt fler i jobb då än idag…

  8. Charlie said,

    Interna och externa faktorer.

    Tittar man nationellt så har man länge haft en ide där de minst konkurrenskraftiga bolagen gått under pga stigande lönekostnader vilket både gynnat allmänheten som löpande fått det bättre och företagen som tvingats effektivisera och rationalisera. Det är också en anledning till varför svenskt näringsliv är bland de mest effektiva per arbetad timma. Här skall facket ha beröm för de har inte bara tvingat den privata sektorn att bli effektivare utan de har även gett sina medlemmar en god reallöneökning.

    Samtidigt får man inte glömma externa faktorer som inte existerade tidigare. För 30 år sedan var många av de länder som konkurrerar med Sverige om arbetsplatser, forskning och huvudkontor u-länder. Då hade vi en ekonomi som varken arbetade enligt ”just in time” eller fria kapitalströmmar och som således kunde anpassas till det svenska samhället.. Det möjliggjorde att Sverige som nation kunde ställa höga krav på svenska företag beträffande industrisemester, rimliga arbetsvillkor och lönesättning – därför att företagen hade inget annat val.

    Idag är samhället annorlunda. Det är dyrt och otympligt att ha personal i Sverige. Således stannar bara företagen om de har en bra anledning till det, exempelvis att deras produkter måste konsumeras på plats (mestadels tjänster), därför att de har en otroligt effektiv produktion i landet (vilket kan bli dyrt att flytta) eller därför att den svenska arbetskraften besitter specialkompetens.

    Problemet som du beskriver, att det finns färre som arbetar inom offentlig sektor, handlar snarare om flera känsliga ämnen. Ett är att svenska lågutbildade arbetslösa idag har väldigt höga löneanspråk, både på en nationell och internationell nivå. Det gör att företagen ofta väljer att lägga verksamhet utomlands om de kan, samtidigt som de svenska företag som behöver arbetskraft här tvingas göra allt för att minska sitt personalbehov.

    För den offentliga sektorn som ofta håller med personalintensiva verksamheter slår höga lönekrav än hårdare vilket direkt manifesteras i lägre bemanning eller högre beskattning. Man kan nog anta att även om antalet anställda inom offentlig sektor har minskat så har den totala lönekostnaden ökat även efter inflationsjusterade siffror. Det är inget fel i att folk vill ha mer, men arbetar man inom en verksamhet med begränsade resurser så måste man inse att ökar man sina löner så minskar man antalet tjänster man har råd med samtidigt som man får göra mer.

    Så fungerar det på alla andra ställen. Lägre löner ger fler jobb men samtidigt mindre för den anställda att göra. Inget ont om facket, men en naturlig lönespridning där 20 år som sjuksköterska ger möjlighet till mer lön än för en nyutexaminerad på samma jobb är en vettig ide de motsatt sig på samma sätt som outbildad personal inte bör tjäna lika mycket när de sitter i kassan på ICA som sjuksköterskan som utbildat sig i tre-fyra år.

    Arbete, utbildning, arbetsinsats och motivation måste få spela en roll för de som arbetar, och de som inte arbetar måste motiveras till att arbeta. Det var så vi fick fram resurserna för dagens välfärd och det är så vi måste få fram resurserna för morgondagens välfärd.

    Sedan kan man inte glömma att samhället för 20 år sedan fortfarande var anpassat till 0-0,5% arbetslöshet och att även trygghetssystemen följde detta schema. När då arbetslösheten ökat radikalt utan att systemen anpassats till detta så förstår vem som helst att stora delar av samhällets gemensamma resurser slösas bort, resurser som kunde ha använts för fler personer inom skola, vård, omsorg, lägre skatter eller lite av varje.

    —–

    Nu vet jag inte om det är en stereotyp av vänsterväljare på landsbygden som är typiskt för storstadsbor, men filmen ”Bröllopsfotografen” visar upp allt vad Alliansen försöker förändra när det lokala bruket läggs ner och pappan i Värmlandsfamiljen anser att de är offer som inte skall behöva flytta utan staten kommer försörja dem i all evighet. Antingen skickar man ett stödpaket eller så får man gå på bidrag… Det är inställningen som lett till att vi idag har färre jobb inom offentlig sektor och det är inställningen som riskerar morgondagens välfärd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: