Rödgrön panik – När politiken inte räcker kan man alltid söka vinna medgångsväljarna.

16 september, 2010 at 12:21 (Åsikter, Politik)

När de rödgröna själv beställer opinionsmätningar så knappar de in – nu skall det bara skilja 2% mellan blockenmen inte ens företaget som skall ha gjort opinionsmätningen vill känns sig vid resultatet.

Det känns istället som ett desperat försök att undkomma sina tidigare politiska utspel. Av rädsla för att Sverigedemokraterna får inflytande så verkar många osäkra väljare välja en stabil majoritetsregering med Fredrik Reinfeldt framför en instabil minoritetsregering även om de skulle kunna sympatisera med Mona Sahlins rödgröna röra. Dessutom verkar man vilja ge sina valarbetare något slags hopp, så folk inte börjar ge upp när det bara är några dagar kvar av valrörelsen.

För att berätta hur läget egentligen ser ut så kan man titta på United Minds mätning från samma period där Alliansen har 49,8% samtidigt som De rödgröna har 42,3%. Andelen osäkra väljare är 7,3% (ner från 8% innan) samtidigt som Alliansens övertag stärkts något. Men, som Alltid Rött Alltid Rätt konstaterar, det är aldrig kört och det är därför även varje Alliansväljare och Allianssympatisör måste gå ut och se till att vi inte får tillbaka bidragslinjen.

Direktlänk Kommentera

Mona Sahlin avslöjar: Jag är en produkt av flumskolan.

16 september, 2010 at 00:12 (Åsikter, Politik)

Mona Sahlin säger att flumskolan är ett förnedrande uttryck. Mona Sahlin säger mycket annat också. Bland annat hävdade hon att hon själv var en produkt av flumskolan. Då fick vi i alla fall en förklaring till varför hon är som hon är.

Flumskolan är den skola som lanserats av tidigare generationers Socialdemokrater där fokus inte legat på kunskaper utan på allt det där mjuka runt omkring. Det är en skola som under mantrat att man vill tillvarata alla elevers kreativa sidor sviker stora grupper unga som inte har egen drivkraft eller folk i sin omgivning som ställer krav.

Tidigare idag kommenterade jag den bidragslinje som De rödgröna står för och som Socialdemokraterna symboliserade i sin bidragsfilm angående ungdomsarbetslöshet. Man klagar på att arbetsgivare inte vill ge unga några jobb samtidigt som man visar upp ett antal unga i olika situationer där de uppenbart inte är redo att ta ansvar. Samma problem möter man när man pratar med unga på gator och torg. Alltför många pratar om att de skall ha rätt till ett jobb men alltför få pratar om vad de kan erbjuda en arbetsgivare.

Problemet är att stora grupper unga har svikits av den socialdemokratiska flumskolan. När fokus inte ligger på kunskaper och prestationer så lämnas unga från studieovana miljöer vind för våg. När de unga sedan mött vuxenlivet så står de svarslösa till de krav som plötsligt åläggs dem.

Även jag har formats av den socialdemokratiska flumskolan trots att jag haft det otroligt lätt för mig. Det var endast ett fåtal lärare i min omgivning som vågade ställ krav motsvarande min förmåga och när de gjorde det så skedde det utanför skolans ram. Inom utbildningsväsendets ram gled jag genom grund- och gymnasieskolan utan några större motgångar.

Kunde jag lärt mig mer? Garanterat. Borde någon ha ställt krav på mig? Självklart. Tjänade samhället på att låta mig gå i skolor som inte ställde krav? Definitivt inte.

Jag har tagit några extra år på mig genom Handelshögskolan i Stockholm därför att jag inte var van att studera effektivt samtidigt som det finns en massa kunskap som jag skulle kunna ha använt i framtiden som jag aldrig lärt mig. Summa summarum kommer jag senare ut i arbetslivet, kan mindre och kommer i framtiden ha en sämre inlärningsförmåga. Dessutom till en högre kostnad för samhället.

Men jag skall vara ärlig. Det är inte synd om mig. Jag har inte bara en hög kapacitet utan har även haft en stark och driven familj bakom mig. De det är synd om är alla de som redan från början har det svårt att lära sig och plötsligt inser att det inte är så viktigt att lära sig eller de som hamnar bland studietrötta och aldrig ges möjlighet att ha en kravställare omkring sig som kräver att man pluggar ändå. Det är människorna som verkligen sviks av den socialdemokratiska skolan och de som får möta stängda dörrar och begränsade valmöjligheter i livet. Allt tack vare socialdemokrater likt Mona Sahlin.

Måhända är det bara en grupp människor som verkligen tjänar på den socialdemokratiska flumskolan, och det är barn till höga Socialdemokrater. Genom flumskolans degenererande effekt kombinerat med egna högt ställda krav så minskas konkurrensen om att sitta vid maktens köttgrytor i framtiden.

Direktlänk 1 kommentar

Bidragslinjen symboliserad i Socialdemokraternas valfilm.

14 september, 2010 at 15:03 (Åsikter, Politik)

Sverige har en lång historia av ett hårt arbetande folk. Det karga och under långa perioder kalla landet uppe i norr har inte alltid varit en gästvänlig miljö. Våra förfäder har tvingats arbeta hårt när tillfälle uppstått för att därigenom kunna skapa ett litet överskott vilket varit nödvändigt för att överleva de ofruktbara vintermånaderna.

Att Sverige idag har lämnat det spåret är både till godo och ondo. Å ena sidan är det ett enormt framsteg att de som misslyckas eller har begränsningar som förhindrar dem att arbeta hårt, exempelvis utvecklingsstörda och personer som är sjuka på riktigt, inte längre lämnas som föda åt vargarna. Å andra sidan har många i samhället förlorat viljan att arbeta hårt då samhället erbjuder dem samma möjligheter om de stannar hemma och går på bidrag. Två sidor av samma mynt men myntet är inte gratis. Sverige är fortfarande ett kargt och under långa perioder kallt land långt uppe i norr. För att kunna bibehålla den välfärdsstat många av oss gillar så krävs det att de som kan arbeta också arbetar, en devis som accepteras över blockgränserna. Det är också därför många kan känna samhörighet med de olika partiernas utspel om att ungdomsarbetslösheten behöver bekämpas, men frågan är vem som lyckas göra detta bäst.

Är det den arbetslöses skyldighet att försöka skaffa ett jobb och att ta de jobb som erbjuds, så att de som kan bidra till välfärden gör det? Eller tycker man likt De rödgröna att arbete är en rättighet, oavsett hur oduglig man är? Svaret på frågan genomsyras av de olika partiernas sätt att hantera arbetslösheten. Antingen skall man, som humant samhälle, erbjuda en ersättning till arbetslösa så låg att de slipper svälta men samtidigt inte har råd med någon guldkant alls i vardagen. Eller så är det inte den arbetslöses fel att han eller hon är utan jobb och då skall man erbjuda en ersättning närapå lika hög som en vanlig lön. Det senare fungerar dock bara om man ser arbetslösa som offer samtidigt som man likt Mona Sahlin förnekar ekonomiska incitaments existens och det är med hennes glasögon som man måste se den socialdemokratiska valfilmen om ungdomsarbetslöshet genom.

Socialdemokraterna hävdar i sin valfilm att 207 000 unga inget hellre vill än att rycka in. Samtidigt visar man ett antal ungdomar som är allt annat än redo för att arbeta, som inte förbereder sig eller verkar göra en ansträngning för att kunna hänga med. Känns det som personer som du skulle vilja anställa?

Först har vi tjejen som fortfarande äter frukost när de vuxna går till jobbet. Sen kommer brandman-wannaben som inte ens börjat ta på sig kläderna när de övriga brandmännen rusar till bilen. Därefter ser tjejen som kanske vill operera men inte bryr sig om att byta kläder eller desinficera sig när hon går in i operationssalen, för att sluta med killen som anländer till det stora företaget men missar hissen alla ”vuxna” tar. Noterbart är att han inte en hunnit ta på sig skorna när alla andra har kostym.

Socialdemokraterna försöker få ungdomsarbetslösheten på agendan genom att klaga på att odugliga unga saknar jobb. Jag förstår varför de ungdomar som Socialdemokraterna visar upp inte får jobb, de anstränger sig uppenbarligen inte, men det finns tusentals andra unga som är beredda att arbeta hårt eller studerar som Socialdemokraterna inte bara glömt bort utan alienerar med sin reklamfilm.

De ungdomar som Socialdemokraterna glömmer bort är samma ungdomar som verkligen motarbetas av det socialdemokratiska systemet. Det är duktiga personer som sorteras bort därför att De rödgröna själva stämplat ungdomar som värdelösa och det är kompetenta personer som ses som en risk därför att Socialdemokraterna byggt upp ett system av lagar som närapå omöjliggör sparkandet av inkompetenta anställda. Ungdomar som inte får möjlighet att visa vad de kan därför att regelsystemet är byggt för att skydda alla de som inte kan sköta ett jobb. Det är verkligheten, den verklighet som Socialdemokraterna inte vågar visa.

Det stora antal ungdomar som representeras av individerna i valfilmen däremot, det är inte bara de ungdomar som Socialdemokraternas politik vänder sig åt utan alla de människor som tjänar på en rödgrön politik. Personer som inte är beredda att lägga i en extra växel, antingen för att finansiera välfärden eller arbeta inom den, utan bara vill ha allting serverat på silverfat och därigenom redan nu kan planera en framtid som bidragstagare och valboskap.

Går du inte upp i tid likt tjejen i reklamen, orkar du inte förbereda dig så att du kan vara klar att rycka ut likt killen på brandstationen, bryr du dig inte om andras säkerhet likt tjejen i operationssalen som inte desinficerat sig och kommer du i pyjamas till det stora företaget när alla andra har kostym så får du inte jobb. Då får du hoppas att Socialdemokraterna vinner valet, så de kan straffbeskatta alla som arbetar så att du kan få högre bidrag för att pilla dig i naveln.

Vill du ha ett jobb och är du beredd att anstränga dig då finns det bara ett arbetarparti och det är inte rött.

Direktlänk 1 kommentar

Landstingsanställda bland de mest lämpade att sitta i landstingsstyrelsen.

6 september, 2010 at 15:06 (Åsikter, Ekonomi, Politik)

Kunskap är makt heter det. Således borde kommun- och landstingsanställda, oberoende om de är fackligt anslutna, vara ypperligt kvalificerade för politiskt tillsatta positioner likt landstingsstyrelserna. De som finns i verksamheten borde besitta en större insikt i verksamheten och ha en bättre kontakt med både anställda och kunder (patienter) än folk utifrån. Sedan kan avsaknaden av viss specialkunskap ligga dem i fatet, exempelvis djupare ekonomisk eller juridisk utbildning, men många andra som väljs till politiska uppdrag saknar alltför ofta relevant kompetens och likt DKL i Dorothea visat så klarar man sig ganska långt på sunt förnuft.

”[…] att styra en kommun gör man inte med läror utan med samvete, hårt arbete och sunt förnuft. Och partiprogram? Tja, åt helvete med det. Kommunens bästa inbegriper ju allt: vård, skola, omsorg, nya arbetstillfällen… Samma som alla andra partier vill.”

Bör då förtroendevalda kommunalare också sitta i politiska organ likt landstings- och kommunstyrelsen? Man kan välja att titta på frågan ur ett trångsynt perspektiv där det enda rätta är en verksamhet där mer pengar skakas fram till höjda löner och fler anställda. Ulf Nilsson, ordförande för Kommunals Kalmaravdelning, verkar ha en liknande utgångspunkt när han svarar på frågan:

”Nej, det tycker jag inte. Då sitter man på två stolar. Sitter man och gör neddragningar och sen så ska man stå upp för Kommunal, det tycker jag inte går.”

Man kan gå så långt som Viviann Altikardes och hävda att facklig-politisk samverkar till och med är skadlig för den fackliga saken:

”Jag anser mig vara fackligt förtroendevald och inget annat. Nackdelen med facklig-politisk samverkan är att man kan glömma det fackliga uppdraget.”

Tyvärr framhäver många genom uttalanden lik dessa sin bristande kompetens inom ekonomiska frågor. Att fackförbunden skall agera för sina medlemmars väl och ve torde vara obestridligt. Frågan borde bara vara hur man gör detta bäst.

Fackföreningsrörelserna tenderar att ha ett starkt fokus på medlemmarnas genomsnittliga löneökningar, gärna kombinerat med en faktor för högsta möjliga löneökning för de med lägst löner. Problemet blir bara det att fackets strävan inte alltid är det bästa för individen. Ett exempel är lönenivåerna. Rent teoretiskt kan landstinget höja lönerna med många hundra procent varje år. Per anställd. Men antalet anställda lär minska i samma takt, givet att man inte kan höja skatten år ut och år in. Är det något bra för fackföreningarnas medlemmar? Inger Holmberg, Kommunals ordförande i Forshaga, är inne på rätt väg även om det kan uppfattas som gnäll:

”Det är inte helt lätt, man får ligga i och tjata och gnata om och om igen. Vi får alltid höra att det finns inga pengar, men då får man hjälpa till och undersöka hur vi kan få fram pengar.”

Oavsett vad Lars Ohly säger så finns det ingen pengapåse man kan ösa ur. Alla kostnadsökningar måste betalas, antingen genom högre skatter eller neddragningar på andra håll. Högre skatter kanske inte ens kan lösa problemet, vilket Lafferkurvan visar, vilket leder till att alla kostnadsökningar måste betalas med andra neddragningar. Även om man lånar pengar så leder kostnadsökningarna till neddragningar då lånen måste betalas av någon gång i framtiden. Åter till Mats-Erik Westerlund i Dorothea:

”Han tittar forskande på mig och tillägger att somliga kanske vill kalla det högerpolitik, men att sälja en förlustverksamhet till ­näringslivet handlar inte om ideologi. Det är pragmatiskt finanstänkande.”

Försäljningar, neddragningar och omstruktureringar kan vara nödvändigt för att säkerställa den övriga verksamheten. Personer som inser detta, oavsett vilken bakgrund de har, kan vara en stor tillgång för alla verksamheter oavsett om de drivs i privat eller offentlig regi. Det är inte högerpolitik utan vanligt hederligt sunt förnuft, det som en gång i tiden var Socialdemokraternas varumärke.

Jan-Olov Lampinen är en av alla de som känner att de inte klarar av att ta ett helhetsansvar. Han kände att han var tvungen att hoppa av sitt uppdrag som ledamot i landstingsfullmäktige

”Vi har bara vårt parti att föra dialog med för att kunna påverka våra medlemmars villkor och arbetsförhållanden. Men det kan skära sig när det handlar om besparingar. Det blir också lätt för oppositionen att angripa en.”

Det kan skära sig när det handlar om besparingar. Anledningen till att det kan skära sig är att personer som saknar förmåga att se saker i ett större perspektiv ofta handlar i eget intresse. Ett bra exempel är Kommunals stöd till Socialdemokraterna i RUT-debatten. I många fall är de anställda i städbolag medlemmar i Kommunal och dessa medlemmar riskerar att bli arbetslösa om man avskaffar RUT. RUT är dessutom en självfinansierande reform, till skillnad mot ROT som hyllas av De rödgröna. Ändå tycker inte Kommunal att RUT bör vara kvar. Varför? Inte vet jag. Man kanske är avundsjuka enligt jantelagen. Eller så förstår man inte reformen. för att inte tala om alla de som säger att övriga medlemmar i Kommunal inte tjänar på reformen för de har inte råd. Men en reform som är självfinansierad och där många medlemmar får det bättre borde väl ändå få stöd?

Kanske är svaret så enkelt att folk vägrar se det. Kanske måste man åka till Dorothea för att få höra sanningen:

”Han tittar forskande på mig och tillägger att somliga kanske vill kalla det högerpolitik, men att sälja en förlustverksamhet till ­näringslivet handlar inte om ideologi. Det är pragmatiskt finanstänkande.”

Prestige går alltför ofta före sunt förnuft:

”Antingen har det facklig-politiska samarbetet fallerat eller så har Kommunal aldrig ens försökt få Socialdemokraterna att behålla rut-avdraget. Ändå stöder förbundet partiet i valet, som vanligt. Tala om intressekonflikt.”

Direktlänk Kommentera

Socialdemokraterna sviker kvinnorna.

4 september, 2010 at 18:48 (Åsikter, Personligt)

Tänk om Churchill hade satt en tidsgräns på andra världskriget. Säg sedan att han bestämt sig för att dra tillbaka de allierade trupperna 1943 oavsett hur situationen såg ut.

Låter det vettigt?

Socialdemokraterna Urban Ahlin, Jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén föreslår samma sak i kriget mot talibanerna. 2013 skall Svenska trupper börja dras tillbaka och 2014 skall säkerhetsarbetet skötas av den afghanistanska regeringen, en regering som rödgröna agitatorer redan insett är otroligt korrupt. Visserligen skall Sverige fortfarande ha närvaro i regionen, men inte militär utan civil hur den nu skall kunna verka.

Om Churchill hade kapitulerat inför nationalsocialisternas terror så hade eftervärldens dom varit hårt (om det samhälle vi har idag hade uppstått ändå). Att De rödgröna vill kapitulera inför talibanernas terror genom att dra tillbaka de svenska trupperna innan situationen är säker nog leder bara till att talibanerna kan återskapa sitt skräckvälde och återigen förtrycka folket.

Talibanerna lär inte bli snällare mot hjälparbetare och sin befolkning om de utländska militärerna försvinner. Ett utökat förtryck är ett direkt resultat av De rödgrönas politik men vågar De rödgröna stå för vad deras politik resulterar i? Och varför vill De rödgröna med Mona Sahlin och Maria Wetterstrand i täten hjälpa till att förbjuda sång och dans i Afghanistan, kombinerat med förbud för kvinnor att utbilda sig eller lämna hemmet utan en manlig släktings sällskap? Det gamla talibanstyret tvekade inte att införa sharialagar när de tog över så varför skulle det nya talibanstyret agera annorlunda?

—–

Vi vet redan att Lars Ohly gillar att omfamna kommunismen även om han blundar för att ideologin visat sig vara lika medmänsklig som nationalsocialismen, men måste De rödgröna anpassa sig helt efter hans preferenser?

Direktlänk 2 kommentarer