Ingen har rätt att använda våld mot oskyldiga.

24 november, 2010 at 15:26 (Åsikter)

Om du är 23 år gammal och någon tutar på dig därför att din bil står parkerad olämpligt och i vägen för trafiken så ger det inte dig rätten att dra ett knytnävsslag rakt i ansiktet på en 78 år gammal kvinna. Det säger nu hovrätten och skärper straffet för den 23-åring som dödade Inger, 78, efter att man underkänt tingsrättens bedömning av 23-åringens psykiska ohälsa.

Att man hela sitt liv lidit av rädsla för att vara ensam är inte en förmildrande omständighet om man misshandlat någon så grovt att denna dör. Kan man, som i det här fallet, inte hantera sina aggressioner så handlar det inte om att vara på fel plats utan att man själv inte tagit tag i ett stor problem. Den rättspsykiatriska undersökningen beskriver det som att ”han kan ibland fatta humör och bli mycket arg”, men säg den som inte kan bli arg ibland?

Istället är det viktigt, inte minst för att upprätthålla respekten för rättsväsendet, att man nu tvingar 23-åringen att ta ansvar för sina handlingar. Att gråta över sina handlingar är ett ansvarstagande lika lite som att påverka sin 9-årige brorsdotter till att vittna falskt för att få 23-åringen att slippa påföljd, att gråta när man inser att man nu kommer tvingas ta ansvar är snäppet värre.

Någon som däremot bör berömmas är huvudvittnet, en 47-åring, som tog sitt ansvar och hjälpte samhället sätta dit 23-åringen trots att folk hotat honom.

För övrigt anser jag att alla grova brottslingar som är invandrare bör utvisas på livstid, inte därför att de är invandrare utan därför att vi har nog med problem med de rötägg som fötts här. Att de dessutom återbetalat samhället för den chans de fått med att skada samhället genom att begå grova brott, i det här fallet genom att döda en gammal oskyldig dam, gör inte saken bättre.

Direktlänk 3 kommentarer

Midnattsräd mot barnens sparbössor Veronica Palms melodi. Tydligare än så blir inte ledarkrisen inom (S).

24 november, 2010 at 14:01 (Åsikter, Politik)

Aftonbladets ledarsida önskar att det socialdemokratiska partiledarvalet 2011 inte blir något slutet påveval och strax därpå inser vi varför socialdemokrater landet runt räds en öppen process. Två av få likheter bland de potentiella kandidaterna är att det varken är de vassaste eller smartaste förmågorna som nu lockas till Sveriges största partis finaste uppdrag:

”Det mest akuta bekymret är de slutna partikulturerna. För att göra politisk karriär ska man helst ha gått den långa vägen via ungdomsförbundet. Har man inte gjort denna värnplikt blir det svårt att tävla om toppositionerna, oavsett meriter i övrigt.”

Politiken har länge varit en karriär i sig själv. För att lyckas har man varit tvungen att bygga allianser inom det egna partiet redan i ungdomsåren, något som försvårat för personer som valt utbildning och några års arbetslivserfarenhet att ta en plats. Fråga bara Peter Weiderud, ordförande för Broderskapsrörelsen, som sågade partiets ledarskap jäms med fotknölarna när han berättade sin profil för den nya partiledaren:

”Hon eller han bör ha erfarenheter även utanför partiet”, skriver han, därför att ”våra väljare blir allt mer utbildade och intellektuella medan våra ledare har gått i andra riktningen.”

Av någon underlig anledning tenderar engagemang utanför politiken ses som något fult. Istället för att uppmuntra folk att vidga sina vyer motionerar exempelvis Ulf Holm, andre vice talman och miljöpartist, om att förbjuda riksdagsledamöter att arbeta utanför riksdagens ram. Tyvärr leder denna inskränkthet till okunskap vilket gör det fullt förståeligt att exempelvis Mona Sahlin inte klarade av att formulera en egen vision över den ekonomiska politiken; den utbildning hon fått i politiskt spel gav henne aldrig en nödvändig skolning i hur ekonomi fungerar. Att ingen riktigt visste var Mona Sahlin stod i några frågor var aldrig ett problem så länge hon uppfyllde ett antal fysiska attribut. Lång tid i rörelsen. Check. Kvinna. Check. Medlem i socialdemokratiska VU. Check.

”Vi vill i första hand se en kvinna. Men det viktigaste är att det är en feminist.”

Problemet med den socialdemokratiska politiken kan inte formuleras bättre än den kravspecifikation Nalin Pekgul ställt upp inför 2011 års socialdemokratiska partiledarval. Man uppmanas att inte söka den mest kompetenta personen utan man skall först sålla bort alla som inte svurit feminismens ed för att sedan eliminera alla män i jämställdhetens namn (trots att den senaste ledaren var kvinna hur det nu kan vara jämställt).

Vilket förklarar att Veronica Palm, sedan länge del av och gift med rörelsen samt kvinna, seglat fram som mångas favorit. Dessutom vågar hon, med bakgrund som barnskötare och en termins kvinnovetenskap i bagaget, kritisera Anders Borg och den politik han står för ur ett vetenskapligt perspektiv:

”Jag är övertygad om att han är medveten om att en del av de saker regeringen har gjort har varit rent ideologiskt betingade, och inte baserade på ekonomiska beräkningar. Det är sorgligt att inte kunna vara ärlig med det.”

Vid en första anblick låter det troligt. Nog för att hon inte exemplifierar vilka saker det är, men det finns många saker som inte bör baseras på ekonomiska beräkningar. Värnplikten exempelvis som man avskaffat, en rent ideologiskt betingad ide men samtidigt en förändring som inte legat under Anders Borgs paraply. Vad mer står då Veronica Palm för?

”Det är rimligt att de som tjänar allra, allra mest, och har ett stillastående kapital, får bidra till samhället lite mer.”

Devisen att de som tjänar allra mest skall bidra till samhället lite mer känner vi igen som klassisk socialdemokratisk politik. Visserligen har den varit tydligare, exempelvis när Astrid Lindgren fick betala 102% marginalskatt, men konceptet existerar även idag och symboliseras genom värnskatten. Vad stillastående kapital menar däremot kanske behöver en ytterligare förklaring, för inte kan det vara så att det bara är de som tjänar allra, allra mest som skall förmögenhetsbeskattas?

”Jag tycker det behövs en beskattning av kapital. Jag är övertygad om att det går. Vi kan inte bara beskatta arbete och konsumtion. Ett passivt kapital som bara ligger gör ingen nytta.”

Nu börjar det likna något. Den 37-åriga barnskötaren vill att alla skall betala förmögenhetsskatt på sitt passiva kapital eftersom det inte gör någon nytta. Visserligen kan man, likt Skånskan, kalla det symbolpolitik men det gör inte ekvationen bättre.

”Synen att kapital bara ligger och skräpar och därför går att beskatta
kan som bäst beskrivas som gammeldags och naiv. Särskilt som det kapital
som kommer att finnas kvar att beskatta i stor utsträckning inte kommer
att tillhöra de ”rika” utan helt vanlig svensk medelklass.”

Kapital behövs för att finansiera investeringar, investeringar som leder till jobb och utvecklar affärsidéer. Det enda passiva kapital som bara ligger och inte gör någon nytta är de sedlar och mynt folk gömmer i madrassen, bär runt på i plånboken och lägger i sparbössor. Dessa däremot blir svårare att beskatta, men med en kontrollstat à la Sovjet går väl allt.

Olof Palme sa en gång att politik är att vilja men nog borde det egentligen heta att politik är att kunna. Även om en midnattsräd mot barnens sparbössor inte känns som det mest troliga scenariot, oavsett hur mycket man vill beskatta det passiva kapitalet som ”inte gör någon nytta”, så är symbolpolitik något man kan bedriva oavsett hur skadligt det är för samhället. Det brukar heta att man är beredd att göra vad som helst för makt så nog är det tur för Socialdemokraterna att väljarna sällan begriper symbolpolitik och ifrågasätter densamma:

”När man tänker på saken är det märkliga snarare att politiken någonsin framstått som begriplig. Ta den solidariska lönepolitiken, sosseflaggskepp under årtionden. Kontentan var att allt skulle slås ut, utom de mest lönsamma industrierna. Hur kom det sig att de som arbetade i alla de aningen mindre lönsamma industrierna – på bruksorter, till exempel – begrep en regering som uttryckligen ville driva deras arbetsgivare i konkurs?”

Allt handlar om kronor och ören. Inte i en större idépolitisk kontext utan snarare vad man har att fördela, och i ett vänsterperspektiv som om det är något farligt att kunna leva på sin lön efter skatt:

”Sänkningarna betyder att vi har mindre pengar att fördela. Det syns på
socialförsäkringar och a-kassa, men också på investeringar och
möjligheten att bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är inte bra”

Man kan raljera över att Veronica Palm vill kräva allt mer av folks inkomster trots att slaveriets tid sedan länge ansetts vara förbi, men verkligheten är mer skrämmande än så. Som Hanne Kjöller konstaterar så finns det två sätt att försörja sig, antingen genom eget eller andras arbete, och häri finns också en intressekonflikt.

Varje civiliserat samhälle måste ha ett trygghetssystem som stödjer de som inte kan försörja sig själva. Folk skall inte behöva svälta därför att de blir sjuka eller inte kan hitta ett arbete. Samtidigt måste systemen vara utformade så att de som kan arbeta vill arbeta och aktivt söker arbete:

”När Arbetsförmedlingen undersökte saken sökte de arbetslösa i snitt 13 jobb per månad. I Novus mätning hade mindre än hälften sökt fem jobb eller fler. Mer än 20 procent hade inte sökt något jobb alls.”

När ersättningsnivåerna i trygghetssystemen känns så höga att en stor del av de arbetslösa inte ens bryr sig om att söka jobb så är något fel. Då slutar systemet handla om att den som inte kan försörja sig blir försörjd av omgivningen utan att vissa tar sig rätten att bli försörjda på andras arbete därför att de inte vill försörja sig själva. Dessa latmaskar vill Veronica Palm premiera ytterligare med högre ersättningsnivåer. Inte konstigt att väljarna tycker att Socialdemokraterna inte längre är arbetarnas parti utan bidragstagarnas.

Om de socialdemokratiska partimedlemmarna själva skulle få välja så kan man bara hoppas att partiet ställer sig på arbetarnas sida. Trygghetssystem behövs och bör inte monteras ned, men man behöver samtidigt uppmuntra arbete till den grad att de flesta väljer arbete framför bidrag då arbete är grunden varpå trygghetssystemen vilar. Som en bonus skulle vi andra som inte är Socialdemokrater slippa skämt likt Veronica Palm som ny partiledare. Visserligen vore hon kanske lika bra för borgerligheten som Mona Sahlin men tyvärr är en socialdemokratisk partiledare oavsett personens verklighetsförankring och kunnande alltid en potentiell statsminister och en person med så flagranta kunskapsbrister likt Veronica Palm kommer alltid vara skadlig för alla som statsminister.

—–

Harald Ullman, S-debattör och tidigare kampanjmakare, är inne på samma spår:

”Hennes enda arbetslivserfarenhet är att ha jobbat några år på dagis för att därefter bli professionell politiker.”

Så länge Socialdemokraterna inte väljer att enkom bli ett parti för de arbetslösa och bidragstagande så har hon inte kompetensen som krävs för att hon skall förstå lönearbetarens vardag. Däremot är hon duktig på tossiga förslag som ökar på det ökända regelkrånglet för arbetsgivare:

”Det var Veronica Palm som drev frågan om att alla företag – även enmans och rörmokarfirman med tre gubbar – ska ha en jämställdhetsplan.”

Men det slutar inte där…

”Och att alla dessa planer ska kontrolleras så att inga företag kopierar andras planer. Ett förslag som påminner om hur den sovjetiska politbyrån försökte förändra världen, med känt resultat.”

Plötsligt kan man förstå varför Tomas Bodström var så populär; han var den drivande kraften för IPRED-lagen med flera andra övervakningslagar (även Bodströmsamhället kallat), lagar som kommer behövas om Veronica Palm får bestämma.

Direktlänk 1 kommentar

Hedersmord inget som hör hemma i Sverige

18 november, 2010 at 11:58 (Åsikter)

Än en gång har Sverige drabbats av ett hederrelaterat mord. Som Aftonbladet konstaterar lär även den frånskilda mamman från Katrineholm läggas till den lista på ”namn som Sara, Pela och Fadime, vanliga svenska tjejer, sådana vi kan se försvinna in i vilken skolport som helst.”

Pappan ”verkar inte [ens] särskilt nedbruten” enligt hans advokat som pratat med Expressen. Han uppskattade helt enkelt inte att hans dotter tagit till sig de svenska sätten att leva. När hon gift sig och fått barn med en man hon i slutänden verkar ha insett var fel så skulle hon tagit konsekvensen av sitt(?) val och genomlidit relationen för resten av hennes liv. Nu valde hon, likt så många andra i Sverige, istället att skilja sig vilket sägs vara anledningen till att pappan kände att hon inte längre förtjänade att leva. För hans och familjens heders skull.

Någon kanske skulle upplysa honom om att hans agerande tagit hedern av hans familj. I alla fall i Sverige.

Kanske är det här man finner det egentliga problemet. Ingen verkar berätta för invandrare vilka regler och normer som gäller i Sverige. Att vissa seder och bruk som man har med sig hemifrån inte längre kan utövas. Istället blir resultatet att blivande invandrare, oavsett var de kommer ifrån, inte kan ta ställning till huruvida de vill anpassa sig till svenska regler och normer eller ej.

Tänk om migrationsverket redan vid gränsen berättat för den här pappan och hans familj att i Sverige har alla, oavsett kön och ursprung, samma rättigheter och skyldigheter. Att även kvinnor får inleda relationer, gifta sig, skilja sig, dansa, gå ut och göra tusen andra saker utan familjeöverhuvudets tillstånd. Hade familjen då valt att stanna? Frågan är kanske fel ställd men känns ändå relevant.

Juno Blom, utvecklingssamordnare vid Länsstyrelsen Östergötland, sätter fingret på problemet:

”[…] vi måste vara noga med att upplysa människor i vårt land om deras rättigheter, oavsett om man har bott i Sverige i flera generationer år eller om man kom i går.”

Nu skall man inte döma någon ohörd, och pappan har ännu inte erkänt att mordet varit hedersrelaterat utan bara att han haft problem i relationen med sin dotter sedan 2007, men hans beteende hör inte hemma i Sverige. Häri ligger kanske ett andra problem, nämligen de etablerade riksdagspartiernas ovilja att befatta sig med något som även indirekt kan kallas för rasism.

Man kan inte alltid välja mellan det bästa av två världar. Tar man beslutet att flytta till Sverige så kan man inte ta med sig rättigheter som inte existerar här. På samma sätt tillåter vi i Sverige inte slakt utan bedövning oavsett traditioner eller har en moralpolis som tvingar folk att bära slöja. Det finns visserligen ingen som tvingar en att anpassa sig till samhället och det står alla fritt att vara med och utforma morgondagens samhället, men det måste ske inom de ramar som utgör Sverige idag.

Men Sverige är ett extremt land. Det passar inte alla. Friheter vi tar för självklara existerar inte i stora delar av världen.

Ett bra exempel på detta är en ung dam jag var tillsammans med för några år sedan. Vi tyckte väldigt bra om varandra och jag hade en god relation till hennes mamma. Hennes pappa däremot visste inte om att jag fanns innan vi stötte på varandra hemma hos min tjej en dag när han inte skulle vara där. Tro inte att han hälsade på mig, nej istället behandlade han mig som luft. Efteråt fick jag reda på att det var tre fel med mig. Jag kom från överklassen som förvägrat honom ett liv i sus och dus likt det han hade i hemlandet. Jag var svensk och således otroligt omoralisk, icke troende och en del av de som tvingat honom att anpassa sig till en kultur han inte gillade. Och slutligen var jag inte iranier, och hans dotter skulle absolut aldrig vara tillsammans med en med fel ursprung.

Visserligen hade min dåvarande flickvän en tvillingbror, bara några minuter yngre än henne själv, och han uppmuntrades till att träffa så många tjejer som möjlig. Så sin vildhavre, som vissa uttryckte det. Sen, när han växt upp, så skulle han hitta en fin iransk tjej att gifta sig med.

Att man ger olika människor olika förutsättningar beroende på deras kön är inte något särskilt ovanligt. Det händer hela tiden. Vad som då var unikt för mig, även om jag numera har förstått att det är rätt vanligt, var att min dåvarande flickvän indoktrinerats av sin pappa så hårt att hon började få panik om hon inte kunde vara hemma före elva på kvällen. De fåtal gånger hon blivit försenad så ringde telefonen fem minuter över elva.

Hade inte hennes bror tyckt så bra om mig så hade vår relation aldrig kunnat må så bra som den gjorde även om omständigheterna knäckte relationen tids nog. Därför förstår jag att tjejer som inte är så starka som min tjej var, eller har förstående syskon och en mamma som tillåter mer, inte klarar av att slita sig loss från påtvingade mönster och därför lider jag med alla de unga damer som i tysthet gömmer sina känslor idag.

För Sverige är ett underbart land. Vi har ett lugn och en stabilitet som är unik. Samtidigt tillåter vi alla olika kulturer och ideologier så länge dessa inte begränsar andras friheter. Detta måste vi informera de som kommer till Sverige så att de kan välja. Vill de fortsätta förtrycka i kulturen, religionen eller det allmänna djävulsskapets namn så hör de inte hemma här.

Det är inte rasism. Det är självbevarelsedrift. Jag gillar Sverige som det är och anser inte att det svenska samhället skall anpassa sig och bli detsamma som folk i andra områden flyr från. Varje steg bort från den svenska modellen är tyvärr ett steg närmare de strukturer vi skyddar folk från.

Direktlänk 4 kommentarer