Hedersmord inget som hör hemma i Sverige

18 november, 2010 at 11:58 (Åsikter)

Än en gång har Sverige drabbats av ett hederrelaterat mord. Som Aftonbladet konstaterar lär även den frånskilda mamman från Katrineholm läggas till den lista på ”namn som Sara, Pela och Fadime, vanliga svenska tjejer, sådana vi kan se försvinna in i vilken skolport som helst.”

Pappan ”verkar inte [ens] särskilt nedbruten” enligt hans advokat som pratat med Expressen. Han uppskattade helt enkelt inte att hans dotter tagit till sig de svenska sätten att leva. När hon gift sig och fått barn med en man hon i slutänden verkar ha insett var fel så skulle hon tagit konsekvensen av sitt(?) val och genomlidit relationen för resten av hennes liv. Nu valde hon, likt så många andra i Sverige, istället att skilja sig vilket sägs vara anledningen till att pappan kände att hon inte längre förtjänade att leva. För hans och familjens heders skull.

Någon kanske skulle upplysa honom om att hans agerande tagit hedern av hans familj. I alla fall i Sverige.

Kanske är det här man finner det egentliga problemet. Ingen verkar berätta för invandrare vilka regler och normer som gäller i Sverige. Att vissa seder och bruk som man har med sig hemifrån inte längre kan utövas. Istället blir resultatet att blivande invandrare, oavsett var de kommer ifrån, inte kan ta ställning till huruvida de vill anpassa sig till svenska regler och normer eller ej.

Tänk om migrationsverket redan vid gränsen berättat för den här pappan och hans familj att i Sverige har alla, oavsett kön och ursprung, samma rättigheter och skyldigheter. Att även kvinnor får inleda relationer, gifta sig, skilja sig, dansa, gå ut och göra tusen andra saker utan familjeöverhuvudets tillstånd. Hade familjen då valt att stanna? Frågan är kanske fel ställd men känns ändå relevant.

Juno Blom, utvecklingssamordnare vid Länsstyrelsen Östergötland, sätter fingret på problemet:

”[…] vi måste vara noga med att upplysa människor i vårt land om deras rättigheter, oavsett om man har bott i Sverige i flera generationer år eller om man kom i går.”

Nu skall man inte döma någon ohörd, och pappan har ännu inte erkänt att mordet varit hedersrelaterat utan bara att han haft problem i relationen med sin dotter sedan 2007, men hans beteende hör inte hemma i Sverige. Häri ligger kanske ett andra problem, nämligen de etablerade riksdagspartiernas ovilja att befatta sig med något som även indirekt kan kallas för rasism.

Man kan inte alltid välja mellan det bästa av två världar. Tar man beslutet att flytta till Sverige så kan man inte ta med sig rättigheter som inte existerar här. På samma sätt tillåter vi i Sverige inte slakt utan bedövning oavsett traditioner eller har en moralpolis som tvingar folk att bära slöja. Det finns visserligen ingen som tvingar en att anpassa sig till samhället och det står alla fritt att vara med och utforma morgondagens samhället, men det måste ske inom de ramar som utgör Sverige idag.

Men Sverige är ett extremt land. Det passar inte alla. Friheter vi tar för självklara existerar inte i stora delar av världen.

Ett bra exempel på detta är en ung dam jag var tillsammans med för några år sedan. Vi tyckte väldigt bra om varandra och jag hade en god relation till hennes mamma. Hennes pappa däremot visste inte om att jag fanns innan vi stötte på varandra hemma hos min tjej en dag när han inte skulle vara där. Tro inte att han hälsade på mig, nej istället behandlade han mig som luft. Efteråt fick jag reda på att det var tre fel med mig. Jag kom från överklassen som förvägrat honom ett liv i sus och dus likt det han hade i hemlandet. Jag var svensk och således otroligt omoralisk, icke troende och en del av de som tvingat honom att anpassa sig till en kultur han inte gillade. Och slutligen var jag inte iranier, och hans dotter skulle absolut aldrig vara tillsammans med en med fel ursprung.

Visserligen hade min dåvarande flickvän en tvillingbror, bara några minuter yngre än henne själv, och han uppmuntrades till att träffa så många tjejer som möjlig. Så sin vildhavre, som vissa uttryckte det. Sen, när han växt upp, så skulle han hitta en fin iransk tjej att gifta sig med.

Att man ger olika människor olika förutsättningar beroende på deras kön är inte något särskilt ovanligt. Det händer hela tiden. Vad som då var unikt för mig, även om jag numera har förstått att det är rätt vanligt, var att min dåvarande flickvän indoktrinerats av sin pappa så hårt att hon började få panik om hon inte kunde vara hemma före elva på kvällen. De fåtal gånger hon blivit försenad så ringde telefonen fem minuter över elva.

Hade inte hennes bror tyckt så bra om mig så hade vår relation aldrig kunnat må så bra som den gjorde även om omständigheterna knäckte relationen tids nog. Därför förstår jag att tjejer som inte är så starka som min tjej var, eller har förstående syskon och en mamma som tillåter mer, inte klarar av att slita sig loss från påtvingade mönster och därför lider jag med alla de unga damer som i tysthet gömmer sina känslor idag.

För Sverige är ett underbart land. Vi har ett lugn och en stabilitet som är unik. Samtidigt tillåter vi alla olika kulturer och ideologier så länge dessa inte begränsar andras friheter. Detta måste vi informera de som kommer till Sverige så att de kan välja. Vill de fortsätta förtrycka i kulturen, religionen eller det allmänna djävulsskapets namn så hör de inte hemma här.

Det är inte rasism. Det är självbevarelsedrift. Jag gillar Sverige som det är och anser inte att det svenska samhället skall anpassa sig och bli detsamma som folk i andra områden flyr från. Varje steg bort från den svenska modellen är tyvärr ett steg närmare de strukturer vi skyddar folk från.

Annonser

4 kommentarer

  1. jeppe said,

    Mycket bra skrivet! Skicka till pressen 🙂 Eller iallafall till Politisktinkorrekt.info

  2. CB said,

    Jag tycker att Charlie83 i stort har rätt – det är en fråga om självbevarelsedrift av de ”gamla” svenskarna att vilja bevara sitt samhälles gamla normer och värderingar. Jag ska inte ägna mig åt denna fråga utifrån ditt perspektiv, utan från mitt perspektiv då jag prövat på att utvandra och anpassa mig till levernet i ett kulturellt främmande land.

    Det bör nämnas redan nu att jag inte flydde från något utan kom att göra detta för studier – men jag såg till att umgås mer med urbefolkningen än andra utlänningar. Jag sticker visuellt ut och folk har fördomar mot utlänningar och oss västerlänningar. Samtidigt kan jag språket och gjorde mitt yttersta för anpassa mig till samhället. I detta kom jag att behöva bli klar över vad det är jag tycker och tyckte innan jag for iväg. Många av frågeställningarna påminner väldigt mycket om denna debatt om ”hedersmord”. Lyckligtvis stod det inga liv på spel – men det gjorde inte de kulturella krockarna desto mindre jobbiga.

    Livet som utlänning i ett främmande land är inte enkelt. Jag, och många med mig, upplever att man saknar ”kontroll” över situationen. Kontroll tycker jag här är ett nyckelord. De infödda tar redan de små tingen i vardagen för givet medan man själv inte vet vad som sker. Ett liv där man hela tiden behöver oroa sig över de små tingen i vardagen är mycket stressigt – många som reser iväg frivilligt återvänder till sina hemländer just på grund av denna stress. Om man sedan ska lämna vardagen och börja handskas med myndigheter eller företag – med deras invanda tillvägagångssätt – kan då te sig som bland det jobbigaste man kan företa sig. De sitter alltid med trumf på hand, dvs. kunskap om hur systemet de facto fungerar.

    Denna stress gör att utlänningar oftast sökte sig till sina likar. Jag som svensk uppskattade verkligen de få tillfällen då jag faktiskt kunde umgås med svenskar. Andra västerlänningar framstod också som rena paradiset. De flesta var nästan apatiskt inställda till värdlandets kultur. De förstod att den fanns och folk upplyste varandra om vad det var som gällde. Oftast stämde informationen, men långt ifrån alltid, vilket orsakade problem i kontakten med myndigheterna. Men det kunde även vara ”lönande” då man kunde komma billigare undan genom att våga utnyttja systemet på ett sätt som byråkraterna hos både företag och myndigheter inte hade förutsätt. Oftast rörde sig detta oftast bara småbelopp – en hundring eller tusing här och där. Hade det gått hade dessa belopp säkerligen varit betydligt högre. Folk visste alltid att de bröt mot reglernas ändamål men det hindrande varken dem eller mig från att ta tillfället i akt.

    Vi utlänningar upplevde att det fanns en plats i tillvaron där vi förväntade och krävde full kontroll över och det var hemmet. Det var trots allt den enda platsen där man kunde så när bestämma reglerna och i förlängningen den enda plats där tillvaron var fri från den vardagliga stressen. Här var det t.o.m. möjligt att äta svensk mat. Frånvaron från nära och kära i Sverige gjorde även att varje möjlighet att fira dessa med främmande svenskar var något jag uppskattade oerhört. I Sverige vore det otänkbart att fira Midsommar eller jul med samma personer. Det gick så pass långt att jag t.o.m. började betrakta mig som en icke-troende protestant. Något som låter som en självmotsägelse! Det finns kort sagt få personer som är svenskare än en svensk i utlandet. Jag är övertygad om att samma sak även gäller omvänt. Det finns få somalier som är mer somaliska än somalier i utlandet.

    Assimilering in i kulturen är därmed något som är mycket stressande och det är av ren självbevarelsedrift som man gör saker som hindrar denna kontinuerliga process. Däremot den dagen som man återvänder till sitt hemland inser man trots allt att man tagit del sig av värdlandets värderingar. Det gör att man i själva verket som utlandssvensk de facto är mindre svensk än svenskar som inte lämnat landet – vilket kan te sig förödande för sin identitet. Men här talar vi om en assimileringsprocess som tar årtionden – men det hindrade inte mig från att börja ifrågasätta många av mina ”svenska” värderingar.

    Charlie83 aktualiserade problemet med hedersmord och kvinnors ställning i andra kulturer. En av alla de värderingar jag kom att modifiera rörde just kvinnors ställning i samhället. Tidigare hyste jag det djupaste förakt mot människor som inte stod upp för det feministiska samhället. Jag var stolt över hur pass långt Sverige faktiskt har nått även om vi inte nått ända fram. Stolt men inte nöjd kan man nog sammanfatta detta med. Landet jag bodde i var däremot rena motsatsen. Även om kvinnor inte var objekt som var till för männen förväntades de inte leva liv som män – med livslång karriär osv. Även om jag inte gjort en 180 graders svängning så har jag numera stor förståelse för och respekterar samhällen som inte följer den svenska modellen. Jag är inte ens vidare stolt över Sveriges framsteg. Men det hindrar inte mig från att faktiskt sakna kvinnor på TV som faktiskt analyserar saker. Kutymen är annars att den kvinnliga professorn framställer fakta medan den manliga lekmannen analyserar skeendena.

    Jag tror att man ska förstå gärningsmannens agerande (förutsatt att fadern är mördaren) utifrån detta – han känner sig maktlös över dottern och blir frustrerad och begår ett brott som är oförlåtligt. Vi kan dessvärre förvänta oss liknande händelser även i fortsättningen. Jag tror att problemet blir mindre för var generation en familj och släkt levt i värdlandet men jag tror samtidigt att problemet kommer att kvarstå som ett uttryck för de friktioner som uppstår i assimileringsprocessen. Om vi istället skulle välja att integrera invandrarna i samhället skulle problemet försvinna – men då kan vi förvänta oss att det kommer att bildas samhällen i samhället – och därmed är den ”svenska modellen” som den rådande normen borta.

  3. Mim said,

    Hedersmord hör inte hemma någonstans i hela världen.
    Man måst e reagera mycket tidigare,då vetskap om detta, kommer fram.
    Det går inte vänta, och tro att det ska lösa sig.
    Mota Olle i Grind, är ett bra ordspråk.
    Det måste bli ett stopp på det här omgående!

  4. Charlie said,

    Det finns många saker som inte hör hemma någonstans i världen men tyvärr kan vi i lilla Sverige inte styra och ställa med resterande länder.

    Vad vi däremot kan göra är att informera de som kommer till Sverige om varför Sverige är ett ”så pass bra” land som de har fått höra, och sedan är det upp till de som vill hit om att bestämma som huruvida de fortfarande vill hit.

    Som svensk vill jag, även om jag vill ha någorlunda fri invandring, fortfarande behålla den kulturella och civila särart som landet Sverige är känt för. Visserligen är landet Sverige ett väldigt extremt land men jag trivs ganska bra med de strukturer som är uppbyggda, exempelvis våra långtgående friheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: