Makten och härligheten går före en vital politisk idédebatt.

5 december, 2010 at 16:34 (Åsikter, Politik)

Mona Sahlin gjorde ett av sina sista stora framträdanden, den inför gruppen som skulle bestämma vilka som skall välja hennes efterträdare, och hon gjorde det på ett sätt som bara Mona kan. Hon mosade sina kritiker, hon sänkte sin egen politik och hon berättade att kejsaren verkligen stod där naken utan politik. Den Mona som man kunde se på TV igår var en Mona som man inte sett sedan hon fick hela Sverige att tro att Toblerone-skandalen ”bara” handlade om ett par godisbitar.

Man kan bara gissa att många Socialdemokrater fick tårar i ögonen. Den Mona vi såg igår hade kunnat vinna riksdagsvalet 2010 utan problem men blev stoppad av sitt eget parti. Istället för att tänka och formulera morgondagens politik reducerades hon till att bli en kommunikatör. Välkommen till Socialdemokratin anno 2010.

Kanske visste inte rörelsen vad de behövde i en ledare. Utan tydliga krav eller en öppen debatt blev profilen byggd på fysiska attribut. Mona Sahlin blev inte vald för den tänkare hon är utan därför att hon är kvinna, men i samma sekund som det beslutet togs underminerade man även hennes mandat att driva en aktiv politik. Istället för en person som pekade med hela handen och stod stabilt i snålblåsten valde man ett darrande asplös som rörde sig vid minsta vindpust. Man skulle prata , ha rådslag och gemensamt formulera den nya politiken men det man fick var just ingenting.

Partiet klarade inte av att förnya sig själv. Den grundidé man har med sig från tiden då väljarna för första gången gav partiet makten vågar ingen sosse med ambitioner kritisera. Gör man det riskerar man inte bara att bli sedd som jobbig utan även den ultimata förolämpningen – att bli stämplad som ”moderat”.

Därför var det naturligt att partiet missade arbetslinjen. Ända sedan man grundades har man insett att det är arbete som bygger landet och skapar de resurser man har att fördela, men de problem man såg på 1910-talet är inte desamma som de arbetare möter idag vilket styrde in partiet på bidragslinjen. Oförmågan att förnya har lett till att dåtidens glasögon behållits varvid de enda ”sanna” arbetarna är de som inte jobbar (resten är kapitalister, om inte genom sina pensionsförsäkringar så för deras miljonvillor och drömmar).

Problemet härrör i den socialdemokratiska makthegemonin. Både de som arbetar och att någon behöver dra in pengarna som man skall fördela har glömts bort i samma takt som Socialdemokraterna vunnit val. Folk som ville ha politisk makt sökte sig till partiet där man blev tvungen att vara hänsynslös, kyssa upp och sparka ner, för att komma någon vart. Resultatet har inte låtit vänta sig; de översta skikten består av en hög jasägare som tagit död på den interna idédebatt ett parti för framtiden så starkt behöver.

Tyvärr för socialdemokratin verkar det som om dessa personer inte är beredda att tänka på rörelsens bästa eller ta ansvar för sitt eget handlande utan kommer kämpa med näbbar och klor för att sitta kvar vid de sinande men alltjämt lönsamma grytorna vilket lär, om möjligt, stagnera den politiska debatten än mer.

En socialdemokrat av idag skall prata om full sysselsättning och att alla som kan arbeta skall arbeta men måste samtidigt hylla höga ersättningssystem och förneka teorin om ekonomiska incitament. Man får gärna prata om tillväxt och utveckling men inte på bekostnad av ett skuldbeläggande av de som inte drar sitt strå till stacken (och definitivt inte misstänkliggöra folk som inte vill delta). Då är man osolidarisk och då kan man glömma en karriär inom partiet.

Kanske är sanningen så enkel. Det är nya tider. Mona Sahlin har insett detta men hon vågade inte säga något förrän makten och hela härligheten glidit henne ur händerna. Hon har försökt att få partiet att göra den högersväng som skulle ge Alliansen den slutgiltiga seger men rörelsen har vägrat att inse att 90 år har gått sedan man formulerade en vinnande politik och under de 90 åren har mycket vatten runnit under broarna.

—–

På samma tema borde nästa partiledare bli en man då Socialdemokraterna har varannan damernas som devis (och varannan herrarnas om talet om jämställdhet har någon substans). Återigen kan det tyckas konstigt att man väljer folk efter fysiska attribut men det blir rätt självklart när man inser hur partiet straffar de som vågar tänka självständigt och utmana den sittande makten.

—–

För övrigt måste den största positiva förändringen för konsumenterna, de vanliga arbetarna, vara prisjämförelsesajterna. Prisjakt.nu, Compricerm.fl. har bidragit till transparens genom att folk inte längre måste åka till tio olika butiker för att veta vad olika saker kostar. Därför lär Matpriskollen som samlar alla reklamblad folk får hemskickade från matbutiker och visar upp varorna på ett enkelt och översiktligt sätt revolutionera hur och var folk köper sin mat. Varför betala 179,00 kr/kg för en vara som en annan butik erbjuder för 129,00 kr/kg?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: