Varför Anders Borg står så stark i snålblåsten

30 april, 2012 at 04:05 (Ekonomi, Politik)

Varför kan inte socialdemokratin slå hål på Anders Borgs popularitet? Den frågan försöker Katrine Kielos svara på men likt sina ideologiska gelikar faller hon för platt hemmablindhetens ögonbindel.

Att vinna den ekonomiska debatten har nästan alltid handlat om moral. Det förstod Göran Persson. Han dundrade bibliska ord om att den som är satt i skuld är inte fri, för att få igenom sin budgetnedskärning.

Samma toner hör vi i dag, fast med tragiska konsekvenser. Det spelar ingen roll att varken Spaniens eller Irlands problem i grunden handlade om underskott. Statsskulder är fel i alla lägen, tycker Europas höger. Lata oansvariga greker är en berättelse med enorm kraft.

Det är konstigt att det inte hörs några moralargument åt andra hållet.

Har vi hört den förut? Eftersom Anders Borg inte spenderar pengar nu när han har dem, så måste han vara en dålig finansminister och således måste det vara något annat som får folket att ha så stort förtroende för honom…

Vilket för oss till ”den moraliska berättelsen”. Det är enkelt att prata om oansvariga greker, lata spanjorer samt slarviga irländare och visst kan det vara så att en spinn-doktor i Rosenbad trycker extra hårt på dessa historier därför att folk kan ta till sig dem men det är inte där Anders Borgs styrka ligger. Istället handlar förtroende för Anders Borg om att han gör precis vad Socialdemokraterna i decennier lärt svenskarna att man skall göra. Gasa i dåliga tider och bromsa i goda tider.

Kritiker hävdar att svältkuren stryper ekonomin. Spanien riskerar att hamna i en ond cirkel av åtstramningar, ökande utgifter för arbetslöshet och lägre skatteintäkter.

SvD’s ledarsida är inne på samma spår; ökad tillväxt är den enda ”enkla” vägen ut ur skuldkrisen och ökad tillväxt är inte någon man uppnår genom att trycka bromsen genom golvet. Samtidigt finns det ingen ”quick fix”. Med goda förberedelser överlever man det mesta, men länder som dopat sig ekonomiskt och redan förbrukat sina räddningslinor för en aningens högre topp på konjunkturen kommer automatiskt drabbas hårt. Först skall de nämligen, förr eller senare, ner till en jämviktspunkt och sen lär de av historisk erfarenhet falla lika mycket till.

Talet om bättre tillväxt är ofta också fluffigt, och maskerar en ovilja att ta impopulära beslut.

Problemet går att definiera såsom populism versus realism. Det har alltid varit enklare att ge folk allt de vill ha och strunta i konsekvenserna än att ta ansvar och göra det obekväma, men inte ens om man likt strutsen gräver ner sitt huvud för att slippa se faran så finns den där. Jag kallar det ”kissa-på-sig”-teorin:

Att kissa på sig är mysigt. I alla fall till en början. Först blir man varm och det är lite mysigt. Sedan blir det kallt och blött. Dessutom riskerar man att behöva skämmas när folk runtomkring undrar vad det är för blöt fläck på ens byxor. I värsta fall riskerar man att bli sjuk som en följd av att det är kallt och blött. Allt för att man inte orkade gå in på toaletten.

Även om man inte formulerade problemet som ovan så insåg de gamla Socialdemokraterna att man inte kunde göra av med mer än det man hade. Det var också grunden till deras historiskt långa vistelse vid maktens grytor som sträckte sig till större delen av 1900-talet. Istället för att lova allt åt alla så satte man realistiska mål som hjälpte samhället sträva mot en bättre framtid. Till hjälp hade man även en tydlig idé som man kunde använda till att forma sin ekonomiska politik. Visserligen finns det de som sågar John Maynard Keynes jämns med fotknölarna, särskilt över ”bevis” såsom att alla statliga pengar som spenderades under andra världskriget hjälpte samhället ur den djupa svacka ekonomin varit i sedan sent 20-tal, men hans teorier har ändå visat sig någorlunda hållbara över tid. Tyvärr verkar den nya generationen rödgröna politiker vara alltför dåligt pålästa, varvid deras argument blir ihåligare än en schweizerost.

På vänsterkanten dräller det av nykeynesianer som påstår att alla problems lösning är mer stat och ökade offentliga utgifter.

Återigen samma SvD-ledare. Återigen samma mantra. Hur hänger det ihop?

Man tar en ekonomisk teori som ingen kunnat tillämpa effektivt sedan globaliseringens intåg då världen inte fungerar helt enligt parametrarna. Sedan slänger man boken, blundar för de jobbiga delarna, skummar igenom en halvdan sammanfattning och presenterar allt i ett väl förpackat budskap. Mer åt alla!

Det är också här som Anders Borg blir immun mot den rödgröna kritiken. Allt handlar om en grundprincip; för att kunna möta de ekonomiska cyklernas destruktiva kraft så måste man spara i ladorna under goda tider för att sedan gasa när konjunkturen vänder neråt. Eller som Göran Persson en gång sa, ”den som är satt i skuld är icke fri”. Genom en politik som verkar hämtad från samma läroböcker inom keynesianska ekonomisk teori som socialdemokrater i årtionden levt och andats så lyckas Anders Borg vinna folkets förtroende.

Samtidigt gör de rödgröna allt för att rasera det förtroende de ägt av historisk hävd. Ända sedan Alliansen vann valet 2006 så har krav rests på att man skall trycka plattan i mattan. Att regeringen Reinfeldt, trots en historisk högkonjunktur, inte ville satsa på allsköns projekt i takt med att skatteintäkterna ökade sågs som något fruktansvärt. Svordomarna och nidbilderna avlöste varandra. Det var då det…

Idag låter det fortfarande på samma sätt. Samma satsningar, samma utgifter och samma idéer återkommer gång efter annan. Skillnaden är bara att världen gått från extrem högkonjunktur till ödemättad lågkonjunktur.

Nu skulle man kunna diskutera huruvida Anders Borg bör använda statens resurser för att sätta fart på konjunkturen och motverka nedgången. Sverige har, till skillnad från många andra länder, fortfarande betydande resurser att ta av. Men den diskussionen kan inte föras här, för även om mycket ser svart ut på himlen så måste man sitta med facit i hand eller åtminstone väldigt mycket information för att se hur mycket svartare det kan bli. Om Sverige fortfarande befinner oss i en relativt sett stark konjunktur så finns det ingen verklig anledning till att slösa bort artilleriet här och nu. Om Sverige istället har halkat ner i en svag fas så finns det alla anledning till att börja mildra dess effekter.

Så istället för att spekulera i vad Sverige kan göra nu så måste man belysa en alternativ verklighet där den rödgröna röran vann valet 2006. Oavsett regering så hade världskonjunkturen sett ut ungefär som den gör nu. Skillnaden är att de starka svenska finanserna hade varit… svagare.

Vi, du och jag, hade genom staten ägt förlustdrabbade företag likt SAAB. Företagen hade fortfarande varit förlustdrabbade, trots alla stora tal om produktion av vindsnurror och miljövänligare bilar, eftersom ingen politiker skulle vara stark nog att minska personalstyrkan till hållbara nivåer eller lägga ner företaget och ta den prestigeförlust ett dylikt projekt skulle medföra.

Vi, du och jag, hade även betalat för en avsevärt högre A-kassa som även utan dynamiska effekter hade omfattat lika många som idag. Visserligen hade dessa personer kunnat spendera mer, om staten inte bromsat genom höjda skatter, men det hade varit lånade pengar som spenderades.

Dessutom hade det tillkommit ett antal miljarder i extra utgifter. Om Håkan Juholts politik skall anses vara riktmärke, trots att hans löften i månt och mycket var konservativa jämfört med hans rödgröna kamrater, så talar vi om hundratals miljarder. Återigen lånade pengar. Spenderade i högkonjunktur. Vilket artilleri skulle man då haft kvar när ”finanskrisen” och ”skuldkrisen” slog till?

Folket minns Lettland. Ett land som lånat sig till framgång, där folk arbetade ihop 100 kr och lånade 30 kr extra till konsumtion år efter år utan att någon tyckte det var konstigt. De fick en dos av Lyxfällan och klarade sig, relativt sett, rätt bra.

Folket ser också vad som händer i Grekland. Ett land som lånat sig till välstånd, där man verkar strunta i att betala tillbaka och någonstans agerar likt man är stolta över att ha lurat omvärlden på en massa pengar. När man sedan inte längre får låna pengarna utan tvingas gå tillbaka till det man egentligen borde ha haft, och det innan man ens tittat på en rimlig avbetalningsplan, så sätts halva landet i brand. Som om man förväntar sig att omvärlden skall fortsätta att hälla pengar över Grekland därför att grekerna själva hävdar att de är demokratins vagga.

Det är två exempel på länder i extrem kris, där man lånat i goda tider för att finansiera än godare tider och där man inte har något krut kvar när ekonomin vänt. Det är också två exempel på hur man lyssnat på samma råd och idéer som den rödgröna röran presenterar dagligen och tillika ett exempel på hur glada vi skall vara över att Göran Persson förlorade det där valet 2006.

De rödgröna har länga lutat sig mot en stark akademisk tradition där de sökt stöd i forskningen och vetenskapen för att underbygga sina idéer. Den tiden verkar dock vara förbi. Istället ser man dagligen hur olika företrädare för de tre partierna till vänster kräver satsningar på än det ena och än det andra utan att vare sig ha funderat över hur satsningarna skall betalas eller om det är väl använda pengar. Man verkar mer bry sig om ifall ett förslag kan få gehör hos befolkningen än om förslaget är vettigt. Denna populism må tjäna deras partier väl, i alla fall två år före nästa riksdagsval, men de kan inte rubba synen på finansministern.

Anders Borg står nämligen stark i snålblåsten därför att han vågar ta impopulära beslut och sedan stå för dem. Till skillnad från sina rödgröna kollegor, som i ena stunden lovar guld och gröna skogar för att strax därpå hävda att de aldrig sagt något av det de nyss sa, så har Anders Borg en tydlig världsbild som han gärna delar med sig och förklarar. Man kan ifrågasätta det han säger, man kan ifrågasätta de antaganden han gör och man kan ifrågasätta de teorier han presenterar men han är en av få politiker idag som står för det han gjort och kan argumentera för det. Han viker inte ner sig bara för att det blåser snålt omkring honom och det är därför han åtnjuter folkets förtroende.

Sen återstår det att se huruvida Anders Borg tänker satsa statens resurser när han väl får alla indikationer på att vi hamnat farligt långt ner i konjunkturcykeln, eller om han tänker fortsätta samla pengarna på hög som Joakim von Anka…

Annonser

Direktlänk Kommentera