Konsten att skylla allt på andra…

24 juni, 2012 at 10:54 (Ekonomi, Politik)

Om en privatperson dagligen lånar till konsumtion, skall vi då uppmuntra honom eller henne att låna till mer? Svaret på frågan brukar, till en viss punkt, skilja huruvida man är höger eller vänster. Från högersidan brukar man höra att så länge personen kan betala räntor och eventuellt amorteringar på lånet, så är det upp till var och en om man vill konsumera nu eller i framtiden. Från vänstern brukar man istället lyfta fram statens roll såsom för låga bidrag, inte ökade privata lån, som en finansiering och universallösning på nödvändig konsumtion. Detta spiller även över vid viss lyxkonsumtion, exempelvis nya mobiltelefoner eller läsplattor, även om man här hellre fokuserar på reklamens negativa inverkan, låga löner samt onda kapitalister.

Vad är då ett lån? Det historiska svaret på detta är att ett lån är en möjlighet att konsumera morgondagens inkomst idag. Räntan motsvarar långivarens ersättning för att han eller hon väntar med att konsumera samma värde idag samt risken att du inte kommer kunna betala tillbaka det du lånat. Således finns det en mening med båda synsätten. Om någon vill konsumera idag, så låt han eller hon göra det så länge personen kan betala tillbaka imorgon. Samtidigt måste människor kunna skaffa sitt dagliga bröd, utan att man skall behöva låna, för annars kommer man aldrig kunna betala tillbaka. Vad gäller lyxkonsumtion däremot, så måste det alltid vara upp till var och en.

Häri ligger också problemet när man lyfter upp frågan till nationell nivå. Grunden för det statsskick vi kallar demokrati är en politik formulerad på ett sådant sätt att en majoritet av de folkvalda väljer att inte sänka den sittande regeringen. Problemet med detta är att politiken måste vinna röster, och röster vinner man genom att lova grupper mer än vad andra politiker lovar. Ur detta perspektiv är det inte konstigt att de allra fattigaste omfamna ett vänsterparti som lovar dem guld, gröna skogar och rejält höjda bidrag. Lika normalt är det att de välutbildade tenderar att ty sig till Moderaterna, som historiskt lovat sänkta skatter på deras höga inkomster. Eller att lärare gillat Folkpartiet som löpande talat om skolans vikt i samhället.

Så varför är det ett problem? Jo, man vinner inga val på att lova guld och gröna skogar till en liten grupp. Det finns inte så många rika i samhället, att en utpräglad politik riktad mot dem ger dig majoritet. Lika lite finns det, trots utlovade satsningar, en särskilt stor grupp lärare. Och Socialdemokraternas paradnummer, arbetarklassen, håller på att försvinna till utlandet i globaliseringens tidevarv.

Numera går den största väljargruppen enkelt att definiera såsom medelklassen, och att lova medelklassen guld och gröna skogar är dyrt. Särskilt dyrt är det då medelklassen är de som finansierat alla andra satsningar. Arbetarklassen har alltid varit och är fortfarande idag för fattig för att finansiera några stora löften, och den ”rika” överklassen är trots allt för få.

Vilket leder oss tillbaka till inledningen. Om en privatperson lånar till konsumtion, skall vi då uppmuntra honom eller henne att låna mer? Sen lyfter vi den frågan till en nationell nivå, där det istället handlar om en stat som lånar till konsumtion. Du kan nämligen inte vinna något val utan att ha medelklassen på din sida, och enda möjligheten att vinna medelklassen är att lova dem mer än vad de betalar in… således börjar staterna låna pengar, å sina politikers vägnar,  för att smörja medelklassen.

Så vilket råd skall man ge en stat som lånat för mycket pengar?

Frågar man Aftonbladet så är frågan enkelt. Låna mera. Om man, likt Angela Merkel, tycker att länder som behöver låna till konsumtion måste skära ner så är man en högerpolitiker. Och när man som Mikael Damberg hänvisar till de svenska nedskärningarna under 90-talet, så är det konstigt eftersom vi är en liten ekonomi…

Man kan säga mycket, men Katrine Kielos verkar ha bilda en egen ekonomisk skola och nu väntar vi alla spänt på de ekonomiska teorierna bakom hennes resonemang.

Om hon själv lånade en miljon kronor för att festa på Stureplan, så skulle hon kunna ha rätt kul. När sedan pengarna var slut, och folk vägrade låna henne mer, så skulle hon inte längre kunna ha lika ”kul”. Samtidigt skulle hon tvingas betala tillbaka pengarna. Ifall hon dessutom skulle heta Katrine Grekland, så skulle långivarna skriva ner hennes skulder så att hon bara var skyldig 430 000 kr, men likväl skulle hon behöva minska sin konsumtion när hon inte längre kunde festa upp miljonen.

På samma sätt är det naturligt att Grekland tappar 17% av sitt BNP, när de tvingas minska sina statliga utgifter med 21%. Det är ett resultat av den beska medicin de måste ta efter att ha levt över sina utgifter. Att de sedan ”bara” tappat 17% av sitt BNP, trots minskade utgifter med 21%, borde dessutom betyda att deras intäkter som mest minskat med 17% (även om vänsterns favoritkoncept höjda skatter borde lindrat det fallet ytterligare). Således skulle all tidigare känd ekonomisk teori hävda att Grekland som land mår bättre idag än vad den gjorde 2008.

Att grekerna själva har baksmälla från sin lånefest, det är däremot ingenting som tyskarna kan krävas hjälpa till med.

Så vad är egentligen Katrine Kielos skola? Än så länge har hon lärt oss att länder som lånat för mycket, oavsett varför de lånat, inte bör börja betala tillbaka utan borde istället fortsätta låna. Uppenbarligen skall Finanskrisen 2.0, som i mångt och mycket byggt på överbelånade stater, lösas genom att staterna skall låna mer.bara för att någon varit beredd att låna ut pengar. Men sen?

Just nu känns hennes nya ekonomiska skola som en upprepning av min bortskämda systers beteende; Vad du än gör så skyll allting på någon annan.

När politiker erbjudit guld och gröna skogar utan en möjlighet att finansiera löftena så har de endast sig själv att skylla. När grekerna gång efter annan gått på det klientsystem som deras politiker lagt grunden till så har de endast sig själv att skylla. När folk belånat sig över huvudet och har svårt att betala tillbaka så har de endast sig själv att skylla. Visserligen är det ett problem att demokratin belönar de som lovar mer än vad de kan hålla, men samtidigt är det demokratins styrka att väljarna inte kan skylla ifrån sig. Det är väljarna som röstat fram politikerna.

Direktlänk Kommentera