Att missbruka ett välfärdssamhälle

23 januari, 2013 at 18:36 (Ekonomi, Politik)

Min flickvän kommer döda mig för det här, men likväl bör det komma ut. Hon anser nämligen att hon har problem med sin hy. Hennes problem är så pass stora att hon själv hävdar att hon har variga bölder, kratrar stora som månens samt allsköns andra fel. Själv är jag kanske blind, eller så är jag bara kär i henne, men jag har aldrig sett allt det hon klagar över.

Dock har hennes problem en enorm bieffekt. Hon visar sig inte utanför dörren utan att sminka sig. Det spelar ingen roll om vi redan är sena, i hennes värld måste man stå en halvtimma framför spegeln oavsett omständigheter.

Här kommer också min livlina. Hon måste sminka sig. Punkt. Därför borde hon få pengar från Försäkringskassan…

”Den 35-åriga kvinnan är bedrövad över att man vill sänka hennes ersättning ytterligare.

– Jag tycker att det är förjäkligt att de vill sänka ytterligare, säger hon till Expressen.se och fortsätter:

– Det är knappt jag får ihop det som det är nu.”

Ungefär som den här stackars 35-åriga kvinnan. Hon får nämligen 2461 kr per månad från Försäkringskassan därför att hon behöver sminka sig. Eller för att vara mer precis:

”eftersom hon fastnat i ett tvångsbeteende som innebär att hon sminkar sig, fixar håret och hetsäter mat och godis”.

Välkommen till bidragssverige…

Nu råkar även jag äta lite för mycket mat då och då, särskilt när den är god, och visst händer det alltför ofta att jag stoppar i mig lite för mycket godis. Är det ett tvångsbeteende? Måhända. Borde det offentliga betala mig för det? Nja.

Välfärdssamhällets vilar på en grund – förtroende. De som arbetar och betalar skatt skall veta att deras pengar används på ett sunt sätt. Att betala ut bidrag så att någon kan överkonsumera godis och hårspray är inte en sund användning av våra gemensamma resurser. Det är att missbruka trygghetssystemen och på sikt även att urholka välfärden.

Vem vill nämligen betala pengar så att någon annan kan köpa en större skål godis till fredagsmyset?

Problemet med folk som utnyttjar systemen är egentligen mer utspritt än så här. Vem glömmer inte måndagssjukan vilket ledde till vår första karensdag (inte att förväxla med metallfrossa) då folk tyckte det var värt med en betald sjukdag då och då efter att ha festat för hårt under helgen. Men det folk ofta glömmer är att de som utnyttja systemet tar pengar från de som behöver nyttja systemet.

Genom att kräva pengar för godis och smink så tar kvinnan samma summa ifrån sina grannar som betalar skatt och ifrån de som behöver samhällets hjälp mer. Det är personer som den här kvinnan som leder till att man måste sänka a-kassan, att man måste införa karensdagar och att man måste skapa allsköns olika jobbiga regler för att kontrollera så att folk inte missbrukar systemet vilket tydligt drabbar tredje man.

Således är det bra att någon nu överklagar hennes bidrag. För att inte tala om att fler borde överklaga liknande bidrag. Även om det är en skandal att kvinnan i fråga inte kan bli av med alla godispengar. Men det är en annan fråga…

Kanske någon vågar fråga henne varför hon anser sig vara värd mer än alla andra?

Annonser

Direktlänk Kommentera

Att stjäla från folket en laglig hobby för politikerna

17 januari, 2013 at 12:51 (Ekonomi, Politik)

Man behöver inte ha en borgerlig ådra i hjärta och själ för att anse att de pengar staten använder skall användas med ansvar och respekt. Tyvärr har politiker alltför ofta uppvisat ett beteende där de slösar med skattebetalarnas pengar.

Grundproblematiken är enkel att förstå: När en politiker fattar ett beslut som kostar staten 10 miljoner kr på nationell nivå, så kostar det honom och henne personligen bara en krona. Således behöver man inte ens gå så långt som till Botniabanan, 15 miljarder samhällsekonomiskt bortkastade kr där beslutsfattarna själva ”betalade” 1500 kr styck för att få 4 år med ministerlöner vilket var värt 50 000 kr i månaden jämfört med alternativet som riksdagsledamot, för att symbolisera problematiken. Det räcker med att man tittar i min egen kommun där ansvariga skrattade åt en historia om två små hål i gatan utanför en ledamot i kommunstyrelsen vilka åtgärdades dagen efter att politikern nämnt detta för ansvarig tjänsteman trots att kostnaden inte skulle ansetts motiverad vid andra liknande platser.

Det är helt enkelt gott att sitta vid maktens grytor…

Därför var det många som öppet tvivlade på att det skulle bli bättre när Alliansen tillträdde 2006, även om Alliansen själva gått på val på att de skulle rensa upp i träsket. Ta bara löftet om att öppet redovisa en fastslagen kravprofil när det skulle rekryteras icke-politiska tjänster inom statsförvaltningen, samt att man i efterhand skulle kunna granska de sökandes CV för att se att staten verkligen anställde den mest lämpade för jobbet.

Tänk vad lurade vi blev.

På samma sätt blev det en ny Botniabana trots att Botniabanans belackare nu satt och fördelade pengarna. Även om Ostlänken ligger i det aningens mer tätbefolkade Stockholmsregionen så drabbas den av samma grundproblematik: Samhällsekonomiskt är den inte försvarbar, inte ens i de glattaste av glädjekalkyler.

”Jag får inte ihop matematiken, summerar Jan-Eric Nilsson, professor i transportekonomi.”

Ostlänken ser inte ut att vara ekonomiskt försvarbar men ändå skall den byggas. Vi talar om ett stort och dyrt infrastrukturprojekt som inte anses samhällsekonomiskt lönsamt och vars enda existensberättigande verkar vara att man behöver lugna vissa politiska grupper såtillvida beslutet inte handlar om att någon av politikerna skall få det enklare att pendla till jobbet.

Men om frånvaron av kravprofiler vid tillsättningar av olika prestigeuppdrag får visa hur politiker belönar varandra istället för att sätta rätt person på rätt plats och Ostlänken får symbolisera hur politikerna oavsett färg är beredda att offra allt de tidigare stått för bara för att få ytterligare några år vid maktens grytor så måste vissa utförsäljningar i Stockholm vara än skrämmande. De visar nämligen att våra ledande politiker, om än i det här fallet på kommunnivå, helt saknar förmåga att förstå de mest grundläggande element inom ekonomi. Hur annars skall man kunna tolka att förundersökningen mot politikerna läggs ner med uppsåt att brott inte kunnat styrkas?

Personligen känner jag mig dum efter att alltför ofta häcklat människor på vänsterkanten för att de verkar sakna förståelse för marginalskattens inverkan på folks vilja att arbeta en timma till…

”Trots att offentlig egendom för miljontals kronor har slumpats bort ser politikerna ut att gå fria från rättsligt efterspel. I går lades även förundersökningen mot vårdcentralen Serafen ned.”

Konstigt? Inte ett dugg.

”I går beslutade chefs-åklagaren Alf Johansson vid Riksenheten mot korruption att lägga ned förundersökningen mot Serafen, med motiveringen att något uppsåt till brott inte kunnat styrkas.”

I princip så konstaterar rättsväsendet att politikerna som närapå gett bort stora summor av våra gemensamma tillgångar inte kan hållas ansvariga för sina egna handlingar eftersom de inte har förmåga att förstå hur ekonomiska värden skapas. Det har inte varit konstigt att enorma värden reats ut, för insikten att det händer har avsaknats. De högsta politiska beslutsfattarna i Stockholm trodde uppenbarligen att en verksamhets hela värde låg i begagnade stolar, begagnade pennor, begagnade lampor och så vidare. Att en verksamhets verkliga värde ligger i dess framtida vinster enligt Gordons formel (priset idag är lika med morgondagens utdelning delat på dagens kapitalkostnad minus företagets förväntade tillväxt) verkar vara helt främmande för samma människor som dagligen beslutar om enorma värden. Antingen är man inte kompetenta att sköta den verksamheten, och borde således avgå, eller så har man inte bara fört väljarna utan även rättsväsendet bakom ljuset vilket även det torde leda till deras avgång.

Därför låter jag Peter Wolodarski avsluta detta inlägg, eftersom han så tydligt visar att Alliansföreträdarna i Stadshuset inte bryr sig om skattebetalarnas pengar:

”Skandalen består inte i att man släpper fram privata alternativ inom vård, skola och omsorg utan att man säljer gemensamma tillgångar långt under marknadsvärdet. Man har frångått gängse marknadsekonomiska principer och låtit skattebetalarna ta förlusten.”

Läs hela inlägget här »

Direktlänk Kommentera

Med sanningen som vapen dräper UG drakar och lögner samt skingrar de dimridåer som hindrar riktig hjälp

17 januari, 2013 at 10:05 (Politik)

Vad skall man göra om man avslöjas med byxorna nere? Det klassiska exemplet är att skapa en avledande manöver, exempelvis genom att peka någon annanstans och låtsas som om det finns något där att titta på, istället för att ta ansvar för sina handlingar och börja om på ruta ett.

”Det är därför viktigt att poängtera att den statistik som används i diskussionen kring barnfattigdom inte räknar med de allra fattigaste det vill säga barn till asylsökande gömda och papperslösa.”

Oscar Fredriksson, styrelseledamot i Röda Korset, försöker skapa en sådan skenmanöver när han försöker peka på att man glömt de fattigaste.

Bakgrunden till uppståndelsen är ett program för Uppdrag Granskning (länk här så länge den finns kvar) där Janne Josefsson avslöjade ett antal hjälporganisationer med byxorna nere.

Några exempel är Rädda Barnen som hävdade att det fanns en kvarts miljon barn som varken kunde äta sig mätta eller hade vinterskor när kylan kom och Majblomman som hävdade att 40% av barnen i Sverige någon gång under ett år hade fått vänta med att köpa glasögon för att året därpå hävda att 11% av barnen någon gång under ett år hade fått vänta med samma sak, samt att dessa 11% var en ökning från året innan. På samma sätt har Majblomman hävdat att antalet ansökningar ökar från år till år, även om de närapå halverats de senaste åtta åren, vilket de försvarade med att det är ändamålen som ökar.

Men att avslöja hjälporganisationer med byxorna nere ger ingen hjältestatus. Även om lögnerna är ett ofog som skadar allt och alla, så finns det många där ute som anser att det var fel av Janne Josefsson att avslöja dem. Att han sparkade neråt, och att handlingen i sig var otroligt ful.

Först en brasklapp. Den relativa fattigdomen i Sverige ökar. Det är statistiskt fastslaget och borde vara obestridligt, oavsett vilka mått på fattigdom man har. Problemet med den relativa fattigdomen är att den är relativ.

”Om lönerna ökar mer än vad priserna gör blir alltså effekten att Sverige halkar ner i Unicef-mätningen. Hade lönerna i stället legat stilla och priserna ökat hade det sett bättre ut i mätningen.”

Eftersom måtten man mäter med är relativa, så går de inte enkelt att jämföra. Ändå fortsätter man att mäta med fel mått vilket gör det svårt att kunna värdera resultaten. Flyttar två välbetalda människor till Sverige så får vi automatiskt en till fattig. Då spelar det inte heller någon roll att all skatt dessa två betalar, gör att staten kan anställa en till. Eller att servicenäringen får mer omsättning, så de kanske kan anställa ytterligare en. Relativt sett, trots att två fler fått jobb, så har en person i Sverige blivit fattig. Eller som olika personer i programmet säger; Att vara fattig i Sverige idag kan handla om att inte ha råd med en iPhone till barnen eller att semestra. Samtidigt har exempelvis Nordkorea en väldigt låg relativ fattigdom, men där finns det även rika som inte har råd med mat för dagen.

Denna problematik vet hjälporganisationerna om. Därför väljer de att symbolisera fattigdom i reella termer genom att framhäva konkreta exempel på fattigdom, eller som i det här fallet konkreta exempel på deras egen uppfinningsrikedom.

”Jag känner varje dag att jag vill göra saker som andra gör men som jag inte har råd med. Jag är tyst om det.”

Relativ fattigdom. Man kan inte förringa de upplevelser barn har och hur dessa påverkar en. Samtidigt måste man fråga sig vad samhället kan göra åt det, och vilket ansvar föräldrarna har. Exempelvis har Janne Josefsson fått väldigt mycket skit därför att han ifrågasatte en fattigdomsberättelse där en mamma rökte ett paket cigaretter om dan, samtidigt som hon inte ansåg sig ha råd att betala 200 kr för en skolresa (50:30 in i programmet, reaktionen från Susanna Alakoski är väl värd att se).

Och kan man säga att fattigdom är att inte ha råd med saker, som andra gör? Kan det vara ett svek av exempelvis BRIS, när de säger att de skall skrota begreppet barnfattigdom? Då kan jag dra fram absurda exempel från min egen familj. Visserligen kommer jag från en väldigt rik del av Sverige, men där jag är uppväxt har det funnits personer med närapå oändligt mycket mer pengar. Personligen har jag inte drabbats av ovanstående, mer har det varit tydliga gränsdragningar från mina föräldrar såsom att de inte ville att jag skulle spela TV-spel varpå jag inte fick någon konsol, men en av mina systrar har däremot ”drabbats”. Hon har nämligen aldrig haft några gränser från mina föräldrar, förutom deras egna ekonomiska begränsningar, vilket gjort att hon inte kunnat spendera i takt med de absolut rikaste i Sverige. För henne har upplevelsen att inte ha råd varit väldigt traumatisk, men är det fattigdom?

Svaret är nej. Relativ fattigdom är inte fattigdom. Definiera tydliga gränser för vad fattigdom är, men relevanta gränser för Sverige idag (1,5 USD om dagen är inte relevant här) och berätta hur många som är fattiga. Då kan man prata om huruvida fattigdomen ökar eller ej, vilka insatser samhället kan göra och vilket ansvar staten bör ha. Den diskussionen är viktig, och förhoppningsvis kan avslöjandena i Uppdrag Granskning leda till att vi kan få den diskussionen – på riktiga premisser. Janne Josefsson slår nämligen inte neråt, som Lars Ohly vill påskina, utan han rensar i träsket av lögner så att man kan börja prata om de riktiga problemen samt hjälpa de som verkligen behöver hjälp och på rätt sätt.

Exempelvis barn till asylsökande, gömda och papperslösa. Oscar Fredriksson har nämligen rätt, vi glömmer de som behöver hjälp mest genom att hitta på grupper som inte finns. Sen kan man diskutera vad staten skall gåra åt asylsökande (snabbbare processer kanske?), gömda (de kanske gömmer sig för staten därför att… de inte får vara kvar i landet?) och papperslösa (om de inte finns, hur skall staten kunna hantera dem?) men det är en helt annan diskussion och en diskussion som mer handlar om vad föräldrarna de facto utsätter sina barn för än allmän fattigdomsbekämpning i samhället. Lite som med den storrökande mamman…

Läs hela inlägget här »

Direktlänk Kommentera

Masskrock en politikernas skam

16 januari, 2013 at 08:37 (Åsikter)

Igår snöade det. Tur då att folk har vinterdäck. Visserligen inte riktiga vinterdäck, de med dubbar, men likväl vinterdäck.

I Skåne (Trafikverkets undersökning förra vintern) kör 81 procent av alla bilister på odubbade vinterdäck, fyra procent kör på sommardäck. Det duger inte på blixthalkan.”

Det märks. Man ska inte bli förvånad när en av Sveriges största masskrockar någonsin sker i Skåne, dubbar hjälper alla, men det lyfter även fram en skandal signerad Catharina Elmsäter-Svärd.

”Regeringen har i dag fattat beslut om vinterdäckskrav på tunga fordon. Förändringen träder i kraft den 1 januari 2013 och innebär att alla tunga fordon som trafikerar Sverige ska vara utrustade med vinterdäck eller likvärdig utrustning på fordonets drivaxlar under perioden den 1 december – 31 mars när vinterväglag råder.”

Bilar måste ha vinterdäck på alla hjul, oavsett om hjulen driver eller inte. Man måste även ha samma sorts däck på alla hjul. Har du dubbar på ett hjul, så måste du ha dubbar på alla. Logiken är solklar – bilens alla greppytor skall agera på samma sätt vid samma underlag, så att man minskar risken för olyckor.

Samma sak gäller bilars släp. Ingen vill ha sladdande släp, och om bilen behöver dubbdäck för att få grepp så anser man att det borde gälla även för släpvagnar som kommer efter bilen. Solklart.

När regeringen Reinfeldt beslutar om vinterdäck för lastbilar, då är det plötsligt inte lika solklart.

”Jag uppfattade bara att det var några personer som stod och vinkade att man skulle sänka farten. Jag försökte bromsa, men det gick lika fort när jag tryckte på bromsen. Jag brakade rätt in i bakändan på en annan lastbil.”

Citatet kommer från en lastbilschaufför som krockade där i dimman på Tranarpsbron. Han hade vinterdäck, men ändå inte. Tunga fordon i Sverige behöver nämligen bara ha vinterdäck på drivhjulen. Allt som är logiskt för bilar, gäller uppenbarligen inte väldigt stora bilar. Vinterdäck på alla hjul? Usch och fy! Vinterdäck på släp, för att slippa sladd? Behövs inte!

”På marginalen hade det nog spelat roll om lagen gällde alla däck. Om det skulle påverka hela förloppet är däremot tveksamt”

Inte ens Claes Tingvall, visserligen på Trafikverket (jäv) men ändå, vågar försvara vinterdäck på alla hjul. Tyvärr lämnar han en fråga likt en unken filt varför bilar skall ha vinterdäck på alla hjul om det inte spelar någon roll när det gäller lastbilar…

Visst skall man peka finger åt förarna som körde för fort. På samma sätt kan man kräva halkträning för alla, helst vartannat år. Eller varför inte en ny uppkörning vart femte år, för att visa att man de facto är kompetent nog att köra. Men samtidigt måste man ge den felande länken, människan, all hjälp man kan. Som att kräva att lastbilar har vinterdäck på alla hjulaxlar, på samma sätt som man finner det naturligt att bilar har.

Att det tog så lång tid att införa något slags vinterdäckskrav på lastbilar är skrattretande. Det räcker att som jag bo vid en brant backe där bussarna slutar gå (de tar en annan väg) så snart snön kommer för att inse att även tunga fordon behöver ordentliga däck. Men att bara kräva vinterdäck på drivaxlarna, det är en skandal och det är den skandalen som gör masskrocken vid Tranarpsbron en direkt skam för politikerna. Eller i det här fallet, regeringen Reinfeldt.

Direktlänk 1 kommentar

Utlokaliserade myndigheter ett sätt för politiker att visa handlingskraft när det blåser snålt

10 januari, 2013 at 10:05 (Allmänt, Ekonomi, Politik)

Vi behöver fler jobb i ytterstaden” konstaterar några Alliansföreträdare och presenterar samtidigt sin lösning: Utlokalisering! Problemet är bara den att iden varken är ny eller med historiska glasögon särskilt framgångsrik:

”I mars år 1997 offentliggjorde riksdagen beslutet att PRV:s varumärkesavdelning skulle flyttas till Söderhamn i slutet av samma år. Så snart beslutet blev känt drabbades avdelningen av en kraftig produktivitetsminskning eftersom en stor del av personalen började söka nya arbeten. Flytten till Söderhamn skedde i mars-april år 1998 och när verksamheten väl startade var i stort sett hela personalstyrkan utbytt.”

I sviterna av den ekonomiska krisen som plågade Sverige under början av 1990-talet samt försvarets omdaning så lades ett antal regementen ner runt om i Sverige. Dessa nedläggningar drabbade många små orter hårt, varvid regeringen Persson valde att ”lösa” problemet genom att utlokalisera statlig verksamhet. Ett av exemplen är Patent- och registeringsverket vars historia blivit ett skolboksexemplar i hur politiker ofta fattar beslut på politiska istället för rationella grunder.

I PRV:s fall flyttade halva verksamheten, dock utan större delen av sin personal, till Söderhamn för att efter ett år helt separeras från verksamheten i Stockholm då handläggningstiderna blev oacceptabelt långa samtidigt som ekonomin hamnade helt ur balans.

Vad som gör utlokaliseringarna till skolboksexempel, för PRV:s fall var inte unikt, är att politikerna tydligt förringat eller ignorerat alla varningar och bara lyft fram de positiva sidorna. Anledningen till detta, och nu låter jag mig spekulera fritt, är att politikerna känt att de behövt visa handlingskraft när det blåst snålt i väljarvinden…

”Utlokaliseringen av myndigheter från Stockholm till landsorten har i flera fall blivit en dyr affär. Många ville inte flytta med vilket har lett till kostnader för pensionslösningar, men själva flytten har också kostat betydande summor. Det handlar om pengar som annars kunnat gå till själva verksamheten, enligt Försäkringskassans ekonomidirektör.”

Att flytta Försäkringskassan blev en dyr affär och då har man ändå inte vågat uppskatta några långsiktiga kostnadsökningar. Att flytta Konsumentverket och Folkhälsoinstitutet planerades kosta 700 000 kr per utflyttad arbetsplats, men ändå ställdes ingen till svars för den vådliga användningen av våra pengar.

För det sägs att politik handlar om att våga, men till syvene och sist handlade utlokaliseringen av myndigheter om att stilla kritik mot andra nedläggningar. Att köpa sig röster till nästa val, helt enkelt. Det modiga hade annars varit att stå upp för sina beslut, att ett stort antal regementen inte längre behövdes och att samtidigt hävda orimligheten i att staten skulle ersätta de förlorade jobben med nya. Sa jag förresten att Konsumentverkets och Folkhälsoinstitutets egentliga kostnad för utlokaliseringen landade på 1,1 miljoner kr per utflyttad arbetsplats?

Sen har man också värdet av olika kluster. Att statliga myndigheter och verk ligger nära varandra skapar inte bara tillfälligheter för spontana möten utan kostnaden för reguljära sammankomster sjunker desto närmare myndigheterna ligger varandra. Visserligen kan man agitera för att månadskostnaden för möten vid en utlokalisering inom SL:s upptagningsområde max uppgår till kostnaden för ett månadskort med SL per deltagar, på samma grund som man räknat in värdet av en flygbiljett när man försökt uppskatta kostnaden för möten mellan myndigheter och verk i olika delar av landet, men då glömmer man även den arbetstid som går förlorad under transiten mellan olika lokaler.

Fast varför rabbla upp olika nackdelar med att utlokalisera verksamheter? Om politiker börjar ängslas över dåliga opinionssiffror så tenderar de att göra vad som helst för att visa sig handlingskraftiga och vinna röster – kosta vad det kosta vill…

Direktlänk Kommentera