Den naiva ordningsmakten

27 maj, 2013 at 04:00 (Politik, Sport)

Den som är utan synd må kasta första stenen. När den väl är på väg kan alla andra följa efter, dolda i kollektivet och utan risk för vedergällning. Men till syvene och sist handlar allt om adrenalin.

Det är jävligt tråkigt att inte ha något att göra. Första dagen, första veckan, ja kanske till och med första månaden så känns det bara skönt med ett liv utan förpliktelser men ett liv utan mening blir snabbt tråkigt. Dagarna flyter ihop, nätterna susar förbi och när det enda man kan göra är att hänga med kompisar så blir inte ens de särskilt roliga. Förr eller senare kommer uttråkade människor göra någonting, men denna urkraft blir bara ett problem om samhället visar sig tillåta destruktiva yttringar. Det är kul att kasta sten, och tror man bara på sig själv tillräckligt mycket så blir man utan synd.

”De tar till våld för att det är kul. För adrenalinkicken, mer än någon annat. Det handlar inte om någon politisk protest. Däremot har tolkningar av upploppen som politiska reaktioner blivit bekväma svepskäl för att fortsätta.”

I en socialistisk stat strävar alla efter att bli lika dumma. Det ligger något orättvist i att vissa föds med mer talang än andra, på samma sätt som det är fult att vilja ha mer. Den socialistiska drömstaten befolkas av lobotomerade kollin, för först när det inträffat så har man utjämna alla skillnader. Således heter lösningen på alla problem, inklusive Husbyupploppet, att om man bara ger lite mer till området så löser sig alla problem. Bara man tar lite mer från andra ställen, så blir allt bättre. Att elever från Husby redan får upp till 50% högre skolpeng, oavsett om de behöver specialhjälp eller inte, att Stockholms Stad redan ger en oproportionerligt stor andel av sina sommarjobb till ungdomar därifrån samt att man häller ner hundratals miljoner i att göra närmiljön bättre spelar ingen roll i vänsterns världsbild. När väl bilbrännarna och stenkastarna kallar så blir löftena genast större, som en slags belöning till det vackra upproret, men mer pengar till förorten har än så länge inte visat sig vara lösningen.

Hon som inte ens går till skolan, trots alla resurser man gjort tillgängliga. Han som klagar över att området utarmas och att de har så få butiker, trots att det bara en kort promenad bort finns en välsorterad galleria med… 120 butiker tror jag någon nämnde. De blir säkert hjälpta av att bli lovade mer, att få höra hur synd det är om alla i Husby samt hur dumma alla andra är. Frågan är bara, vad kommer få dem att inte göra om samma sak nästa gång de blir uttråkade?

”Jag vill bara gå ut skolan. Jag skulle vilja bli brandman, men det är säkert kört nu.”

Orsak och verkan. Handling och konsekvens. En 18-åring kastar sten mot brandmän som försökte rädda hans förort som han satt i brand, trots att han hävdar att han ville bli en brandman själv. Antingen är han en idiot eller så har hans föräldrar och samhället misslyckats med att ge honom den viktigaste läxan i livet. Det någon behöver berätta för honom, och alla andra brottslingar där ute, är följande:

Du, och bara du, är ansvarig för dina egna handlingar. Det du gör kommer påverka ditt liv, dina framtidschanser och omvärldens bild av dig. Det är ditt val, och bara ditt, huruvida du tänker gå i skolan och plugga hårt eller om du tänker ränna runt natten igenom och kasta sten på räddningstjänsten.

Man måste våga prata om ansvar. Polisen är delaktig i att upploppen blivit så omfattande och pågått så länge, inte därför att de är skitstövlar utan därför att de valde att ”avvakta” och titta på när gäng av kriminella röjde runt. Trots att rapporter talade om ett 40-tal unga så tog man inte tag i hårdhandskarna, plockade in ”buset” och visade vad som gällde. Av någon outgrundlig anledning verkar samhället ha gjort precis samma sak som alla vänsterprovokatörer, man har tävlat i att tycka synd om dessa idioter varpå man låtit de hålla på.

Men problemen är inte bara lokaliserade till några bortskämda kriminella i förorten, naiviteten bland ordningsmakten är omfattande och går att hitta på andra ställen:

 ”Vi var överens, vi och klubbarna om hur det här skulle gå till och det höll inte, göteborgarna kom alldeles för långt. Det viktigaste var att förlorande lag skulle stanna kvar på läktaren och det var vi helt överens om.”

Det är förbjudet att beträda en fotbollsplan, men för att man inte vill trampa någon på tårna så kommer man överens om att det vinnande lagets supportrar skall tillåtas att storma planen. Sedan ställer man upp en mur av poliser med uppgift att stoppa eventuella supportrar från det andra laget, samtidigt som det vinnande laget supportrar springer upp bakom polisen för att håna förlorarna. Och man tycker att det viktigaste var att förlorande lag skulle stanna kvar på läktaren…

Signalvärdet är enormt. Vinner ens lag får man inte bara fira utan även storma planen, håna motståndarnas supportrar och i det här fallet även kasta bengaler på motståndarklacken – allt med polisens beskydd.

”Det var en vettlös och fullständigt onödig provokation av en mängd Blåvitt-fans. Det kunde ha slutat väldigt mycket värre.

Sedan den bengaliska elden som kastades rakt in i Djurgårdsklacken.

Det finns inget att skylla på, inga bortförklaringar. Det är en kriminell handling av en feg usling.”

Man får hoppas att alla identifieras och straffas. Låt oss hoppas att man inte väljer samma väg som i Husby, där numera unga brottslingar på egen hand fick se hur polisen ”accepterade” deras lagöverträdelser. Vare sig man befinner sig på en fotbollsarena eller vid en väg någonstans så skall man varken behöva vara måltavla för stenar eller bengaler.

Sen säger jag som Megafonen, även om Megafonen visat sig vara en grupp lallare vars enda uppgift är att visa hur synd det är om allmänt bortskämda och numera kriminella ungdomar:

”Vi vill ha en offentlig ursäkt från förbundet.”

Vad mer kan man begära?

Direktlänk Kommentera

Varför kan vi inte låna mer?

12 maj, 2013 at 14:24 (Ekonomi, Politik)

En sak är säker; Om det självklara har alla en åsikt. Därför är det oftast svårt att diskutera det alla redan tror sig veta, men ingen riktigt vågar säga. Ett bra exempel på detta är demokratins inblandning i den ekonomiska såpopera vi alla lever med var dag.

Låt oss börja med det grunderna. Politiker gillar att lova saker. Det är också fundamentet till dagens ekonomiska kris. Politiker av alla färger har nämligen ”tvingats” uppfylla de löften de givit i valrörelser runt om i Europa, förutsatt att de velat ha den minsta chans att bli återvalda. Dessa handlingar har resulterat i stora budgetunderskott, eftersom länderna inte ”haft råd” med fler reformer samtidigt som politikerna inte velat dra tillbaka några andra förmåner, vilket skapat statsskulder – och stora sådana. När sedan långivarna börjat bli oroliga för att lånen inte skall betalas tillbaka så har ett skolboksexemplar inträffat – långivarna har börjat kräva en högre riskpremie för att låna ut pengar vilket lett till att ett flertal länder fått oväntade ekonomiska problem.

Så långt finns det en enkel lösning. Sluta slösa. Anpassa matsäcken efter munnen, dra ner på utgifterna och öka intäkterna. Tyvärr är denna lösning bara enkel på pappret eftersom den får politiker att tappa ansiktet, tvingas ta tillbaka tidigare löften och göra livet lite sämre för sina medborgare. Man har blivit vald på löften som ens land inte har råd med, men man vågar inte byta spår eftersom det kommer äventyra ens framtid vid maktens grytor. Således har ett stort antal politiker arbetat hårt för att skylla alla problem på andra, samtidigt som de neddragningar och besparingar man ändå genomfört varit halvhjärtade.

Därigenom har politikerna, av politiska skäl, förvärrar symptomen utan att ens komma i närheten av problemet. Låt oss för skojs skull använda Peter Wolodarski när han frågar sig om ett räknefel skall få Europas ledare att vakna som ett tydligt exempel på detta, även om han varken bor i ett ”krisland” eller är en aktiv politiker.

”Det här kan verka som ett tekniskt ämne för specialister. Men just denna fråga – hur mycket staten kan tillåta sig att låna – har spelat en avgörande roll i de senaste årens ekonomiska politik i Europa och USA. Rogoff och Reinhart har skänkt akademisk trovärdighet åt dem som velat lösa krisen genom stora offentliga åtstramningar, inte minst inom EU.”

Ett antal ledare har använt en akademisk uppsats för att försöka rättfärdiga handlingar som leder till ett minskat lånebehov. Tyvärr visade sig den akademiska trovärdighet de lutade sig emot vara… ett räknefel. Problemet med räknefel, särskilt i politiken, är att ens meningsmotståndare brukar älska att lyfta fram dessa som ett bevis på politikerns inkompetens. När Peter Wolodarski lyfter fram att den magiska gränsen för en statsskuld inte alls går vid 90%, så gör han inte detta för att upplysa folk om reella problem utan snarare för att berätta att länder borde låna mer pengar för att lösa sina problem. Att problemen uppstod för att man lånade för mycket, det är på många sätt redan glömt.

Låt oss därför se saker i dess rätta perspektiv. Den svenska vänstern brukar gilla att kritisera regeringen Reinfeldt för att de sänkt skatten så mycket som man gjort. Istället hävdar de att man skulle kunnat lägga pengarna på ett stort antal statliga projekt vilket lett till mer ”jämlikhet” och en ”högre” välfärd. Samma grupp tyckare och politiker har gång efter annat argumenterat för att Sverige som land skall ta på sig mer skuld, exempelvis när Mona Sahlin ansåg att landet borde köpa SAAB, och ”investera” i välfärden. Problemet med den stora merparten av dessa investeringar är att det handlar om ren konsumtion, exempelvis 200 000 nya arbeten inom offentlig välfärd eller att täcka upp för mångmiljardförluster hos enskilda bolag, vilket underlättar livet och konsumtionen idag men som inte ökar den framtida ekonomins storlek mer än genom diskutabla dynamiska effekter.

Så varför vill man låna till konsumtion nu, när det drabbar framtida generationer som måste betala tillbaka? Det enkla svaret blir att man antingen är en idiot som inte klarar av att se saker i flera steg, att man tror att det finns en oändlig pengapåse att ta ifrån eller helt enkelt att man är extremt egoistisk så att man inte bryr sig om kommande generationer. Den aningen mer komplexa förklaringen är att det handlar om politik. Genom att slösa med skattebetalarnas pengar så kanske man kan få en eller två mandatperioder vid maktens grytor. Men oavsett anledning så har även dumma idéer har sina kostnader. En vanlig räntenivå ligga runt 4% per år över en konjunkturcykel. Detta har även gällt, och gäller fortfarande, för en relativt riskfri investering såsom amerikanska 30-åriga statsobligationer. Ett land som behöver låna löpande, utan att lånen för den delen används för att långsiktigt stärka ekonomin, kommer förr eller senare stöta på patrull.

Men varför är detta relevant? Därför att ett antal tyckare gillar att lyfta fram att Rogoff och Reinhart hade fel, och att använda denna felräkning som argumentation för en helt annorlunda politik. Bara för att ett land har en statsskuld på över 90% så betyder det inte att landet förlorar en stor del av sin potentiella tillväxt…

Låt oss göra ett räkneexempel. Säg att ett land, kalla det Grekland, bestämmer sig för att stimulera sin ekonomi. För att finansiera detta så tar man ett lån på 10% av sitt BNP. Direkt ökar landets konsumtion med 10%, landets invånare får det avsevärt bättre och politikerna hyllas. Alla har fått regeringen Reinfeldts samtliga jobbskatteavdrag två gånger om tillsammans med lite annat smått och gott utan att de behövt betala en krona för det. Låt oss sedan anta att landet vi kallar Grekland fortsätter den här lånestimulansen i år efter år, tills statsskulden är uppe på 100% av BNP. Då vägrar långivarna plötsligt att låna ut mer pengar… vad händer?

Direkt så förlorar Grekland 10% av sitt BNP, eftersom detta är lånade pengar (egentlig summa 9,09% men för enkelhetens skull säger vi 10%). Sedan försvinner ytterligare ungefär samma mängd, då de som inte landet har råd att försörja (statsanställda, bidrag, pensioner) plötsligt inte kan spendera på pengar på barer eller hos frisören. Plötsligt är man nere på 80% av vad man nyss hade, även om det med lite tur inte är mindre än vad man hade när lånefesten började. Status quo? Nja… se det som att landet kissat på sig. Först blev det varmt, men nu är det bara kallt, klibbigt och luktar illa. Man måste nämligen betala ränta på pengarna man lånat, även om man inte ens tänker amortera… och vi en så låg årlig ränta som 5% så betyder det att man måste lägga motsvarande regeringen Reinfeldts samlade jobbskatteavdrag på att betala för tidigare synder.

Låter det kul? Det är precis det här som har hänt i ett flertal länder. Politiker har lockats av tillfälligt låga räntor, lånat för att täcka de löften de tagit och nu tvingats dra till svångremmen… utan att dra åt den tillräckligt hårt. Resultatet blir fortsatta underskott,allt högre räntor och således en ännu djupare nedgång. I Italiens kan man till och med hävda att dagens fortsatta kris är en förtroendekris, eftersom budgeten hade varit i balans om man haft normala räntor på statsskulden.

Det är också detta man inte får glömma när nu vänstern återigen börjar prata om att vi nog borde börja låna mer. Att låna pengar för att investera är en sund plan. Att likt företag dela upp kostnaden för investeringar över ett antal år, istället för att som nu ta allt direkt, hade varit en strålande ide även om det påverkar en nyvald riksdags möjlighet att disponera statskassan. Men när vänstern pratar om utgifter, då är det sällan motorvägar och elnät som diskuteras utan istället konsumtion i alla dess former, exempelvis genom högre bidrag och fler offentliganställda.

Skall sanningen fram så är det politiker som satt oss i den situation världen befinner sig i. Det var Bill Clinton som krävde att deras motsvarigheter till SBAB skulle låna ut pengar till folk som man visste inte hade råd, så att folk kunde köpa sina egna hem. Det var politiker av alla dess färger som fortsatte leda sina länder med stora underskott år ut och år in trots att vi hade en historiskt stark högkonjunktur, vilket kanske kan förklara den långvariga högkonjunkturen. Och det är politiker som ännu inte insett allvaret, eller vågat inse konsekvenserna av deras egna handlingar, vilket gör att krisen fortfarande förvärras dag för dag.

Och så måste man inse det uppenbara; Det är väldigt svårt att få folk att ta ansvar för vad de själva gjort. Bara för att man röstat fram en regering som drivit landet med underskott år ut och år in så vill man inte se att man har någon egen del i ekvationen. Bara för att man tagit ut höga statliga löner, saftiga bidrag och helt undvikit att betala skatt själv så vill man inte tro att detta på något sätt skall påverka en negativt i framtiden. Bara för att man levt på andra bekostnad så förväntar man sig aldrig att någon vill ha tillbaka pengarna. Allt detta är grunden i de folkliga uppror som får politiker och tyckare att tvivla om vilken väg man skall gå.

Svaret är dock enkelt; Ingen vill egentligen låna ut pengar man vet att man inte kommer få tillbaka. Frågan; Varför kan politikerna inte fortsätta som de gjort de senaste åren?

 

Direktlänk Kommentera

Ett farligt beslut av en grupp som uppenbarligen inte kan tänka två steg framåt

7 maj, 2013 at 14:54 (Åsikter, Sport)

Idag fattade disciplinnämnden ett farligt beslut. Eftersom det var ”supportrar” på Djurgårdsläktaren som kastade in de saker som fick matchen mot Mjällby att avbrytas så tilldelas Mjällby segern…

”Läser man tävlingsbestämmelserna om en avbruten match ska icke felande lag tilldömas segern. Jag tror det här är bra för svensk fotboll i sin helhet, att man inte kan bete sig hur som helst på läktaren, säger Thomas Borstam och fortsätter:”

Vänta nu? Djurgårdens ”supportrar”, eller i alla fall några av dem, kastade in saker varpå Djurgården blir det felande laget? För det första måste man ifrågasätta huruvida någon som förstör för Djurgården likt dessa supportrar gjort, även utan Besvärsnämndens utdelade straff, kan anses vara riktiga supportrar. Och för det andra måste man fråga sig vad ett beslut i den här kalibern kan få för konsekvenser…

”I samband med att matchen avbröts läste jag förbundets regler noggrant och skrev i min krönika dagen efter (tisdag):

SvFF:s regelverk innehåller två tänkbara scenarion:

* Antingen tilldöms Mjällby segern med 3-0.

* Eller så återupptas matchen vid ett senare tillfälle med ställningen 0-1 och från 38:e matchminuten (den möjligheten skrevs in i regelboken efter olycksåret 2011).

Robert Laul satte huvudet på spiken redan tidigare; Regelverket ger möjlighet till olika scenarion även om det mest troliga är att Mjällby tilldöms segern. Vad han inte lyfte fram blir de direkta konsekvenserna av ovan nämnda dom.

Djurgården behöver desperat en vinst mot IFK Göteborg i cupfinalen nu om några veckor. Med nuvarande praxis borde då några av Djurgårdens fans beväpna sig med päron, pengar till öl samt lagom grad fylla innan de köper biljetter till matchen – fast på Göteborgssektionerna. Så snart någon av Djurgårdens spelare närmar sig så är det sedan bara att langa allt man har och voila… Djurgården vinner.

Efter den avbrutna matchen så frågade jag vem det var som kastade. Anledning till detta är att kastaren borde straffas, inte de riktiga supportrarna eller laget. Numera har vi lärt oss att det inte spelar någon roll för även om det hade varit en AIK-supporter som agerade med täckmantel så landar straffet på Djurgården…

”Grattis Mjälby till en skrivbordsvinst.. Era jävla nötter”, skriver målvakten Hampus Nilsson på Twitter.

Nej, antingen är Besvärsnämnden bestående att ett gäng kompletta idioter utan någon som helst förmåga att tänka i två steg. Mer troligt är att de av olika anledningar ogillar Djurgården (exempelvis har en av ledamöterna spelat för Djurgårdens lokalrivaler Tyresö FF) och att de nu tyckte sig finna ett strålande sätt att utdela en käftsmäll, oavsett konsekvenser. Eller en kombination av de båda alternativen…

”Det rådde ingen som helst tvivel om vilken klubbs fans som låg bakom de inkastade föremålen och det utsättande av fara för Mjällby-spelare som ägde rum på Stadion.”

Man kan visserligen resonera som Mattias Larsson, att straffet är helt rätt av den enkla anledning att domaren schabblade bort alla andra möjligheter. Visst borde matchen återupptagits omedelbart, eller då man uppenbarligen inte kunde ”garantera säkerheten” i alla fall så snart man tömt arenan på publik, men när väl beslutet tagits att matchen inte skulle slutföras där och då så fanns det inget annat ”rättvist” val. Problemet är bara vad som händer nästa gång. Bara för att de flesta supportrar på matchen var Djurgårdare så hindrar inte det en AIK:are från att upprepa samma agerande på nästa Djurgårdsmatch där motståndarlaget har få supportrar. Eller att någon av alla Sveriges mer extrema supportrar ”fixar” ett resultat som de tycker passar deras lag enligt samma procedur.

Och då måste man fråga sig; Bara för att Mjällby tycker att beslutet är ”en rimlig utveckling” idag, kommer de tycka samma sak när deras förmodade supportrar kastar in något? Och kommer Besvärsnämnden fatta samma beslut igen, då samma regler fortfarande gäller, eller kommer man då hänvisa till att folk lärt sig hur de skall agera efter den här matchens beslut? Särskilt som de nu gett huliganer och supportrar som är beredda att offra allt för sitt lag en hel arsenal med nya sätt som de kan ”hjälpa” sitt eget lag på.

Det, mina kära läsare, är bara något framtiden kan visa oss. Tills dess får vi alla nöja oss med att Djurgården straffas för något de inte kunde göra något åt, att fotbollen bestämt sig för att vissa matcher skall avgöras vid skrivbordet samt att supportrarna fått en helt ny verktygslåda (eller fruktlåda) att hjälpa sina lag med i framtiden.

Direktlänk Kommentera