Varför kan vi inte låna mer?

12 maj, 2013 at 14:24 (Ekonomi, Politik)

En sak är säker; Om det självklara har alla en åsikt. Därför är det oftast svårt att diskutera det alla redan tror sig veta, men ingen riktigt vågar säga. Ett bra exempel på detta är demokratins inblandning i den ekonomiska såpopera vi alla lever med var dag.

Låt oss börja med det grunderna. Politiker gillar att lova saker. Det är också fundamentet till dagens ekonomiska kris. Politiker av alla färger har nämligen ”tvingats” uppfylla de löften de givit i valrörelser runt om i Europa, förutsatt att de velat ha den minsta chans att bli återvalda. Dessa handlingar har resulterat i stora budgetunderskott, eftersom länderna inte ”haft råd” med fler reformer samtidigt som politikerna inte velat dra tillbaka några andra förmåner, vilket skapat statsskulder – och stora sådana. När sedan långivarna börjat bli oroliga för att lånen inte skall betalas tillbaka så har ett skolboksexemplar inträffat – långivarna har börjat kräva en högre riskpremie för att låna ut pengar vilket lett till att ett flertal länder fått oväntade ekonomiska problem.

Så långt finns det en enkel lösning. Sluta slösa. Anpassa matsäcken efter munnen, dra ner på utgifterna och öka intäkterna. Tyvärr är denna lösning bara enkel på pappret eftersom den får politiker att tappa ansiktet, tvingas ta tillbaka tidigare löften och göra livet lite sämre för sina medborgare. Man har blivit vald på löften som ens land inte har råd med, men man vågar inte byta spår eftersom det kommer äventyra ens framtid vid maktens grytor. Således har ett stort antal politiker arbetat hårt för att skylla alla problem på andra, samtidigt som de neddragningar och besparingar man ändå genomfört varit halvhjärtade.

Därigenom har politikerna, av politiska skäl, förvärrar symptomen utan att ens komma i närheten av problemet. Låt oss för skojs skull använda Peter Wolodarski när han frågar sig om ett räknefel skall få Europas ledare att vakna som ett tydligt exempel på detta, även om han varken bor i ett ”krisland” eller är en aktiv politiker.

”Det här kan verka som ett tekniskt ämne för specialister. Men just denna fråga – hur mycket staten kan tillåta sig att låna – har spelat en avgörande roll i de senaste årens ekonomiska politik i Europa och USA. Rogoff och Reinhart har skänkt akademisk trovärdighet åt dem som velat lösa krisen genom stora offentliga åtstramningar, inte minst inom EU.”

Ett antal ledare har använt en akademisk uppsats för att försöka rättfärdiga handlingar som leder till ett minskat lånebehov. Tyvärr visade sig den akademiska trovärdighet de lutade sig emot vara… ett räknefel. Problemet med räknefel, särskilt i politiken, är att ens meningsmotståndare brukar älska att lyfta fram dessa som ett bevis på politikerns inkompetens. När Peter Wolodarski lyfter fram att den magiska gränsen för en statsskuld inte alls går vid 90%, så gör han inte detta för att upplysa folk om reella problem utan snarare för att berätta att länder borde låna mer pengar för att lösa sina problem. Att problemen uppstod för att man lånade för mycket, det är på många sätt redan glömt.

Låt oss därför se saker i dess rätta perspektiv. Den svenska vänstern brukar gilla att kritisera regeringen Reinfeldt för att de sänkt skatten så mycket som man gjort. Istället hävdar de att man skulle kunnat lägga pengarna på ett stort antal statliga projekt vilket lett till mer ”jämlikhet” och en ”högre” välfärd. Samma grupp tyckare och politiker har gång efter annat argumenterat för att Sverige som land skall ta på sig mer skuld, exempelvis när Mona Sahlin ansåg att landet borde köpa SAAB, och ”investera” i välfärden. Problemet med den stora merparten av dessa investeringar är att det handlar om ren konsumtion, exempelvis 200 000 nya arbeten inom offentlig välfärd eller att täcka upp för mångmiljardförluster hos enskilda bolag, vilket underlättar livet och konsumtionen idag men som inte ökar den framtida ekonomins storlek mer än genom diskutabla dynamiska effekter.

Så varför vill man låna till konsumtion nu, när det drabbar framtida generationer som måste betala tillbaka? Det enkla svaret blir att man antingen är en idiot som inte klarar av att se saker i flera steg, att man tror att det finns en oändlig pengapåse att ta ifrån eller helt enkelt att man är extremt egoistisk så att man inte bryr sig om kommande generationer. Den aningen mer komplexa förklaringen är att det handlar om politik. Genom att slösa med skattebetalarnas pengar så kanske man kan få en eller två mandatperioder vid maktens grytor. Men oavsett anledning så har även dumma idéer har sina kostnader. En vanlig räntenivå ligga runt 4% per år över en konjunkturcykel. Detta har även gällt, och gäller fortfarande, för en relativt riskfri investering såsom amerikanska 30-åriga statsobligationer. Ett land som behöver låna löpande, utan att lånen för den delen används för att långsiktigt stärka ekonomin, kommer förr eller senare stöta på patrull.

Men varför är detta relevant? Därför att ett antal tyckare gillar att lyfta fram att Rogoff och Reinhart hade fel, och att använda denna felräkning som argumentation för en helt annorlunda politik. Bara för att ett land har en statsskuld på över 90% så betyder det inte att landet förlorar en stor del av sin potentiella tillväxt…

Låt oss göra ett räkneexempel. Säg att ett land, kalla det Grekland, bestämmer sig för att stimulera sin ekonomi. För att finansiera detta så tar man ett lån på 10% av sitt BNP. Direkt ökar landets konsumtion med 10%, landets invånare får det avsevärt bättre och politikerna hyllas. Alla har fått regeringen Reinfeldts samtliga jobbskatteavdrag två gånger om tillsammans med lite annat smått och gott utan att de behövt betala en krona för det. Låt oss sedan anta att landet vi kallar Grekland fortsätter den här lånestimulansen i år efter år, tills statsskulden är uppe på 100% av BNP. Då vägrar långivarna plötsligt att låna ut mer pengar… vad händer?

Direkt så förlorar Grekland 10% av sitt BNP, eftersom detta är lånade pengar (egentlig summa 9,09% men för enkelhetens skull säger vi 10%). Sedan försvinner ytterligare ungefär samma mängd, då de som inte landet har råd att försörja (statsanställda, bidrag, pensioner) plötsligt inte kan spendera på pengar på barer eller hos frisören. Plötsligt är man nere på 80% av vad man nyss hade, även om det med lite tur inte är mindre än vad man hade när lånefesten började. Status quo? Nja… se det som att landet kissat på sig. Först blev det varmt, men nu är det bara kallt, klibbigt och luktar illa. Man måste nämligen betala ränta på pengarna man lånat, även om man inte ens tänker amortera… och vi en så låg årlig ränta som 5% så betyder det att man måste lägga motsvarande regeringen Reinfeldts samlade jobbskatteavdrag på att betala för tidigare synder.

Låter det kul? Det är precis det här som har hänt i ett flertal länder. Politiker har lockats av tillfälligt låga räntor, lånat för att täcka de löften de tagit och nu tvingats dra till svångremmen… utan att dra åt den tillräckligt hårt. Resultatet blir fortsatta underskott,allt högre räntor och således en ännu djupare nedgång. I Italiens kan man till och med hävda att dagens fortsatta kris är en förtroendekris, eftersom budgeten hade varit i balans om man haft normala räntor på statsskulden.

Det är också detta man inte får glömma när nu vänstern återigen börjar prata om att vi nog borde börja låna mer. Att låna pengar för att investera är en sund plan. Att likt företag dela upp kostnaden för investeringar över ett antal år, istället för att som nu ta allt direkt, hade varit en strålande ide även om det påverkar en nyvald riksdags möjlighet att disponera statskassan. Men när vänstern pratar om utgifter, då är det sällan motorvägar och elnät som diskuteras utan istället konsumtion i alla dess former, exempelvis genom högre bidrag och fler offentliganställda.

Skall sanningen fram så är det politiker som satt oss i den situation världen befinner sig i. Det var Bill Clinton som krävde att deras motsvarigheter till SBAB skulle låna ut pengar till folk som man visste inte hade råd, så att folk kunde köpa sina egna hem. Det var politiker av alla dess färger som fortsatte leda sina länder med stora underskott år ut och år in trots att vi hade en historiskt stark högkonjunktur, vilket kanske kan förklara den långvariga högkonjunkturen. Och det är politiker som ännu inte insett allvaret, eller vågat inse konsekvenserna av deras egna handlingar, vilket gör att krisen fortfarande förvärras dag för dag.

Och så måste man inse det uppenbara; Det är väldigt svårt att få folk att ta ansvar för vad de själva gjort. Bara för att man röstat fram en regering som drivit landet med underskott år ut och år in så vill man inte se att man har någon egen del i ekvationen. Bara för att man tagit ut höga statliga löner, saftiga bidrag och helt undvikit att betala skatt själv så vill man inte tro att detta på något sätt skall påverka en negativt i framtiden. Bara för att man levt på andra bekostnad så förväntar man sig aldrig att någon vill ha tillbaka pengarna. Allt detta är grunden i de folkliga uppror som får politiker och tyckare att tvivla om vilken väg man skall gå.

Svaret är dock enkelt; Ingen vill egentligen låna ut pengar man vet att man inte kommer få tillbaka. Frågan; Varför kan politikerna inte fortsätta som de gjort de senaste åren?

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: