Endast idioter sparar

10 november, 2013 at 21:08 (Uncategorized)

Det är inte en sparsam budget som skapar underskott utan underskott till följd av svag tillväxt som framtvingar en korrigering vilket kan ses som en neddragning.
Lorenzo Bini Smaghi kan inte vara tydligare än så.
Man kan visa det mesta med statistik, vilket även går att se genom länken, men att dra långtgående slutsatser enbart baserat på en dataserie blir ganska riskabelt. Som Lorenzo själv visar så finns det tydliga korrelationer mellan hur mycket man tvingats spara och internetpenetrationen i ett land, länders tillväxt och riskviktade räntor till de lokala företagen samt hur konkurrenskraftiga länderna varit och deras tillväxt.
Men det som förvånade mig allra mest var relationen mellan tillväxt under de senaste fem åren och befolkningarnas matematiska förståelse. Desto bättre man var på matte, desto bättre hade länderna gått.
Summa summarum så verkar det hela vara ett klassiskt fall av lyxfällan. Ett antal länders regeringar verkar ha struntat att ta obekväma beslut samtidigt som de spenderat alldeles för mycket vilket gör att de bara haft ett val till slut: nedskärningar.
Man är inte en idiot bara för att man genomfört åtstramningar, men de länder som skär ned är tvingade till det eftersom de sedan tidigare agerat som om de varit dumma i huvudet…
—–
Problemet borde kunna formuleras som ett ifrågasättande av Keynesianismen, men om sanningen skall fram så är det inte grundtanken det är fel på. Om staten sparar när det går bra och slösar när det går dåligt samt anpassar sina investeringar så att man under sämre tider får mer direktverkande satsningar så fungerar systemet.
När det gäller Grekland, som är ett skräckexempel, så valde politikerna att ignorera den första delen. Trots att den allmänna ekonomin gick bra så sparade man inte mer än två år. Vissa år var statsskulden oförändrad för att andra år öka med 5% eller i runda slängar 50 miljarder kronor (1999, 2006, 2008).
Det var också då marknaden drog åt sig öronen och började ifrågasätta om den grekiska staten hade möjlighet att betala tillbaka det den lånade vilket i sin tur satte igång skuldkrisen.
Men det är inte skuldkrisen i sig som är intressant utan hur politiker plockar russinen ur kakan. Det är nämligen inte svårt att håll med Krugman när han säger att stater borde slösa för att hålla igång ekonomin samtidigt som privata företag och personer reducerar sina skulder, men i fallet med Grekland så blir det lite tragikomiskt. Grekland satsade redan när de gick in i krisen…
De pengar som man normalt kan låna, var redan lånade. Till detta så hade man en av lån uppblåst ekonomi. Dessa två faktorer tillsammans ledde till att man var tvungen att spara, dubbelt upp, vilket i sin tur var ett recept på den perfekta stormen.
Men man hade inget annat alternativ.
Det tål att upprepas, men statens handlingsutrymme beror till stor del på om den bromsar ekonomin med 5% av BNP eller om man gasar ytterligare genom stora lån på 5% av BNP.
Resultatet spelar också in. I dagsläget är Greklands budget i balans, exklusive räntebetalningar. Det betyder att hela den nedgång som skett egentligen var en återställare till den utgångspunkt Grekland borde haft 2007 och som då hade kunnat ge dem en möjlighet att gasa. Även om de fortfarande inte hade sparat i ladorna, varpå de fortfarande inte på riktigt hade kunnat köra på med Keynesianistisk expansionspolitik…
Vilket får oss att återvända till artikeln ovan. Hade Grekland styrts av personer som inte är dumma i huvudet så hade de kanske haft andra verktyg att använda än nedskärningar, men i nuvarande läge är alla andra alternativ idiotiska även om man stirrar sig blind på nyckeltal likt skuld av BNP.

Direktlänk Kommentera