Att genomlysa en bluff.

21 februari, 2014 at 02:14 (Åsikter, Ekonomi)

Även om man aldrig kan vara helt säker så känns det ändå på sin plats att varna för Accres Minerals som ringer folk och försöker sälja in investeringar i färgade diamanter… eller, vad skall man säga? Det är fruktansvärt svårt att komma på hur man skall formulera sina tvivel, trots att ingen annan verkar ha reagerat än så länge.

För två veckor sedan blev jag uppringd på okänt nummer av en herr John Banks. Han sade sig ringa ifrån ett företag som heter Accres Minerals och ville informera mig om marknaden för färgade diamanter. Eftersom jag varken tyckte det lät intressant eller hade tid så bad jag honom skicka information. Därigenom kunde jag läsa igenom vad de hade att erbjuda och sedan återkomma i framtiden – givet att jag kände för det. Som ”tack” fick jag deras investeringsbroschyr på e-posten

investeringsbroschyr

Och redan här anade jag oråd. Låt oss nu, för sakens skull, utgå ifrån att de faktiskt är ett ”riktigt” företag – hur kommer det sig då att de felstavar sitt eget företagsnamn gång efter gång, exempelvis på sista sidan som ses här bredvid?

Men nu skall vi inte vara den som är den. Även stora företag kan göra fel, right?

Enligt John Banks så skall företaget ha varit verksamt i 21 år. Trots detta så registrerades moderbolaget i oktober 2010. Och företagets hemsida registrerades i november 2013. På den här adressen… ser det seriöst ut? Den frågan svarar företaget själva på, eftersom deras uppgivna adress är någon helt annan. De säger sig nämligen ligga i Green Park House vilket är en kombination av brevlåda för brevlådeföretag och uthyrning av konferensrum.

Och om inte det räcker för att väcka misstanke så är deras diamantexpert Marcus van Zand (som ni kan se här i första bilden på andra sidan) misstänkt lik Jim Marcus, en väldigt känd… advokat. Och om man kan lita på linkedin så har han inte bytt karriär. Självklart kan Accres Mineral Trading ha råkat använda fel foto, men borde inte någon ha uppmärksammat det? Särskilt som samma fel återfinns på en annan månadsrapport. Eller så är det helt enkelt så att de ”lånade” ett foto på en Marcus (om än fel Marcus) och hoppades att tillräckligt många godtrogna människor skulle gå på det.

För övrigt kan man notera att samtliga kontaktuppgifter såsom Facebook, linkedin och e-postadress leder till blanka adresser.

Men finns inte företaget? Jo visst finns det ett strålande brevlådeföretag och de har säkerligen ett antal anställda – problemet är bara att de säljer en bluff. John Banks som kontaktade mig var visserligen vältalig, men det första jag reagerade på var att hans e-postadress var john@accresminerals.co.uk. Adressen i sig kan verka enkel, men tänk efter ett varv till och ställ dig frågan vad som händer när John Banks Jr anställs på firman. Vilken adress kommer han få?

Och så skall vi inte glömma alla trevliga historier om alla de som satsat sina besparingar hos Accres Mineral. Det lyckliga paret Jim och Rosemary dyker upp i allsköns reklamer för att resa på ålders höst, bilden på ”Benny” verkar vara såld till en drös olika verksamheter inriktade mot studenter, ”Robert” heter egentligen Mike Michalowicz och är känd som Toalettpappersentreprenören.

Men fotona kan man åtminstone spåra. Företagets ledning samt samtliga namn som står listade under kontakter är… okända för nätet – i alla fall i de roller som företagets hemsida försöker påskina.

Så vad har vi? Accres Mineral Trading känns som en bluff. De har en brevlåda någonstans, de har fejkat alla foton på sin hemsida och saknar kontakter. Företaget har inte den historia som man försöker hävda, de har inte existerar så länge som deras säljare säger och för att vara ett stort företag som ringer upp potentiella investerare i andra länder så har de ovanligt många väldigt enkla stavfel i sitt material. Dessutom så borde ett företag med den avkastning Accres Mineral Trading erbjuder uppvisa ett större digitalt avtryck. Eller åtminstone en aktiv profil på linkedin – om vi nu bortser från alla de som verkade ha lämnat företaget i januari 2013.

För övrigt kan man nog anta att det hela var ett seriöst företag en gång i tiden (typ när det startades under sena 2010) men att det någon gång under tidiga 2013 såldes eller på annat sätt bytte huvudman till… några väldigt oseriösa människor. Men jag kan ha fel så producerar Accres Mineral Trading lite verkliga bevis på att de har en fungerande verksamhet så kommer inte jag vara den som är den.

Direktlänk Kommentera

Har verkligen Spendrups fel?

11 februari, 2014 at 23:03 (Åsikter, Politik)

Eftersom Lena Mellin verkar sitta på allsköns statistik jag är alltför lat för att hitta så vore det kul om hon kunde visa lite relevanta siffror. Att två tredjedelar av alla examensbevis idag tas ut av kvinnor, samt att det varit så under en okänd tid, är trots dess styrka som argument väldigt irrelevant när det kommer till den faktiska frågan; Varför ser fördelningen i bolagsstyrelser ut som den gör idag?

”Kvinnor är alltså, om man ska generalisera och det gjorde ju Jens Spendrup, bättre utbildade, är anställda i högre grad och dessutom lite mer intresserade av att utöva sin makt.”

Sen spelar det ingen roll hur Jens Spendrups själv försöker omformulera sig, för den starka ”feministlobbyn” som drivs av spelare likt Amelia Adamo och Gudrun Schyman kommer ändå bortförklara allt med patriarkat och manliga strukturer…

””Det var dumt och otydligt svar av mig. Jag syftade på att det finns färre kvinnor som har erfarenheter som VD eller chefer i företag och därmed färre att välja bland”.”

Men eftersom både Lena Mellin och Jens Spendrups verkar göra det hela till en fråga om utbildning, och då talar vi inte om att pojkars betyg sjunkit som en sten under en väldigt lång tid, är vilken spridning mellan könen både Handelshögskolan i Stockholm och KTH hade för 30 år sedan… sisådär runt 1985.

Det är nämligen relevant, även om Amelia Adamo kallar det för ”bullshit”. För visst finns det kompetenta kvinnor som skulle kunna platsa i bolagsstyrelser men som inte kommer in. Men det finns också män som säkerligen är ”lika kompetenta” men som ändå inte släpps in. Och om man bara gör en liten tankeövning och tittar på vilka det var som utexaminerades för 30 år sedan, vilka som inte var hemma med sina barn för 20 år sedan och vilka som var chefer för 10 år sedan så kommer siffrorna nog likna de vi ser i dagens bolagsstyrelser. Och det beror på hur kompetensen ser ut och är fördelad.

Finns det 2400 duktiga kvinnor med rätt kompetens, och 7600 duktiga män med lika hög kompetens, så borde en naturlig fördelning bli 76% män och 24% kvinnor. Skulle det vara så att mängden män, relativt sett, är ännu större så kan man nog till och med hävda att Jens Spendrups har rätt.

Men då hamnar man plötsligt i en jobbig situation. Är det så att män med likvärdig kompetens har det svårare än kvinnor, då faller en stor del av argumenten…

För mig är dock det viktigaste att vi alla blir behandlade som människor, egna individer och självständiga varelser. Det finns alltför många situationer i dagens samhälle där man grupperas in efter vad man har mellan benen, vilken hudfärg man har eller vilka religiösa högtider (om ens några alls) man firar.

…eller så gör man likt Amelia Adamo med flera och fokuserar på den egna ”penisförlängaren”, skiter i omvärlden och… ja, egentligen vet jag inte vad det är hon vill… mer än att hon inte vill se individer.

Och, Jens Spendrups kanske ändå har rätt. Även om han inte riktigt förstår det själv. Men att straffa män idag för de synder andra män genomförde för 40-50-60 år sedan känns faktiskt inte särskilt rätt (och ja, jag kan komma på en katalog med andra tillfällen där folk absolut inte tycker att grupper skall ta ansvar för vad andra tillhörande de grupperna gjorde för tiotals år sedan).

Direktlänk Kommentera

Veckans skämt?

3 februari, 2014 at 13:27 (Åsikter, Politik)

IKEA skall etablera sig inom tunnelbaneavstånd från city. Då konstaterar damen med den oändliga pengapungen att IKEAs ”blöta filt” kväver staden

Vi ser samma utveckling runt om i Sverige. Nya shoppingcentrum växer upp medan butiker i stadskärnorna får slå igen.

Utbudet blir mer enahanda eftersom det bara är de stora kedjorna som har råd att följa med till de nya galleriorna.

Och inte nog med det. Allt är Moderaternas fel.

Moderaterna brukar göra så, de räknar alltid med ett visst antal konkurser.  För dem är det naturligt att bygga nytt medan det gamla får slumma igen. Slit och släng, fast i stor skala.

Så då tar vi ett klassiskt idol-porträtt. Igen. För det känns som om alla dessa idealister likt Eva Franchell har glömt hur Sverige var ”då” och vilka kostnader hennes tankar och förslag får.

Ingvar Kamprad är den individ som gjort mest för att vi svenskar skall kunna bo drägligt. Tack vare honom har alla råd att ha en fräsch soffa hemma, istället för att sitta med samma gamla mögliga sak i 40-50 år. Visst, för de som hade råd att köpa ordentliga saker så fungerade – men det stora flertalet hade inte särskilt trevliga soffor hemma.

Men skall vi bara prata om soffor? Vad sägs om sängar, matmöbler… ja, egentligen alla möbler. Tack vare herr Kamprad och hans livsverk så svämmar blocket över av billiga soffor som blivit än billigare, så att alla med någon slags inkomst kan ha ett möblerat hem.

Att det sedan kostat, det kan jag hålla med om. Ett stort antal möbelaffärer har fått slå igen. Alternativet hade visserligen varit att vi betalat 30-40-50 tusen för en soffa, och sen väntat några veckor på leverans, men det kanske damen hade gillat bättre?

Och när vi ändå pratar stora butiker så kan vi också börja klaga över ICA, Coop, Lidl m.fl. som ser till att det finns fräsch mat till rimliga priser. Visst, vi hade kunnat återgå till kvartersbutiken på precis samma sätt som att halva befolkningen hade kunnat börja äta gröt till frukost, lunch OCH middag men är det något att eftertrakta?

Genom att man bygger större och större butiker så kan enskilda handlare skapa skalfördelar som gör att de konkurrerar ut små lokala butiker. I gengäld så får befolkningen billigare varor = högre levnadsstandard. Så, färre butiker i city-kärnan, ett antal konkurser, men högre levnadsstandard…

Nu kommer jag göra en kvalificerad gissning. Jag tror att Eva Franchell har ett kylskåp hemma, trots att det slog ut alla stackars isleverantörer. Hon har nog även möblerat minst halva bostaden med saker från IKEA, trots att företaget slagit ut många mindre butiker. Jag tror också att hon har en mobiltelefon byggd i utlandet och jag är ganska säker på att större delen av hennes kyl därhemma är fylld med saker som producerats minst 25 mil från kylens plats. Och här om något har hon alternativ, bara hon är beredd att betala vad det faktiskt kostar. Dessutom är säkert de allra flesta kläder hon har på sig producerade långt bortom Sveriges gränser. Men vad som verkligen betyder något är att det inte är något fel med allt ovan.

Men hon blir däremot en hycklare när hon tar ställning mot den generella förbättring som sker hela tiden. Hon lyfter fram hur företag kväver städer (eller i alla fall småbutikerna) genom att effektivisera processer och centralisera allt möjligt trots att hon själv gör samma prioriteringar som alla andra och väljer både billigare och bättre varor därför att det är fullt naturligt, leder till att alla kan få mer samt att hennes oändliga pengapung med tiden kanske kan infrias. Utan allt det som hon kritiserar så hade alla, oavsett om man varit fattig eller rik, levt ett oändligt mycket torftigare liv idag.

…och det är en process som pågått i hundratals år, som gjort att vi kommit så långt som vi gjort nu, men som plötsligt är Moderaternas fel. Egentligen borde jag småle – men om nu vänstern hävdar att alla framsteg som skett är Moderaternas fel så finns det bara en sak att göra – att tacka och hylla dem.

Direktlänk Kommentera

Staten borde göra ett eget Lexbase.

2 februari, 2014 at 23:39 (Åsikter)

Skandaljournalistik i all ära, men diskussionen om Lexbase och dess databas har gett oss en rejäl hemläxa och nu är frågan om vi kommer orka oss igenom den. Nej, det handlar inte om att ett privat företag har utnyttjat offentlighetsprincipen eller ens att ett antal personer felaktigt utpekats som ”brottslingar” utan om något avsevärt viktigare – att staten länge duckat för de tunga frågor som internet och teknikutvecklingen ofrånkomligt dragit fram i ljuset.

Det finns ett tio år gammalt case om kvinnligt ledarskap som handlar om Carly Fiorina och hennes tid som chef för Hewlett Packard. Eller, nu lurade jag er på samma sätt som texten lurar den late läsaren – caset handlar nämligen om allt förutom kvinnligt ledarskap men en slö läsare landar oftast där ändå.

På samma sätt kommer Lexbase att bli ett perfekt case i framtiden. Här finns en tydlig skurk som utnyttjar systemet, en hel drös med oskyldiga (nåja) och några genuint oskyldiga som inte ens borde vara med i registret. Samtidigt är den underliggande frågan någon helt annan – nämligen att staten valt att inte ta tag i obekväma frågor.

Ta bara något så självklart som att Lexbase utpekat ett antal människor som brottslingar, trots att de friats i högre instans. Att det är fel av Lexbase, oavsett om det visar sig vara olagligt eller ej, verkar alla vara överens om men ingen diskuterar den bakomliggande faktorn. Lexbase existerar därför att staten erbjuder en tjänst, offentlighetsprincipen, utan att se till att dokumenten är tillgängliga. Om man inte har ekonomiska resurser.

Det har i flera år funnits kommersiella databaser i Sverige som innehåller känsliga personuppgifter – och som byggt sin existens på systemet med utgivningsbevis och ansvarig utgivare. Skillnaden mot Lexbase är att de riktat sig mot vissa yrkesgrupper, som exempelvis journalister, jurister och företagare.

Men kan man göra något åt det? Nja. Folk är nyfikna och, låt oss vara ärliga här, offentlighetsprincipen är en av de byggstenar som gjort Sverige så framgångsrikt. Således är det svårt att hindra någon likt Lexbase att tillhandahålla en tjänst som uppenbarligen efterfrågas (titta bara på hur arbetsgivare m.fl. begär utdrag ur belastningsregistret). Och då måste det bästa alternativet, även för de som idag är med i registret, vara att staten själva underlättar för medborgarna att få tag på aktuella domar.

Jobbigt? Visst. Indirekt blir det ett extra straff, även om man bara visar domar som är upp till fem år gamla, men är alternativen bättre?

Lanseringen av Lexbase satte igång en storm av protester, och det dröjde inte länge innan talesmannen hoppade av och internetleverantören Bahnhof drog ut kontakten.

Hur kunde detta övergrepp ske?

Övergreppet Peter Wolodarski refererar till har egentligen inte så mycket att göra med vad som publicerades utan hur Lexbase valde att publicera informationen och vilka gränser de var beredda att strunta i för att kunna vinstmaximera. Den där röda pricken ovan Pelles hus kunde lika gärna vara en  överklagad fortkörning som en våldtäkt eller för den delen något husets förra ägare gjort, men det var lite det som Lexbase byggde sin affärsidé på. Man ville helt enkelt utnyttja folks nyfikenhet och kombinera det med relativt låga kostnader per tillhandahållen dom.

Så hur hade ett icke-vinstdrivande offentlig register kunnat göra saken bättre? Vad sägs om att riva betalväggen och framför allt samköra register för att aldrig drabbas av så basala saker som inaktuella adresser. Visserligen skulle ovanstående göra det omöjligt att tjäna pengar på registret, men offentlig verksamhet  borde kunna skötas professionellt utan sådana krav (hint: underhåll av järnvägen…).

Och när man ändå är på gång så kan man ta tag i saker som blir riktigt skrämmande, exempelvis där systemet utmanar rättssäkerheten. Bara misstankarna att systemet skulle riggas så att folk hellre väljer böter än att överklaga direkta felaktigheter torde kräva egna utredningar, men om man antingen lägger in alla böter som betalas alternativt undantar vissa ”brott” från systemet så borde det kunna skapa ett slags konkurrensneutralitet mellan att acceptera en ordningsbot och att tvista. Tilläggas bör väl att ett centralt offentligt register skulle kunna hantera detta på ett avsevärt bättre sätt än någon som helst privat databas.

Sen borde staten kunna ha viljan och verktygen för att bara visa de domar som vunnit laga kraft. Det kan aldrig finnas ett allmänintresse av att hänga ut folk som rättsväsendet valt att frikänna (okej då, ibland, men det är därför vi har flashback) och då borde ett register inte utmåla folk som brottslingar trots att de blivit friade. Återigen en väldigt enkel åtgärd som skulle radera en stor del av det ”övergrepp” många hänvisat till men som ett vinstdrivande företag aldrig skulle sträva efter att införa…

…och när man ändå är på gång så skulle man med lätthet kunna anonymisera uppgifter likt vittnens namn (även om dessa, av rättssäkerhetsskäl, fortfarande borde finnas tillgängliga om man begär ut domar) varpå de enda som ”hängs ut” är folk som valt att begå ett eller flera olika brott.

Notera ordvalet; Folk som väljer att begå brott. När du krossar rutan, snattar godiset, ger en kille en käftsmäll, rånar en bank… ja, vad som helst… så gör du ett aktivt och medvetet val. Att det valet sedan kan resultera i att du inte får jobbet du vill ha, att din blivande svärfar slänger ut dig eller vad som helst annat är fortfarande bara direkta resultat av ditt egna medvetna val. Således kan det inte vara ett övergrepp att publicera en dom på nätet om bara den som dömts, de som dömt och den som försvarat finns namngivna.

Så visst, politikerna måste göra något åt Lexbase. Om inte staten gör ett eget Lexbase så kommer nämligen någon annan utnyttja systemet och denna någon annan kommer garanterat upprepa samma misstag som Lexbase av samma anledningar – det är nämligen det enda sätt att vinstmaximera. Och Oisin Cantwells farhågor är irrelevanta – en tidsram där domarna finns sökbara i fem år betyder visserligen ett extra straff men om du är beredd att utföra ett visst brott så måste du också vara beredd att ta konsekvenserna inklusive att din möjlighet att gå vidare i livet försvåras.

Detta förskräcker. Lexbase är inte bara ett fiffigt sätt att tjäna pengar. En människas möjlighet att gå vidare i livet efter avtjänat straff försvåras om nya grannar eller nya arbetskamrater enkelt kan ta reda på dennes historik.

Och vad gäller Lexbase… så är förtal ett brott även i grundlagsskyddad media och därför hoppas jag att domstolarna utnyttjar de lagar som finns idag så att ingen kan använda Lexbase som ett verktyg för att inskränka offentlighetsprincipen. Trots att Lexbase visat att vi i dagens uppkopplade värld inte längre borde nöja oss med att man måste ringa runt till alla tingsrätter för att komma på huruvida någon blivit lagförd där eller ej.

—–

Nedanstående citat från en artikel i Expressen kändes som helt rätt tillfälle att göra ett tillägg…

”Jag är dömd tidigare och nu ligger min dom ute så alla kan se den med ett musklick. Herregud, hur kan detta vara lagligt?! Jag mådde så jävla illa att jag inte gick till jobbet i dag. Jag har gjort allt för att få ett jobb och jobbar sedan två år tillbaka … Nu kommer hela mitt liv haverera om det kommer ut. Ingen, INGEN vet om min historia. Inte ens mina närmaste skulle tro att jag är dömd. Jag är så jävla deprimerad att jag inte kan se en poäng med att leva efter det här! Gör nåt åt det här, snälla!” skriver en man till JK.

Min första reaktion är ”oh nej vad fruktansvärt för honom” till att sedan bli samma sak fast väldigt sarkastiskt. Nu vet jag inte vad mannen som citerats har gjort men jag utgår ifrån att det inte är något så enkelt som en fortkörning eller ens snatteri. Således borde han kanske ha funderat över att omgivningen kunde få reda på hans dom innan han begick vad det nu var han gjorde…

…och hade han funderat över det samt vetat om att hans framtida dom skulle bli sökbar i något likt Lexbase så hade han givet ovan förhoppningsvis inte gjort det varpå ett offentligt register bara genom sin existens hade skyddat någon ifrån ovanstående mans brott.

Direktlänk Kommentera