Hur långt ifrån sanningen är en feminist beredd att gå?

4 mars, 2014 at 08:00 (Åsikter, Politik)

Det finns olika sätt att försvara allas lika rättigheter. När Pia Sundhage gör bort [en okänd reporter] som undrar hur en kvinna kan träna män genom att kontra med att fråga hur Angela Merkel kan styra ”ett helt jävla land” så slår hon ett slag för allas lika rättigheter. Kontringen är strålande: Pia Sundhage visar alla hur dum frågan är och ingen kan ifrågasätta det. Fast nu var jag inte riktigt ärlig, valfri fundamentalist kan kritisera hur Pia väljer att driva med reportern…

Visst är det jobbigt när någon drar ner ens byxor. Även om kontringen inte var lika klockren som Pia Sundhages så lyckades ändå en kommentar från mig leda till att en gammal klasskamrat kände sig tvungen att moderera sitt kommentarfält och ta bort mig från Facebook.

Du missuppfattar mig Carl. Jag har stora problem med hur du talar om och till Irena. Saklig eller emotionell spelar ingen roll, när du understår dig att skriva att någons kommentar ”osar av okunskap” vill jag inte ha med dig att göra. Inte i det här kommentarsfältet, inte på Facebook, ingenstans.

Nu har jag redan förstört all spänning så varför inte börja från slutet? Nej Johan Falkman, jag missuppfattade inte dig. Din vän Irena Pozar försökte idiotförklara mig. Jag idiotförklarade henne tillbaka. Du har problem med att någon spricker hål i den lilla bubbla du lever i men det spelar ingen roll för du har all rätt att modifiera ditt kommentarsfält till dina poster, du är helt fri att använda vilka härskartekniker du vill och du kan kräva att alla skall anpassa sig efter din åsikt. På samma sätt kan du med all rätt använda första utväg som dyker upp när något känns jobbigt, särskilt när den garanterar dig några extra bonuspoäng hos vem-det-nu-än-är-du-försöker-impa-på varpå. Således kan du spotta ut vilka kommentarer du vill. Vad du däremot inte kan vara säker på är att kommentarerna lämnas obesvarade.

Redan 2008 var 43% av studenterna på handelshögskolan kvinnor. Dessa siffror avspeglar sig VERKLIGEN inte i näringslivet. Kan det ha att göra med att de har en fitta mellan benen? Antagligen, ja.

Först och främst kan vi konstatera att din vän Irena Pozars kommentar osade av okunskap – trots att hon inte bara är journalist utan även författare till debattartiklar i ämnet (vilket du vet eftersom du länkade dit själv). Det gör inte att hon automatiskt kommer vara vare sig objektiv eller saklig, men hon borde i alla fall ha lite koll på sitt ämne. Om du fortfarande skulle tvivla så kan jag rekommendera några av de länkar hon själv valt att dela genom artikeln, om du nu inte tror att hon bara lagt in länkarna för att det skall verka bra.

Sen kan vi titta på vad hon faktiskt sa, eftersom mitt svar var så himla känsligt. Att könsfördelningen på Handelshögskolan under 2008, oavsett om det är antagningssiffror eller baserat på hela populationen under antingen vår eller hösttermin, känns troligt. Jag har ingen annan data, siffrorna liknar de jag hört tidigare och Irena Pozar är trots allt journalist på Nyheter24 så någonstans måste vi utgå ifrån att hon har en yrkesheder. På samma sätt kan vi nog alla hålla med om att näringslivet verkligen inte har 43% kvinnor i styrelser och ledningsgrupper. Men sen då?

Men Johan, jag läste halva artikeln men insåg mitt misstag när hon refererar till könsfördelningen inom toppen av svenskt näringsliv utan att en begrunda de bakomliggande faktorerna såsom vilka det var som satt i ledningsgrupper för 10 år sedan, vilkasom skippade föräldraledigheten för 20 år sedan, vilka som fick de bästa jobben för 30 år sedan eller för den delen vilka som sökte till topputbildningarna för 35 år sedan.

Det här var det argument hon reagerade emot… så vad var det nu hon slutade sitt svar med?

Kan det ha att göra med att de har en fitta mellan benen? Antagligen, ja.

Nyheter24:s reporter Irena Pozar hävdade indirekt i sitt motargument att anledningen till att dagens svenska näringslivs ledargarnityr inte har en könsfördelning som avspeglar den på Handels 2008 var för att de har en fitta mellan benen. Om vi för en sekund lämnar mitt perspektiv ovan som handlade om vilka som började på Handelshögskolan i Stockholm för 35 år och relaterade det till dagens styrelse- och ledningsgruppssammansättning bland storbolagen och glömmer att hon jämförde det med ett femårigt perspektiv…

Nej, vänta, det kan vi inte göra. Irena Pozar måste veta bättre. Jag hoppas verkligen för Sveriges framtid att unga journalister vill vara journalister och inte känslomässiga tyckare utan någon som helst verklighetsförankring. Jag tror hon försökte dra en riktig rövare och använda förvirrande statistik för att bemöta en jobbig frågeställning men det maskerar inte att hennes kommentar osade av okunskap. Studenter som antogs 2008 och som gick igenom den femåriga utbildningen enligt plan har idag jobbat i ett halvår. Om det hela refererat till studenter som gick på skolan under 2008 så ökar den tiden till i snitt tre år. Tre år är måhända en lång tid men det är samtidigt en väldigt kort tid för att någon skall hinna jobba sig igenom en hel eller ett flertal olika företagshierarkier.

Jag kan nog gå så långt som att anta att antalet personer under 30 i styrelserna och ledningsgrupperna för Sveriges 100 största företag som varken skapat företaget själva eller ärvt en plats går att räkna på en hand. Av landets 535 000 styrelseledamöter är 5% 35 år eller yngre. Hur representationen är bland de största företaget kan jag bara spekulera i, men det skulle förvåna mig om den är högre. Nu, beror det på att 57% av de 300 handelsstudenter som togs in 2008 hade en snopp mellan benen? Eller som jag i mitt ytterst vassa svar så gulligt och retoriskt frågade henne…

Låt mig vända på det hela: tror du att ledningsgrupperna befolkas av personer som snart skall fylla 30? Där har du svaret 🙂

Att det blev Handels som hamnade i skottgluggen var mer än tillfällighet än planerat, eftersom min argumentation utgick ifrån de svenska prestigeutbildningarna, men givet skolans ställning så blir exemplet talande.

De som sitter i ledningsgrupperna idag är samma personer som offrat det mesta för att nå dit för 10 år sedan och som examinerades från prestigeutbildningarna för 20 år sedan.

Anledningen till att könsfördelningen på Handelshögskolan anno 2008 eller KTH 2008  eller någon annan högskola för den delen 2008 inte har en realistisk chans att avspegla sig i näringslivets toppgarnityr har med tid att göra. Det handlar inte om vad folk har mellan benen därför att den grupp Irena Pozar valde att fokusera på kommer inte vara en del av ovan nämnda ledningsgrupper – i alla fall inte under de närmaste 5-10 åren.

Men tyvärr är hennes argumentation symptomatiskt för en stor del av feminismen. Även om d det finns väldigt många relevanta infallsvinklar där samhället väljer att behandla personer annorlunda beroende på vad de har mellan benen  så väljer vissa att försöka driva igenom emotionella argument utan någon som helst relevans och därigenom ödsla tid med att dunka huvudet i väggen i förhoppning om att just den väggen skall gå sönder.

Men Carl, va? Tror du på fullaste allvar att ”de bakomliggande faktorerna” inte kommer fortsätta att påverka oss framöver? Vilka sitter i ledningsgrupper idag? Vilka skippar föräldrarledigheten idag? Vilka får de bästa jobben idag? På dig låter det ju som att vi redan är framme, att vi redan lever i ett jämställt samhälle och det gör vi ju bevisligen inte. Inte ens i närheten.

Johan Falkman är så övertygad i sin feminism att han bemöter relevant kritik genom att bortförklara dem med klassiska härskartekniker likt citatet ovan där han först försöker ge mig en egenskap för att sedan hävda att det ”bevisligen” är annorlunda. Problemet är bara det att allt han rapar upp är irrelevant för den tes han driver, men har man inte läst på och saknar reella argument så har man väl inget alternativ. Sen så drar jag ner byxorna på Johans vän Irena genom att konstatera att hennes instick osar av okunskap. Det måste han reagera mot, men hur? Att hon dessförinnan valde att idiotförklara mig genom nivån på hennes instick blir i frågan irrelevant. I rollen som den stora feministen måste nämligen Johan försvara kvinnor när deras argumentation fallerar inför vanlig enkel kritik. Och ja, jag raljerar återigen. Det hade nämligen vara intressant att se Irena försvara sitt instick själv, men den biten förvägrades vi alla av okänd anledning…

Så hur långt ifrån sanningen är en feminist beredd att gå? Om vi tittar på ovanstående så är svaret enkelt; hur långt som helst.

Själv så tycker jag fortfarande att det vore intressant att se statistik som visade ifall det fanns någon korrelation mellan könsfördelningen på olika prestigeutbildningar under de senaste 70 åren samt densamma i ledningsgrupper och styrelser 25-35 år senare. Det kommer inte ändras av att någon feminist försöker idiotförklara mig, antingen genom direkta försök att kollra bort mig med irrelevanta siffror eller ren och skär okunskap. För som Gudrun Schyman verkar ha insett så kan folk alltid debattera med tomma emotionella argument, men det gör ont när någon tar fram lite statistik och sticker hål på bubblan. Och nej, SCB har inte sammanställt en lathund för min fråga i början av stycket.

—–

Om folk inte har förstått det så är jag för meritokrati. Därför blir jag upprörd när folk pratar i väldigt generella termer, försöker låtsas som om hela grupper står bakom vissa åsikter eller helt enkelt buntar ihop människor. Om folk sedan vill slänga sig med fina ord såsom patriarkat, queerteori, heteronormativt eller vad som helst… så länge de samtidigt visar att de inte har den blekaste aning om vad de pratar om så kommer man bara vara enögda kungar hos de blinda.

Och… det är ganska kul att alla dessa människor i all sin enfald hellre ser grupper än individer trots att det är individerna bakom man hävdar sig vilja försvara

Direktlänk Kommentera