Det är inte två sidor av samma mynt

16 november, 2014 at 14:51 (Åsikter, Sport)

Fråga mig var man kan hitta Sveriges bästa journalister så kommer jag peka på valfri sportdel. Det är nämligen där, bland floskler och omskrivningar, som några av de mest klarsynta åsikterna torgförs utan att journalisterna själva utsätts för en folkets rättegång. Låt mig ta ett exempel:

”Be SvFF om en röd linje så kommer de att prata om jämställdhet och respekt. Be dem visa det i praktisk handling så kommer de att förminska och förringa. Då kommer de skicka fram landslagstränare som säger att Saudiarabiens kvinnor kan se fotboll på tv om de nu vill. Då kommer de att stamma när någon frågar om Miiko Albornoz sexdom. Då kommer de att tystna, eller säga att ”ord står mot ord” när Alexander Gerndt fälls för kvinnomisshandel. Då kommer landslagets lagkapten att skämta om damfotbollsspelare och cyklar.”

Läs citatet en gång till. Vid en första anblick kan man bli arg över Svenska Fotbollsförbundets beteende. Oavsett om man så tycker att ”tjejfotboll” borde anpassas till damers mindre muskelmassa, som min pappa brukade föreslå, eller om man anser att ligorna borde slås samman till en mixad liga för alla så varken ändrar eller ursäktar det förbundets beteende idag. Hade fotbollspamparna haft någon stake så hade man sparkat Roland Andersson för hans kommentar om kvinnors rättigheter i Saudiarabien och stängt av Zlatan Ibrahimović för hans skämt om att Therese Sjögran skulle belönas med en cykel. Det handlar nämligen inte så mycket om fotboll utan bara unkna värderingar.

På samma sätt, om än på alla sätt olika, är både Miiko Albornoz sexdom och Alexander Gerndts kvinnomisshandel lika enkla; man måste våga ha en åsikt. Tycker man att det svenska rättssystemet är felfritt så måste man våga ta avstånd från förövarna och bestraffa dem särskilt som rätten tar deras yrke i beaktande. Eller så anser man att allting är extremt rättsosäkert och att de bara dömts därför att de är män som gjort något mot kvinnor, men då skall man inte bara ignorera domen utan även våga ta spelarna i försvar.

I de första två exemplen så har förbundet bara agerat ”grabbigt” och det är en ganska dålig ursäkt. Om man åker till ett främmande land för att spela en landskamp så måste det vara okej att inom rimliga gränser följa det landets regler och det är okej att belöna spelare olika efter de olika lagens marknadsvärde. Därifrån är det dock långt till att ställa sig bakom och indirekt stödja unkna värderingar eller till att förminska andra genom dåliga skämt. I de sista två exemplen däremot är frågan extremt tudelad även om ord och handling fortfarande måste gå ihop…

Jag misstänker att jag redan tolkat Simon Banks krönika utanför dess egentliga ramar, men skrapar man lite på ytan så är det berättelsens om det svenska folkets dubbelmoral som tittar fram. Samhället är nämligen fyllt med situationer där ord och handling sällan stämmer överens, men belyser man situationerna för folk så reagerar de oftast med ilska…

Min väckarklocka var när min ena systers dåvarande sambo misshandlade mig och min familj behandlade det som en icke-händelse. Så här i efterhand har jag insett att familjens agerande bara varit en följd av ett gammalt könstänkande. Min sex års äldre storasyster har alltid fått slå mig utan att det setts som någonting annat än att vi leker, men den gång jag som 14-åring slog tillbaka så var det fruktansvärt. Därigenom blir det också, av någon konstig anledning, okej för min syster att leja ut hennes rätt att slå mig till någon annan och med samma skruvade logik är det också fel av mig att protestera eller ens kräva en ursäkt. Som man skall jag agera på ett visst sätt och det inkluderar inte att ställa en kvinna till svars för det våld hon utövar.

På en mer global nivå kan man konstatera att ”mäns våld mot kvinnor” är ett avsevärt mindre problem än ”kvinnors våld mot män”. Trots det landar diskussionen oftast någon annanstans vilket säkerligen har att göra med att dylika kommentarer oftast möts av hat och sarkasm. Om källan sedan är människor som inte vet bättre eller personer som tjänar på dagens ordning låter vi vara osagt, men det gör samtidigt frågan till två sidor av samma mynt och samma sida av två olika mynt. Det smakar surt när man vänder på myntet och dubbelmoralen kryper fram oavsett hur den manifesteras, och det smakar ännu surare när samma sida av två olika konflikter lyfts fram och folk behandlar dem helt olika. Det tenderar nämligen att vara samma människor som ställer sig på barrikaderna och som däremellan skäller ut de som står på samma barrikader i de fall frågeställningarna vänds och insatserna höjs.

Ta exemplen med domarna ovan; vill man behandla alla lika så måste man motivera sitt agerande och ge folk möjligheten att granska argumenten. Så bygger man förtroende och så bygger man ett bättre samhälle. Hittar du inga bra argument för att behandla folk olika, exempelvis varför du skall förbjudas att besöka en fotbollsarena därför att du har fel kön, så kanske det beror på att det inte finns några bra argument och jag kan lova dig att kommer du på några argument i ovanstående fråga så kan jag hjälpa dig att smula sönder dem. Om då fotbollsförbundet väljer att å ena sidan ger de två dömda spelarna en smäll på handen samtidigt som man å andra sidan inte låter domarna i sig få några konsekvenser så väljer man inte bara att sända konstiga signaler utan även att signalerna man sänder riskerar att blir rent destruktiva.

Ungefär som när min mamma låter hälsa att jag inte är välkommen ut på landet eftersom det är fruktansvärt att jag skrivit om min systers sambos misshandel och familjens efterföljande reaktioner på nätet samtidigt som hon anser att min systers sambos övergrepp inte varit skäl nog till att han skulle förvägras tillträde. Hon kanske har en väldigt god anledning till sitt agerande, men så länge som hon väljer att inte kommunicera den så försvinner hennes trovärdighet med diskvattnet och min tillit till min mamma på köpet…

Vilket för oss tillbaka till början, eller nja, nästan tillbaka. Egentligen hade jag velat vara högtravande och konstatera att trots, eller kanske tack vare, sportkrönikans enkelhet så tillåts Simon Bank att sätta fingret på en av de största samhällsutmaningar vi har idag utan att för den delen skinnflås av alla som tycker att han är jobbig av olika anledningar, men det blir så torrt. Istället nöjer jag mig med att konstatera att då allt går allt snabbare och vi måste rationalisera vilket leder till att vi undviker konflikter eftersom dessa tar upp vår tid som i sin tur är allt mer värd eftersom allt går allt snabbare då vi rationaliserar allt hela tiden.

Direktlänk Kommentera