Att skapa terrorister.

17 januari, 2015 at 21:43 (Politik)

Det här inlägget höll på att bli ett i mängden. Som så många andra ser jag att det inte längre bara är ett moraliskt dilemma att svenskar åker utomlands för att stödja terrorverksamhet utan även att det blivit ett direkt hot mot vårt öppna samhälle. Jag hade också velat skriva att yttrandefriheten står sig stark, men efter olika mediala utspel så glömmer vi den biten och kan konstatera att resultatet av massakern mot Charlie Hebdo riskerar att reduceras till att vi vunnit insikten i vår utsatthet.

Så långt verkar också alla vara eniga, men sen kommer den stora frågan vad vi kan och bör göra för att lösa situationen…

Tänk om problemet bara var de jihadister som redan är i Syrien, Irak, Afghanistan, Somalia eller nästa oroshärd. Då skulle det centerpartistiska kommunalrådet Rasmus Perssons lösning kunna fungera:

”Vi har diskuterat hur vi ska arbeta för att de här killarna som har kommit tillbaka inte åker igen, och att de bör få hjälp att bearbeta de traumatiska upplevelser som de har varit med om […] I kommunledningen har man även resonerat kring möjligheten att erbjuda männen jobb, för att minska utanförskapet som de menar kan vara en del av orsakerna till att de väljer att delta i striderna i Irak och Syrien.”

Det måste finnas en lösning för de som idag är terrorister så att de likt övriga brottslingar inte får återfall, det har han helt rätt i, men frågan är vilka signalvärden man samtidigt sänder:

”Vill man öka rekryteringen till IS så är det en fantastisk idé. Budskapet blir ju att det är helt okej att bete sig så här och när du kommer tillbaka så fixar vi med jobb, bostad och terapi.”

Organisationer som IS utför ganska fruktansvärda saker, nu senast kastade man ner två män från ett höghus därför att de var homosexuella, och det är om inte annat så extremt grova brott ur en svensk synvinkel. Handlingarna utförs av terrorister och du kan vara säker på att en hel del av de svenska jihadisterna har varit delaktiga, så att belöna dessa kriminella med jobb och arbete när de kommer hem vore ganska… skrämmande. Vi belönar inte brott. Punkt.

Trots det så måste vi vara pragmatiska. Tankar likt ovan hade kunnat lösa situationen, om man bara behövde beakta de som redan rest. Men problemet är inte de som redan har åkt, de är redan förlorade, utan de som kan tänkas åka i framtiden.

Här börjar det bli jobbigt därför att det finns inga enkla svar, men det är också här som ledande politiker likt centerpartisten Rasmus Persson måste tänka om. Börjar man premiera terrorhandlingar med jobb och bostad så kommer man öka incitamentet för personer att åka iväg och genomföra dessa fruktansvärda handlingar. Således kan en lösning på vad man skall göra med de som kommer tillbaka förvärra situationen genom att öka antalet som reser.

Vilket för oss tillbaka till något slags grundläge där den centrala frågan borde vara hur vi hanterar brottslingar. Premierar vi brott eller bestraffar vi brott?

Svaret är ganska enkelt; även om du ångrar ditt brott och vi tror att du inte kommer begå det igen så straffar vi dig därför att det minskar risken för att andra kommer begå samma handling. Det handlar om något så enkelt som morötter och piskor. Låt oss ta ett bra exempel som Mats Qviberg skall ha yttrat:

”Vi har höga skatter på alkohol för att vi inte ska dricka så mycket. Vi har höga skatter på tobak så att vi inte ska röka så mycket och vi har höga skatter på arbete för att vi inte ska arbeta så mycket.”

Allting handlar om incitament. Om vi belönar terrorism så kommer fler känna sig manade att utföra terrordåd och om vi uppmuntrar terrorism så kommer fler känna att det är accepterat att åka på Jihad eller dylika utflykter. Omvänt så kommer färre känna sig manade att utföra terrordåd och färre kommer tycka det är acceptabelt att terrorturista om vi börjar bestraffa brottslingarna.

Men det löser inte problemet med de som redan är tillbaka.

Rent krasst, Sverige är inte världens mittpunkt och vi skall inte tro att svenska terrorturister spelar någon roll i det stora hela. Problemet uppstår således inte när de reser ut utan när de kommer tillbaka, ofta radikaliserade men framför allt med en förmåga att utföra effektiva terrorhandlingar. Det är då de kan ta med sig sina dåliga vanor, konstiga åsikter och framför allt destruktiva beteenden hit.

Och här finns det inte så mycket vi kan göra. Den enkla lösningen vore att bränna deras pass och förvägra dem från att återvända till Sverige, men då många av terroristerna är födda här och säkerligen lika många saknar andra medborgarskap så är det inte en möjlig väg att gå. Således kan samhället bara försöka förhindra att de reser ut och samhället kan använda lagstiftningen som finns för att döma terroristerna för de handlingar man kan knyta dem till när de kommer tillbaka, men bortsett från det så kan vi bara lägga vårt hopp till Säpo och att vi den dag några terrorister spränger nästa bomb inte råkar befinna oss nära.

Annonser

Direktlänk Kommentera

Löfvens korta minne

6 december, 2014 at 01:44 (Politik)

Stefan Löfven må ha glömt, men vi kan alltid påminna honom. För ett år sedan så gav han ”makten” till Sd att göra ändringar i regeringens budget. Vi får utgå ifrån att Sd:s agerande skedde med hans goda minne eftersom hans egen finansministerkandidat konstaterade att det inte var upp till oppositionen att skaffa stöd för regeringens budget. Och man kan anta att hela förfarandet hade hans stöd, eftersom han i efterhand försvarat detsamma.

Det kanske svider att Sd nu gick emot honom, men bara för det kan man inte säga vad som helst.

”Jag kommer aldrig att agera på ett sätt som ger makten över landets utveckling till ett nyfascistiskt enfrågeparti som vare sig respekterar människors olikheter eller Sveriges demokratiska institutioner”

Och vi skall inte glömma att Stefan Löfven inte hade några problem alls att agera på ett sådant sätt som gav makten över landets utveckling till det nyfascistiska enfrågeparti han anser Sd vara, i alla fall inte för ett år sedan, bara den utvecklingen gick hans väg.

Med det är som vanligt när det handlar om Socialdemokraterna, man bestämmer sig för en bild och sen skall man kabla ut den. Nu senast är det Sverigedemokraterna som är fienden:

”Här har vi alltså ett litet nyfascistiskt parti som menar att de ska ha ett avgörande inflytande och sätta dagordningen för svensk politik, sade hon.”

Som sagt, det känns som om inte bara Stefan Löfven utan hela den socialdemokratiska rörelsen känner sig sviken. Det skulle inte bli med Miljöpartiet. Det skulle inte bli utan majoritet. Och det skulle inte sluta så här. Dock känns allt annat igen.

För någon månad sen så var det tomt i ladorna. Backar vi lite till så hade Anders Borg raserat hela välfärden (konstigt att man kan bygga upp den med så lite…). Utbildningsminister Fridolin skulle bara behöva 100 dagar (och det får han väl nästan innan regeringen utlyser extra val) för att lösa alla skolproblem. Allt som behövdes var traineejobb för att lösa arbetsmarknaden. Och… jag tror det räcker där för att inse hur de en gång i tiden så pragmatiska Socialdemokraterna utvecklats till ett populistiskt parti.

Och ja, Sverigedemokraterna är nog nästan ett nyfascistiskt enfrågeparti även om de la en ren vänsterbudget men skall vi börja sätta etiketter på alla så måste vi fråga oss om det inte är lika fruktansvärt med ett kommunistiskt enfrågeparti? Vänsterpartiet än nämligen lika mycket kommunister som Sverigedemokraterna är fascister och att hävda att vänstern har mer än en fråga… ja, vad sa man senaste valkampanjen månntro… jo, juste ja, nej till vinster i välfärden räddar alla världens problem.

Till julklapp önskar jag mig således en statsminister som slutar skylla sina misstag på alla andra, som konfronterar sina tillkortakommanden och blir en bättre människa istället för att låtsas som om ingenting har hänt och kanske allra viktigast en statsminister som inte ljuger så himla mycket. Fredrik, snälla, kom tillbaka.

Direktlänk Kommentera

Makten framför allt

5 december, 2014 at 19:42 (Politik)

Det kan låta märkligt, men Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är ungefär lika extrema och vore det inte för makten så hade Socialdemokraterna nog aldrig samarbetat med endera.

Varken Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna skulle kunna tvinga fram ett gisslantagande av regeringsmakten i de frågor där de skiljer ut sig från värdegemenskapen.

För ett år sedan så tog Stefan Löfven hjälp att de båda för att stoppa delar av Alliansbudgeten, ett agerande som nuvarande finansministern ansåg var helt okej eftersom det inte var oppositionens roll att se till att regeringens budget gick igenom, men efter valet verkar de båda extrempartierna återkommit för att få betalt.

Vänsterpartiet krävde ett förbud för vinster, deras ”enda” existensberättigande om man lyssnade på senaste valrörelsen, och det kunde Stefan Löfven ge utan att blinka bara han fick makten.

När sedan Sverigedemokraterna försökte med samma utpressning, om än för att låta Stefan Löfven behålla makten, så fungerade det inte och man kan bara undra om det var för att Vänsterpartiet inte hade några skulder till Sverigedemokraterna eller om Socialdemokraterna hade agerat annorlunda hade de bara haft råd att hänga av vänstersidan.

Makten framför allt, eller hur Stefan?

Direktlänk Kommentera

Hur långt ifrån sanningen är en feminist beredd att gå?

4 mars, 2014 at 08:00 (Åsikter, Politik)

Det finns olika sätt att försvara allas lika rättigheter. När Pia Sundhage gör bort [en okänd reporter] som undrar hur en kvinna kan träna män genom att kontra med att fråga hur Angela Merkel kan styra ”ett helt jävla land” så slår hon ett slag för allas lika rättigheter. Kontringen är strålande: Pia Sundhage visar alla hur dum frågan är och ingen kan ifrågasätta det. Fast nu var jag inte riktigt ärlig, valfri fundamentalist kan kritisera hur Pia väljer att driva med reportern…

Visst är det jobbigt när någon drar ner ens byxor. Även om kontringen inte var lika klockren som Pia Sundhages så lyckades ändå en kommentar från mig leda till att en gammal klasskamrat kände sig tvungen att moderera sitt kommentarfält och ta bort mig från Facebook.

Du missuppfattar mig Carl. Jag har stora problem med hur du talar om och till Irena. Saklig eller emotionell spelar ingen roll, när du understår dig att skriva att någons kommentar ”osar av okunskap” vill jag inte ha med dig att göra. Inte i det här kommentarsfältet, inte på Facebook, ingenstans.

Nu har jag redan förstört all spänning så varför inte börja från slutet? Nej Johan Falkman, jag missuppfattade inte dig. Din vän Irena Pozar försökte idiotförklara mig. Jag idiotförklarade henne tillbaka. Du har problem med att någon spricker hål i den lilla bubbla du lever i men det spelar ingen roll för du har all rätt att modifiera ditt kommentarsfält till dina poster, du är helt fri att använda vilka härskartekniker du vill och du kan kräva att alla skall anpassa sig efter din åsikt. På samma sätt kan du med all rätt använda första utväg som dyker upp när något känns jobbigt, särskilt när den garanterar dig några extra bonuspoäng hos vem-det-nu-än-är-du-försöker-impa-på varpå. Således kan du spotta ut vilka kommentarer du vill. Vad du däremot inte kan vara säker på är att kommentarerna lämnas obesvarade.

Redan 2008 var 43% av studenterna på handelshögskolan kvinnor. Dessa siffror avspeglar sig VERKLIGEN inte i näringslivet. Kan det ha att göra med att de har en fitta mellan benen? Antagligen, ja.

Först och främst kan vi konstatera att din vän Irena Pozars kommentar osade av okunskap – trots att hon inte bara är journalist utan även författare till debattartiklar i ämnet (vilket du vet eftersom du länkade dit själv). Det gör inte att hon automatiskt kommer vara vare sig objektiv eller saklig, men hon borde i alla fall ha lite koll på sitt ämne. Om du fortfarande skulle tvivla så kan jag rekommendera några av de länkar hon själv valt att dela genom artikeln, om du nu inte tror att hon bara lagt in länkarna för att det skall verka bra.

Sen kan vi titta på vad hon faktiskt sa, eftersom mitt svar var så himla känsligt. Att könsfördelningen på Handelshögskolan under 2008, oavsett om det är antagningssiffror eller baserat på hela populationen under antingen vår eller hösttermin, känns troligt. Jag har ingen annan data, siffrorna liknar de jag hört tidigare och Irena Pozar är trots allt journalist på Nyheter24 så någonstans måste vi utgå ifrån att hon har en yrkesheder. På samma sätt kan vi nog alla hålla med om att näringslivet verkligen inte har 43% kvinnor i styrelser och ledningsgrupper. Men sen då?

Men Johan, jag läste halva artikeln men insåg mitt misstag när hon refererar till könsfördelningen inom toppen av svenskt näringsliv utan att en begrunda de bakomliggande faktorerna såsom vilka det var som satt i ledningsgrupper för 10 år sedan, vilkasom skippade föräldraledigheten för 20 år sedan, vilka som fick de bästa jobben för 30 år sedan eller för den delen vilka som sökte till topputbildningarna för 35 år sedan.

Det här var det argument hon reagerade emot… så vad var det nu hon slutade sitt svar med?

Kan det ha att göra med att de har en fitta mellan benen? Antagligen, ja.

Nyheter24:s reporter Irena Pozar hävdade indirekt i sitt motargument att anledningen till att dagens svenska näringslivs ledargarnityr inte har en könsfördelning som avspeglar den på Handels 2008 var för att de har en fitta mellan benen. Om vi för en sekund lämnar mitt perspektiv ovan som handlade om vilka som började på Handelshögskolan i Stockholm för 35 år och relaterade det till dagens styrelse- och ledningsgruppssammansättning bland storbolagen och glömmer att hon jämförde det med ett femårigt perspektiv…

Nej, vänta, det kan vi inte göra. Irena Pozar måste veta bättre. Jag hoppas verkligen för Sveriges framtid att unga journalister vill vara journalister och inte känslomässiga tyckare utan någon som helst verklighetsförankring. Jag tror hon försökte dra en riktig rövare och använda förvirrande statistik för att bemöta en jobbig frågeställning men det maskerar inte att hennes kommentar osade av okunskap. Studenter som antogs 2008 och som gick igenom den femåriga utbildningen enligt plan har idag jobbat i ett halvår. Om det hela refererat till studenter som gick på skolan under 2008 så ökar den tiden till i snitt tre år. Tre år är måhända en lång tid men det är samtidigt en väldigt kort tid för att någon skall hinna jobba sig igenom en hel eller ett flertal olika företagshierarkier.

Jag kan nog gå så långt som att anta att antalet personer under 30 i styrelserna och ledningsgrupperna för Sveriges 100 största företag som varken skapat företaget själva eller ärvt en plats går att räkna på en hand. Av landets 535 000 styrelseledamöter är 5% 35 år eller yngre. Hur representationen är bland de största företaget kan jag bara spekulera i, men det skulle förvåna mig om den är högre. Nu, beror det på att 57% av de 300 handelsstudenter som togs in 2008 hade en snopp mellan benen? Eller som jag i mitt ytterst vassa svar så gulligt och retoriskt frågade henne…

Låt mig vända på det hela: tror du att ledningsgrupperna befolkas av personer som snart skall fylla 30? Där har du svaret 🙂

Att det blev Handels som hamnade i skottgluggen var mer än tillfällighet än planerat, eftersom min argumentation utgick ifrån de svenska prestigeutbildningarna, men givet skolans ställning så blir exemplet talande.

De som sitter i ledningsgrupperna idag är samma personer som offrat det mesta för att nå dit för 10 år sedan och som examinerades från prestigeutbildningarna för 20 år sedan.

Anledningen till att könsfördelningen på Handelshögskolan anno 2008 eller KTH 2008  eller någon annan högskola för den delen 2008 inte har en realistisk chans att avspegla sig i näringslivets toppgarnityr har med tid att göra. Det handlar inte om vad folk har mellan benen därför att den grupp Irena Pozar valde att fokusera på kommer inte vara en del av ovan nämnda ledningsgrupper – i alla fall inte under de närmaste 5-10 åren.

Men tyvärr är hennes argumentation symptomatiskt för en stor del av feminismen. Även om d det finns väldigt många relevanta infallsvinklar där samhället väljer att behandla personer annorlunda beroende på vad de har mellan benen  så väljer vissa att försöka driva igenom emotionella argument utan någon som helst relevans och därigenom ödsla tid med att dunka huvudet i väggen i förhoppning om att just den väggen skall gå sönder.

Men Carl, va? Tror du på fullaste allvar att ”de bakomliggande faktorerna” inte kommer fortsätta att påverka oss framöver? Vilka sitter i ledningsgrupper idag? Vilka skippar föräldrarledigheten idag? Vilka får de bästa jobben idag? På dig låter det ju som att vi redan är framme, att vi redan lever i ett jämställt samhälle och det gör vi ju bevisligen inte. Inte ens i närheten.

Johan Falkman är så övertygad i sin feminism att han bemöter relevant kritik genom att bortförklara dem med klassiska härskartekniker likt citatet ovan där han först försöker ge mig en egenskap för att sedan hävda att det ”bevisligen” är annorlunda. Problemet är bara det att allt han rapar upp är irrelevant för den tes han driver, men har man inte läst på och saknar reella argument så har man väl inget alternativ. Sen så drar jag ner byxorna på Johans vän Irena genom att konstatera att hennes instick osar av okunskap. Det måste han reagera mot, men hur? Att hon dessförinnan valde att idiotförklara mig genom nivån på hennes instick blir i frågan irrelevant. I rollen som den stora feministen måste nämligen Johan försvara kvinnor när deras argumentation fallerar inför vanlig enkel kritik. Och ja, jag raljerar återigen. Det hade nämligen vara intressant att se Irena försvara sitt instick själv, men den biten förvägrades vi alla av okänd anledning…

Så hur långt ifrån sanningen är en feminist beredd att gå? Om vi tittar på ovanstående så är svaret enkelt; hur långt som helst.

Själv så tycker jag fortfarande att det vore intressant att se statistik som visade ifall det fanns någon korrelation mellan könsfördelningen på olika prestigeutbildningar under de senaste 70 åren samt densamma i ledningsgrupper och styrelser 25-35 år senare. Det kommer inte ändras av att någon feminist försöker idiotförklara mig, antingen genom direkta försök att kollra bort mig med irrelevanta siffror eller ren och skär okunskap. För som Gudrun Schyman verkar ha insett så kan folk alltid debattera med tomma emotionella argument, men det gör ont när någon tar fram lite statistik och sticker hål på bubblan. Och nej, SCB har inte sammanställt en lathund för min fråga i början av stycket.

—–

Om folk inte har förstått det så är jag för meritokrati. Därför blir jag upprörd när folk pratar i väldigt generella termer, försöker låtsas som om hela grupper står bakom vissa åsikter eller helt enkelt buntar ihop människor. Om folk sedan vill slänga sig med fina ord såsom patriarkat, queerteori, heteronormativt eller vad som helst… så länge de samtidigt visar att de inte har den blekaste aning om vad de pratar om så kommer man bara vara enögda kungar hos de blinda.

Och… det är ganska kul att alla dessa människor i all sin enfald hellre ser grupper än individer trots att det är individerna bakom man hävdar sig vilja försvara

Direktlänk Kommentera

Har verkligen Spendrups fel?

11 februari, 2014 at 23:03 (Åsikter, Politik)

Eftersom Lena Mellin verkar sitta på allsköns statistik jag är alltför lat för att hitta så vore det kul om hon kunde visa lite relevanta siffror. Att två tredjedelar av alla examensbevis idag tas ut av kvinnor, samt att det varit så under en okänd tid, är trots dess styrka som argument väldigt irrelevant när det kommer till den faktiska frågan; Varför ser fördelningen i bolagsstyrelser ut som den gör idag?

”Kvinnor är alltså, om man ska generalisera och det gjorde ju Jens Spendrup, bättre utbildade, är anställda i högre grad och dessutom lite mer intresserade av att utöva sin makt.”

Sen spelar det ingen roll hur Jens Spendrups själv försöker omformulera sig, för den starka ”feministlobbyn” som drivs av spelare likt Amelia Adamo och Gudrun Schyman kommer ändå bortförklara allt med patriarkat och manliga strukturer…

””Det var dumt och otydligt svar av mig. Jag syftade på att det finns färre kvinnor som har erfarenheter som VD eller chefer i företag och därmed färre att välja bland”.”

Men eftersom både Lena Mellin och Jens Spendrups verkar göra det hela till en fråga om utbildning, och då talar vi inte om att pojkars betyg sjunkit som en sten under en väldigt lång tid, är vilken spridning mellan könen både Handelshögskolan i Stockholm och KTH hade för 30 år sedan… sisådär runt 1985.

Det är nämligen relevant, även om Amelia Adamo kallar det för ”bullshit”. För visst finns det kompetenta kvinnor som skulle kunna platsa i bolagsstyrelser men som inte kommer in. Men det finns också män som säkerligen är ”lika kompetenta” men som ändå inte släpps in. Och om man bara gör en liten tankeövning och tittar på vilka det var som utexaminerades för 30 år sedan, vilka som inte var hemma med sina barn för 20 år sedan och vilka som var chefer för 10 år sedan så kommer siffrorna nog likna de vi ser i dagens bolagsstyrelser. Och det beror på hur kompetensen ser ut och är fördelad.

Finns det 2400 duktiga kvinnor med rätt kompetens, och 7600 duktiga män med lika hög kompetens, så borde en naturlig fördelning bli 76% män och 24% kvinnor. Skulle det vara så att mängden män, relativt sett, är ännu större så kan man nog till och med hävda att Jens Spendrups har rätt.

Men då hamnar man plötsligt i en jobbig situation. Är det så att män med likvärdig kompetens har det svårare än kvinnor, då faller en stor del av argumenten…

För mig är dock det viktigaste att vi alla blir behandlade som människor, egna individer och självständiga varelser. Det finns alltför många situationer i dagens samhälle där man grupperas in efter vad man har mellan benen, vilken hudfärg man har eller vilka religiösa högtider (om ens några alls) man firar.

…eller så gör man likt Amelia Adamo med flera och fokuserar på den egna ”penisförlängaren”, skiter i omvärlden och… ja, egentligen vet jag inte vad det är hon vill… mer än att hon inte vill se individer.

Och, Jens Spendrups kanske ändå har rätt. Även om han inte riktigt förstår det själv. Men att straffa män idag för de synder andra män genomförde för 40-50-60 år sedan känns faktiskt inte särskilt rätt (och ja, jag kan komma på en katalog med andra tillfällen där folk absolut inte tycker att grupper skall ta ansvar för vad andra tillhörande de grupperna gjorde för tiotals år sedan).

Direktlänk Kommentera

Veckans skämt?

3 februari, 2014 at 13:27 (Åsikter, Politik)

IKEA skall etablera sig inom tunnelbaneavstånd från city. Då konstaterar damen med den oändliga pengapungen att IKEAs ”blöta filt” kväver staden

Vi ser samma utveckling runt om i Sverige. Nya shoppingcentrum växer upp medan butiker i stadskärnorna får slå igen.

Utbudet blir mer enahanda eftersom det bara är de stora kedjorna som har råd att följa med till de nya galleriorna.

Och inte nog med det. Allt är Moderaternas fel.

Moderaterna brukar göra så, de räknar alltid med ett visst antal konkurser.  För dem är det naturligt att bygga nytt medan det gamla får slumma igen. Slit och släng, fast i stor skala.

Så då tar vi ett klassiskt idol-porträtt. Igen. För det känns som om alla dessa idealister likt Eva Franchell har glömt hur Sverige var ”då” och vilka kostnader hennes tankar och förslag får.

Ingvar Kamprad är den individ som gjort mest för att vi svenskar skall kunna bo drägligt. Tack vare honom har alla råd att ha en fräsch soffa hemma, istället för att sitta med samma gamla mögliga sak i 40-50 år. Visst, för de som hade råd att köpa ordentliga saker så fungerade – men det stora flertalet hade inte särskilt trevliga soffor hemma.

Men skall vi bara prata om soffor? Vad sägs om sängar, matmöbler… ja, egentligen alla möbler. Tack vare herr Kamprad och hans livsverk så svämmar blocket över av billiga soffor som blivit än billigare, så att alla med någon slags inkomst kan ha ett möblerat hem.

Att det sedan kostat, det kan jag hålla med om. Ett stort antal möbelaffärer har fått slå igen. Alternativet hade visserligen varit att vi betalat 30-40-50 tusen för en soffa, och sen väntat några veckor på leverans, men det kanske damen hade gillat bättre?

Och när vi ändå pratar stora butiker så kan vi också börja klaga över ICA, Coop, Lidl m.fl. som ser till att det finns fräsch mat till rimliga priser. Visst, vi hade kunnat återgå till kvartersbutiken på precis samma sätt som att halva befolkningen hade kunnat börja äta gröt till frukost, lunch OCH middag men är det något att eftertrakta?

Genom att man bygger större och större butiker så kan enskilda handlare skapa skalfördelar som gör att de konkurrerar ut små lokala butiker. I gengäld så får befolkningen billigare varor = högre levnadsstandard. Så, färre butiker i city-kärnan, ett antal konkurser, men högre levnadsstandard…

Nu kommer jag göra en kvalificerad gissning. Jag tror att Eva Franchell har ett kylskåp hemma, trots att det slog ut alla stackars isleverantörer. Hon har nog även möblerat minst halva bostaden med saker från IKEA, trots att företaget slagit ut många mindre butiker. Jag tror också att hon har en mobiltelefon byggd i utlandet och jag är ganska säker på att större delen av hennes kyl därhemma är fylld med saker som producerats minst 25 mil från kylens plats. Och här om något har hon alternativ, bara hon är beredd att betala vad det faktiskt kostar. Dessutom är säkert de allra flesta kläder hon har på sig producerade långt bortom Sveriges gränser. Men vad som verkligen betyder något är att det inte är något fel med allt ovan.

Men hon blir däremot en hycklare när hon tar ställning mot den generella förbättring som sker hela tiden. Hon lyfter fram hur företag kväver städer (eller i alla fall småbutikerna) genom att effektivisera processer och centralisera allt möjligt trots att hon själv gör samma prioriteringar som alla andra och väljer både billigare och bättre varor därför att det är fullt naturligt, leder till att alla kan få mer samt att hennes oändliga pengapung med tiden kanske kan infrias. Utan allt det som hon kritiserar så hade alla, oavsett om man varit fattig eller rik, levt ett oändligt mycket torftigare liv idag.

…och det är en process som pågått i hundratals år, som gjort att vi kommit så långt som vi gjort nu, men som plötsligt är Moderaternas fel. Egentligen borde jag småle – men om nu vänstern hävdar att alla framsteg som skett är Moderaternas fel så finns det bara en sak att göra – att tacka och hylla dem.

Direktlänk Kommentera

Invandring kostar. So what?

25 januari, 2014 at 17:02 (Åsikter, Ekonomi, Politik)

För att ta kål på en myt och samtidigt visa på hur tyckare (i det här fallet Staffan Heimerson) saknar grundläggande förståelse i saker de tycker sig kunna så kommer här en grundläggande ekonomilektion.

Nobelpristagaren och ekonomen Milton Friedman var som ultraliberal för en helt fri invandring. Men han tillade: ”Man kan inte ha fri i­nvandring och välfärdsystem på samma gång.”

Prat, prat, prat.

Staffan och nio exakt likadana personer producerar varor och tjänster motsvarande 500 000 kr per år. Av dessa går 30% eller 150 000 kr i skatt. Staten har nu 1 500 000 kr som den kan använda för olika ändamål.

Nu ger vi Staffan och hans nio kopior var sitt barn som behöver både en gymnasieplats och fritids därefter vilket kostar ungefär 150 00o kr per barn. Tur då att Staffan och hans kopior betalar in så mycket skatt så att staten har råd med ovanstående.

Nästa steg blir att ta in 2 vuxna invandrare med var sitt barn.

Fler konsumenter och mer arbetskraft tenderar att expandera arbetsmarknaden. Således utgår vi först från att de får jobb och att de trots språkförbistring fortfarande är lika produktiva som Staffan Heimerson. Enligt exemplet ovan så spelar tillökningen marginell roll för statens ekonomi. Man får visserligen in 300 000 kr mer i skatt men man får också 300 000 kr i ökade utgifter varpå det hela blir ett nollsummespel.

Om invandrarna däremot har en lägre utbildningsnivå än genomsnittet, får problem med att lära sig språket, inte kommer in på arbetsmarknaden eller av andra anledningar saknar samma möjligheter till produktivitet så blir däremot ekvationen annorlunda. Vid halva lönen så blir statens intäkter ((1 500 000 + 75 000 * 2) / 12) = 137 500 per vuxen eller 12 500 kr mindre att spendera på varje kombinerad gymnasie- och fritidsplats. Om lönen helt uteblir så minskar statens resurser istället med i snitt 25 000 per vuxen – och det borträknat kostnad för försörjningsstöd etc.

Så invandring måste inte kosta, men om en grupp invandrare är sämre utbildade än genomsnittsinvånaren, är utsatt för en högre arbetslöshet eller har andra problem i större utsträckning… ja, ni kan göra matematiken.

Men varför kan man inte ha fri invandring och ändå behålla ett gott välfärdssystem?

Om du har fri invandring så betyder det att vem som helst kan komma hit för att åtnjuta välfärden, säkerheten och den fina naturen. På global nivå finns det 45 miljoner flyktingar. Även om de flesta inte skulle vilja komma hit, men vem säger att de ville bli flyktingar å andra sidan, så kan man för enkelhets skull räkna på att 10% skulle vilja och kunna ta ett lån för att täcka resekostnaden (med framtida bidragsintäkter som säkerhet) och därigenom flytta hit…

4.5 miljoner nya invånare. Det skulle betyda en ökning av befolkningen med 50%. Sen kan vi stanna där, eftersom en kvalificerad gissning baserat på att svenskarna är ett av världens mest välutbildade folk gör att vi kan anta att flyktingarna säkerligen är sämre utbildade. Därigenom kostar invandringen, även ifall de 4.5 miljonerna skulle leda till att 2.5-3 miljoner nya jobb med bibehållen genomsnittslön skapades omedelbart vid ankomst.

Och då har vi inte ens räknat med ekonomisk migrati0n och dess kortsiktiga effekter, varpå ”prat prat prat” angående att fri invandring ≠ omfattande välfärdssystem blir ett tydligt uttryck för vissa människors avsaknad av grundläggande ekonomisk kompetens.

Det betyder inte att Sverige bör stänga sina gränser – långt därifrån – men det förklarar varför Sveriges politiker vill vara snälla och ge alla asyl till alla syrier som illegalt tagit sig hit samtidigt som man hindrar alla från att ta sig hit legalt.

Direktlänk Kommentera

Den naiva ordningsmakten

27 maj, 2013 at 04:00 (Politik, Sport)

Den som är utan synd må kasta första stenen. När den väl är på väg kan alla andra följa efter, dolda i kollektivet och utan risk för vedergällning. Men till syvene och sist handlar allt om adrenalin.

Det är jävligt tråkigt att inte ha något att göra. Första dagen, första veckan, ja kanske till och med första månaden så känns det bara skönt med ett liv utan förpliktelser men ett liv utan mening blir snabbt tråkigt. Dagarna flyter ihop, nätterna susar förbi och när det enda man kan göra är att hänga med kompisar så blir inte ens de särskilt roliga. Förr eller senare kommer uttråkade människor göra någonting, men denna urkraft blir bara ett problem om samhället visar sig tillåta destruktiva yttringar. Det är kul att kasta sten, och tror man bara på sig själv tillräckligt mycket så blir man utan synd.

”De tar till våld för att det är kul. För adrenalinkicken, mer än någon annat. Det handlar inte om någon politisk protest. Däremot har tolkningar av upploppen som politiska reaktioner blivit bekväma svepskäl för att fortsätta.”

I en socialistisk stat strävar alla efter att bli lika dumma. Det ligger något orättvist i att vissa föds med mer talang än andra, på samma sätt som det är fult att vilja ha mer. Den socialistiska drömstaten befolkas av lobotomerade kollin, för först när det inträffat så har man utjämna alla skillnader. Således heter lösningen på alla problem, inklusive Husbyupploppet, att om man bara ger lite mer till området så löser sig alla problem. Bara man tar lite mer från andra ställen, så blir allt bättre. Att elever från Husby redan får upp till 50% högre skolpeng, oavsett om de behöver specialhjälp eller inte, att Stockholms Stad redan ger en oproportionerligt stor andel av sina sommarjobb till ungdomar därifrån samt att man häller ner hundratals miljoner i att göra närmiljön bättre spelar ingen roll i vänsterns världsbild. När väl bilbrännarna och stenkastarna kallar så blir löftena genast större, som en slags belöning till det vackra upproret, men mer pengar till förorten har än så länge inte visat sig vara lösningen.

Hon som inte ens går till skolan, trots alla resurser man gjort tillgängliga. Han som klagar över att området utarmas och att de har så få butiker, trots att det bara en kort promenad bort finns en välsorterad galleria med… 120 butiker tror jag någon nämnde. De blir säkert hjälpta av att bli lovade mer, att få höra hur synd det är om alla i Husby samt hur dumma alla andra är. Frågan är bara, vad kommer få dem att inte göra om samma sak nästa gång de blir uttråkade?

”Jag vill bara gå ut skolan. Jag skulle vilja bli brandman, men det är säkert kört nu.”

Orsak och verkan. Handling och konsekvens. En 18-åring kastar sten mot brandmän som försökte rädda hans förort som han satt i brand, trots att han hävdar att han ville bli en brandman själv. Antingen är han en idiot eller så har hans föräldrar och samhället misslyckats med att ge honom den viktigaste läxan i livet. Det någon behöver berätta för honom, och alla andra brottslingar där ute, är följande:

Du, och bara du, är ansvarig för dina egna handlingar. Det du gör kommer påverka ditt liv, dina framtidschanser och omvärldens bild av dig. Det är ditt val, och bara ditt, huruvida du tänker gå i skolan och plugga hårt eller om du tänker ränna runt natten igenom och kasta sten på räddningstjänsten.

Man måste våga prata om ansvar. Polisen är delaktig i att upploppen blivit så omfattande och pågått så länge, inte därför att de är skitstövlar utan därför att de valde att ”avvakta” och titta på när gäng av kriminella röjde runt. Trots att rapporter talade om ett 40-tal unga så tog man inte tag i hårdhandskarna, plockade in ”buset” och visade vad som gällde. Av någon outgrundlig anledning verkar samhället ha gjort precis samma sak som alla vänsterprovokatörer, man har tävlat i att tycka synd om dessa idioter varpå man låtit de hålla på.

Men problemen är inte bara lokaliserade till några bortskämda kriminella i förorten, naiviteten bland ordningsmakten är omfattande och går att hitta på andra ställen:

 ”Vi var överens, vi och klubbarna om hur det här skulle gå till och det höll inte, göteborgarna kom alldeles för långt. Det viktigaste var att förlorande lag skulle stanna kvar på läktaren och det var vi helt överens om.”

Det är förbjudet att beträda en fotbollsplan, men för att man inte vill trampa någon på tårna så kommer man överens om att det vinnande lagets supportrar skall tillåtas att storma planen. Sedan ställer man upp en mur av poliser med uppgift att stoppa eventuella supportrar från det andra laget, samtidigt som det vinnande laget supportrar springer upp bakom polisen för att håna förlorarna. Och man tycker att det viktigaste var att förlorande lag skulle stanna kvar på läktaren…

Signalvärdet är enormt. Vinner ens lag får man inte bara fira utan även storma planen, håna motståndarnas supportrar och i det här fallet även kasta bengaler på motståndarklacken – allt med polisens beskydd.

”Det var en vettlös och fullständigt onödig provokation av en mängd Blåvitt-fans. Det kunde ha slutat väldigt mycket värre.

Sedan den bengaliska elden som kastades rakt in i Djurgårdsklacken.

Det finns inget att skylla på, inga bortförklaringar. Det är en kriminell handling av en feg usling.”

Man får hoppas att alla identifieras och straffas. Låt oss hoppas att man inte väljer samma väg som i Husby, där numera unga brottslingar på egen hand fick se hur polisen ”accepterade” deras lagöverträdelser. Vare sig man befinner sig på en fotbollsarena eller vid en väg någonstans så skall man varken behöva vara måltavla för stenar eller bengaler.

Sen säger jag som Megafonen, även om Megafonen visat sig vara en grupp lallare vars enda uppgift är att visa hur synd det är om allmänt bortskämda och numera kriminella ungdomar:

”Vi vill ha en offentlig ursäkt från förbundet.”

Vad mer kan man begära?

Direktlänk Kommentera

Varför kan vi inte låna mer?

12 maj, 2013 at 14:24 (Ekonomi, Politik)

En sak är säker; Om det självklara har alla en åsikt. Därför är det oftast svårt att diskutera det alla redan tror sig veta, men ingen riktigt vågar säga. Ett bra exempel på detta är demokratins inblandning i den ekonomiska såpopera vi alla lever med var dag.

Låt oss börja med det grunderna. Politiker gillar att lova saker. Det är också fundamentet till dagens ekonomiska kris. Politiker av alla färger har nämligen ”tvingats” uppfylla de löften de givit i valrörelser runt om i Europa, förutsatt att de velat ha den minsta chans att bli återvalda. Dessa handlingar har resulterat i stora budgetunderskott, eftersom länderna inte ”haft råd” med fler reformer samtidigt som politikerna inte velat dra tillbaka några andra förmåner, vilket skapat statsskulder – och stora sådana. När sedan långivarna börjat bli oroliga för att lånen inte skall betalas tillbaka så har ett skolboksexemplar inträffat – långivarna har börjat kräva en högre riskpremie för att låna ut pengar vilket lett till att ett flertal länder fått oväntade ekonomiska problem.

Så långt finns det en enkel lösning. Sluta slösa. Anpassa matsäcken efter munnen, dra ner på utgifterna och öka intäkterna. Tyvärr är denna lösning bara enkel på pappret eftersom den får politiker att tappa ansiktet, tvingas ta tillbaka tidigare löften och göra livet lite sämre för sina medborgare. Man har blivit vald på löften som ens land inte har råd med, men man vågar inte byta spår eftersom det kommer äventyra ens framtid vid maktens grytor. Således har ett stort antal politiker arbetat hårt för att skylla alla problem på andra, samtidigt som de neddragningar och besparingar man ändå genomfört varit halvhjärtade.

Därigenom har politikerna, av politiska skäl, förvärrar symptomen utan att ens komma i närheten av problemet. Låt oss för skojs skull använda Peter Wolodarski när han frågar sig om ett räknefel skall få Europas ledare att vakna som ett tydligt exempel på detta, även om han varken bor i ett ”krisland” eller är en aktiv politiker.

”Det här kan verka som ett tekniskt ämne för specialister. Men just denna fråga – hur mycket staten kan tillåta sig att låna – har spelat en avgörande roll i de senaste årens ekonomiska politik i Europa och USA. Rogoff och Reinhart har skänkt akademisk trovärdighet åt dem som velat lösa krisen genom stora offentliga åtstramningar, inte minst inom EU.”

Ett antal ledare har använt en akademisk uppsats för att försöka rättfärdiga handlingar som leder till ett minskat lånebehov. Tyvärr visade sig den akademiska trovärdighet de lutade sig emot vara… ett räknefel. Problemet med räknefel, särskilt i politiken, är att ens meningsmotståndare brukar älska att lyfta fram dessa som ett bevis på politikerns inkompetens. När Peter Wolodarski lyfter fram att den magiska gränsen för en statsskuld inte alls går vid 90%, så gör han inte detta för att upplysa folk om reella problem utan snarare för att berätta att länder borde låna mer pengar för att lösa sina problem. Att problemen uppstod för att man lånade för mycket, det är på många sätt redan glömt.

Låt oss därför se saker i dess rätta perspektiv. Den svenska vänstern brukar gilla att kritisera regeringen Reinfeldt för att de sänkt skatten så mycket som man gjort. Istället hävdar de att man skulle kunnat lägga pengarna på ett stort antal statliga projekt vilket lett till mer ”jämlikhet” och en ”högre” välfärd. Samma grupp tyckare och politiker har gång efter annat argumenterat för att Sverige som land skall ta på sig mer skuld, exempelvis när Mona Sahlin ansåg att landet borde köpa SAAB, och ”investera” i välfärden. Problemet med den stora merparten av dessa investeringar är att det handlar om ren konsumtion, exempelvis 200 000 nya arbeten inom offentlig välfärd eller att täcka upp för mångmiljardförluster hos enskilda bolag, vilket underlättar livet och konsumtionen idag men som inte ökar den framtida ekonomins storlek mer än genom diskutabla dynamiska effekter.

Så varför vill man låna till konsumtion nu, när det drabbar framtida generationer som måste betala tillbaka? Det enkla svaret blir att man antingen är en idiot som inte klarar av att se saker i flera steg, att man tror att det finns en oändlig pengapåse att ta ifrån eller helt enkelt att man är extremt egoistisk så att man inte bryr sig om kommande generationer. Den aningen mer komplexa förklaringen är att det handlar om politik. Genom att slösa med skattebetalarnas pengar så kanske man kan få en eller två mandatperioder vid maktens grytor. Men oavsett anledning så har även dumma idéer har sina kostnader. En vanlig räntenivå ligga runt 4% per år över en konjunkturcykel. Detta har även gällt, och gäller fortfarande, för en relativt riskfri investering såsom amerikanska 30-åriga statsobligationer. Ett land som behöver låna löpande, utan att lånen för den delen används för att långsiktigt stärka ekonomin, kommer förr eller senare stöta på patrull.

Men varför är detta relevant? Därför att ett antal tyckare gillar att lyfta fram att Rogoff och Reinhart hade fel, och att använda denna felräkning som argumentation för en helt annorlunda politik. Bara för att ett land har en statsskuld på över 90% så betyder det inte att landet förlorar en stor del av sin potentiella tillväxt…

Låt oss göra ett räkneexempel. Säg att ett land, kalla det Grekland, bestämmer sig för att stimulera sin ekonomi. För att finansiera detta så tar man ett lån på 10% av sitt BNP. Direkt ökar landets konsumtion med 10%, landets invånare får det avsevärt bättre och politikerna hyllas. Alla har fått regeringen Reinfeldts samtliga jobbskatteavdrag två gånger om tillsammans med lite annat smått och gott utan att de behövt betala en krona för det. Låt oss sedan anta att landet vi kallar Grekland fortsätter den här lånestimulansen i år efter år, tills statsskulden är uppe på 100% av BNP. Då vägrar långivarna plötsligt att låna ut mer pengar… vad händer?

Direkt så förlorar Grekland 10% av sitt BNP, eftersom detta är lånade pengar (egentlig summa 9,09% men för enkelhetens skull säger vi 10%). Sedan försvinner ytterligare ungefär samma mängd, då de som inte landet har råd att försörja (statsanställda, bidrag, pensioner) plötsligt inte kan spendera på pengar på barer eller hos frisören. Plötsligt är man nere på 80% av vad man nyss hade, även om det med lite tur inte är mindre än vad man hade när lånefesten började. Status quo? Nja… se det som att landet kissat på sig. Först blev det varmt, men nu är det bara kallt, klibbigt och luktar illa. Man måste nämligen betala ränta på pengarna man lånat, även om man inte ens tänker amortera… och vi en så låg årlig ränta som 5% så betyder det att man måste lägga motsvarande regeringen Reinfeldts samlade jobbskatteavdrag på att betala för tidigare synder.

Låter det kul? Det är precis det här som har hänt i ett flertal länder. Politiker har lockats av tillfälligt låga räntor, lånat för att täcka de löften de tagit och nu tvingats dra till svångremmen… utan att dra åt den tillräckligt hårt. Resultatet blir fortsatta underskott,allt högre räntor och således en ännu djupare nedgång. I Italiens kan man till och med hävda att dagens fortsatta kris är en förtroendekris, eftersom budgeten hade varit i balans om man haft normala räntor på statsskulden.

Det är också detta man inte får glömma när nu vänstern återigen börjar prata om att vi nog borde börja låna mer. Att låna pengar för att investera är en sund plan. Att likt företag dela upp kostnaden för investeringar över ett antal år, istället för att som nu ta allt direkt, hade varit en strålande ide även om det påverkar en nyvald riksdags möjlighet att disponera statskassan. Men när vänstern pratar om utgifter, då är det sällan motorvägar och elnät som diskuteras utan istället konsumtion i alla dess former, exempelvis genom högre bidrag och fler offentliganställda.

Skall sanningen fram så är det politiker som satt oss i den situation världen befinner sig i. Det var Bill Clinton som krävde att deras motsvarigheter till SBAB skulle låna ut pengar till folk som man visste inte hade råd, så att folk kunde köpa sina egna hem. Det var politiker av alla dess färger som fortsatte leda sina länder med stora underskott år ut och år in trots att vi hade en historiskt stark högkonjunktur, vilket kanske kan förklara den långvariga högkonjunkturen. Och det är politiker som ännu inte insett allvaret, eller vågat inse konsekvenserna av deras egna handlingar, vilket gör att krisen fortfarande förvärras dag för dag.

Och så måste man inse det uppenbara; Det är väldigt svårt att få folk att ta ansvar för vad de själva gjort. Bara för att man röstat fram en regering som drivit landet med underskott år ut och år in så vill man inte se att man har någon egen del i ekvationen. Bara för att man tagit ut höga statliga löner, saftiga bidrag och helt undvikit att betala skatt själv så vill man inte tro att detta på något sätt skall påverka en negativt i framtiden. Bara för att man levt på andra bekostnad så förväntar man sig aldrig att någon vill ha tillbaka pengarna. Allt detta är grunden i de folkliga uppror som får politiker och tyckare att tvivla om vilken väg man skall gå.

Svaret är dock enkelt; Ingen vill egentligen låna ut pengar man vet att man inte kommer få tillbaka. Frågan; Varför kan politikerna inte fortsätta som de gjort de senaste åren?

 

Direktlänk Kommentera

Att missbruka ett välfärdssamhälle

23 januari, 2013 at 18:36 (Ekonomi, Politik)

Min flickvän kommer döda mig för det här, men likväl bör det komma ut. Hon anser nämligen att hon har problem med sin hy. Hennes problem är så pass stora att hon själv hävdar att hon har variga bölder, kratrar stora som månens samt allsköns andra fel. Själv är jag kanske blind, eller så är jag bara kär i henne, men jag har aldrig sett allt det hon klagar över.

Dock har hennes problem en enorm bieffekt. Hon visar sig inte utanför dörren utan att sminka sig. Det spelar ingen roll om vi redan är sena, i hennes värld måste man stå en halvtimma framför spegeln oavsett omständigheter.

Här kommer också min livlina. Hon måste sminka sig. Punkt. Därför borde hon få pengar från Försäkringskassan…

”Den 35-åriga kvinnan är bedrövad över att man vill sänka hennes ersättning ytterligare.

– Jag tycker att det är förjäkligt att de vill sänka ytterligare, säger hon till Expressen.se och fortsätter:

– Det är knappt jag får ihop det som det är nu.”

Ungefär som den här stackars 35-åriga kvinnan. Hon får nämligen 2461 kr per månad från Försäkringskassan därför att hon behöver sminka sig. Eller för att vara mer precis:

”eftersom hon fastnat i ett tvångsbeteende som innebär att hon sminkar sig, fixar håret och hetsäter mat och godis”.

Välkommen till bidragssverige…

Nu råkar även jag äta lite för mycket mat då och då, särskilt när den är god, och visst händer det alltför ofta att jag stoppar i mig lite för mycket godis. Är det ett tvångsbeteende? Måhända. Borde det offentliga betala mig för det? Nja.

Välfärdssamhällets vilar på en grund – förtroende. De som arbetar och betalar skatt skall veta att deras pengar används på ett sunt sätt. Att betala ut bidrag så att någon kan överkonsumera godis och hårspray är inte en sund användning av våra gemensamma resurser. Det är att missbruka trygghetssystemen och på sikt även att urholka välfärden.

Vem vill nämligen betala pengar så att någon annan kan köpa en större skål godis till fredagsmyset?

Problemet med folk som utnyttjar systemen är egentligen mer utspritt än så här. Vem glömmer inte måndagssjukan vilket ledde till vår första karensdag (inte att förväxla med metallfrossa) då folk tyckte det var värt med en betald sjukdag då och då efter att ha festat för hårt under helgen. Men det folk ofta glömmer är att de som utnyttja systemet tar pengar från de som behöver nyttja systemet.

Genom att kräva pengar för godis och smink så tar kvinnan samma summa ifrån sina grannar som betalar skatt och ifrån de som behöver samhällets hjälp mer. Det är personer som den här kvinnan som leder till att man måste sänka a-kassan, att man måste införa karensdagar och att man måste skapa allsköns olika jobbiga regler för att kontrollera så att folk inte missbrukar systemet vilket tydligt drabbar tredje man.

Således är det bra att någon nu överklagar hennes bidrag. För att inte tala om att fler borde överklaga liknande bidrag. Även om det är en skandal att kvinnan i fråga inte kan bli av med alla godispengar. Men det är en annan fråga…

Kanske någon vågar fråga henne varför hon anser sig vara värd mer än alla andra?

Direktlänk Kommentera

Next page »