Det är inte två sidor av samma mynt

16 november, 2014 at 14:51 (Åsikter, Sport)

Fråga mig var man kan hitta Sveriges bästa journalister så kommer jag peka på valfri sportdel. Det är nämligen där, bland floskler och omskrivningar, som några av de mest klarsynta åsikterna torgförs utan att journalisterna själva utsätts för en folkets rättegång. Låt mig ta ett exempel:

”Be SvFF om en röd linje så kommer de att prata om jämställdhet och respekt. Be dem visa det i praktisk handling så kommer de att förminska och förringa. Då kommer de skicka fram landslagstränare som säger att Saudiarabiens kvinnor kan se fotboll på tv om de nu vill. Då kommer de att stamma när någon frågar om Miiko Albornoz sexdom. Då kommer de att tystna, eller säga att ”ord står mot ord” när Alexander Gerndt fälls för kvinnomisshandel. Då kommer landslagets lagkapten att skämta om damfotbollsspelare och cyklar.”

Läs citatet en gång till. Vid en första anblick kan man bli arg över Svenska Fotbollsförbundets beteende. Oavsett om man så tycker att ”tjejfotboll” borde anpassas till damers mindre muskelmassa, som min pappa brukade föreslå, eller om man anser att ligorna borde slås samman till en mixad liga för alla så varken ändrar eller ursäktar det förbundets beteende idag. Hade fotbollspamparna haft någon stake så hade man sparkat Roland Andersson för hans kommentar om kvinnors rättigheter i Saudiarabien och stängt av Zlatan Ibrahimović för hans skämt om att Therese Sjögran skulle belönas med en cykel. Det handlar nämligen inte så mycket om fotboll utan bara unkna värderingar.

På samma sätt, om än på alla sätt olika, är både Miiko Albornoz sexdom och Alexander Gerndts kvinnomisshandel lika enkla; man måste våga ha en åsikt. Tycker man att det svenska rättssystemet är felfritt så måste man våga ta avstånd från förövarna och bestraffa dem särskilt som rätten tar deras yrke i beaktande. Eller så anser man att allting är extremt rättsosäkert och att de bara dömts därför att de är män som gjort något mot kvinnor, men då skall man inte bara ignorera domen utan även våga ta spelarna i försvar.

I de första två exemplen så har förbundet bara agerat ”grabbigt” och det är en ganska dålig ursäkt. Om man åker till ett främmande land för att spela en landskamp så måste det vara okej att inom rimliga gränser följa det landets regler och det är okej att belöna spelare olika efter de olika lagens marknadsvärde. Därifrån är det dock långt till att ställa sig bakom och indirekt stödja unkna värderingar eller till att förminska andra genom dåliga skämt. I de sista två exemplen däremot är frågan extremt tudelad även om ord och handling fortfarande måste gå ihop…

Jag misstänker att jag redan tolkat Simon Banks krönika utanför dess egentliga ramar, men skrapar man lite på ytan så är det berättelsens om det svenska folkets dubbelmoral som tittar fram. Samhället är nämligen fyllt med situationer där ord och handling sällan stämmer överens, men belyser man situationerna för folk så reagerar de oftast med ilska…

Min väckarklocka var när min ena systers dåvarande sambo misshandlade mig och min familj behandlade det som en icke-händelse. Så här i efterhand har jag insett att familjens agerande bara varit en följd av ett gammalt könstänkande. Min sex års äldre storasyster har alltid fått slå mig utan att det setts som någonting annat än att vi leker, men den gång jag som 14-åring slog tillbaka så var det fruktansvärt. Därigenom blir det också, av någon konstig anledning, okej för min syster att leja ut hennes rätt att slå mig till någon annan och med samma skruvade logik är det också fel av mig att protestera eller ens kräva en ursäkt. Som man skall jag agera på ett visst sätt och det inkluderar inte att ställa en kvinna till svars för det våld hon utövar.

På en mer global nivå kan man konstatera att ”mäns våld mot kvinnor” är ett avsevärt mindre problem än ”kvinnors våld mot män”. Trots det landar diskussionen oftast någon annanstans vilket säkerligen har att göra med att dylika kommentarer oftast möts av hat och sarkasm. Om källan sedan är människor som inte vet bättre eller personer som tjänar på dagens ordning låter vi vara osagt, men det gör samtidigt frågan till två sidor av samma mynt och samma sida av två olika mynt. Det smakar surt när man vänder på myntet och dubbelmoralen kryper fram oavsett hur den manifesteras, och det smakar ännu surare när samma sida av två olika konflikter lyfts fram och folk behandlar dem helt olika. Det tenderar nämligen att vara samma människor som ställer sig på barrikaderna och som däremellan skäller ut de som står på samma barrikader i de fall frågeställningarna vänds och insatserna höjs.

Ta exemplen med domarna ovan; vill man behandla alla lika så måste man motivera sitt agerande och ge folk möjligheten att granska argumenten. Så bygger man förtroende och så bygger man ett bättre samhälle. Hittar du inga bra argument för att behandla folk olika, exempelvis varför du skall förbjudas att besöka en fotbollsarena därför att du har fel kön, så kanske det beror på att det inte finns några bra argument och jag kan lova dig att kommer du på några argument i ovanstående fråga så kan jag hjälpa dig att smula sönder dem. Om då fotbollsförbundet väljer att å ena sidan ger de två dömda spelarna en smäll på handen samtidigt som man å andra sidan inte låter domarna i sig få några konsekvenser så väljer man inte bara att sända konstiga signaler utan även att signalerna man sänder riskerar att blir rent destruktiva.

Ungefär som när min mamma låter hälsa att jag inte är välkommen ut på landet eftersom det är fruktansvärt att jag skrivit om min systers sambos misshandel och familjens efterföljande reaktioner på nätet samtidigt som hon anser att min systers sambos övergrepp inte varit skäl nog till att han skulle förvägras tillträde. Hon kanske har en väldigt god anledning till sitt agerande, men så länge som hon väljer att inte kommunicera den så försvinner hennes trovärdighet med diskvattnet och min tillit till min mamma på köpet…

Vilket för oss tillbaka till början, eller nja, nästan tillbaka. Egentligen hade jag velat vara högtravande och konstatera att trots, eller kanske tack vare, sportkrönikans enkelhet så tillåts Simon Bank att sätta fingret på en av de största samhällsutmaningar vi har idag utan att för den delen skinnflås av alla som tycker att han är jobbig av olika anledningar, men det blir så torrt. Istället nöjer jag mig med att konstatera att då allt går allt snabbare och vi måste rationalisera vilket leder till att vi undviker konflikter eftersom dessa tar upp vår tid som i sin tur är allt mer värd eftersom allt går allt snabbare då vi rationaliserar allt hela tiden.

Direktlänk Kommentera

Den naiva ordningsmakten

27 maj, 2013 at 04:00 (Politik, Sport)

Den som är utan synd må kasta första stenen. När den väl är på väg kan alla andra följa efter, dolda i kollektivet och utan risk för vedergällning. Men till syvene och sist handlar allt om adrenalin.

Det är jävligt tråkigt att inte ha något att göra. Första dagen, första veckan, ja kanske till och med första månaden så känns det bara skönt med ett liv utan förpliktelser men ett liv utan mening blir snabbt tråkigt. Dagarna flyter ihop, nätterna susar förbi och när det enda man kan göra är att hänga med kompisar så blir inte ens de särskilt roliga. Förr eller senare kommer uttråkade människor göra någonting, men denna urkraft blir bara ett problem om samhället visar sig tillåta destruktiva yttringar. Det är kul att kasta sten, och tror man bara på sig själv tillräckligt mycket så blir man utan synd.

”De tar till våld för att det är kul. För adrenalinkicken, mer än någon annat. Det handlar inte om någon politisk protest. Däremot har tolkningar av upploppen som politiska reaktioner blivit bekväma svepskäl för att fortsätta.”

I en socialistisk stat strävar alla efter att bli lika dumma. Det ligger något orättvist i att vissa föds med mer talang än andra, på samma sätt som det är fult att vilja ha mer. Den socialistiska drömstaten befolkas av lobotomerade kollin, för först när det inträffat så har man utjämna alla skillnader. Således heter lösningen på alla problem, inklusive Husbyupploppet, att om man bara ger lite mer till området så löser sig alla problem. Bara man tar lite mer från andra ställen, så blir allt bättre. Att elever från Husby redan får upp till 50% högre skolpeng, oavsett om de behöver specialhjälp eller inte, att Stockholms Stad redan ger en oproportionerligt stor andel av sina sommarjobb till ungdomar därifrån samt att man häller ner hundratals miljoner i att göra närmiljön bättre spelar ingen roll i vänsterns världsbild. När väl bilbrännarna och stenkastarna kallar så blir löftena genast större, som en slags belöning till det vackra upproret, men mer pengar till förorten har än så länge inte visat sig vara lösningen.

Hon som inte ens går till skolan, trots alla resurser man gjort tillgängliga. Han som klagar över att området utarmas och att de har så få butiker, trots att det bara en kort promenad bort finns en välsorterad galleria med… 120 butiker tror jag någon nämnde. De blir säkert hjälpta av att bli lovade mer, att få höra hur synd det är om alla i Husby samt hur dumma alla andra är. Frågan är bara, vad kommer få dem att inte göra om samma sak nästa gång de blir uttråkade?

”Jag vill bara gå ut skolan. Jag skulle vilja bli brandman, men det är säkert kört nu.”

Orsak och verkan. Handling och konsekvens. En 18-åring kastar sten mot brandmän som försökte rädda hans förort som han satt i brand, trots att han hävdar att han ville bli en brandman själv. Antingen är han en idiot eller så har hans föräldrar och samhället misslyckats med att ge honom den viktigaste läxan i livet. Det någon behöver berätta för honom, och alla andra brottslingar där ute, är följande:

Du, och bara du, är ansvarig för dina egna handlingar. Det du gör kommer påverka ditt liv, dina framtidschanser och omvärldens bild av dig. Det är ditt val, och bara ditt, huruvida du tänker gå i skolan och plugga hårt eller om du tänker ränna runt natten igenom och kasta sten på räddningstjänsten.

Man måste våga prata om ansvar. Polisen är delaktig i att upploppen blivit så omfattande och pågått så länge, inte därför att de är skitstövlar utan därför att de valde att ”avvakta” och titta på när gäng av kriminella röjde runt. Trots att rapporter talade om ett 40-tal unga så tog man inte tag i hårdhandskarna, plockade in ”buset” och visade vad som gällde. Av någon outgrundlig anledning verkar samhället ha gjort precis samma sak som alla vänsterprovokatörer, man har tävlat i att tycka synd om dessa idioter varpå man låtit de hålla på.

Men problemen är inte bara lokaliserade till några bortskämda kriminella i förorten, naiviteten bland ordningsmakten är omfattande och går att hitta på andra ställen:

 ”Vi var överens, vi och klubbarna om hur det här skulle gå till och det höll inte, göteborgarna kom alldeles för långt. Det viktigaste var att förlorande lag skulle stanna kvar på läktaren och det var vi helt överens om.”

Det är förbjudet att beträda en fotbollsplan, men för att man inte vill trampa någon på tårna så kommer man överens om att det vinnande lagets supportrar skall tillåtas att storma planen. Sedan ställer man upp en mur av poliser med uppgift att stoppa eventuella supportrar från det andra laget, samtidigt som det vinnande laget supportrar springer upp bakom polisen för att håna förlorarna. Och man tycker att det viktigaste var att förlorande lag skulle stanna kvar på läktaren…

Signalvärdet är enormt. Vinner ens lag får man inte bara fira utan även storma planen, håna motståndarnas supportrar och i det här fallet även kasta bengaler på motståndarklacken – allt med polisens beskydd.

”Det var en vettlös och fullständigt onödig provokation av en mängd Blåvitt-fans. Det kunde ha slutat väldigt mycket värre.

Sedan den bengaliska elden som kastades rakt in i Djurgårdsklacken.

Det finns inget att skylla på, inga bortförklaringar. Det är en kriminell handling av en feg usling.”

Man får hoppas att alla identifieras och straffas. Låt oss hoppas att man inte väljer samma väg som i Husby, där numera unga brottslingar på egen hand fick se hur polisen ”accepterade” deras lagöverträdelser. Vare sig man befinner sig på en fotbollsarena eller vid en väg någonstans så skall man varken behöva vara måltavla för stenar eller bengaler.

Sen säger jag som Megafonen, även om Megafonen visat sig vara en grupp lallare vars enda uppgift är att visa hur synd det är om allmänt bortskämda och numera kriminella ungdomar:

”Vi vill ha en offentlig ursäkt från förbundet.”

Vad mer kan man begära?

Direktlänk Kommentera

Ett farligt beslut av en grupp som uppenbarligen inte kan tänka två steg framåt

7 maj, 2013 at 14:54 (Åsikter, Sport)

Idag fattade disciplinnämnden ett farligt beslut. Eftersom det var ”supportrar” på Djurgårdsläktaren som kastade in de saker som fick matchen mot Mjällby att avbrytas så tilldelas Mjällby segern…

”Läser man tävlingsbestämmelserna om en avbruten match ska icke felande lag tilldömas segern. Jag tror det här är bra för svensk fotboll i sin helhet, att man inte kan bete sig hur som helst på läktaren, säger Thomas Borstam och fortsätter:”

Vänta nu? Djurgårdens ”supportrar”, eller i alla fall några av dem, kastade in saker varpå Djurgården blir det felande laget? För det första måste man ifrågasätta huruvida någon som förstör för Djurgården likt dessa supportrar gjort, även utan Besvärsnämndens utdelade straff, kan anses vara riktiga supportrar. Och för det andra måste man fråga sig vad ett beslut i den här kalibern kan få för konsekvenser…

”I samband med att matchen avbröts läste jag förbundets regler noggrant och skrev i min krönika dagen efter (tisdag):

SvFF:s regelverk innehåller två tänkbara scenarion:

* Antingen tilldöms Mjällby segern med 3-0.

* Eller så återupptas matchen vid ett senare tillfälle med ställningen 0-1 och från 38:e matchminuten (den möjligheten skrevs in i regelboken efter olycksåret 2011).

Robert Laul satte huvudet på spiken redan tidigare; Regelverket ger möjlighet till olika scenarion även om det mest troliga är att Mjällby tilldöms segern. Vad han inte lyfte fram blir de direkta konsekvenserna av ovan nämnda dom.

Djurgården behöver desperat en vinst mot IFK Göteborg i cupfinalen nu om några veckor. Med nuvarande praxis borde då några av Djurgårdens fans beväpna sig med päron, pengar till öl samt lagom grad fylla innan de köper biljetter till matchen – fast på Göteborgssektionerna. Så snart någon av Djurgårdens spelare närmar sig så är det sedan bara att langa allt man har och voila… Djurgården vinner.

Efter den avbrutna matchen så frågade jag vem det var som kastade. Anledning till detta är att kastaren borde straffas, inte de riktiga supportrarna eller laget. Numera har vi lärt oss att det inte spelar någon roll för även om det hade varit en AIK-supporter som agerade med täckmantel så landar straffet på Djurgården…

”Grattis Mjälby till en skrivbordsvinst.. Era jävla nötter”, skriver målvakten Hampus Nilsson på Twitter.

Nej, antingen är Besvärsnämnden bestående att ett gäng kompletta idioter utan någon som helst förmåga att tänka i två steg. Mer troligt är att de av olika anledningar ogillar Djurgården (exempelvis har en av ledamöterna spelat för Djurgårdens lokalrivaler Tyresö FF) och att de nu tyckte sig finna ett strålande sätt att utdela en käftsmäll, oavsett konsekvenser. Eller en kombination av de båda alternativen…

”Det rådde ingen som helst tvivel om vilken klubbs fans som låg bakom de inkastade föremålen och det utsättande av fara för Mjällby-spelare som ägde rum på Stadion.”

Man kan visserligen resonera som Mattias Larsson, att straffet är helt rätt av den enkla anledning att domaren schabblade bort alla andra möjligheter. Visst borde matchen återupptagits omedelbart, eller då man uppenbarligen inte kunde ”garantera säkerheten” i alla fall så snart man tömt arenan på publik, men när väl beslutet tagits att matchen inte skulle slutföras där och då så fanns det inget annat ”rättvist” val. Problemet är bara vad som händer nästa gång. Bara för att de flesta supportrar på matchen var Djurgårdare så hindrar inte det en AIK:are från att upprepa samma agerande på nästa Djurgårdsmatch där motståndarlaget har få supportrar. Eller att någon av alla Sveriges mer extrema supportrar ”fixar” ett resultat som de tycker passar deras lag enligt samma procedur.

Och då måste man fråga sig; Bara för att Mjällby tycker att beslutet är ”en rimlig utveckling” idag, kommer de tycka samma sak när deras förmodade supportrar kastar in något? Och kommer Besvärsnämnden fatta samma beslut igen, då samma regler fortfarande gäller, eller kommer man då hänvisa till att folk lärt sig hur de skall agera efter den här matchens beslut? Särskilt som de nu gett huliganer och supportrar som är beredda att offra allt för sitt lag en hel arsenal med nya sätt som de kan ”hjälpa” sitt eget lag på.

Det, mina kära läsare, är bara något framtiden kan visa oss. Tills dess får vi alla nöja oss med att Djurgården straffas för något de inte kunde göra något åt, att fotbollen bestämt sig för att vissa matcher skall avgöras vid skrivbordet samt att supportrarna fått en helt ny verktygslåda (eller fruktlåda) att hjälpa sina lag med i framtiden.

Direktlänk Kommentera