Att genomlysa en bluff.

21 februari, 2014 at 02:14 (Åsikter, Ekonomi)

Även om man aldrig kan vara helt säker så känns det ändå på sin plats att varna för Accres Minerals som ringer folk och försöker sälja in investeringar i färgade diamanter… eller, vad skall man säga? Det är fruktansvärt svårt att komma på hur man skall formulera sina tvivel, trots att ingen annan verkar ha reagerat än så länge.

För två veckor sedan blev jag uppringd på okänt nummer av en herr John Banks. Han sade sig ringa ifrån ett företag som heter Accres Minerals och ville informera mig om marknaden för färgade diamanter. Eftersom jag varken tyckte det lät intressant eller hade tid så bad jag honom skicka information. Därigenom kunde jag läsa igenom vad de hade att erbjuda och sedan återkomma i framtiden – givet att jag kände för det. Som ”tack” fick jag deras investeringsbroschyr på e-posten

investeringsbroschyr

Och redan här anade jag oråd. Låt oss nu, för sakens skull, utgå ifrån att de faktiskt är ett ”riktigt” företag – hur kommer det sig då att de felstavar sitt eget företagsnamn gång efter gång, exempelvis på sista sidan som ses här bredvid?

Men nu skall vi inte vara den som är den. Även stora företag kan göra fel, right?

Enligt John Banks så skall företaget ha varit verksamt i 21 år. Trots detta så registrerades moderbolaget i oktober 2010. Och företagets hemsida registrerades i november 2013. På den här adressen… ser det seriöst ut? Den frågan svarar företaget själva på, eftersom deras uppgivna adress är någon helt annan. De säger sig nämligen ligga i Green Park House vilket är en kombination av brevlåda för brevlådeföretag och uthyrning av konferensrum.

Och om inte det räcker för att väcka misstanke så är deras diamantexpert Marcus van Zand (som ni kan se här i första bilden på andra sidan) misstänkt lik Jim Marcus, en väldigt känd… advokat. Och om man kan lita på linkedin så har han inte bytt karriär. Självklart kan Accres Mineral Trading ha råkat använda fel foto, men borde inte någon ha uppmärksammat det? Särskilt som samma fel återfinns på en annan månadsrapport. Eller så är det helt enkelt så att de ”lånade” ett foto på en Marcus (om än fel Marcus) och hoppades att tillräckligt många godtrogna människor skulle gå på det.

För övrigt kan man notera att samtliga kontaktuppgifter såsom Facebook, linkedin och e-postadress leder till blanka adresser.

Men finns inte företaget? Jo visst finns det ett strålande brevlådeföretag och de har säkerligen ett antal anställda – problemet är bara att de säljer en bluff. John Banks som kontaktade mig var visserligen vältalig, men det första jag reagerade på var att hans e-postadress var john@accresminerals.co.uk. Adressen i sig kan verka enkel, men tänk efter ett varv till och ställ dig frågan vad som händer när John Banks Jr anställs på firman. Vilken adress kommer han få?

Och så skall vi inte glömma alla trevliga historier om alla de som satsat sina besparingar hos Accres Mineral. Det lyckliga paret Jim och Rosemary dyker upp i allsköns reklamer för att resa på ålders höst, bilden på ”Benny” verkar vara såld till en drös olika verksamheter inriktade mot studenter, ”Robert” heter egentligen Mike Michalowicz och är känd som Toalettpappersentreprenören.

Men fotona kan man åtminstone spåra. Företagets ledning samt samtliga namn som står listade under kontakter är… okända för nätet – i alla fall i de roller som företagets hemsida försöker påskina.

Så vad har vi? Accres Mineral Trading känns som en bluff. De har en brevlåda någonstans, de har fejkat alla foton på sin hemsida och saknar kontakter. Företaget har inte den historia som man försöker hävda, de har inte existerar så länge som deras säljare säger och för att vara ett stort företag som ringer upp potentiella investerare i andra länder så har de ovanligt många väldigt enkla stavfel i sitt material. Dessutom så borde ett företag med den avkastning Accres Mineral Trading erbjuder uppvisa ett större digitalt avtryck. Eller åtminstone en aktiv profil på linkedin – om vi nu bortser från alla de som verkade ha lämnat företaget i januari 2013.

För övrigt kan man nog anta att det hela var ett seriöst företag en gång i tiden (typ när det startades under sena 2010) men att det någon gång under tidiga 2013 såldes eller på annat sätt bytte huvudman till… några väldigt oseriösa människor. Men jag kan ha fel så producerar Accres Mineral Trading lite verkliga bevis på att de har en fungerande verksamhet så kommer inte jag vara den som är den.

Annonser

Direktlänk Kommentera

Invandring kostar. So what?

25 januari, 2014 at 17:02 (Åsikter, Ekonomi, Politik)

För att ta kål på en myt och samtidigt visa på hur tyckare (i det här fallet Staffan Heimerson) saknar grundläggande förståelse i saker de tycker sig kunna så kommer här en grundläggande ekonomilektion.

Nobelpristagaren och ekonomen Milton Friedman var som ultraliberal för en helt fri invandring. Men han tillade: ”Man kan inte ha fri i­nvandring och välfärdsystem på samma gång.”

Prat, prat, prat.

Staffan och nio exakt likadana personer producerar varor och tjänster motsvarande 500 000 kr per år. Av dessa går 30% eller 150 000 kr i skatt. Staten har nu 1 500 000 kr som den kan använda för olika ändamål.

Nu ger vi Staffan och hans nio kopior var sitt barn som behöver både en gymnasieplats och fritids därefter vilket kostar ungefär 150 00o kr per barn. Tur då att Staffan och hans kopior betalar in så mycket skatt så att staten har råd med ovanstående.

Nästa steg blir att ta in 2 vuxna invandrare med var sitt barn.

Fler konsumenter och mer arbetskraft tenderar att expandera arbetsmarknaden. Således utgår vi först från att de får jobb och att de trots språkförbistring fortfarande är lika produktiva som Staffan Heimerson. Enligt exemplet ovan så spelar tillökningen marginell roll för statens ekonomi. Man får visserligen in 300 000 kr mer i skatt men man får också 300 000 kr i ökade utgifter varpå det hela blir ett nollsummespel.

Om invandrarna däremot har en lägre utbildningsnivå än genomsnittet, får problem med att lära sig språket, inte kommer in på arbetsmarknaden eller av andra anledningar saknar samma möjligheter till produktivitet så blir däremot ekvationen annorlunda. Vid halva lönen så blir statens intäkter ((1 500 000 + 75 000 * 2) / 12) = 137 500 per vuxen eller 12 500 kr mindre att spendera på varje kombinerad gymnasie- och fritidsplats. Om lönen helt uteblir så minskar statens resurser istället med i snitt 25 000 per vuxen – och det borträknat kostnad för försörjningsstöd etc.

Så invandring måste inte kosta, men om en grupp invandrare är sämre utbildade än genomsnittsinvånaren, är utsatt för en högre arbetslöshet eller har andra problem i större utsträckning… ja, ni kan göra matematiken.

Men varför kan man inte ha fri invandring och ändå behålla ett gott välfärdssystem?

Om du har fri invandring så betyder det att vem som helst kan komma hit för att åtnjuta välfärden, säkerheten och den fina naturen. På global nivå finns det 45 miljoner flyktingar. Även om de flesta inte skulle vilja komma hit, men vem säger att de ville bli flyktingar å andra sidan, så kan man för enkelhets skull räkna på att 10% skulle vilja och kunna ta ett lån för att täcka resekostnaden (med framtida bidragsintäkter som säkerhet) och därigenom flytta hit…

4.5 miljoner nya invånare. Det skulle betyda en ökning av befolkningen med 50%. Sen kan vi stanna där, eftersom en kvalificerad gissning baserat på att svenskarna är ett av världens mest välutbildade folk gör att vi kan anta att flyktingarna säkerligen är sämre utbildade. Därigenom kostar invandringen, även ifall de 4.5 miljonerna skulle leda till att 2.5-3 miljoner nya jobb med bibehållen genomsnittslön skapades omedelbart vid ankomst.

Och då har vi inte ens räknat med ekonomisk migrati0n och dess kortsiktiga effekter, varpå ”prat prat prat” angående att fri invandring ≠ omfattande välfärdssystem blir ett tydligt uttryck för vissa människors avsaknad av grundläggande ekonomisk kompetens.

Det betyder inte att Sverige bör stänga sina gränser – långt därifrån – men det förklarar varför Sveriges politiker vill vara snälla och ge alla asyl till alla syrier som illegalt tagit sig hit samtidigt som man hindrar alla från att ta sig hit legalt.

Direktlänk Kommentera

Varför kan vi inte låna mer?

12 maj, 2013 at 14:24 (Ekonomi, Politik)

En sak är säker; Om det självklara har alla en åsikt. Därför är det oftast svårt att diskutera det alla redan tror sig veta, men ingen riktigt vågar säga. Ett bra exempel på detta är demokratins inblandning i den ekonomiska såpopera vi alla lever med var dag.

Låt oss börja med det grunderna. Politiker gillar att lova saker. Det är också fundamentet till dagens ekonomiska kris. Politiker av alla färger har nämligen ”tvingats” uppfylla de löften de givit i valrörelser runt om i Europa, förutsatt att de velat ha den minsta chans att bli återvalda. Dessa handlingar har resulterat i stora budgetunderskott, eftersom länderna inte ”haft råd” med fler reformer samtidigt som politikerna inte velat dra tillbaka några andra förmåner, vilket skapat statsskulder – och stora sådana. När sedan långivarna börjat bli oroliga för att lånen inte skall betalas tillbaka så har ett skolboksexemplar inträffat – långivarna har börjat kräva en högre riskpremie för att låna ut pengar vilket lett till att ett flertal länder fått oväntade ekonomiska problem.

Så långt finns det en enkel lösning. Sluta slösa. Anpassa matsäcken efter munnen, dra ner på utgifterna och öka intäkterna. Tyvärr är denna lösning bara enkel på pappret eftersom den får politiker att tappa ansiktet, tvingas ta tillbaka tidigare löften och göra livet lite sämre för sina medborgare. Man har blivit vald på löften som ens land inte har råd med, men man vågar inte byta spår eftersom det kommer äventyra ens framtid vid maktens grytor. Således har ett stort antal politiker arbetat hårt för att skylla alla problem på andra, samtidigt som de neddragningar och besparingar man ändå genomfört varit halvhjärtade.

Därigenom har politikerna, av politiska skäl, förvärrar symptomen utan att ens komma i närheten av problemet. Låt oss för skojs skull använda Peter Wolodarski när han frågar sig om ett räknefel skall få Europas ledare att vakna som ett tydligt exempel på detta, även om han varken bor i ett ”krisland” eller är en aktiv politiker.

”Det här kan verka som ett tekniskt ämne för specialister. Men just denna fråga – hur mycket staten kan tillåta sig att låna – har spelat en avgörande roll i de senaste årens ekonomiska politik i Europa och USA. Rogoff och Reinhart har skänkt akademisk trovärdighet åt dem som velat lösa krisen genom stora offentliga åtstramningar, inte minst inom EU.”

Ett antal ledare har använt en akademisk uppsats för att försöka rättfärdiga handlingar som leder till ett minskat lånebehov. Tyvärr visade sig den akademiska trovärdighet de lutade sig emot vara… ett räknefel. Problemet med räknefel, särskilt i politiken, är att ens meningsmotståndare brukar älska att lyfta fram dessa som ett bevis på politikerns inkompetens. När Peter Wolodarski lyfter fram att den magiska gränsen för en statsskuld inte alls går vid 90%, så gör han inte detta för att upplysa folk om reella problem utan snarare för att berätta att länder borde låna mer pengar för att lösa sina problem. Att problemen uppstod för att man lånade för mycket, det är på många sätt redan glömt.

Låt oss därför se saker i dess rätta perspektiv. Den svenska vänstern brukar gilla att kritisera regeringen Reinfeldt för att de sänkt skatten så mycket som man gjort. Istället hävdar de att man skulle kunnat lägga pengarna på ett stort antal statliga projekt vilket lett till mer ”jämlikhet” och en ”högre” välfärd. Samma grupp tyckare och politiker har gång efter annat argumenterat för att Sverige som land skall ta på sig mer skuld, exempelvis när Mona Sahlin ansåg att landet borde köpa SAAB, och ”investera” i välfärden. Problemet med den stora merparten av dessa investeringar är att det handlar om ren konsumtion, exempelvis 200 000 nya arbeten inom offentlig välfärd eller att täcka upp för mångmiljardförluster hos enskilda bolag, vilket underlättar livet och konsumtionen idag men som inte ökar den framtida ekonomins storlek mer än genom diskutabla dynamiska effekter.

Så varför vill man låna till konsumtion nu, när det drabbar framtida generationer som måste betala tillbaka? Det enkla svaret blir att man antingen är en idiot som inte klarar av att se saker i flera steg, att man tror att det finns en oändlig pengapåse att ta ifrån eller helt enkelt att man är extremt egoistisk så att man inte bryr sig om kommande generationer. Den aningen mer komplexa förklaringen är att det handlar om politik. Genom att slösa med skattebetalarnas pengar så kanske man kan få en eller två mandatperioder vid maktens grytor. Men oavsett anledning så har även dumma idéer har sina kostnader. En vanlig räntenivå ligga runt 4% per år över en konjunkturcykel. Detta har även gällt, och gäller fortfarande, för en relativt riskfri investering såsom amerikanska 30-åriga statsobligationer. Ett land som behöver låna löpande, utan att lånen för den delen används för att långsiktigt stärka ekonomin, kommer förr eller senare stöta på patrull.

Men varför är detta relevant? Därför att ett antal tyckare gillar att lyfta fram att Rogoff och Reinhart hade fel, och att använda denna felräkning som argumentation för en helt annorlunda politik. Bara för att ett land har en statsskuld på över 90% så betyder det inte att landet förlorar en stor del av sin potentiella tillväxt…

Låt oss göra ett räkneexempel. Säg att ett land, kalla det Grekland, bestämmer sig för att stimulera sin ekonomi. För att finansiera detta så tar man ett lån på 10% av sitt BNP. Direkt ökar landets konsumtion med 10%, landets invånare får det avsevärt bättre och politikerna hyllas. Alla har fått regeringen Reinfeldts samtliga jobbskatteavdrag två gånger om tillsammans med lite annat smått och gott utan att de behövt betala en krona för det. Låt oss sedan anta att landet vi kallar Grekland fortsätter den här lånestimulansen i år efter år, tills statsskulden är uppe på 100% av BNP. Då vägrar långivarna plötsligt att låna ut mer pengar… vad händer?

Direkt så förlorar Grekland 10% av sitt BNP, eftersom detta är lånade pengar (egentlig summa 9,09% men för enkelhetens skull säger vi 10%). Sedan försvinner ytterligare ungefär samma mängd, då de som inte landet har råd att försörja (statsanställda, bidrag, pensioner) plötsligt inte kan spendera på pengar på barer eller hos frisören. Plötsligt är man nere på 80% av vad man nyss hade, även om det med lite tur inte är mindre än vad man hade när lånefesten började. Status quo? Nja… se det som att landet kissat på sig. Först blev det varmt, men nu är det bara kallt, klibbigt och luktar illa. Man måste nämligen betala ränta på pengarna man lånat, även om man inte ens tänker amortera… och vi en så låg årlig ränta som 5% så betyder det att man måste lägga motsvarande regeringen Reinfeldts samlade jobbskatteavdrag på att betala för tidigare synder.

Låter det kul? Det är precis det här som har hänt i ett flertal länder. Politiker har lockats av tillfälligt låga räntor, lånat för att täcka de löften de tagit och nu tvingats dra till svångremmen… utan att dra åt den tillräckligt hårt. Resultatet blir fortsatta underskott,allt högre räntor och således en ännu djupare nedgång. I Italiens kan man till och med hävda att dagens fortsatta kris är en förtroendekris, eftersom budgeten hade varit i balans om man haft normala räntor på statsskulden.

Det är också detta man inte får glömma när nu vänstern återigen börjar prata om att vi nog borde börja låna mer. Att låna pengar för att investera är en sund plan. Att likt företag dela upp kostnaden för investeringar över ett antal år, istället för att som nu ta allt direkt, hade varit en strålande ide även om det påverkar en nyvald riksdags möjlighet att disponera statskassan. Men när vänstern pratar om utgifter, då är det sällan motorvägar och elnät som diskuteras utan istället konsumtion i alla dess former, exempelvis genom högre bidrag och fler offentliganställda.

Skall sanningen fram så är det politiker som satt oss i den situation världen befinner sig i. Det var Bill Clinton som krävde att deras motsvarigheter till SBAB skulle låna ut pengar till folk som man visste inte hade råd, så att folk kunde köpa sina egna hem. Det var politiker av alla dess färger som fortsatte leda sina länder med stora underskott år ut och år in trots att vi hade en historiskt stark högkonjunktur, vilket kanske kan förklara den långvariga högkonjunkturen. Och det är politiker som ännu inte insett allvaret, eller vågat inse konsekvenserna av deras egna handlingar, vilket gör att krisen fortfarande förvärras dag för dag.

Och så måste man inse det uppenbara; Det är väldigt svårt att få folk att ta ansvar för vad de själva gjort. Bara för att man röstat fram en regering som drivit landet med underskott år ut och år in så vill man inte se att man har någon egen del i ekvationen. Bara för att man tagit ut höga statliga löner, saftiga bidrag och helt undvikit att betala skatt själv så vill man inte tro att detta på något sätt skall påverka en negativt i framtiden. Bara för att man levt på andra bekostnad så förväntar man sig aldrig att någon vill ha tillbaka pengarna. Allt detta är grunden i de folkliga uppror som får politiker och tyckare att tvivla om vilken väg man skall gå.

Svaret är dock enkelt; Ingen vill egentligen låna ut pengar man vet att man inte kommer få tillbaka. Frågan; Varför kan politikerna inte fortsätta som de gjort de senaste åren?

 

Direktlänk Kommentera

Att missbruka ett välfärdssamhälle

23 januari, 2013 at 18:36 (Ekonomi, Politik)

Min flickvän kommer döda mig för det här, men likväl bör det komma ut. Hon anser nämligen att hon har problem med sin hy. Hennes problem är så pass stora att hon själv hävdar att hon har variga bölder, kratrar stora som månens samt allsköns andra fel. Själv är jag kanske blind, eller så är jag bara kär i henne, men jag har aldrig sett allt det hon klagar över.

Dock har hennes problem en enorm bieffekt. Hon visar sig inte utanför dörren utan att sminka sig. Det spelar ingen roll om vi redan är sena, i hennes värld måste man stå en halvtimma framför spegeln oavsett omständigheter.

Här kommer också min livlina. Hon måste sminka sig. Punkt. Därför borde hon få pengar från Försäkringskassan…

”Den 35-åriga kvinnan är bedrövad över att man vill sänka hennes ersättning ytterligare.

– Jag tycker att det är förjäkligt att de vill sänka ytterligare, säger hon till Expressen.se och fortsätter:

– Det är knappt jag får ihop det som det är nu.”

Ungefär som den här stackars 35-åriga kvinnan. Hon får nämligen 2461 kr per månad från Försäkringskassan därför att hon behöver sminka sig. Eller för att vara mer precis:

”eftersom hon fastnat i ett tvångsbeteende som innebär att hon sminkar sig, fixar håret och hetsäter mat och godis”.

Välkommen till bidragssverige…

Nu råkar även jag äta lite för mycket mat då och då, särskilt när den är god, och visst händer det alltför ofta att jag stoppar i mig lite för mycket godis. Är det ett tvångsbeteende? Måhända. Borde det offentliga betala mig för det? Nja.

Välfärdssamhällets vilar på en grund – förtroende. De som arbetar och betalar skatt skall veta att deras pengar används på ett sunt sätt. Att betala ut bidrag så att någon kan överkonsumera godis och hårspray är inte en sund användning av våra gemensamma resurser. Det är att missbruka trygghetssystemen och på sikt även att urholka välfärden.

Vem vill nämligen betala pengar så att någon annan kan köpa en större skål godis till fredagsmyset?

Problemet med folk som utnyttjar systemen är egentligen mer utspritt än så här. Vem glömmer inte måndagssjukan vilket ledde till vår första karensdag (inte att förväxla med metallfrossa) då folk tyckte det var värt med en betald sjukdag då och då efter att ha festat för hårt under helgen. Men det folk ofta glömmer är att de som utnyttja systemet tar pengar från de som behöver nyttja systemet.

Genom att kräva pengar för godis och smink så tar kvinnan samma summa ifrån sina grannar som betalar skatt och ifrån de som behöver samhällets hjälp mer. Det är personer som den här kvinnan som leder till att man måste sänka a-kassan, att man måste införa karensdagar och att man måste skapa allsköns olika jobbiga regler för att kontrollera så att folk inte missbrukar systemet vilket tydligt drabbar tredje man.

Således är det bra att någon nu överklagar hennes bidrag. För att inte tala om att fler borde överklaga liknande bidrag. Även om det är en skandal att kvinnan i fråga inte kan bli av med alla godispengar. Men det är en annan fråga…

Kanske någon vågar fråga henne varför hon anser sig vara värd mer än alla andra?

Direktlänk Kommentera

Att stjäla från folket en laglig hobby för politikerna

17 januari, 2013 at 12:51 (Ekonomi, Politik)

Man behöver inte ha en borgerlig ådra i hjärta och själ för att anse att de pengar staten använder skall användas med ansvar och respekt. Tyvärr har politiker alltför ofta uppvisat ett beteende där de slösar med skattebetalarnas pengar.

Grundproblematiken är enkel att förstå: När en politiker fattar ett beslut som kostar staten 10 miljoner kr på nationell nivå, så kostar det honom och henne personligen bara en krona. Således behöver man inte ens gå så långt som till Botniabanan, 15 miljarder samhällsekonomiskt bortkastade kr där beslutsfattarna själva ”betalade” 1500 kr styck för att få 4 år med ministerlöner vilket var värt 50 000 kr i månaden jämfört med alternativet som riksdagsledamot, för att symbolisera problematiken. Det räcker med att man tittar i min egen kommun där ansvariga skrattade åt en historia om två små hål i gatan utanför en ledamot i kommunstyrelsen vilka åtgärdades dagen efter att politikern nämnt detta för ansvarig tjänsteman trots att kostnaden inte skulle ansetts motiverad vid andra liknande platser.

Det är helt enkelt gott att sitta vid maktens grytor…

Därför var det många som öppet tvivlade på att det skulle bli bättre när Alliansen tillträdde 2006, även om Alliansen själva gått på val på att de skulle rensa upp i träsket. Ta bara löftet om att öppet redovisa en fastslagen kravprofil när det skulle rekryteras icke-politiska tjänster inom statsförvaltningen, samt att man i efterhand skulle kunna granska de sökandes CV för att se att staten verkligen anställde den mest lämpade för jobbet.

Tänk vad lurade vi blev.

På samma sätt blev det en ny Botniabana trots att Botniabanans belackare nu satt och fördelade pengarna. Även om Ostlänken ligger i det aningens mer tätbefolkade Stockholmsregionen så drabbas den av samma grundproblematik: Samhällsekonomiskt är den inte försvarbar, inte ens i de glattaste av glädjekalkyler.

”Jag får inte ihop matematiken, summerar Jan-Eric Nilsson, professor i transportekonomi.”

Ostlänken ser inte ut att vara ekonomiskt försvarbar men ändå skall den byggas. Vi talar om ett stort och dyrt infrastrukturprojekt som inte anses samhällsekonomiskt lönsamt och vars enda existensberättigande verkar vara att man behöver lugna vissa politiska grupper såtillvida beslutet inte handlar om att någon av politikerna skall få det enklare att pendla till jobbet.

Men om frånvaron av kravprofiler vid tillsättningar av olika prestigeuppdrag får visa hur politiker belönar varandra istället för att sätta rätt person på rätt plats och Ostlänken får symbolisera hur politikerna oavsett färg är beredda att offra allt de tidigare stått för bara för att få ytterligare några år vid maktens grytor så måste vissa utförsäljningar i Stockholm vara än skrämmande. De visar nämligen att våra ledande politiker, om än i det här fallet på kommunnivå, helt saknar förmåga att förstå de mest grundläggande element inom ekonomi. Hur annars skall man kunna tolka att förundersökningen mot politikerna läggs ner med uppsåt att brott inte kunnat styrkas?

Personligen känner jag mig dum efter att alltför ofta häcklat människor på vänsterkanten för att de verkar sakna förståelse för marginalskattens inverkan på folks vilja att arbeta en timma till…

”Trots att offentlig egendom för miljontals kronor har slumpats bort ser politikerna ut att gå fria från rättsligt efterspel. I går lades även förundersökningen mot vårdcentralen Serafen ned.”

Konstigt? Inte ett dugg.

”I går beslutade chefs-åklagaren Alf Johansson vid Riksenheten mot korruption att lägga ned förundersökningen mot Serafen, med motiveringen att något uppsåt till brott inte kunnat styrkas.”

I princip så konstaterar rättsväsendet att politikerna som närapå gett bort stora summor av våra gemensamma tillgångar inte kan hållas ansvariga för sina egna handlingar eftersom de inte har förmåga att förstå hur ekonomiska värden skapas. Det har inte varit konstigt att enorma värden reats ut, för insikten att det händer har avsaknats. De högsta politiska beslutsfattarna i Stockholm trodde uppenbarligen att en verksamhets hela värde låg i begagnade stolar, begagnade pennor, begagnade lampor och så vidare. Att en verksamhets verkliga värde ligger i dess framtida vinster enligt Gordons formel (priset idag är lika med morgondagens utdelning delat på dagens kapitalkostnad minus företagets förväntade tillväxt) verkar vara helt främmande för samma människor som dagligen beslutar om enorma värden. Antingen är man inte kompetenta att sköta den verksamheten, och borde således avgå, eller så har man inte bara fört väljarna utan även rättsväsendet bakom ljuset vilket även det torde leda till deras avgång.

Därför låter jag Peter Wolodarski avsluta detta inlägg, eftersom han så tydligt visar att Alliansföreträdarna i Stadshuset inte bryr sig om skattebetalarnas pengar:

”Skandalen består inte i att man släpper fram privata alternativ inom vård, skola och omsorg utan att man säljer gemensamma tillgångar långt under marknadsvärdet. Man har frångått gängse marknadsekonomiska principer och låtit skattebetalarna ta förlusten.”

Läs hela inlägget här »

Direktlänk Kommentera

Utlokaliserade myndigheter ett sätt för politiker att visa handlingskraft när det blåser snålt

10 januari, 2013 at 10:05 (Allmänt, Ekonomi, Politik)

Vi behöver fler jobb i ytterstaden” konstaterar några Alliansföreträdare och presenterar samtidigt sin lösning: Utlokalisering! Problemet är bara den att iden varken är ny eller med historiska glasögon särskilt framgångsrik:

”I mars år 1997 offentliggjorde riksdagen beslutet att PRV:s varumärkesavdelning skulle flyttas till Söderhamn i slutet av samma år. Så snart beslutet blev känt drabbades avdelningen av en kraftig produktivitetsminskning eftersom en stor del av personalen började söka nya arbeten. Flytten till Söderhamn skedde i mars-april år 1998 och när verksamheten väl startade var i stort sett hela personalstyrkan utbytt.”

I sviterna av den ekonomiska krisen som plågade Sverige under början av 1990-talet samt försvarets omdaning så lades ett antal regementen ner runt om i Sverige. Dessa nedläggningar drabbade många små orter hårt, varvid regeringen Persson valde att ”lösa” problemet genom att utlokalisera statlig verksamhet. Ett av exemplen är Patent- och registeringsverket vars historia blivit ett skolboksexemplar i hur politiker ofta fattar beslut på politiska istället för rationella grunder.

I PRV:s fall flyttade halva verksamheten, dock utan större delen av sin personal, till Söderhamn för att efter ett år helt separeras från verksamheten i Stockholm då handläggningstiderna blev oacceptabelt långa samtidigt som ekonomin hamnade helt ur balans.

Vad som gör utlokaliseringarna till skolboksexempel, för PRV:s fall var inte unikt, är att politikerna tydligt förringat eller ignorerat alla varningar och bara lyft fram de positiva sidorna. Anledningen till detta, och nu låter jag mig spekulera fritt, är att politikerna känt att de behövt visa handlingskraft när det blåst snålt i väljarvinden…

”Utlokaliseringen av myndigheter från Stockholm till landsorten har i flera fall blivit en dyr affär. Många ville inte flytta med vilket har lett till kostnader för pensionslösningar, men själva flytten har också kostat betydande summor. Det handlar om pengar som annars kunnat gå till själva verksamheten, enligt Försäkringskassans ekonomidirektör.”

Att flytta Försäkringskassan blev en dyr affär och då har man ändå inte vågat uppskatta några långsiktiga kostnadsökningar. Att flytta Konsumentverket och Folkhälsoinstitutet planerades kosta 700 000 kr per utflyttad arbetsplats, men ändå ställdes ingen till svars för den vådliga användningen av våra pengar.

För det sägs att politik handlar om att våga, men till syvene och sist handlade utlokaliseringen av myndigheter om att stilla kritik mot andra nedläggningar. Att köpa sig röster till nästa val, helt enkelt. Det modiga hade annars varit att stå upp för sina beslut, att ett stort antal regementen inte längre behövdes och att samtidigt hävda orimligheten i att staten skulle ersätta de förlorade jobben med nya. Sa jag förresten att Konsumentverkets och Folkhälsoinstitutets egentliga kostnad för utlokaliseringen landade på 1,1 miljoner kr per utflyttad arbetsplats?

Sen har man också värdet av olika kluster. Att statliga myndigheter och verk ligger nära varandra skapar inte bara tillfälligheter för spontana möten utan kostnaden för reguljära sammankomster sjunker desto närmare myndigheterna ligger varandra. Visserligen kan man agitera för att månadskostnaden för möten vid en utlokalisering inom SL:s upptagningsområde max uppgår till kostnaden för ett månadskort med SL per deltagar, på samma grund som man räknat in värdet av en flygbiljett när man försökt uppskatta kostnaden för möten mellan myndigheter och verk i olika delar av landet, men då glömmer man även den arbetstid som går förlorad under transiten mellan olika lokaler.

Fast varför rabbla upp olika nackdelar med att utlokalisera verksamheter? Om politiker börjar ängslas över dåliga opinionssiffror så tenderar de att göra vad som helst för att visa sig handlingskraftiga och vinna röster – kosta vad det kosta vill…

Direktlänk Kommentera

Konsten att skylla allt på andra…

24 juni, 2012 at 10:54 (Ekonomi, Politik)

Om en privatperson dagligen lånar till konsumtion, skall vi då uppmuntra honom eller henne att låna till mer? Svaret på frågan brukar, till en viss punkt, skilja huruvida man är höger eller vänster. Från högersidan brukar man höra att så länge personen kan betala räntor och eventuellt amorteringar på lånet, så är det upp till var och en om man vill konsumera nu eller i framtiden. Från vänstern brukar man istället lyfta fram statens roll såsom för låga bidrag, inte ökade privata lån, som en finansiering och universallösning på nödvändig konsumtion. Detta spiller även över vid viss lyxkonsumtion, exempelvis nya mobiltelefoner eller läsplattor, även om man här hellre fokuserar på reklamens negativa inverkan, låga löner samt onda kapitalister.

Vad är då ett lån? Det historiska svaret på detta är att ett lån är en möjlighet att konsumera morgondagens inkomst idag. Räntan motsvarar långivarens ersättning för att han eller hon väntar med att konsumera samma värde idag samt risken att du inte kommer kunna betala tillbaka det du lånat. Således finns det en mening med båda synsätten. Om någon vill konsumera idag, så låt han eller hon göra det så länge personen kan betala tillbaka imorgon. Samtidigt måste människor kunna skaffa sitt dagliga bröd, utan att man skall behöva låna, för annars kommer man aldrig kunna betala tillbaka. Vad gäller lyxkonsumtion däremot, så måste det alltid vara upp till var och en.

Häri ligger också problemet när man lyfter upp frågan till nationell nivå. Grunden för det statsskick vi kallar demokrati är en politik formulerad på ett sådant sätt att en majoritet av de folkvalda väljer att inte sänka den sittande regeringen. Problemet med detta är att politiken måste vinna röster, och röster vinner man genom att lova grupper mer än vad andra politiker lovar. Ur detta perspektiv är det inte konstigt att de allra fattigaste omfamna ett vänsterparti som lovar dem guld, gröna skogar och rejält höjda bidrag. Lika normalt är det att de välutbildade tenderar att ty sig till Moderaterna, som historiskt lovat sänkta skatter på deras höga inkomster. Eller att lärare gillat Folkpartiet som löpande talat om skolans vikt i samhället.

Så varför är det ett problem? Jo, man vinner inga val på att lova guld och gröna skogar till en liten grupp. Det finns inte så många rika i samhället, att en utpräglad politik riktad mot dem ger dig majoritet. Lika lite finns det, trots utlovade satsningar, en särskilt stor grupp lärare. Och Socialdemokraternas paradnummer, arbetarklassen, håller på att försvinna till utlandet i globaliseringens tidevarv.

Numera går den största väljargruppen enkelt att definiera såsom medelklassen, och att lova medelklassen guld och gröna skogar är dyrt. Särskilt dyrt är det då medelklassen är de som finansierat alla andra satsningar. Arbetarklassen har alltid varit och är fortfarande idag för fattig för att finansiera några stora löften, och den ”rika” överklassen är trots allt för få.

Vilket leder oss tillbaka till inledningen. Om en privatperson lånar till konsumtion, skall vi då uppmuntra honom eller henne att låna mer? Sen lyfter vi den frågan till en nationell nivå, där det istället handlar om en stat som lånar till konsumtion. Du kan nämligen inte vinna något val utan att ha medelklassen på din sida, och enda möjligheten att vinna medelklassen är att lova dem mer än vad de betalar in… således börjar staterna låna pengar, å sina politikers vägnar,  för att smörja medelklassen.

Så vilket råd skall man ge en stat som lånat för mycket pengar?

Frågar man Aftonbladet så är frågan enkelt. Låna mera. Om man, likt Angela Merkel, tycker att länder som behöver låna till konsumtion måste skära ner så är man en högerpolitiker. Och när man som Mikael Damberg hänvisar till de svenska nedskärningarna under 90-talet, så är det konstigt eftersom vi är en liten ekonomi…

Man kan säga mycket, men Katrine Kielos verkar ha bilda en egen ekonomisk skola och nu väntar vi alla spänt på de ekonomiska teorierna bakom hennes resonemang.

Om hon själv lånade en miljon kronor för att festa på Stureplan, så skulle hon kunna ha rätt kul. När sedan pengarna var slut, och folk vägrade låna henne mer, så skulle hon inte längre kunna ha lika ”kul”. Samtidigt skulle hon tvingas betala tillbaka pengarna. Ifall hon dessutom skulle heta Katrine Grekland, så skulle långivarna skriva ner hennes skulder så att hon bara var skyldig 430 000 kr, men likväl skulle hon behöva minska sin konsumtion när hon inte längre kunde festa upp miljonen.

På samma sätt är det naturligt att Grekland tappar 17% av sitt BNP, när de tvingas minska sina statliga utgifter med 21%. Det är ett resultat av den beska medicin de måste ta efter att ha levt över sina utgifter. Att de sedan ”bara” tappat 17% av sitt BNP, trots minskade utgifter med 21%, borde dessutom betyda att deras intäkter som mest minskat med 17% (även om vänsterns favoritkoncept höjda skatter borde lindrat det fallet ytterligare). Således skulle all tidigare känd ekonomisk teori hävda att Grekland som land mår bättre idag än vad den gjorde 2008.

Att grekerna själva har baksmälla från sin lånefest, det är däremot ingenting som tyskarna kan krävas hjälpa till med.

Så vad är egentligen Katrine Kielos skola? Än så länge har hon lärt oss att länder som lånat för mycket, oavsett varför de lånat, inte bör börja betala tillbaka utan borde istället fortsätta låna. Uppenbarligen skall Finanskrisen 2.0, som i mångt och mycket byggt på överbelånade stater, lösas genom att staterna skall låna mer.bara för att någon varit beredd att låna ut pengar. Men sen?

Just nu känns hennes nya ekonomiska skola som en upprepning av min bortskämda systers beteende; Vad du än gör så skyll allting på någon annan.

När politiker erbjudit guld och gröna skogar utan en möjlighet att finansiera löftena så har de endast sig själv att skylla. När grekerna gång efter annan gått på det klientsystem som deras politiker lagt grunden till så har de endast sig själv att skylla. När folk belånat sig över huvudet och har svårt att betala tillbaka så har de endast sig själv att skylla. Visserligen är det ett problem att demokratin belönar de som lovar mer än vad de kan hålla, men samtidigt är det demokratins styrka att väljarna inte kan skylla ifrån sig. Det är väljarna som röstat fram politikerna.

Direktlänk Kommentera

Varför Anders Borg står så stark i snålblåsten

30 april, 2012 at 04:05 (Ekonomi, Politik)

Varför kan inte socialdemokratin slå hål på Anders Borgs popularitet? Den frågan försöker Katrine Kielos svara på men likt sina ideologiska gelikar faller hon för platt hemmablindhetens ögonbindel.

Att vinna den ekonomiska debatten har nästan alltid handlat om moral. Det förstod Göran Persson. Han dundrade bibliska ord om att den som är satt i skuld är inte fri, för att få igenom sin budgetnedskärning.

Samma toner hör vi i dag, fast med tragiska konsekvenser. Det spelar ingen roll att varken Spaniens eller Irlands problem i grunden handlade om underskott. Statsskulder är fel i alla lägen, tycker Europas höger. Lata oansvariga greker är en berättelse med enorm kraft.

Det är konstigt att det inte hörs några moralargument åt andra hållet.

Har vi hört den förut? Eftersom Anders Borg inte spenderar pengar nu när han har dem, så måste han vara en dålig finansminister och således måste det vara något annat som får folket att ha så stort förtroende för honom…

Vilket för oss till ”den moraliska berättelsen”. Det är enkelt att prata om oansvariga greker, lata spanjorer samt slarviga irländare och visst kan det vara så att en spinn-doktor i Rosenbad trycker extra hårt på dessa historier därför att folk kan ta till sig dem men det är inte där Anders Borgs styrka ligger. Istället handlar förtroende för Anders Borg om att han gör precis vad Socialdemokraterna i decennier lärt svenskarna att man skall göra. Gasa i dåliga tider och bromsa i goda tider.

Kritiker hävdar att svältkuren stryper ekonomin. Spanien riskerar att hamna i en ond cirkel av åtstramningar, ökande utgifter för arbetslöshet och lägre skatteintäkter.

SvD’s ledarsida är inne på samma spår; ökad tillväxt är den enda ”enkla” vägen ut ur skuldkrisen och ökad tillväxt är inte någon man uppnår genom att trycka bromsen genom golvet. Samtidigt finns det ingen ”quick fix”. Med goda förberedelser överlever man det mesta, men länder som dopat sig ekonomiskt och redan förbrukat sina räddningslinor för en aningens högre topp på konjunkturen kommer automatiskt drabbas hårt. Först skall de nämligen, förr eller senare, ner till en jämviktspunkt och sen lär de av historisk erfarenhet falla lika mycket till.

Talet om bättre tillväxt är ofta också fluffigt, och maskerar en ovilja att ta impopulära beslut.

Problemet går att definiera såsom populism versus realism. Det har alltid varit enklare att ge folk allt de vill ha och strunta i konsekvenserna än att ta ansvar och göra det obekväma, men inte ens om man likt strutsen gräver ner sitt huvud för att slippa se faran så finns den där. Jag kallar det ”kissa-på-sig”-teorin:

Att kissa på sig är mysigt. I alla fall till en början. Först blir man varm och det är lite mysigt. Sedan blir det kallt och blött. Dessutom riskerar man att behöva skämmas när folk runtomkring undrar vad det är för blöt fläck på ens byxor. I värsta fall riskerar man att bli sjuk som en följd av att det är kallt och blött. Allt för att man inte orkade gå in på toaletten.

Även om man inte formulerade problemet som ovan så insåg de gamla Socialdemokraterna att man inte kunde göra av med mer än det man hade. Det var också grunden till deras historiskt långa vistelse vid maktens grytor som sträckte sig till större delen av 1900-talet. Istället för att lova allt åt alla så satte man realistiska mål som hjälpte samhället sträva mot en bättre framtid. Till hjälp hade man även en tydlig idé som man kunde använda till att forma sin ekonomiska politik. Visserligen finns det de som sågar John Maynard Keynes jämns med fotknölarna, särskilt över ”bevis” såsom att alla statliga pengar som spenderades under andra världskriget hjälpte samhället ur den djupa svacka ekonomin varit i sedan sent 20-tal, men hans teorier har ändå visat sig någorlunda hållbara över tid. Tyvärr verkar den nya generationen rödgröna politiker vara alltför dåligt pålästa, varvid deras argument blir ihåligare än en schweizerost.

På vänsterkanten dräller det av nykeynesianer som påstår att alla problems lösning är mer stat och ökade offentliga utgifter.

Återigen samma SvD-ledare. Återigen samma mantra. Hur hänger det ihop?

Man tar en ekonomisk teori som ingen kunnat tillämpa effektivt sedan globaliseringens intåg då världen inte fungerar helt enligt parametrarna. Sedan slänger man boken, blundar för de jobbiga delarna, skummar igenom en halvdan sammanfattning och presenterar allt i ett väl förpackat budskap. Mer åt alla!

Det är också här som Anders Borg blir immun mot den rödgröna kritiken. Allt handlar om en grundprincip; för att kunna möta de ekonomiska cyklernas destruktiva kraft så måste man spara i ladorna under goda tider för att sedan gasa när konjunkturen vänder neråt. Eller som Göran Persson en gång sa, ”den som är satt i skuld är icke fri”. Genom en politik som verkar hämtad från samma läroböcker inom keynesianska ekonomisk teori som socialdemokrater i årtionden levt och andats så lyckas Anders Borg vinna folkets förtroende.

Samtidigt gör de rödgröna allt för att rasera det förtroende de ägt av historisk hävd. Ända sedan Alliansen vann valet 2006 så har krav rests på att man skall trycka plattan i mattan. Att regeringen Reinfeldt, trots en historisk högkonjunktur, inte ville satsa på allsköns projekt i takt med att skatteintäkterna ökade sågs som något fruktansvärt. Svordomarna och nidbilderna avlöste varandra. Det var då det…

Idag låter det fortfarande på samma sätt. Samma satsningar, samma utgifter och samma idéer återkommer gång efter annan. Skillnaden är bara att världen gått från extrem högkonjunktur till ödemättad lågkonjunktur.

Nu skulle man kunna diskutera huruvida Anders Borg bör använda statens resurser för att sätta fart på konjunkturen och motverka nedgången. Sverige har, till skillnad från många andra länder, fortfarande betydande resurser att ta av. Men den diskussionen kan inte föras här, för även om mycket ser svart ut på himlen så måste man sitta med facit i hand eller åtminstone väldigt mycket information för att se hur mycket svartare det kan bli. Om Sverige fortfarande befinner oss i en relativt sett stark konjunktur så finns det ingen verklig anledning till att slösa bort artilleriet här och nu. Om Sverige istället har halkat ner i en svag fas så finns det alla anledning till att börja mildra dess effekter.

Så istället för att spekulera i vad Sverige kan göra nu så måste man belysa en alternativ verklighet där den rödgröna röran vann valet 2006. Oavsett regering så hade världskonjunkturen sett ut ungefär som den gör nu. Skillnaden är att de starka svenska finanserna hade varit… svagare.

Vi, du och jag, hade genom staten ägt förlustdrabbade företag likt SAAB. Företagen hade fortfarande varit förlustdrabbade, trots alla stora tal om produktion av vindsnurror och miljövänligare bilar, eftersom ingen politiker skulle vara stark nog att minska personalstyrkan till hållbara nivåer eller lägga ner företaget och ta den prestigeförlust ett dylikt projekt skulle medföra.

Vi, du och jag, hade även betalat för en avsevärt högre A-kassa som även utan dynamiska effekter hade omfattat lika många som idag. Visserligen hade dessa personer kunnat spendera mer, om staten inte bromsat genom höjda skatter, men det hade varit lånade pengar som spenderades.

Dessutom hade det tillkommit ett antal miljarder i extra utgifter. Om Håkan Juholts politik skall anses vara riktmärke, trots att hans löften i månt och mycket var konservativa jämfört med hans rödgröna kamrater, så talar vi om hundratals miljarder. Återigen lånade pengar. Spenderade i högkonjunktur. Vilket artilleri skulle man då haft kvar när ”finanskrisen” och ”skuldkrisen” slog till?

Folket minns Lettland. Ett land som lånat sig till framgång, där folk arbetade ihop 100 kr och lånade 30 kr extra till konsumtion år efter år utan att någon tyckte det var konstigt. De fick en dos av Lyxfällan och klarade sig, relativt sett, rätt bra.

Folket ser också vad som händer i Grekland. Ett land som lånat sig till välstånd, där man verkar strunta i att betala tillbaka och någonstans agerar likt man är stolta över att ha lurat omvärlden på en massa pengar. När man sedan inte längre får låna pengarna utan tvingas gå tillbaka till det man egentligen borde ha haft, och det innan man ens tittat på en rimlig avbetalningsplan, så sätts halva landet i brand. Som om man förväntar sig att omvärlden skall fortsätta att hälla pengar över Grekland därför att grekerna själva hävdar att de är demokratins vagga.

Det är två exempel på länder i extrem kris, där man lånat i goda tider för att finansiera än godare tider och där man inte har något krut kvar när ekonomin vänt. Det är också två exempel på hur man lyssnat på samma råd och idéer som den rödgröna röran presenterar dagligen och tillika ett exempel på hur glada vi skall vara över att Göran Persson förlorade det där valet 2006.

De rödgröna har länga lutat sig mot en stark akademisk tradition där de sökt stöd i forskningen och vetenskapen för att underbygga sina idéer. Den tiden verkar dock vara förbi. Istället ser man dagligen hur olika företrädare för de tre partierna till vänster kräver satsningar på än det ena och än det andra utan att vare sig ha funderat över hur satsningarna skall betalas eller om det är väl använda pengar. Man verkar mer bry sig om ifall ett förslag kan få gehör hos befolkningen än om förslaget är vettigt. Denna populism må tjäna deras partier väl, i alla fall två år före nästa riksdagsval, men de kan inte rubba synen på finansministern.

Anders Borg står nämligen stark i snålblåsten därför att han vågar ta impopulära beslut och sedan stå för dem. Till skillnad från sina rödgröna kollegor, som i ena stunden lovar guld och gröna skogar för att strax därpå hävda att de aldrig sagt något av det de nyss sa, så har Anders Borg en tydlig världsbild som han gärna delar med sig och förklarar. Man kan ifrågasätta det han säger, man kan ifrågasätta de antaganden han gör och man kan ifrågasätta de teorier han presenterar men han är en av få politiker idag som står för det han gjort och kan argumentera för det. Han viker inte ner sig bara för att det blåser snålt omkring honom och det är därför han åtnjuter folkets förtroende.

Sen återstår det att se huruvida Anders Borg tänker satsa statens resurser när han väl får alla indikationer på att vi hamnat farligt långt ner i konjunkturcykeln, eller om han tänker fortsätta samla pengarna på hög som Joakim von Anka…

Direktlänk Kommentera

Politiskt styrd miljardrullning i bilkrisens spår. Vart bör pengarna gå?

12 januari, 2011 at 05:53 (Ekonomi)

Saab är bilindustrins gökunge. Oavsett vilken bo de nästlar sig in hos så blir de aldrig flygfärdiga utan kräver ständigt allt mer resurser från de hårt arbetande föräldrarna.

”Här är siffrorna som kan skrämma bort eventuella köpare av Saab. Bara de senaste elva åren har Saab redovisat förluster på över 25 miljarder kronor. Det motsvarar över 6 miljoner om dagen eller nästan 19 000 kronor per bil.”

Inte heller har det blivit bättre sedan Spyker tog över som ägare:

”Verkligheten har hunnit i kapp Saab Automobiles högt ställda försäljningsmål. De har halverats sedan i våras. Förlusterna rullar däremot in helt enligt planen. Tredje kvartalet innebar ett minus på runt 370 miljoner kronor.”

Till och med experter på bilmarknaden tror att Saabs förvandling från gökunge till vinstmaskin är lönlös. De har helt enkelt inte volymerna som krävs för att kunna utveckla nästa generations Saab-bilar.

”I bästa fall kan det dröja upp till tre år. Men kanske två år. Saab har inte resurser att utveckla en ny produktgeneration, det kostar flera miljarder kronor.”

Eller för att säga det på ett mer politiskt korrekt sätt:

”Det är klart att jag hoppas att de klarar sig, men situationen är extremt osäker.”

Ändå vill Aftonbladets ledarsida hänga ut Maud Olofsson för att hon inte ville göra som Mona Sahlin och köpa företaget:

”Sedan dess har regeringens näringspolitik mest handlat om att svära sig fri. Det gäller inte minst fordonsindustrin. Till skillnad från i de flesta andra europeiska länder – och i USA – vägrade den svenska regeringen att stötta industrin.”

Men vänta ett tag. Saab klarade inte av att stå på egna ben innan finanskrisen. De har inte klarat av att vända förlust till vinst under den nedgång som varit. Och trots att bilmarknaden återhämtar sig så verkar det ändå inte som om Saab kommer komma upp i de volymer som behövs för att kunna utveckla nästa generations bilar.

Och då skall Maud Olofsson få kritik för att hon inte ville köpa företaget?

Nog för att det är Ingvar Persson som formulerat kritiken, en person som alltför ofta kritiserar Alliansen utan att det verkar som om han förstår vad det är han kritiserar, men ändå? Tycker han, och i förlängningen resten av Aftonbladets ledarredaktion, att det bästa sättet att spendera åtskilliga miljarder kronor årligen hade varit att driva en biltillverkare? Istället för att använda pengarna till annat, typ en kömiljard för att minska köerna i vården eller några fler miljarder till vård och omsorg för de allra sjukaste?

Det värsta är att vi talar om minst två miljarder. Årligen. Men varför stanna där? Politiker brukar vara väldigt duktiga på att driva olika sorters verksamhet, särskilt när det gäller att dra ner på produktion som inte är lönsam… Har Ingvar Persson aldrig hört talas om förra gången staten försökte gå in och rädda en dödsdömd industri?

Direktlänk Kommentera

Landstingsanställda bland de mest lämpade att sitta i landstingsstyrelsen.

6 september, 2010 at 15:06 (Åsikter, Ekonomi, Politik)

Kunskap är makt heter det. Således borde kommun- och landstingsanställda, oberoende om de är fackligt anslutna, vara ypperligt kvalificerade för politiskt tillsatta positioner likt landstingsstyrelserna. De som finns i verksamheten borde besitta en större insikt i verksamheten och ha en bättre kontakt med både anställda och kunder (patienter) än folk utifrån. Sedan kan avsaknaden av viss specialkunskap ligga dem i fatet, exempelvis djupare ekonomisk eller juridisk utbildning, men många andra som väljs till politiska uppdrag saknar alltför ofta relevant kompetens och likt DKL i Dorothea visat så klarar man sig ganska långt på sunt förnuft.

”[…] att styra en kommun gör man inte med läror utan med samvete, hårt arbete och sunt förnuft. Och partiprogram? Tja, åt helvete med det. Kommunens bästa inbegriper ju allt: vård, skola, omsorg, nya arbetstillfällen… Samma som alla andra partier vill.”

Bör då förtroendevalda kommunalare också sitta i politiska organ likt landstings- och kommunstyrelsen? Man kan välja att titta på frågan ur ett trångsynt perspektiv där det enda rätta är en verksamhet där mer pengar skakas fram till höjda löner och fler anställda. Ulf Nilsson, ordförande för Kommunals Kalmaravdelning, verkar ha en liknande utgångspunkt när han svarar på frågan:

”Nej, det tycker jag inte. Då sitter man på två stolar. Sitter man och gör neddragningar och sen så ska man stå upp för Kommunal, det tycker jag inte går.”

Man kan gå så långt som Viviann Altikardes och hävda att facklig-politisk samverkar till och med är skadlig för den fackliga saken:

”Jag anser mig vara fackligt förtroendevald och inget annat. Nackdelen med facklig-politisk samverkan är att man kan glömma det fackliga uppdraget.”

Tyvärr framhäver många genom uttalanden lik dessa sin bristande kompetens inom ekonomiska frågor. Att fackförbunden skall agera för sina medlemmars väl och ve torde vara obestridligt. Frågan borde bara vara hur man gör detta bäst.

Fackföreningsrörelserna tenderar att ha ett starkt fokus på medlemmarnas genomsnittliga löneökningar, gärna kombinerat med en faktor för högsta möjliga löneökning för de med lägst löner. Problemet blir bara det att fackets strävan inte alltid är det bästa för individen. Ett exempel är lönenivåerna. Rent teoretiskt kan landstinget höja lönerna med många hundra procent varje år. Per anställd. Men antalet anställda lär minska i samma takt, givet att man inte kan höja skatten år ut och år in. Är det något bra för fackföreningarnas medlemmar? Inger Holmberg, Kommunals ordförande i Forshaga, är inne på rätt väg även om det kan uppfattas som gnäll:

”Det är inte helt lätt, man får ligga i och tjata och gnata om och om igen. Vi får alltid höra att det finns inga pengar, men då får man hjälpa till och undersöka hur vi kan få fram pengar.”

Oavsett vad Lars Ohly säger så finns det ingen pengapåse man kan ösa ur. Alla kostnadsökningar måste betalas, antingen genom högre skatter eller neddragningar på andra håll. Högre skatter kanske inte ens kan lösa problemet, vilket Lafferkurvan visar, vilket leder till att alla kostnadsökningar måste betalas med andra neddragningar. Även om man lånar pengar så leder kostnadsökningarna till neddragningar då lånen måste betalas av någon gång i framtiden. Åter till Mats-Erik Westerlund i Dorothea:

”Han tittar forskande på mig och tillägger att somliga kanske vill kalla det högerpolitik, men att sälja en förlustverksamhet till ­näringslivet handlar inte om ideologi. Det är pragmatiskt finanstänkande.”

Försäljningar, neddragningar och omstruktureringar kan vara nödvändigt för att säkerställa den övriga verksamheten. Personer som inser detta, oavsett vilken bakgrund de har, kan vara en stor tillgång för alla verksamheter oavsett om de drivs i privat eller offentlig regi. Det är inte högerpolitik utan vanligt hederligt sunt förnuft, det som en gång i tiden var Socialdemokraternas varumärke.

Jan-Olov Lampinen är en av alla de som känner att de inte klarar av att ta ett helhetsansvar. Han kände att han var tvungen att hoppa av sitt uppdrag som ledamot i landstingsfullmäktige

”Vi har bara vårt parti att föra dialog med för att kunna påverka våra medlemmars villkor och arbetsförhållanden. Men det kan skära sig när det handlar om besparingar. Det blir också lätt för oppositionen att angripa en.”

Det kan skära sig när det handlar om besparingar. Anledningen till att det kan skära sig är att personer som saknar förmåga att se saker i ett större perspektiv ofta handlar i eget intresse. Ett bra exempel är Kommunals stöd till Socialdemokraterna i RUT-debatten. I många fall är de anställda i städbolag medlemmar i Kommunal och dessa medlemmar riskerar att bli arbetslösa om man avskaffar RUT. RUT är dessutom en självfinansierande reform, till skillnad mot ROT som hyllas av De rödgröna. Ändå tycker inte Kommunal att RUT bör vara kvar. Varför? Inte vet jag. Man kanske är avundsjuka enligt jantelagen. Eller så förstår man inte reformen. för att inte tala om alla de som säger att övriga medlemmar i Kommunal inte tjänar på reformen för de har inte råd. Men en reform som är självfinansierad och där många medlemmar får det bättre borde väl ändå få stöd?

Kanske är svaret så enkelt att folk vägrar se det. Kanske måste man åka till Dorothea för att få höra sanningen:

”Han tittar forskande på mig och tillägger att somliga kanske vill kalla det högerpolitik, men att sälja en förlustverksamhet till ­näringslivet handlar inte om ideologi. Det är pragmatiskt finanstänkande.”

Prestige går alltför ofta före sunt förnuft:

”Antingen har det facklig-politiska samarbetet fallerat eller så har Kommunal aldrig ens försökt få Socialdemokraterna att behålla rut-avdraget. Ändå stöder förbundet partiet i valet, som vanligt. Tala om intressekonflikt.”

Direktlänk Kommentera

Next page »