Att skatteplanera är inte att skattefuska, annars hade de flesta varit skattebrottslingar. Detta gäller även rika människor.

8 februari, 2011 at 03:53 (Åsikter, Personligt, Politik)

Visst kan man raljera om Ingvar Kamprad. Killen flyttade till och med från Sverige, visserligen till de sköna alperna men med ett stopp i Danmark, i vad som kan liknas vara ett försök att undfly de svenska skatterna. Likt många andra, må man tillägga. Att han sen har mage att älska det svenska kynnet och gillar att lyfta fram hur svenskt IKEA… ja, tongångarna har gått heta.

Fast å andra sidan, den som tror att det svenska kynnet har sitt ursprung i höga skatter kan inte sin historia. Sverige har alltid varit ett kargt land där folket fått kämpa hårt för att överleva. De som inte varit lite giriga, arbetat hårt och planerat har inte klarat sig. Det, och Luthers 95 teser, är vad som legat till grund för den svenska mentalitet som fortfarande genomsyrar samhället. Inte höga skatter vilka måste ses som en nymodighet med lite perspektiv.

Men kanske är det så att de mest avundsjuka personerna har sökt sig till journalistkåren. Ofta intelligenta och högpresterande personer som dagligen tvingas förhålla sig till vad som säljer i ett yrke de från början trodde handlade om att avslöja stora hemligheter, frottera med kändisar och resa jorden runt. Nu sitter de med sin utbildning, några hundår och med minimal möjlighet att ta nästa steg upp på samhällsstegen. Klart man blir bitter.

”Nu går mediernas drev mot IKEA:s grundare Ingvar Kamprad. Ingenstans är jantelagen så stark som inom journalistkåren. Man hatar människor som lyckats och som gjort Sverige rikt.”

De allra flesta jobbar för att tjäna pengar. Visserligen finns ett mått av annat som driver oss, exempelvis arbetskamrater och känslan att göra något, men hade man tagit bort lön och gett till alla efter behov så hade få jobbat efter förmåga (eller som i Sovjet där få sökte gränsen för sin egna förmåga). Det är i grunden en sund struktur då det skapar en alltjämt ökande levnadsstandard för de allra flesta, till skillnad från alternativen som istället fördelar armodet lika, men det skapar även en vilja att ha mer även när man har ”tillräckligt”.

Vad är då tillräckligt? Frågan i sig är lättare att ställa än vem som skall få avgöra vad som är tillräckligt. Genom historien har två saker drivit utvecklingen. Ingen av dessa har varit företag eller demokrati. Företag har inte velat satsa på projektet därför att man varken sett hur man skall kunna tjäna tillbaka pengarna eller haft resurserna. Stater som haft resurserna har sällan haft den egna kompetensen att avgöra vad som är värt att satsa på samtidigt som folket krävt andra saker. Istället har det varit enskilda mecenater och krig som drivit utvecklingen. Mikrovågsugnen, som vi ser som självklarhet, uppfanns under arbete med radaranläggningar under andra världskriget för att bara ta ett exempel. Datorn ett annat, en skapelse för att avkoda krypterade meddelanden som numera blivit en den av var mans vardag. Mecenater å sin sida har drivit utvecklingen på sitt sätt, exempelvis genom släkten Medici som låg till grunden för den italienska renässansen, genom att sponsra saker de gillar eller betala hutlösa summor för lite extra lyx. Platt-TV för att ta ett vardagsfenomen som för bara några år sedan var reserverat för de rikaste.

Man behöver således inte vara generös för att göra samhället gott. Genom att skämma bort sig själv, exempelvis genom att köpa en platt-TV för tio år sedan, kan man finansiera en utveckling som tids nog förändrar våra liv. Samtidigt kan man fråga sig hur många som skulle hävdat att en tjock-TV var ”tillräckligt” för tio år sedan?

Försök sedan komma på vem denna visionär är som kan se alla sakers potential och känna vad du vill bättre än dig själv, och du inser vilka problem kritikerna mot ”de rika” egentligen står inför ifall deras kritik är byggt på annat än avundsjuka.

Vad som hände Ingvar Kamprad, och väldigt många andra, var två saker. Å ena sidan kröp marginalskatten upp på nivåer där du plötsligt fick betala för att få arbeta (även mindre rika personer som Astrid Lindgren vars böcker gladde många betalade 102% skatt på sina sista intjänade slantar). Å andra sidan var arvsskatten hög, 30% med tydlig risk för framtida höjningar, vilket skrämde många familjeföretagare då deras tidigare stabila ägande riskerade att sluta i försäljning bara för att betala skatten. Även de som gillade att betala skatt kunde rysa över hur deras lilla bebis, familjeföretaget, skulle styckas av giriga kapitalister i vad som många på vänsterkanten kallar kvartalskapitalism (ännu en intressant liknelse då familjeföretagande i generationer måste vara så långt ifrån kvartalskapitalism man kan komma).

Men man behöver varken leva i ett samhälle på väg mot socialism genom reformer eller för den delen vara superrik för att vilja minska sin skattebörda. Så länge politikerna inte kan motivera sin användning av varje skattekrona, vad vi får ut av det vi betalar in, så kommer det alltid att finnas en känsla av att politikerna slösar med medborgarnas pengar. Eller du kanske vill att statliga bolag skall kasta bort 36 000 kr per kund bara för att sedan säljas för 1 kr? För att inte tala om hur kommuner ena dagen säljer något för en spottstyver för att dagen därpå köpa tillbaka den för mångmiljonbelopp? För att inte tala om Miljöpartiets favoritprojekt som förväntade betalas tillbaka på 24 år (mot 3-5 i näringslivet) även om många skrek att det handlade om glädjekalkyler (slutnotan blev betydligt högre än vad man räknade på, även om de duktiga politikerna hävdar att den blev billigare då man reviderade budgeten 2003). Listan kan göras betydligt längre och oavsett politisk färg går det att hitta något vilket gör det hela intressant. Politiker gör ofta ogenomtänkta saker eller agerar av egennytta istället för samhällsnytta därför att de sällan behöver ta konsekvenserna av sitt handlande. Det noterar folk och därför vill man så lite som möjligt finansiera vansinnigheterna.

Vilket gör journalisternas dubbelmoral allt tydligare. Det vore intressant om någon hämtade ut de senaste årens skattedeklarationer inlämnade av alla som klagat så högt på Ingvar Kamprads skatteplanering. Björn Fridén, skribent på Aftonbladets ledarblogg är ett sådant exempel. Eller, då han bara är 26, kanske man istället borde granska hans föräldrars kommunikation med detta heliga verk.

”Skattefusk, eller skatteplanering som den lagliga men lika klandervärda motsvarigheten heter, är åter på tapeten.”

Enligt Björn Fridén, och troligt väldigt många andra, är skatteplanering någonting lika klandervärt som skattefusk. Därmed likställer han svartarbete, tydligt felaktiga avdrag och ren desinformation med ROT-avdrag, avdrag för bilkostnader i tjänsten och hemdator för att bara ta upp några exempel. De första exemplen handlade om kriminella handlingar men de andra är helt legala sätt att minska sin skatt på som väldigt många människor nyttjar i sin skatteplanering.

Därför vore det intressant att granska hans föräldrars skattedeklarationer för de senaste åren, för att se om de också gjort denna förkastliga handling som uppenbarligen bör likställas med skattefusk även om det är helt lagligt. Eller är det så att hans kritik mot skatteplanering bara gäller de som tjänat mycket?

Sen har vi de klassiska argumentet; att det kanske aldrig blivit någon framgångssaga om IKEA ifall Ingvar Kamprad stannat kvar i det svenska skatteverkets trygga famn men det bryr han sig nog inte om. Han har nog inte ens reflekterat över allt han troligtvis köpt på IKEA som han kanske inte haft råd med utan bolaget. För Ingvar Kamprad, till skillnad mot de allra flesta andra, är rik och bör därför dömas enligt andra betydligt hårdare regler. Därför blir Ingvar Kamprads skatteplanering liktydigt med skattefusk i Björn Fridéns ögon samtidigt de flesta andras skatteplanering viftas bort som något helt naturligt.

Men oavsett framgångssaga eller ej, i mitt samhälle är alla lika inför lagen. Ingvar Kamprad har samma rättigheter att skatteplanera som du och jag. Ger lagstiftarna oss verktygen så har vi all rätt att använda dem. Eller, som Björn Fridén verkar förespråka, inte använda dem.

Fast då kan han samtidigt ge hela sin lön som gåva till den svenska staten. Allt annat blir plötsligt väldigt ihåligt. Det är, mig veterligen, nämligen inte förbjudet att donera alla sina pengar till det offentliga även om det är rekommenderat att han behåller tillräckligt för att betala skatten. Gåvor är, än så länge, inte avdragsgilla.

Annonser

Direktlänk Kommentera

Socialdemokraterna sviker kvinnorna.

4 september, 2010 at 18:48 (Åsikter, Personligt)

Tänk om Churchill hade satt en tidsgräns på andra världskriget. Säg sedan att han bestämt sig för att dra tillbaka de allierade trupperna 1943 oavsett hur situationen såg ut.

Låter det vettigt?

Socialdemokraterna Urban Ahlin, Jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén föreslår samma sak i kriget mot talibanerna. 2013 skall Svenska trupper börja dras tillbaka och 2014 skall säkerhetsarbetet skötas av den afghanistanska regeringen, en regering som rödgröna agitatorer redan insett är otroligt korrupt. Visserligen skall Sverige fortfarande ha närvaro i regionen, men inte militär utan civil hur den nu skall kunna verka.

Om Churchill hade kapitulerat inför nationalsocialisternas terror så hade eftervärldens dom varit hårt (om det samhälle vi har idag hade uppstått ändå). Att De rödgröna vill kapitulera inför talibanernas terror genom att dra tillbaka de svenska trupperna innan situationen är säker nog leder bara till att talibanerna kan återskapa sitt skräckvälde och återigen förtrycka folket.

Talibanerna lär inte bli snällare mot hjälparbetare och sin befolkning om de utländska militärerna försvinner. Ett utökat förtryck är ett direkt resultat av De rödgrönas politik men vågar De rödgröna stå för vad deras politik resulterar i? Och varför vill De rödgröna med Mona Sahlin och Maria Wetterstrand i täten hjälpa till att förbjuda sång och dans i Afghanistan, kombinerat med förbud för kvinnor att utbilda sig eller lämna hemmet utan en manlig släktings sällskap? Det gamla talibanstyret tvekade inte att införa sharialagar när de tog över så varför skulle det nya talibanstyret agera annorlunda?

—–

Vi vet redan att Lars Ohly gillar att omfamna kommunismen även om han blundar för att ideologin visat sig vara lika medmänsklig som nationalsocialismen, men måste De rödgröna anpassa sig helt efter hans preferenser?

Direktlänk 2 kommentarer

Fotboll skall avgöras på planen; Ge våldsverkarna hårda straff och skicka Lasse Anrell till sin egen floskeltopp.

15 november, 2009 at 15:07 (Åsikter, Personligt)

Kollektiv bestraffning är ett väldigt effektivt sätt att uppfostra människor. I lumpen i alla fall. Och i andra situationer där kollektivets styrka bygger på nära band och kamratskap. Men problemet med kollektiv bestraffning är att oskyldiga straffas.

I en svartvit värld hade de oskyldiga kunnat vara alla de spelare och tränare vilka kämpat för att hålla kvar Djurgården och alla de supportrar som hållit sig inom spelets lagar och regler, men världen spelar i gråtoner och ingenting är så enkelt. Jan Tauer ”åkte fast” för att ha sjungit hatsånger riktade mot lokalkonkurrenten AIK efter att man klarat den allsvenska platsen, men han var inte ensam och häri ligger problemet. Vem är skurk, och hur mycket skurk är skurken.

Att segerrusiga fans stormar plan, oavsett om det är för att fira ett guld eller allsvensk biljett, är väldigt svårt att hindra. Mycket handlar om en allmän attityd bland fans vad som är okej eller inte, men efter skandalscenerna på Stadion blir det allt tydligare att allt tillträde till planen måste beivras för att förändra attityder och förminska risken för upprepning. När supportrar får chansen att slå en spelare eller uppträda så hotfullt att motståndarlaget inte vågar gå ut och ta emot en välförtjänt silvermedalj så är det något fel på supporterkulturen.

Skall man utdela straff? Självklart. Men frågan är om kännbara kollektiva straff alltid är att föredra. Mannen som slog till Andi Toompu finns på bild och jag hoppas att han får ett hårt straff men ett kollektivt straff mot Djurgården som inte kan vidarebefordras till honom, exempelvis stora böter eller match utan publik, vore en farlig väg att gå. Inte farlig därför att ölstinna supportrar kan få för sig våldsamma saker, även om de borde nyktrat till vid det här laget, utan därför att man skapar en konstgjord situation.

För hur många poängs avdrag skall en planstormning betyda? Ett poäng per hundra instormande fans? Eller automatiskt förlorad match vid händelse av planstormning? Eller måste någon slå en spelare för att få effekt?

Disciplinnämnden har en arsenal av åtgärder att ta till, men de behöver inte ryta hårt för att det skall bli ödesdigra konsekvenser för svensk fotboll. Djurgården må bara vara ett lag bland andra, men fotbollens regler måste alla lag följa och dessa måste vara tydliga. Hammarbyaren Lasse Anrell må ha rätt till sin åsikt, att ”ge Assyriska några miljoner och en plats i allsvenskan” samtidigt som Djurgården degraderas, men då kan vi kanske också se Hammarby i Allsvenskan 2010.

För vad hände?

Den tolfte spelaren använde inte bara sånger och ramsor för att inverka på matchbilden utan även verbala påhopp, påhejade av diverse obscena gester från bortalagets avbytarbänk. Visst må det verbala våldet ha lönat sig och motståndarna må ha varit livrädda och skrämda, men är inte det en vanlig känsla när ett småstadslag kliver in i en kokande kittel för att spela en viktig match med publiken helt mot dem? Är det inte samma uttryck som sportjournalister använder när de beskriver några av världens allra största lags hemmaarenor? Och inte kan någon ha trott att våldsverkare skulle ha möjlighet att förverkliga sina planer eller för den delen storma planen med ont uppsåt, för då borde väl polisen och ordningsvakter stoppat dem? Om då det allmänna trycket från den tolfte spelaren skulle vara grund för tvångsdegradering eller förlorade match så får vi se fram emot ett Allsvenskan 2010 utan publik därför att begreppet den tolfte spelaren handlar om precis detta, att fans (ofta på hemmaplan) inverkar på matchbilden genom allt från busvisslingar till ramsor.

Sen stormades planen när matchen väl var färdigspelad. Det är olaga intrång och borde beivras, men skall det leda till förlorad match eller tvångsdegradering? Det känns tveksamt. Bortsett från att matchen var slut, så har domaren ansett situationen så säker att matchen inte avbrutits innan. Jag vet inte vad stadgarna säger om att storma planen, men att Djurgården skulle skickas ner i Superettan och Göteborg blir mästare i kavaj därför att AIK och Djurgårdens supportrar stormat planen som lag gör varje år känns föga troligt.

Då återstår några enstaka våldsverkare. Och här måste jag hålla med Lasse Anrell. Disciplinnämndens dom 24 november är en av de viktigaste domarna i svensk idrotts historia. Varför? För domen i sig kommer dra linjen vad man får och inte får göra på en fotbollsarena, och hur de överträdelser man inte tillåter skall bestraffas.

Ett lämpligt straff vore att ge klubbar vars supportrar stormar planen rejäla böter samt ge varje våldsverkare det högsta möjliga bötesbeloppet och längsta möjliga avstängning från elitfotbollens tillställningar. Alla andra straff vore att göra sporten en gentjänst. För ”snälla” straff och våldsverkarna kommer försöka skjuta fram gränsen. För hårda straff och vi inte bara får rita om den allsvenska tabellen och kartan utan även omdefiniera allt vad läktarkultur heter. På gott och ont. Men mestadels ont.

Men mardrömmen är att Djurgården förlorar matchen eller degraderas eftersom det var deras supportrar som slog till motståndarspelarna. Det, om något, kommer skapa mer våld på arenorna när andra lags supportrar klär ut sig i motståndarlagens färger och försöker ändra resultat till deras fördel. Matcherna skall avgöras på planen.

Direktlänk Kommentera

Inför antagningsprov NU!

17 augusti, 2009 at 11:39 (Åsikter, Personligt, Politik)

På DN Debatt idag tar Magnus Henreksson och Jonas Vlachos upp frågan om betygsinflation. Att bland avgångseleverna 2007 hade 0,8% ett betygssnitt på 20.0 (MVG rakt igenom) vilket är en 28-faldigande av toppbetygen sedan 1997. Samtidigt hade de med 19.0 eller bättre i snitt bara ökat med sex gånger, vilket torde tyda på att betygsinflationen varit lite kraftigare när det kommer till att ge det där sista MVG:t än bland betygen generellt.

Som troligast anledning gavs friskolereformen som tvingar skolor att konkurrera om gymnasieelever (och därmed de skolpengar som varje elev tar med sig). Eftersom betyg är viktiga för resten av livet sätter skolor lite högre betyg än vad eleverna är värda för att kunna locka fler elever.

Författarna pekar på hur vissa skolor ger väldigt många toppbetyg, samtidigt som andra inte gör det, i relation till de kunskapstester man har i nian. Ett av exemplen är Viktor Rydbergs Gymnasium Djursholm där 8,2% av avgångseleverna har toppbetyg, samtidigt som Blackebergs Gymnasiums elever presterade lika bra i nians kunskapstester men bara gav 3,4% av avgångseleverna toppbetyg. Författarna till artikeln hävdar att även om det skulle kunna vara möjligt att Viktor Rydbergs Gymnasium Djursholm hade betydligt bättre sätt att lära ut saker och ting, så är det mer troligt att betygskraven där är betydligt lägre vilket ger ett högre betygssnitt och fler toppbetyg än på Blackebergs Gymnasium.

Eftersom jag är färgad av min egen historia som elev på Viktor Rydbergs Gymnasium Djursholm, så har jag inte trovärdigheten att förklara hur skolans omhändertagande av elever, dess mångfald av duktiga engagerade lärare och den goda stämning som var mellan elever faktiskt kan leda till att folk lär sig mer. Däremot kan jag peka på att folk som väljer Viktor Rydbergs Gymnasium Djursholm ofta kommer från studievana hem, har god kontakt med det svenska samhället, har stora krav på sig hemifrån och framför allt har stora ambitioner i livet vilket borde leda till bättre förutsättningar för att få höga betyg. Man är helt enkelt beredd att göra det lilla extra och lära sig mycket mer än vad som krävs. Samtidigt hamnar man i en miljö där det är tufft att ha toppbetyg och därigenom flyttar fokus från att vara ute och stöka eller skolka från skolan till att lära sig saker.

Nu vet jag inte hur det är i Blackeberg, eller för den delen i någon annan gymnasieskola, eftersom mina erfarenheter är begränsade. Däremot vet jag hur mina ”medstudenter” är på Handelshögskolan i Stockholm, en skola där toppbetyg krävs, och jag har ärligt talat inte sett någon större skillnad i kunskapsnivå mellan elever beroende på vilka skolor man kommer från. Visst finns det enstaka exempel på elever som varit överlägset ”bäst” i sin skola någonstans ute på landet och därigenom fått oförtjänt bra betyg, men det varken bevisar eller motbevisar debattartikelns tes om att vissa skolor sätter för höga betyg utan kan snarare bero på att eleverna aldrig blivit meddragna i ett kunskapsrace av likasinnade och därigenom aldrig fått den stimulans som krävts för att de skall kunna tillgodogöra sig det där lilla extra samtidigt som skolan i sig saknar referensram på vad en toppstudent är.

Att det däremot existerar ett skenande betygssnitt är svårt att blunda för, men huvudanledningen torde inte vara konkurrens mellan skolor. Man måste kunna skilja mellan sjukdom och symtom. Min diagnos är att betygsinflationen beror på två saker.

Den generella ökningen av snittet beror på att skolor ser hur andra skolor med mindre duktiga elever höjer sitt betygssnitt vilket tvingar den egna skolan att omvärdera det ramverk utifrån vilket de sätter sina betyg. Det i sin tur tvingar de skolor med svagare elever att höja sitt betygssnitt för att inte visa att man har sämre utbildning eller svagare elever, vilket leder till en inflationsspiral. I Danderyds kommun kan man se detta tydligt då en majoritet av de starkaste eleverna har valt Viktor Rydbergs Gymnasium Djursholm medan den förra elitskolan Danderyds Gymnasium har blivit ett andrahandsval (och i vissa fall ett sistahandsval). Resultatet har blivit att båda skolorna tvingar upp varandras betygssnitt; Den ena för att inte verka alltför dålig eller för att man inte insett att man har sämre elever; Den andra för att ge eleverna rättvisa betyg jämfört med de lokala konkurrenterna.

När jag gick på gymnasiet gjorde vi ett blindtest där vi tog tre uppsatser som fått betyget G av vår svensklärare på Viktor Rydbergs Gymnasium Djursholm och bad om en utvärdering från en lärare på Danderyds Gymnasium under förespegling att en av hans kollegor hade betygsatt dem och att vi ville ha en andra uppfattning, varvid samtliga uppsatser ansågs vara värda ett klart och tydligt MVG.

Ökningen av de absoluta toppbetygen följer en helt annan väg. Eftersom riktlinjerna till vad som krävs för toppbetyg är genomgående flummiga så omöjliggör man en rättvis betygssättning. I många fall sätts toppbetyg för en elev i ett ämne på grunden att han eller hon har flera toppbetyg i andra ämnen, och lärarna vill inte visa att de är dåliga lärare som inte kan entusiasmera en redan duktig elev för deras ämne. När den generella betygsinflationen pressar upp mot toppbetyg så kommer fler och fler elever in i den ”zon” där det blir betydligt enklare att få ännu ett MVG vilket i sin tur leder till att fler får de absoluta toppbetygen.

Problemet är dock inte betygsinflationen utan snarare att skolverket aldrig har kommit med klara och tydliga riktlinjer på vad och hur bra elever måste kunna inom de olika ämnena. Genom att överlåta kunskapskraven till varje lärare har man skapat ett ohållbart system som bygger alldeles för mycket på godtycklighet och relativitet – en snäll elev som är duktig i sin skola får lättare höga betyg än en mindre trevlig elev som kan betydligt mycket mer men är långt ifrån bäst i sin skola. Betygen är tyvärr inte grundade på kunskap och så länge man bibehåller det systemet så kommer inte betygen att vara en rättvis värdemätare.

Jag har länge propagerat för att högskolor och universitet skulle införa lokala antagningsprov där den kunskap skolan eftersträvade mättes. Visst skulle det bli dyrare än dagens system, men de enda förlorarna skulle vara de som inte hörde hemma på en viss högskola i första taget – de som inte har den mesta kunskapen.

Direktlänk 2 kommentarer