Endast idioter sparar

10 november, 2013 at 21:08 (Uncategorized)

Det är inte en sparsam budget som skapar underskott utan underskott till följd av svag tillväxt som framtvingar en korrigering vilket kan ses som en neddragning.
Lorenzo Bini Smaghi kan inte vara tydligare än så.
Man kan visa det mesta med statistik, vilket även går att se genom länken, men att dra långtgående slutsatser enbart baserat på en dataserie blir ganska riskabelt. Som Lorenzo själv visar så finns det tydliga korrelationer mellan hur mycket man tvingats spara och internetpenetrationen i ett land, länders tillväxt och riskviktade räntor till de lokala företagen samt hur konkurrenskraftiga länderna varit och deras tillväxt.
Men det som förvånade mig allra mest var relationen mellan tillväxt under de senaste fem åren och befolkningarnas matematiska förståelse. Desto bättre man var på matte, desto bättre hade länderna gått.
Summa summarum så verkar det hela vara ett klassiskt fall av lyxfällan. Ett antal länders regeringar verkar ha struntat att ta obekväma beslut samtidigt som de spenderat alldeles för mycket vilket gör att de bara haft ett val till slut: nedskärningar.
Man är inte en idiot bara för att man genomfört åtstramningar, men de länder som skär ned är tvingade till det eftersom de sedan tidigare agerat som om de varit dumma i huvudet…
—–
Problemet borde kunna formuleras som ett ifrågasättande av Keynesianismen, men om sanningen skall fram så är det inte grundtanken det är fel på. Om staten sparar när det går bra och slösar när det går dåligt samt anpassar sina investeringar så att man under sämre tider får mer direktverkande satsningar så fungerar systemet.
När det gäller Grekland, som är ett skräckexempel, så valde politikerna att ignorera den första delen. Trots att den allmänna ekonomin gick bra så sparade man inte mer än två år. Vissa år var statsskulden oförändrad för att andra år öka med 5% eller i runda slängar 50 miljarder kronor (1999, 2006, 2008).
Det var också då marknaden drog åt sig öronen och började ifrågasätta om den grekiska staten hade möjlighet att betala tillbaka det den lånade vilket i sin tur satte igång skuldkrisen.
Men det är inte skuldkrisen i sig som är intressant utan hur politiker plockar russinen ur kakan. Det är nämligen inte svårt att håll med Krugman när han säger att stater borde slösa för att hålla igång ekonomin samtidigt som privata företag och personer reducerar sina skulder, men i fallet med Grekland så blir det lite tragikomiskt. Grekland satsade redan när de gick in i krisen…
De pengar som man normalt kan låna, var redan lånade. Till detta så hade man en av lån uppblåst ekonomi. Dessa två faktorer tillsammans ledde till att man var tvungen att spara, dubbelt upp, vilket i sin tur var ett recept på den perfekta stormen.
Men man hade inget annat alternativ.
Det tål att upprepas, men statens handlingsutrymme beror till stor del på om den bromsar ekonomin med 5% av BNP eller om man gasar ytterligare genom stora lån på 5% av BNP.
Resultatet spelar också in. I dagsläget är Greklands budget i balans, exklusive räntebetalningar. Det betyder att hela den nedgång som skett egentligen var en återställare till den utgångspunkt Grekland borde haft 2007 och som då hade kunnat ge dem en möjlighet att gasa. Även om de fortfarande inte hade sparat i ladorna, varpå de fortfarande inte på riktigt hade kunnat köra på med Keynesianistisk expansionspolitik…
Vilket får oss att återvända till artikeln ovan. Hade Grekland styrts av personer som inte är dumma i huvudet så hade de kanske haft andra verktyg att använda än nedskärningar, men i nuvarande läge är alla andra alternativ idiotiska även om man stirrar sig blind på nyckeltal likt skuld av BNP.

Annonser

Direktlänk Kommentera

Spotify – Upp som en pannkaka, ner som en…

2 november, 2012 at 21:39 (Uncategorized)

Att Spotify verkar gå med brakförlust år ut och år in verkar vara en naturlag. Redan 2009 frågade man sig om och när Spotify skulle visa svarta siffror, och hur de i sådana fall skulle kunna försvara sin position.

”Betänk dock… Världens minsta mobiltelefontillverkare Neonode etableras i Sverige och lanserar superdupertouchskärmtelefonen… Apple har måndagsmöte och tar beslut om att bli telefontillverkare, tillverkar snabbt över 100 st testtelefoner på någon månad och lanserar sedan superdupertouchskärmtelefonen…

Who is Neonode?”

Men innan man når dit så måste frågan ställas huruvida det är konceptet som inte fungerar, eller om gratisanvändarna är ursprunget till den stora minusposten…

…för att inte tala om Apples påstådda intåg på marknaden. Visserligen verkar Spotifys värdering bygga på att investerarna hoppas att någon köper upp företaget, men hur gjorde Apple när de lanserade iPhone? Inte köpte de upp någon mindre mobiltillverkare i alla fall, något som får mig som amatörekonom att undra vem som kommer sitta med Svarte Petter om några år.

Eller, för att återgå till frågan om vilka användare det är som genererar de negativa siffrorna, vem som vill köpa reklamtid bland de mer deppiga låtarna? Visserligen lär personer som är nere äta mer, samt konsumera vissa sorters varor mer frekvent, men samtidigt borde ett stort antal potentiella annonsörer känna viss skepsis i att sammanblandas med viss musikkonsumtion. Fast det kanske inte är en lika stor fråga som den om hur lite Spotify blir värt ifall iRadio lanseras nästa vecka.

Direktlänk Kommentera

Ofrihet är dagens ord

4 juli, 2012 at 02:02 (Uncategorized)

Grekland har problem, det vet alla. Vad Greklands problem beror på, mer än att staten lånat av allt och alla, det däremot tvistar de lärda om. Det enda man verkar säker på är att klientkulturen varit en starkt bidragande orsak till dagens mörka läge. Bygger man en politik på att man skall ge sina väljare jobb inom olika offentliga verksamheter, utan att för den delen konstatera vad som saknas och hur man bäst spenderar de pengar man har, så kommer systemet förr eller senare braka samman. Trots denna kunskap så är det sorgligt att det finns partier som tydligt förespråkar en klientkultur i Sverige, och som alltid verkar ha mer pengar än alla andra att spendera oavsett vilket ekonomiskt läge nationen befinner sig i.

DN Debatt har tidigare kritiserats för att skapa överskrifter som inte alltid överensstämmer med de publicerade artiklarna. Den här gången är det dock inte deras fel att överskriften på Vänsterpartiets debattartikel skjuter över målet, de har bara plockat ut essensen ur texten, utan den är Vänsterpartiet själva som konstaterar att det går att skapa en välfärd utan kommersiella intressen

”…i dagens välfärd kommer företagens mål – att maximera vinsten – gång på gång i konflikt med de mål alla vi andra har, vi som använder och betalar för välfärden…”

Folk som känner mig vet att jag är marknadsliberal men trots detta måste jag erkänna att Vänsterpartiet sätter fingret på två eviga problem. Företag har bara ett existensberättigande och det är att maximera vinsten för sina ägare. Oavsett om man vill prata om socialt ansvar, CSR eller för den delen vifta med vackra intressentmodeller så kan det aldrig dölja företagens sanna natur. Samtidigt har företagen en självklar plats i vårt moderna samhälle, i mångt och mycket därför att en av demokratins brister är att politiker tenderar att fokusera mer på nästa val än de långsiktiga effekter deras beslut medför. Därför har offentlig verksamhet ända sedan Romarriket varit ett stort svart hål där ineffektivitet blandats med vänskapskorruption och ett allmänt undvikande för de jobbiga frågorna.

”Vänsterpartiet är det enda partiet i svensk politik som tydligt står för att välfärdens resurser ska gå till just välfärd.”

Hur kommer det sig att ett företag likt Capio kan driva ett akutsjukhus till avsevärt lägre priser än något av Stockholms Läns Landstings sjukhus, och detta trots att de ligger i topp på både patientsäkerhet och kundnöjdhet? Ställer man frågan så brukar många på vänsterkanten sparka bakut, ungefär som om man frågar varför Sovjet inte fungerade, och sen försöker de byta ämne genom att klaga på att Capio dessutom klarar av att generera vinster vilka kommer riskkapitalister till godo.

Birgitta Sevefjord tydliggör problemet; ”riskkapitalbolag hör inte hemma i vård och omsorg”. Det handlar inte om skattemedel används effektivt eller inte utan problemet är att någon kan tjäna pengar genom att investera i offentlig verksamhet. I Vänsterpartiets värld betalar man gärna mer pengar för sämre vård, bara den drivs av offentliga aktörer, än riskerar att någon kan ta ut vinst.

”En välfärd fri från vinstintressen gör det möjligt att istället fokusera på kvaliteten.”

Och sen vågar man komma med plattityder likt ovan… Jag vet inte om man skall skratta eller gråta. I kölvattnet av ”Carema-skandalen” så har privat ägande kommit att likställas med genuin ondska av folk på vänstersidan, trots att exempelvis vägning av blöjor handlar mer om att se till att inkontinenta har en lagom stor blöja än att man skall på något sätt återanvända nedkissade attiraljer.

”Vänsterpartiet är det enda partiet i svensk politik som tydligt står för att välfärdens resurser ska gå till just välfärd.”

Jag älskar plattityder. Om våra gemensamma resurser skulle gå till att erbjuda bästa möjliga välfärd så borde väl de som levererar bäst kvalité och högst kundnöjdhet hyllas? Ändå klantar Vänsterpartiet ned på privata vårdgivare som helhet, trots att sammanställningar tenderar visa att det är privata vårdgivare som erbjuder de bästa boendena samtidigt som bottenplaceringarna delas mellan både offentliga och privata aktörer. Hur kommer det sig? För att förstå vad Vänsterpartiet är ute efter så måste man läsa mellan raderna. Den här gången gör de dock arbetet enkelt för oss.

”De pengar som i dag försvinner som vinst till bolagens ägare innebär ett enormt slöseri med skattemedel. Om de istället användes till att anställa mer personal i välfärden skulle de räcka till cirka 20.000 nya anställda.”

Att den offentliga verksamheten, exempelvis vid de olika landstingsdrivna sjukhusen i Stockholm, är så dåliga att Capio både klarar av att leverera bättre och billigare vård samtidigt som de kan lyfta ut alla de enorma vinster som Vänsterpartiet pratar om borde vara en skandal. Trots detta nämns inte problemet en enda gång. Samtidigt pratar man om att alla äldre måste kunna känna sig trygga, troligtvis med passning till Carema, men man glömmer samtidigt att berätta vad socialdemokratiska Piteå kommun gör när de lämnar sina demenssjuka inlåsta och utan personal som kan hjälpa dem. Vänsterpartiet symboliserar således precis allt det som är fel i offentlig verksamhet, nämligen hur allt och alla verkar fly undan de jobbiga besluten. Det är enkelt att lova guld och gröna skogar till allt och alla, men när verksamheter inte levererar så måste man bli obekväm. Det är nämligen vad Capio gjort, de har effektiviserat vården utan att göra avkall på patientsäkerhet vad än sådana som Birgitta Sevefjord säger och de har därigenom gett oss mer välfärd för pengarna.

Och de är inte ensamma. Många olika privata aktörer har tagit tag i misskötta verksamheter och vågat fatta de jobbiga besluten. För detta får de… bara en massa skit från vänstermänniskor. Det är nästan som om Vänsterpartiet med anhang verkar föredra att vi får mindre välfärd för pengarna, bara pengarna går till deras egna fickor…

Hur var det nu? Grekland!

Folk som är anställda inom vården, särskilt de mindre välavlönade grupperna, tenderar att rösta rött. Vad Vänsterpartiet i praktiken agiterar för är att deras väljargrupp skall belönas med fler arbetstillfällen och högre löner. Problemet är bara att man samtidigt struntar i att alla andra får dras med både sämre och dyrare vård, pengarna går ändå till ”välfärd”, och därigenom sällar man sig till samma klientism som håller på att fälla Grekland.

Men varför sluta där? Konkurrens, normalt ansett som någonting bra, verkar vara samhällets största skurk.

”Ändringarna kombineras med ny lagstiftning om att huvudmannen för välfärdsverksamheterna, det vill säga kommunen, landstinget eller staten, ska besluta när och var icke-offentliga aktörer får etableras. När det finns ett behov av alternativ pedagogik, behandling eller motsvarande kan icke-offentliga aktörer ges tillstånd att driva detta. Men de ska inte själva kunna bestämma var de startar en skattefinansierad verksamhet. Vid till exempel överetablering eller bristande pedagogisk mångfald ska befintliga tillstånd kunna omprövas.”

I min värld är det fria valet centralt. När jag skall handla mat så vill jag kunna välja vilken butik jag vill gå till. Om min närbutik är ovårdad, har gammal mat och en allmänt otrevlig personal så skall jag kunna välja bort dem för en annan butik som sköts bättre. I långa loppet riskerar visserligen min närbutik att gå i konkurs, men det är också essensen i konkurrens. Aktörer som inte håller måttet sorteras ut och tvingas antingen skärpa sig eller försvinna.

Samma sak gäller i dagens skolvärld. Jag som elev har hundratals olika val och skolorna tvingas slåss om mig och min skolpeng. Detta borde medföra att jag kan få bästa möjliga utbildning, då dåliga skolor konkurreras ut, men tyvärr fungerar inte marknaden så. Utbildning är inte en vara likt vilken som helst och som elev är jag sällan en upplyst konsument. Att använda detta som ursäkt till att låta politiker dölja sina dåliga beslut, det är däremot sorgligt.

Men vänta nu? Dåliga politiker? Hur tänker jag nu?

Dåliga politiker tenderar att fatta dåliga beslut. Med dåliga beslut menar jag ogenomtänkta eller kortsiktiga beslut baserade på känslor snarare än genomarbetade beslutsunderlag. Dessa dåliga beslut tenderar leda till att offentliga verksamheter missköts. När en skola missköts så drabbas inte bara samhället utan även de elever som går där. Problemet blir inte mindre av att politiker sällan vågar erkänna sina dåliga beslut, helt i enlighet med ovan nämnda ovilja att ta tag i jobbiga frågor. Således har vi konkurrens. Är en skola dålig, ja då kan du som elev välja någon annan. Är en skola dålig, ja då får den förr eller senare inga fler elever varvid den tvingas stänga.

Enkelt, eller hur?

Nja. Läs citatet ovan. Om en ort har två skolor, men en politiker anser att det är en skola för mycket, ja då behöver man inte konkurrens längre. Istället för att låta eleverna välja så kan man helt enkelt dra in friskolans tillstånd. Således löser sig problemet, om än inte för eleverna.

”En välfärd fri från vinstintressen gör det möjligt att istället fokusera på kvaliteten.”

Jo, jag tackar. Genom att skydda de kommunala skolorna genom att låta politikerna förbjuda alternativen om de blir så populära att de kommunala skolorna får problem med elevunderlaget så stärker man på något mirakulöst sätt kvaliteten på undervisningen. Oavsett hur dålig den kommunala skolan än är…

Jag tror på friheten att välja. Vänsterpartiet verkar tro på detsamma, fast i tappningen friheten för dem att välja för alla andra. Vi andra skulle kalla det ofrihet. Vem vet, kanske kan ”ofrihet åt folket” bli Vänsterpartiets nya slogan…

Direktlänk Kommentera

En stor kostym på ett litet land.

19 september, 2011 at 00:28 (Uncategorized)

Jag försökte nyss skriva en inledning som skulle handla om hur vi alla är delansvariga för vad vår demokrati gör. Vi har nämligen både rätten att själva lägga vår röst på någon samt möjligheten att påverka de runtomkring oss.

Problemet var bara hur jag skulle fortsätta, då det fantastiska med en demokrati är att ingen kan skylla ifrån sig. Om fel beslut fattas, så är vi inte oskyldiga som individer då vi alla haft möjlighet att påverka vår omgivning till att rösta fram andra människor.

Frågan är bara vad teoretiska resonemang spelar för roll, när verkligheten ser ut som den gör?

För vem klandrar grekerna, när Grekland som land närmar sig statsbankrutt? Vem frågar sig vilket ansvar den enskilda individen har, när den moderna staten som vi gjort oss vana vid verkar falla? Och vem tar ansvar, när ingen verkar vilja se sanningen?

Aftonbladet sätter fingret på problemet när de döper en artikel till ”fifflar – men har inget val”. Eftersom alla andra fifflar så tvingas även du att fiffla… Plötsligt grips jag av en röst inom mig som upprepar samma fras om och om igen:

”Never mention the war.”

Så fort någon tar upp andra världskriget så förlorar man genast diskussionen. Anledningen till detta är att det som hände under krigsåren är så hemskt att allt annat bleknar i jämförelse. Måhända är det den arla morgonen, men tänker utmana ödet.

Förintelsen. De flesta vet nog vad som hände, så jag tänker inte ta upp den. Vad jag däremot tänker dra för jämförelse är hur tyskar i allmänhet och tyska lägervakter i synnerhet behandlade ansvarsfrågan efter kriget.

”Alla andra gjorde det så jag hade inget val.”

En enkel förklaring till ett svårt problem. Hur hanterar man någonting man varit delaktig i, men som i efterhand riskerar att svärta ner en otroligt mycket? Hävda att man inte hade något val.

Samma modell använder greker när de försöker skylla ifrån sig vad som händer i deras land. 17 000 pooler i ett välbärgat område, väl synliga via satellit, blev lite över 300 när skatten skulle betalas in. Man hade juh inget annat val…

Givetvis minskas marginalerna desto sämre man har det. Det är inte en svår gissning att anta att alla de som demonstrerat mot nedskärningar på mer eller mindre våldsamma sätt faktiskt har det väldigt svårt, men det döljer inte problemets kärna.

Grekland har skaffat sig en kostym som är på tok för stor, men landet klarar inte av att bära den därför att medborgarna smiter undan att betala den skatt som skall bekosta allt det offentliga som de samtidigt vill utnyttja och behålla. Där är problemet, ett problem som man tyvärr försöker dölja med att man inte har något annat val än att fuska med skatten.

Men det konstigaste måste ändå vara att långivarna varit beredda att öppna sin plånbok så länge…

Direktlänk Kommentera

De rödgröna lovar 280 miljarder och mer därtill i ökade utgifter.

22 augusti, 2010 at 02:35 (Uncategorized)

Hösten 2005 lanserade Vänsterpartiet kravet på 200 000 nya jobb. Visserligen kallades förslaget för ”tokshopping i den offentliga sektorn på framtida generationers bekostnad” och utbyggnadstakten mildrade men kravet överlevde den förra valrörelsen:

”Vänsterpartiet accepterar inte arbetslöshet. Vi ser rätten till ett
arbete, som en av de viktigaste grundläggande rättigheterna.
Vänsterpartiet vill därför skapa 200000 nya jobb inom den offentliga
sektorn.”

Redan då konstaterade många att man, för att skapa 200 000 nya jobb, måste välja på antingen chockhöjda skatter eller stora underskott. Vänsterpartiet saknar visserligen en grundläggande respekt för individen, men de skulle ha svårt att förklara för väljarna varför staten skall ta den stora lejonparten av deras inkomster varvid utrymme för de 200 000 jobben inte skulle kunna skapas genom skattehöjningar.

Problemet är inte de som har gott om pengar. De rödgröna kan alltid prata om att straffbeskatta ”de allra rikaste”, de som har de ”dyraste” villorna och folk som tjänar mycket på arbete men man kommer alltid tvingas anpassa sig till var de stora pengarna kommer ifrån. Överklassen är för liten för att kunna generera stora skatteinkomster, oavsett hur hårt man beskattar dem. Samtidigt är de allra rikaste också de enda riktigt lättrörliga i samhället samtidigt som de också är väldigt viktiga, varvid de allra rikaste brukar slippa undan på ett eller annat sätt (ett fenomen som existerat sedan långt innan Alliansen tog över). Åt andra hållet har man sina kärnväljare, arbetarklassen, som visserligen är en stor grupp men de har små resurser att beskatta. Således kan man inte heller generera stora skatteinkomster genom att straffbeskatta arbetarklassen. Kvar finns medelklassen, den grupp som allra mest påverkar hur mycket resurser staten har att röra sig med. Gruppen är inte heller särskilt lättrörlig såtillvida att de skulle flytta, men de är för viktiga ur en politisk synvinkel för att beskatta extra hårt därför att det är medelklassväljarna som avgör vem som får behålla makten.

Således återstår bara en politik driven av stora underskott:

”Underskott i de offentliga finanserna innebär i praktiken att vi lånar pengar av framtiden för att göra saker idag.”

Sedan valet 2006 har världen genomlidit en svår ekonomisk kris som fortfarande är långt ifrån över. På samma gång har svenskarna med egna ögon sett vad som händer med länder som drivits med stora underskott, exempelvis i Grekland och Spanien. Ändå fortsätter Vänsterpartiet förespråka en politik med stora underskott, en egoistisk politik där man låter morgondagens generationer stå för notan för sitt eget slösande.

För att undvika frågan hur de själva tänkte bekosta sina idéer, och varför man vill straffa framtida generationer med enorma avbetalningar för det slösande man vill genomföra, så har Vänsterpartiets vänner inom den rödgröna röran sammanställt hur mycket varje löfte Alliansen gjort skulle kosta att infria. Nu talar vi inte om de löften Alliansen verkligen lovat att genomföra, för då skulle man bara få ihop en skattesänkning för pensionärerna värt 5 miljarder kronor, utan allt de någonsin sagt att de skulle vilja kunna genomföra. Då lyckades man räkna ihop löften värda 92,5 miljarder kronor vilket är väldigt mycket pengar. Det är så mycket pengar att Socialdemokraterna räknat ut att man kunde använda pengarna till 100 000 offentliga arbetstillfällen.

För att illustrera de olika blocken vore det därför kul om Alliansen gjorde detsamma med De rödgrönas förslag. Inte räknat på hur mycket de lovade att sänka skatterna då denna summa, även om De rödgröna leder skattesänkar-SM med 7,5 miljarder mot 5 miljarder kronor, inte är särskilt uppseendeväckande utan på hur mycket De rödgrönas alla förslag skulle kosta och hur mycket de i sin tur skulle betyda i höjda skatter (då De rödgröna inte verkar vilja sänka skatter mer än för pensionärer). Mona Sahlin har tagit fram en miljard till vården, men slutar det där?

”I vårmotionen, när vi exempelvis vågade säga att vi höjer bensinskatten,
tog vi fram tolv miljarder till kommuner och landsting. Det har vi
alltid mer än regeringen.”

Bara Vänsterpartiets ide om 200 000 fler offentliga jobb torde kosta 185 miljarder kronor (92,5 miljarder kronor gånger 2 enligt De rödgrönas egna beräkningar). Lägg till de 7,5 miljarder De rödgröna lovat pensionärerna i sänkt skatt och de tolv miljarder De rödgröna vill ge kommunerna och plötsligt finns det löften för 200 miljarder.

Lägg till 90 %-ig a-kassa (även om de gemensamt bara presenterat en 80 %-ig a-kassa) och stöd till enorma bostadsbyggnadsprogram. Hyresrätter är visserligen en förlustaffär med dagens regler, men vi får räkna med att ett rödgrönt styre täcker den kostnaden. Kombinera detta med gratis kollektivtrafik, stora infrastrukturprojekt utan en samhällsekonomiskt lönsam kalkyl till ett värde av 121 miljarder kronor uppdelat på två mandatperioder och fem miljarder i en ny riskkapitalfond och summan börjar stiga rätt snabbt.

Statens totala utgifter 2009 var 778,9 miljarder kronor. För att kunna jämföra de siffror som nämnts ovan (som brukar räknas per mandatperiod) med statsbudgeten så måste vi dela upp siffrorna över 4 år. De omkring 280 miljarder de rödgröna lovat motsvarar således 70 miljarder per år eller ca. 9% högre statliga utgifter. Då har vi inte räknat med 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön (vilket är en direkt lönehöjning på 33%)

Låter det som en ansvarsfull ekonomisk politik när allt fler börjar tala om en dubbeldipp i ekonomin och Anders Borg bara hittar utrymme för reformer värda 10 miljarder under nästa år och 30-40 miljarder under hela nästa mandatperiod?

Kanske är det därför den senaste opinionsmätningen ger Alliansen egen majoritet med 51,5% av rösterna.

De rödgrönas förslag är inte trovärdigt utan stora nedskärningar, stora skattehöjningar eller stora lån som får betalas av kommande generationer samtidigt som De rödgröna gör som strutsen och gräver ner huvudet i sanden då de varken våger eller vill se problemen med deras förslag.

Direktlänk 8 kommentarer

Miljöpartiets nya giv. Stäng tunnelbanan på dagarna!

16 juli, 2010 at 03:21 (Uncategorized)

Miljöpartiets oppositionråd i Stockholm, Yvonne Ruwaida, är kritisk till Förbifart Stockholm. Att miljörörelsen inte tycker att Stockholm behöver mer vägar då alla transportbehov borde kunna skötas med utbyggd kollektivtrafik är visserligen ingen nyhet, men hennes nya(?) åsikt att butikerna i Stockholms innerstad skall kunna lösa alla sina transportbehov genom att frakta gods på tunnelbanan nattetid låter både ogenomtänkt och ointelligent.

Efter det senaste riksdagsvalet utredde den borgerliga landstingsledningen om man skulle kunna köra tunnelbana under en större del av dygnet än tidigare. Man hade gärna kört tågen dygnet runt, men utredningen visade att man bara kunde låta tågen gå dygnet på helgerna. Resterande nätter behövdes för att genomföra underhållsarbeten av spår, signalsystem och övriga delar av tunnelbanan. Underhåll som behövs för att tunnelbanan skall kunna fungera.

Vilket gör Yvonne Ruwaidas idéer än mer intressanta. Säg att innerstadsbutikerna skulle frakta sina varor på nätterna genom tunnelbanesystemet, när planera hon då att underhållet av tunnelbanan skall ske? Det är en central fråga i problemet då idéen om tunnelbanan som godstransport redan från början är otymplig eftersom infrastrukturen saknas. Skall butikerna förväntas frakta sina varor uppför rulltrapporna, och i sådana fall, hur tar de alla varor mellan tunnelbanan och butikerna?

Redan från början inser man att Yvonne Ruwaidas ide är helt uppåt väggarna tokig. Även om det teoretiskt skulle vara möjligt att använda tunnelbanan som godstransport så skulle kostnaden för all arbetskraft vara enorm. När man sedan för in underhållet så blir det en klar och tydlig ide från en miljöpartist. Om man bara vill så går det.

För underhållet måste ske någon gång. Om man inte vill göra det omöjligt att driva butik i innerstan så kan man inte underhålla tunnelbanan på vardagsnätter, men när skall man då underhålla spåren? När det är rusningstrafik?

Vi vet alla att Yvonne Ruwaida gillar att åka taxi för skattebetalarnas pengar – men tror hon verkligen att taxi är lösningen för alla? Tror hon det finns plats för taxibilar åt alla som idag åker tunnelbana? Är det inte bättre att man gör som idag, då stockholmarna använder sin tunnelbana för att transportera sig själva när den inte behöver underhållas och låter innerstadsbutikerna använda lastbilar på nätterna då de dessutom slipper kånka på alla varor nedför och uppför trapporna till tunnelbanan och från tunnelbanan till butikerna.

Det är nästan som om styrande miljöpartister lever i en fantasivärld. Med tillgång till statsanställdas alla förmåner så glömmer de vanliga människors problem. De har blivit blinda av makten, och vill leka ”upplysta” despoter då alla andra har fel.

Hur annars kan man förklara att deras ena partiledare, förlåt språkröret, tror att de stora kedjorna tänker ändra sina företagsideer för att anpassa sig till Miljöpartiets nycker.

Ikea är inte per definition ett företag som behöver ligga utanför stadskärnan. Kamprad kommer kunna att fortsätta investera i Sverige.

IKEA är ett företag som per definition behöver ligga på billiga tomter utanför stadskärnan så att deras varor, som är paketerade för enkla transporter, skall kunna säljas så billigt som möjligt.

Ett femårigt stopp av utbyggnader av nya köpcentrum leder bara till två saker. Kedjorna väntar fem år innan de bygger ut och kunderna får betala betydligt högre priser för sina varor i fem år till. Bra politik? Miljöpartiet försöker hävda att det är för en levande stad, men hur går det ihop?

För de stora kedjorna spelar det egentligen ingen roll huruvida de ligger i innerstan eller någon mil utanför city. De har råd att betala skyhöga hyror i innerstan eftersom de kan skjuta över kostnaderna på kunderna. Kunderna, du och jag, är istället anledningen till varför de stora kedjorna hellre lägger sig en bit utanför city.

Många vill hellre betala 100 kr för en vara än 120 kr. Eller 2000 kr när man storhandlar mat istället för 2800 kr. Därför väljer man att åka till köpladorna utanför stan.

Dessa är rena drömmen, både för företag och kunder. Företagen kan anpassa infrastrukturen efter deras logistik, samtidigt som hyrorna är betydligt lägre vilket sänker kostnaderna både för butiksyta och lager. Initialt tillåter det högre marginaler för butikerna, men eftersom tillgången till mark är god utanför city så kan andra företag etablera sig och bidra med mer konkurrens vilket sänker priserna för kunderna.

Samtidigt slipper kunderna åka mellan 5 – 6 olika ställen i stan för att hitta vad de vill ha, utan kan istället handla mer effektivt. När detta sedan sker till ett billigare pris så förstår man varför folk handlar i externa köpcentrum.

Att förbjuda dessa köpcentrum hjälper allmänheten lika lite som det skapar en ”levande stad”. De enda som tjänar något är ett fåtal särintressen – intressen Miljöpartiet gärna får berätta att de står bakom.

För deras hjärtefrågan miljön vinner inte. Snarare förlorar det på fastighets- och markägares bekostnad. Visserligen kommer innerstadsbilister i allt högre grad kunna ställa sina bilar, men i gengäld får man betydligt mer tung trafik då alla varor och gods måste transporteras in till stan. Dessutom kommer alla som bor utanför stan plötsligt behöva ta bilen in till stan för att handla, vilket koncentrerar luftföroreningarna där folk bor. Om inte det vore nog så kommer priserna stiga, inte därför att innerstans invånare redan idag betalar ett prispåslag för de höga hyrorna och omständliga logistiken utan därför att hyrorna kommer höjas då alla tvingas in till de lokaler som finns samtidigt som logistiken kommer bli än mer omständlig därför att lagren kommer minskas av kostnadsskäl samtidigt som alla behöver transportera sina varor och gods – då människor normalt alla behöver transportera sitt gods samtidigt.

Mer köer, sämre miljö, högre priser och högre hyror. De enda som vinner på reformen är fastighets- och markägarna som kommer tjäna mer.

Av någon anledning betalar de flesta hellre 100 kr än 120 kr för samma vara. Om Peter Eriksson har det minsta tvivel så kan han fråga Ingvar Kamprad hur det kommer sig att så många vill köpa varor hos honom – och varför det inte ligger några IKEA vid Hamngatan i Stockholm.

Direktlänk Kommentera

Hade Mona Sahlin varit statsminister idag så hade Sverige inte kunnat hjälpa jordbävningsoffren på Haiti.

19 januari, 2010 at 11:54 (Uncategorized)

Om Aftonbladet frågar huruvida en handling riskerar att påverka ditt anseende negativt så bör du inte svara att ”det är ingen som kommer få reda på det här.” Det är bara ren idioti. Fast förstås, han är socialdemokrat så vem bli förvånad.

Väldigt många tycker likt jag att vi bör hjälpa jordbävningsoffren i Haiti, men hade vi haft en rödgrön regering så hade vi aldrig haft resurser att transportera hjälpen. Spännande tanke.

Fast jag tänker inte försöka ta några politiska poänger på katastrofen, det är för enkelt, utan väljer att citera Johan Ingerö.

”De [den rödgröna röran] säger nej till kärnkraft och kräver utsläppsminsksningar samtidigt som de tar för givet att det ska vara varmt och mysigt hemma, även på vintern. De säger nej till bilvägar och bekämpar bilismen med tullar – men kastar pengar efter konkursmässiga bilföretag för att rädda några jobb. De vill undsätta varje nödställd nation i världen, men motsätter sig inköp av den utrustning som krävs för att göra just det.”

Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så. Hade Mona Sahlin varit statsminister idag, oavsett vem som varit försvarsminister, så hade Sverige inte kunnat skicka någon hjälp eftersom de rödgröna inte ville låta militären köpa in transportplan.

Direktlänk 1 kommentar

Det är enkelt att kritisera, men betydligt svårare att genomföra en långsiktig politik; Hur populisten Mona (S)ahlin kom in i matchen igen.

14 december, 2009 at 12:01 (Uncategorized)

Det är väldigt enkelt att kritisera en regering som leder landet när trygghetssystemen urholkas, inkomstklyftorna växer och ”den allmänna välfärden” utsätts för nedskärningar men det är svårare att komma med konstruktiva förslag själva.

Anledningen till att samhället måste skära i sina kostnader är lika enkelt att förstå som det är svårt att genomföra – kostnaderna har skenat iväg snabbare än tillväxten. En orsak är att alltför många människor systematiskt blivit förtidspensionerade för att slippa rehabiliteringskostnader och långtidssjukskrivna för att putsa på arbetslöshetssiffror. En annan orsak är att politikerna vikt sig för Kommunals krav att höja statusen på yrken inom offentlig sektor genom kraftig löneutveckling vilket lett till en ökning av den totala lönekostnaden som under en lång tid överstigit landets totala tillväxt.

När utgifterna blir högre än intäkterna ställs man plötsligt inför ett val, att höja skatterna eller att se över kostnaderna. Historiskt har svenska politiker valt den enkla vägen, att höja skatter men det är också bara en kortsiktig lösning. Det andra alternativet är betydligt mer opopulärt men samtidigt någonting vi kommer bli allt mer vana vid.

Varför ger höjda skatter bara en kortsiktig vinst medan en kostnadsöversyn vinner i det långa lopppet? Två saker. Disponibel inkomst och incitament för att skapa mervärde.

Disponibel inkomst är den summa du har kvar i hand efter att du fått lön och bidrag utbetalade samtidigt som du betalat in din skatt. Oavsett om du har 75 kr i timmen och 33% skatt eller 100 kr i timmen och 50% skatt så har du samma disponibla inkomst (50 kr per arbetad timme). Måste staten ta in mer pengar så får du en längre disponibel inkomst, oavsett hur mycket du tjänar. Idag beskattas många människor väldigt hårt för att staten skall kunna ta in resurser som de använder till sina utgifter.

Dessutom slår en höjd skatt hårdare när man har ett högt skattetryck. Har man ett skattetryck på 10% och behöver höja skatten med 1% av folks totala inkomst så minskas folks disponibla inkomst med 1,11% (89/90-1) men har man ett skattetryck på 57% så slår det hårdare. Då förlorar folk hela 2,33% (42/43-1) av sin disponibla inkomst. Man minskar inte bara enskilda individers förmåga att bestämma vad som passar dem själva bäst enligt devisen ”(s)taten vet alltid vad som är bäst för alla” utan även viljan att arbeta. Det faktiska utslaget av 1% skattehöjning i dagsläget är en reallönesänkning på över 2%.

Vilket för oss in på incitament att skapa mervärde. När vi arbetar, oavsett åt någon annan eller som egenföretagare, så skapar vi ett mervärde för samhället. Detta mervärde, tillsammans med det mervärde alla andra skapar, blir det totala värdet vi som folk och nation har att röra oss med. Summan fördelas sedan mellan staten och individerna som skapat mervärdet genom skattesatsen. Häri ligger inga problem. Staten kan göra vissa saker mer effektivt än individerna varvid ett visst skatteuttag är rättfärdigat. Exempel på dessa är långsiktiga investeringar såsom utbildning åt alla eller vägbyggen.

Den effektivitetsvinst rättfärdigar även skatteuttaget för kostnader kopplade till personer och grupper de subventionerar, eftersom antalet individer i nettobetalande grupper fortfarande begränsas. De flesta får mer tack vare staten. Men när skatten höjs minskar viljan att betala. Låt oss återigen gå tillbaka till vårt räkneexempel. En skattehöjning på 1% ger vid ett ursprungligt skattetryck på 10% en ökning av statens resurser med 10% till en kostnad för skattebetalarna på 1,11%. Även om man bara gillar en niondel (10/1,11) av vad staten gör sedan tidigare så accepterar man höjningen. Befinner sig skattetrycket istället på 57% och skatten höjs med 1% så betyder det en ökning av statens resurser med 1,75% (1/57) till en kostnad för skattebetalarna på 2,33%. så måste man verkligen älska staten och blint tro på dess förmåga eftersom staten ökning begränsar ens egen frihet mer än vad staten själv tjänar på ökningen. Sannolikheten är dock att man inte gillar allt vad staten gör med sina pengar och att man därigenom sparkar bakut, arbetar lite mindre vitt och kanske lite extra svart. För samhället är detta extra svårt eftersom den beskattningsbara summan folk tjänar därigenom minskar samtidigt som den illegala marknaden ökar.

Dessa två faktorer förstår både regering och opposition varvid båda två försöker se över kostnadsbilden. Retorik såsom ”ni knuffar folk över kanten” används av oppositionen för regeringens utförsäkring samtidigt som oppositionen själva väljer att utförsäkra två tredjedelar av samma grupp. Klart man då vinner debatten eftersom ens egna väljare i många fall fortfarande inte hunnit bli nettobetalare, men vinner samhället på den retoriken i längden? Troligtvis inte eftersom folk intalas att allting går bra, bara vi höjer skatten lite till.

Populism i sitt esse, och oavsett vilken politisk åskådning som ligger till grunden tenderar alltid populism att leda till fruktansvärda saker. Välkommen tillbaka, Mona (S)ahlin, personen som misslyckats varje gång hon haft möjlighet att utöva makt men fortfarande ges förtroende.

Direktlänk Kommentera

Endast fuskare tjänar på kritiken av sjukförsäkringen; Trygghetssystemen kommer fungera även efter nyår för de verkligt sjuka.

13 december, 2009 at 17:09 (Uncategorized)

På två veckor förändras det svenska politiska läget, från två jämnstora block till en över elva procents ledning för ”de rödgröna”. Och då har man ändå inte räknat med att KD hamnar under spärren. Men de borgliga har inte reagerat. Eller rättare sagt, regeringen Reinfeldt. För en stor del av alliansens tapp har skett hos Moderaterna som gått från 28,9% två mätningar sedan till 25,1% – väljare som lämnat det borgliga blocket för att gå direkt till Socialdemokraterna. Ett nagelbitande valår ser ut att förvandlas till en lugn promenad mot en storseger.

Anledningen stavas den kritikstorm mot förändringar i sjukförsäkringen, en essentiell del av den borgliga alliansens jobbpolitik. För att förstå varför en försämring av sjukförsäkringen skapar så stora rubriker och förflyttningar i opinionen så måste man få en historisk överblick på problematiken.

För att ett politiskt parti skall uppnå långsiktig framgång krävs det att man undviker konflikter med sina kärnväljare. Socialdemokraternas väljargrupp är historiskt folk från arbetarklassen och lägre medelklass. Denna grupp har under åren knutits närmare partiet genom en löpande utbyggnad av bidragssystemen samtidigt som högre och högre skattesatser beskurit människors möjligheter att klara sig utan statligt stöd.

Det är också dessa grupper som många gånger hamnat i situationer där det inte längre varit lönande för människor att arbeta vilket förändrat frågan om att gå till arbetet från en privatekonomisk till en moralisk fråga. Situationen har inte blivit bättre då politiker, rädda för att stöta sig med lata väljare, valt att fokusera på allas rättigheter istället för att nyansera diskussionen och även prata om allas skyldigheter. Frånvaron av både privatekonomiska och moraliska argument har således lett till att respekten för de allmänna trygghetssystemen förfallit.

Man skall inte glömma att karensdagens införande till stor del berott på folks syn av sjukskrivning som ”extra ledighet”. Måndagssjukan, att folk sjukskriver sig enskilda dagar även om måndagar efter helger fyllda av hårt festande var vanligt, må ha minskat men anses fortfarande allmänt utbrett och fortfarande går det att hitta folk som ser sjukskrivningsdagar som en rättighet man kan ta ut i slutet av månaden om man hållit sig frisk tills dess.

Trygghetssystemen utnyttjas fortfarande i alltför stor utsträckning till att ge vanliga arbetare en guldkant i vardagen, lite extra ledigt eller möjlighet till svartarbete, och det är de som utnyttjar systemet som både är anledningen till de hårdare reglerna och de som driver kritikstormen mot regeringen. Tro inte att det är de dödligt sjuka som fyller sida upp och sida ner med galla mot allt vad hårdare regler innebär, oavsett om det är att kräva intyg från dagis angående VAB-pengar eller att ge företag rätt att kräva läkarintyg vid sjukfrånvaro.

Men istället för att själva ta striden om sin oförtjänta betalda ledighet finner man andra halmstrån att jaga. Det är inhumant att tvinga obotligt juka människor att söka nya jobb och självklart skall vaga formuleringar rättas till, men redan innan ändringarna fanns det utrymme att göra undantag och cancer är inte längre en sjukdom man alltid dör av. Anledningen till att den nya lagen skrivits på ett väldigt restriktivt sätt, och därigenom lett till att några hamnat i kläm, är alla de väljare som Socialdemokraterna år ut och år in hunsat med och som tillåtits fuska fritt bara man röstat vänster. Visst har socialdemokraten Veronica Palm rätt när hon hävdar att de nya förändringarna inte löser problemet, för hennes väljares problem är inte de som hamnar i kläm utan alla de röda väljare som inte är sjuka och inte borde uppbära sjukförsäkring och som nu förlorar sitt levebröd eller tvingas gå till jobbet trots att de anpassat sina liv efter Socialdemokraternas mall.

Men varför har regeringen Reinfeldt hitintills lämnat walkover i frågan? En stor majoritet av befolkningen i arbetsför ålder arbetar eller studerar fortfarande och pensionärerna har ofta en sträng moralisk kompass inpräntad, så opinionsmässigt borde striden vara lätt att vinna. Svaret är nog lika enkelt som det är skrämmande – ingen vill verka hjärtlös. Det spelar ingen roll att det är en bidragsfuskare vars handlingar urholkar de allmänna trygghetssystemen som förlorar sin sjukpenning om personen samtidigt är en ensamstående flerbarnsmamma. Och den ensamstående flerbarnsmamman kan bytas ut mot andra stereotyper som kan göra bra press och vinna sympati hos allmänheten.

Det är dock ännu inte dags att frukta ett protestval. Visst finns det risk att folk inte röstar därför att man tror att Mona Sahlin kommer göra bra ifrån sig som statsminister trots sin tvivelaktiga historik utan därför att man protesterar mot en regering som klämmer åt fuskare. Att opinionsmätningar visar på en väljarflykt motsvarande 350 000 potentiella väljare borde vara varningsklocka nog, men det går inte att byta strategi då man bara genomför det man gick till val på. Återstår då bara att gå ut, förklara vad man verkligen menar och strävar efter, och få den rödgröna röran att hamna på defensiven.

Inte bara om Socialdemokraternas skuggbudget som inte anslår några pengar för att behålla de som nu utförsäkras i systemet, eller för den delen att fler cancersjuka utförsäkras nu än under den socialdemokratiska regeringen Persson med Sahlin som minister, utan varför man inte väljer att själva framhäva folks skyldigheter och fördöma fuskarna som gömmer sig i systemet. Den diskussionen kan inte Socialdemokraterna vinna.

Och tills dess att man vågar göra det måste en ansvarig minister gå ut i media, berätta att det självklart inte skall utförsäkras någon som är allvarligt sjuk men att sjukskrivning inte kan vara en försörjning för friska om vi vill ha fungerande trygghetssystem även i framtiden, och att man skiljer sig mot Socialdemokraterna på den punkten. Då vinner man valet.

—–

Att Sahlin ställer sig bakom fuskare är inte konstigt. Även om hon inte fuskat med sjukförsäkringen så är hon notorisk i sitt fuskande. Köra bil med körförbud, strunta i att betala parkeringsböter och att använda statens kontokort till privata utgifter och ”förskott på lönen” är bara några saker hon fuskat med. Att de områden hon varit ansvarig för som minister alltid misslyckats behöver dock inte bero på att hon fuskar på jobbet, utan kan lika väl bero på att hon är allmänt inkompetent.

Direktlänk Kommentera

Trots ändringar, Postkodslotteriet går fortfarande att manipulera enkelt.

25 november, 2009 at 04:38 (Uncategorized)

I Sverige är det fint att spela Bingolotto men fult att arbeta. Därför slipper man betala skatt på lottvinster medan kunskapsbaserade tävlingar anses som arbete och beskattas fullt ut. Det finns även en skillnad till. Ett lotteri bygger på slumpen, en lott en chans. En kunskapsbaserad tävling bygger på prestationer.

Postkodlotteriet har en tittartävling om trots sitt namn inte är ett lotteri. Folk får ringa in på ett nummer, svara på en fråga och med lite tur bli ett av de samtal som väljs ut av en slumpvalsgenerator. Då får man svara på tre kunskapsfrågor och den som svarar snabbast vinner. Svårt? Inte om man knäcker systemet.

Några proffsspelare har kämpat hårt för att ta hem så många vinster som möjligt. Tillvägagångssättet är enkelt. Ring ett antal gånger, kom förbi slumpvalsgeneratorn, skriv ner frågorna, hitta svaren och ring igen. När man då kommer förbi slumpvalsgeneratorn så knappar man direkt in den rätta kombinationen och vips har man ett supersnabbt svar.

Eftersom det inte är ett riktigt lotteri så kan Postkodlotteriet inte välja vinnare genom slumpmässiga val utan måste ha tydliga regler för hur man vinner. Ett bra sätt att undvika manipulation och fusk, kan tyckas. Så hur hanterar man då problemet med proffsspelarna?

Jo, man ändrar reglerna genom att korta tiden folk kan ringa in. Man gör inte ett system där svarsalternativen kommer upp slumpmässigt, eller där olika frågor dyker upp när man ringer enligt en slumpvalsgenerator utan man kortar den tid som telefonslussarna är öppna.

Programledare Rickard Sjöberg tycker att det är en bra åtgärd. Men hur löser den problemet? Proffsspelare kan fortfarande ringa in tvåhundra gånger, komma förbi slumpvalsgeneratorn och skriva ner hela texten. Om ett misslyckat samtal tar 10 sekunder så får proffsspelaren ringa nonstop i en halvtimma och hinner således ringa under programmet om så behövs. Så det går fortfarande att lura systemet. Och lurade, det blir alla ni som ringer in till Postkodlotteriet.

Direktlänk Kommentera

Next page »