Invandring kostar. So what?

25 januari, 2014 at 17:02 (Åsikter, Ekonomi, Politik)

För att ta kål på en myt och samtidigt visa på hur tyckare (i det här fallet Staffan Heimerson) saknar grundläggande förståelse i saker de tycker sig kunna så kommer här en grundläggande ekonomilektion.

Nobelpristagaren och ekonomen Milton Friedman var som ultraliberal för en helt fri invandring. Men han tillade: ”Man kan inte ha fri i­nvandring och välfärdsystem på samma gång.”

Prat, prat, prat.

Staffan och nio exakt likadana personer producerar varor och tjänster motsvarande 500 000 kr per år. Av dessa går 30% eller 150 000 kr i skatt. Staten har nu 1 500 000 kr som den kan använda för olika ändamål.

Nu ger vi Staffan och hans nio kopior var sitt barn som behöver både en gymnasieplats och fritids därefter vilket kostar ungefär 150 00o kr per barn. Tur då att Staffan och hans kopior betalar in så mycket skatt så att staten har råd med ovanstående.

Nästa steg blir att ta in 2 vuxna invandrare med var sitt barn.

Fler konsumenter och mer arbetskraft tenderar att expandera arbetsmarknaden. Således utgår vi först från att de får jobb och att de trots språkförbistring fortfarande är lika produktiva som Staffan Heimerson. Enligt exemplet ovan så spelar tillökningen marginell roll för statens ekonomi. Man får visserligen in 300 000 kr mer i skatt men man får också 300 000 kr i ökade utgifter varpå det hela blir ett nollsummespel.

Om invandrarna däremot har en lägre utbildningsnivå än genomsnittet, får problem med att lära sig språket, inte kommer in på arbetsmarknaden eller av andra anledningar saknar samma möjligheter till produktivitet så blir däremot ekvationen annorlunda. Vid halva lönen så blir statens intäkter ((1 500 000 + 75 000 * 2) / 12) = 137 500 per vuxen eller 12 500 kr mindre att spendera på varje kombinerad gymnasie- och fritidsplats. Om lönen helt uteblir så minskar statens resurser istället med i snitt 25 000 per vuxen – och det borträknat kostnad för försörjningsstöd etc.

Så invandring måste inte kosta, men om en grupp invandrare är sämre utbildade än genomsnittsinvånaren, är utsatt för en högre arbetslöshet eller har andra problem i större utsträckning… ja, ni kan göra matematiken.

Men varför kan man inte ha fri invandring och ändå behålla ett gott välfärdssystem?

Om du har fri invandring så betyder det att vem som helst kan komma hit för att åtnjuta välfärden, säkerheten och den fina naturen. På global nivå finns det 45 miljoner flyktingar. Även om de flesta inte skulle vilja komma hit, men vem säger att de ville bli flyktingar å andra sidan, så kan man för enkelhets skull räkna på att 10% skulle vilja och kunna ta ett lån för att täcka resekostnaden (med framtida bidragsintäkter som säkerhet) och därigenom flytta hit…

4.5 miljoner nya invånare. Det skulle betyda en ökning av befolkningen med 50%. Sen kan vi stanna där, eftersom en kvalificerad gissning baserat på att svenskarna är ett av världens mest välutbildade folk gör att vi kan anta att flyktingarna säkerligen är sämre utbildade. Därigenom kostar invandringen, även ifall de 4.5 miljonerna skulle leda till att 2.5-3 miljoner nya jobb med bibehållen genomsnittslön skapades omedelbart vid ankomst.

Och då har vi inte ens räknat med ekonomisk migrati0n och dess kortsiktiga effekter, varpå ”prat prat prat” angående att fri invandring ≠ omfattande välfärdssystem blir ett tydligt uttryck för vissa människors avsaknad av grundläggande ekonomisk kompetens.

Det betyder inte att Sverige bör stänga sina gränser – långt därifrån – men det förklarar varför Sveriges politiker vill vara snälla och ge alla asyl till alla syrier som illegalt tagit sig hit samtidigt som man hindrar alla från att ta sig hit legalt.

Direktlänk Kommentera

Endast idioter sparar

10 november, 2013 at 21:08 (Uncategorized)

Det är inte en sparsam budget som skapar underskott utan underskott till följd av svag tillväxt som framtvingar en korrigering vilket kan ses som en neddragning.
Lorenzo Bini Smaghi kan inte vara tydligare än så.
Man kan visa det mesta med statistik, vilket även går att se genom länken, men att dra långtgående slutsatser enbart baserat på en dataserie blir ganska riskabelt. Som Lorenzo själv visar så finns det tydliga korrelationer mellan hur mycket man tvingats spara och internetpenetrationen i ett land, länders tillväxt och riskviktade räntor till de lokala företagen samt hur konkurrenskraftiga länderna varit och deras tillväxt.
Men det som förvånade mig allra mest var relationen mellan tillväxt under de senaste fem åren och befolkningarnas matematiska förståelse. Desto bättre man var på matte, desto bättre hade länderna gått.
Summa summarum så verkar det hela vara ett klassiskt fall av lyxfällan. Ett antal länders regeringar verkar ha struntat att ta obekväma beslut samtidigt som de spenderat alldeles för mycket vilket gör att de bara haft ett val till slut: nedskärningar.
Man är inte en idiot bara för att man genomfört åtstramningar, men de länder som skär ned är tvingade till det eftersom de sedan tidigare agerat som om de varit dumma i huvudet…
—–
Problemet borde kunna formuleras som ett ifrågasättande av Keynesianismen, men om sanningen skall fram så är det inte grundtanken det är fel på. Om staten sparar när det går bra och slösar när det går dåligt samt anpassar sina investeringar så att man under sämre tider får mer direktverkande satsningar så fungerar systemet.
När det gäller Grekland, som är ett skräckexempel, så valde politikerna att ignorera den första delen. Trots att den allmänna ekonomin gick bra så sparade man inte mer än två år. Vissa år var statsskulden oförändrad för att andra år öka med 5% eller i runda slängar 50 miljarder kronor (1999, 2006, 2008).
Det var också då marknaden drog åt sig öronen och började ifrågasätta om den grekiska staten hade möjlighet att betala tillbaka det den lånade vilket i sin tur satte igång skuldkrisen.
Men det är inte skuldkrisen i sig som är intressant utan hur politiker plockar russinen ur kakan. Det är nämligen inte svårt att håll med Krugman när han säger att stater borde slösa för att hålla igång ekonomin samtidigt som privata företag och personer reducerar sina skulder, men i fallet med Grekland så blir det lite tragikomiskt. Grekland satsade redan när de gick in i krisen…
De pengar som man normalt kan låna, var redan lånade. Till detta så hade man en av lån uppblåst ekonomi. Dessa två faktorer tillsammans ledde till att man var tvungen att spara, dubbelt upp, vilket i sin tur var ett recept på den perfekta stormen.
Men man hade inget annat alternativ.
Det tål att upprepas, men statens handlingsutrymme beror till stor del på om den bromsar ekonomin med 5% av BNP eller om man gasar ytterligare genom stora lån på 5% av BNP.
Resultatet spelar också in. I dagsläget är Greklands budget i balans, exklusive räntebetalningar. Det betyder att hela den nedgång som skett egentligen var en återställare till den utgångspunkt Grekland borde haft 2007 och som då hade kunnat ge dem en möjlighet att gasa. Även om de fortfarande inte hade sparat i ladorna, varpå de fortfarande inte på riktigt hade kunnat köra på med Keynesianistisk expansionspolitik…
Vilket får oss att återvända till artikeln ovan. Hade Grekland styrts av personer som inte är dumma i huvudet så hade de kanske haft andra verktyg att använda än nedskärningar, men i nuvarande läge är alla andra alternativ idiotiska även om man stirrar sig blind på nyckeltal likt skuld av BNP.

Direktlänk Kommentera

Den naiva ordningsmakten

27 maj, 2013 at 04:00 (Politik, Sport)

Den som är utan synd må kasta första stenen. När den väl är på väg kan alla andra följa efter, dolda i kollektivet och utan risk för vedergällning. Men till syvene och sist handlar allt om adrenalin.

Det är jävligt tråkigt att inte ha något att göra. Första dagen, första veckan, ja kanske till och med första månaden så känns det bara skönt med ett liv utan förpliktelser men ett liv utan mening blir snabbt tråkigt. Dagarna flyter ihop, nätterna susar förbi och när det enda man kan göra är att hänga med kompisar så blir inte ens de särskilt roliga. Förr eller senare kommer uttråkade människor göra någonting, men denna urkraft blir bara ett problem om samhället visar sig tillåta destruktiva yttringar. Det är kul att kasta sten, och tror man bara på sig själv tillräckligt mycket så blir man utan synd.

”De tar till våld för att det är kul. För adrenalinkicken, mer än någon annat. Det handlar inte om någon politisk protest. Däremot har tolkningar av upploppen som politiska reaktioner blivit bekväma svepskäl för att fortsätta.”

I en socialistisk stat strävar alla efter att bli lika dumma. Det ligger något orättvist i att vissa föds med mer talang än andra, på samma sätt som det är fult att vilja ha mer. Den socialistiska drömstaten befolkas av lobotomerade kollin, för först när det inträffat så har man utjämna alla skillnader. Således heter lösningen på alla problem, inklusive Husbyupploppet, att om man bara ger lite mer till området så löser sig alla problem. Bara man tar lite mer från andra ställen, så blir allt bättre. Att elever från Husby redan får upp till 50% högre skolpeng, oavsett om de behöver specialhjälp eller inte, att Stockholms Stad redan ger en oproportionerligt stor andel av sina sommarjobb till ungdomar därifrån samt att man häller ner hundratals miljoner i att göra närmiljön bättre spelar ingen roll i vänsterns världsbild. När väl bilbrännarna och stenkastarna kallar så blir löftena genast större, som en slags belöning till det vackra upproret, men mer pengar till förorten har än så länge inte visat sig vara lösningen.

Hon som inte ens går till skolan, trots alla resurser man gjort tillgängliga. Han som klagar över att området utarmas och att de har så få butiker, trots att det bara en kort promenad bort finns en välsorterad galleria med… 120 butiker tror jag någon nämnde. De blir säkert hjälpta av att bli lovade mer, att få höra hur synd det är om alla i Husby samt hur dumma alla andra är. Frågan är bara, vad kommer få dem att inte göra om samma sak nästa gång de blir uttråkade?

”Jag vill bara gå ut skolan. Jag skulle vilja bli brandman, men det är säkert kört nu.”

Orsak och verkan. Handling och konsekvens. En 18-åring kastar sten mot brandmän som försökte rädda hans förort som han satt i brand, trots att han hävdar att han ville bli en brandman själv. Antingen är han en idiot eller så har hans föräldrar och samhället misslyckats med att ge honom den viktigaste läxan i livet. Det någon behöver berätta för honom, och alla andra brottslingar där ute, är följande:

Du, och bara du, är ansvarig för dina egna handlingar. Det du gör kommer påverka ditt liv, dina framtidschanser och omvärldens bild av dig. Det är ditt val, och bara ditt, huruvida du tänker gå i skolan och plugga hårt eller om du tänker ränna runt natten igenom och kasta sten på räddningstjänsten.

Man måste våga prata om ansvar. Polisen är delaktig i att upploppen blivit så omfattande och pågått så länge, inte därför att de är skitstövlar utan därför att de valde att ”avvakta” och titta på när gäng av kriminella röjde runt. Trots att rapporter talade om ett 40-tal unga så tog man inte tag i hårdhandskarna, plockade in ”buset” och visade vad som gällde. Av någon outgrundlig anledning verkar samhället ha gjort precis samma sak som alla vänsterprovokatörer, man har tävlat i att tycka synd om dessa idioter varpå man låtit de hålla på.

Men problemen är inte bara lokaliserade till några bortskämda kriminella i förorten, naiviteten bland ordningsmakten är omfattande och går att hitta på andra ställen:

 ”Vi var överens, vi och klubbarna om hur det här skulle gå till och det höll inte, göteborgarna kom alldeles för långt. Det viktigaste var att förlorande lag skulle stanna kvar på läktaren och det var vi helt överens om.”

Det är förbjudet att beträda en fotbollsplan, men för att man inte vill trampa någon på tårna så kommer man överens om att det vinnande lagets supportrar skall tillåtas att storma planen. Sedan ställer man upp en mur av poliser med uppgift att stoppa eventuella supportrar från det andra laget, samtidigt som det vinnande laget supportrar springer upp bakom polisen för att håna förlorarna. Och man tycker att det viktigaste var att förlorande lag skulle stanna kvar på läktaren…

Signalvärdet är enormt. Vinner ens lag får man inte bara fira utan även storma planen, håna motståndarnas supportrar och i det här fallet även kasta bengaler på motståndarklacken – allt med polisens beskydd.

”Det var en vettlös och fullständigt onödig provokation av en mängd Blåvitt-fans. Det kunde ha slutat väldigt mycket värre.

Sedan den bengaliska elden som kastades rakt in i Djurgårdsklacken.

Det finns inget att skylla på, inga bortförklaringar. Det är en kriminell handling av en feg usling.”

Man får hoppas att alla identifieras och straffas. Låt oss hoppas att man inte väljer samma väg som i Husby, där numera unga brottslingar på egen hand fick se hur polisen ”accepterade” deras lagöverträdelser. Vare sig man befinner sig på en fotbollsarena eller vid en väg någonstans så skall man varken behöva vara måltavla för stenar eller bengaler.

Sen säger jag som Megafonen, även om Megafonen visat sig vara en grupp lallare vars enda uppgift är att visa hur synd det är om allmänt bortskämda och numera kriminella ungdomar:

”Vi vill ha en offentlig ursäkt från förbundet.”

Vad mer kan man begära?

Direktlänk Kommentera

Varför kan vi inte låna mer?

12 maj, 2013 at 14:24 (Ekonomi, Politik)

En sak är säker; Om det självklara har alla en åsikt. Därför är det oftast svårt att diskutera det alla redan tror sig veta, men ingen riktigt vågar säga. Ett bra exempel på detta är demokratins inblandning i den ekonomiska såpopera vi alla lever med var dag.

Låt oss börja med det grunderna. Politiker gillar att lova saker. Det är också fundamentet till dagens ekonomiska kris. Politiker av alla färger har nämligen ”tvingats” uppfylla de löften de givit i valrörelser runt om i Europa, förutsatt att de velat ha den minsta chans att bli återvalda. Dessa handlingar har resulterat i stora budgetunderskott, eftersom länderna inte ”haft råd” med fler reformer samtidigt som politikerna inte velat dra tillbaka några andra förmåner, vilket skapat statsskulder – och stora sådana. När sedan långivarna börjat bli oroliga för att lånen inte skall betalas tillbaka så har ett skolboksexemplar inträffat – långivarna har börjat kräva en högre riskpremie för att låna ut pengar vilket lett till att ett flertal länder fått oväntade ekonomiska problem.

Så långt finns det en enkel lösning. Sluta slösa. Anpassa matsäcken efter munnen, dra ner på utgifterna och öka intäkterna. Tyvärr är denna lösning bara enkel på pappret eftersom den får politiker att tappa ansiktet, tvingas ta tillbaka tidigare löften och göra livet lite sämre för sina medborgare. Man har blivit vald på löften som ens land inte har råd med, men man vågar inte byta spår eftersom det kommer äventyra ens framtid vid maktens grytor. Således har ett stort antal politiker arbetat hårt för att skylla alla problem på andra, samtidigt som de neddragningar och besparingar man ändå genomfört varit halvhjärtade.

Därigenom har politikerna, av politiska skäl, förvärrar symptomen utan att ens komma i närheten av problemet. Låt oss för skojs skull använda Peter Wolodarski när han frågar sig om ett räknefel skall få Europas ledare att vakna som ett tydligt exempel på detta, även om han varken bor i ett ”krisland” eller är en aktiv politiker.

”Det här kan verka som ett tekniskt ämne för specialister. Men just denna fråga – hur mycket staten kan tillåta sig att låna – har spelat en avgörande roll i de senaste årens ekonomiska politik i Europa och USA. Rogoff och Reinhart har skänkt akademisk trovärdighet åt dem som velat lösa krisen genom stora offentliga åtstramningar, inte minst inom EU.”

Ett antal ledare har använt en akademisk uppsats för att försöka rättfärdiga handlingar som leder till ett minskat lånebehov. Tyvärr visade sig den akademiska trovärdighet de lutade sig emot vara… ett räknefel. Problemet med räknefel, särskilt i politiken, är att ens meningsmotståndare brukar älska att lyfta fram dessa som ett bevis på politikerns inkompetens. När Peter Wolodarski lyfter fram att den magiska gränsen för en statsskuld inte alls går vid 90%, så gör han inte detta för att upplysa folk om reella problem utan snarare för att berätta att länder borde låna mer pengar för att lösa sina problem. Att problemen uppstod för att man lånade för mycket, det är på många sätt redan glömt.

Låt oss därför se saker i dess rätta perspektiv. Den svenska vänstern brukar gilla att kritisera regeringen Reinfeldt för att de sänkt skatten så mycket som man gjort. Istället hävdar de att man skulle kunnat lägga pengarna på ett stort antal statliga projekt vilket lett till mer ”jämlikhet” och en ”högre” välfärd. Samma grupp tyckare och politiker har gång efter annat argumenterat för att Sverige som land skall ta på sig mer skuld, exempelvis när Mona Sahlin ansåg att landet borde köpa SAAB, och ”investera” i välfärden. Problemet med den stora merparten av dessa investeringar är att det handlar om ren konsumtion, exempelvis 200 000 nya arbeten inom offentlig välfärd eller att täcka upp för mångmiljardförluster hos enskilda bolag, vilket underlättar livet och konsumtionen idag men som inte ökar den framtida ekonomins storlek mer än genom diskutabla dynamiska effekter.

Så varför vill man låna till konsumtion nu, när det drabbar framtida generationer som måste betala tillbaka? Det enkla svaret blir att man antingen är en idiot som inte klarar av att se saker i flera steg, att man tror att det finns en oändlig pengapåse att ta ifrån eller helt enkelt att man är extremt egoistisk så att man inte bryr sig om kommande generationer. Den aningen mer komplexa förklaringen är att det handlar om politik. Genom att slösa med skattebetalarnas pengar så kanske man kan få en eller två mandatperioder vid maktens grytor. Men oavsett anledning så har även dumma idéer har sina kostnader. En vanlig räntenivå ligga runt 4% per år över en konjunkturcykel. Detta har även gällt, och gäller fortfarande, för en relativt riskfri investering såsom amerikanska 30-åriga statsobligationer. Ett land som behöver låna löpande, utan att lånen för den delen används för att långsiktigt stärka ekonomin, kommer förr eller senare stöta på patrull.

Men varför är detta relevant? Därför att ett antal tyckare gillar att lyfta fram att Rogoff och Reinhart hade fel, och att använda denna felräkning som argumentation för en helt annorlunda politik. Bara för att ett land har en statsskuld på över 90% så betyder det inte att landet förlorar en stor del av sin potentiella tillväxt…

Låt oss göra ett räkneexempel. Säg att ett land, kalla det Grekland, bestämmer sig för att stimulera sin ekonomi. För att finansiera detta så tar man ett lån på 10% av sitt BNP. Direkt ökar landets konsumtion med 10%, landets invånare får det avsevärt bättre och politikerna hyllas. Alla har fått regeringen Reinfeldts samtliga jobbskatteavdrag två gånger om tillsammans med lite annat smått och gott utan att de behövt betala en krona för det. Låt oss sedan anta att landet vi kallar Grekland fortsätter den här lånestimulansen i år efter år, tills statsskulden är uppe på 100% av BNP. Då vägrar långivarna plötsligt att låna ut mer pengar… vad händer?

Direkt så förlorar Grekland 10% av sitt BNP, eftersom detta är lånade pengar (egentlig summa 9,09% men för enkelhetens skull säger vi 10%). Sedan försvinner ytterligare ungefär samma mängd, då de som inte landet har råd att försörja (statsanställda, bidrag, pensioner) plötsligt inte kan spendera på pengar på barer eller hos frisören. Plötsligt är man nere på 80% av vad man nyss hade, även om det med lite tur inte är mindre än vad man hade när lånefesten började. Status quo? Nja… se det som att landet kissat på sig. Först blev det varmt, men nu är det bara kallt, klibbigt och luktar illa. Man måste nämligen betala ränta på pengarna man lånat, även om man inte ens tänker amortera… och vi en så låg årlig ränta som 5% så betyder det att man måste lägga motsvarande regeringen Reinfeldts samlade jobbskatteavdrag på att betala för tidigare synder.

Låter det kul? Det är precis det här som har hänt i ett flertal länder. Politiker har lockats av tillfälligt låga räntor, lånat för att täcka de löften de tagit och nu tvingats dra till svångremmen… utan att dra åt den tillräckligt hårt. Resultatet blir fortsatta underskott,allt högre räntor och således en ännu djupare nedgång. I Italiens kan man till och med hävda att dagens fortsatta kris är en förtroendekris, eftersom budgeten hade varit i balans om man haft normala räntor på statsskulden.

Det är också detta man inte får glömma när nu vänstern återigen börjar prata om att vi nog borde börja låna mer. Att låna pengar för att investera är en sund plan. Att likt företag dela upp kostnaden för investeringar över ett antal år, istället för att som nu ta allt direkt, hade varit en strålande ide även om det påverkar en nyvald riksdags möjlighet att disponera statskassan. Men när vänstern pratar om utgifter, då är det sällan motorvägar och elnät som diskuteras utan istället konsumtion i alla dess former, exempelvis genom högre bidrag och fler offentliganställda.

Skall sanningen fram så är det politiker som satt oss i den situation världen befinner sig i. Det var Bill Clinton som krävde att deras motsvarigheter till SBAB skulle låna ut pengar till folk som man visste inte hade råd, så att folk kunde köpa sina egna hem. Det var politiker av alla dess färger som fortsatte leda sina länder med stora underskott år ut och år in trots att vi hade en historiskt stark högkonjunktur, vilket kanske kan förklara den långvariga högkonjunkturen. Och det är politiker som ännu inte insett allvaret, eller vågat inse konsekvenserna av deras egna handlingar, vilket gör att krisen fortfarande förvärras dag för dag.

Och så måste man inse det uppenbara; Det är väldigt svårt att få folk att ta ansvar för vad de själva gjort. Bara för att man röstat fram en regering som drivit landet med underskott år ut och år in så vill man inte se att man har någon egen del i ekvationen. Bara för att man tagit ut höga statliga löner, saftiga bidrag och helt undvikit att betala skatt själv så vill man inte tro att detta på något sätt skall påverka en negativt i framtiden. Bara för att man levt på andra bekostnad så förväntar man sig aldrig att någon vill ha tillbaka pengarna. Allt detta är grunden i de folkliga uppror som får politiker och tyckare att tvivla om vilken väg man skall gå.

Svaret är dock enkelt; Ingen vill egentligen låna ut pengar man vet att man inte kommer få tillbaka. Frågan; Varför kan politikerna inte fortsätta som de gjort de senaste åren?

 

Direktlänk Kommentera

Ett farligt beslut av en grupp som uppenbarligen inte kan tänka två steg framåt

7 maj, 2013 at 14:54 (Åsikter, Sport)

Idag fattade disciplinnämnden ett farligt beslut. Eftersom det var ”supportrar” på Djurgårdsläktaren som kastade in de saker som fick matchen mot Mjällby att avbrytas så tilldelas Mjällby segern…

”Läser man tävlingsbestämmelserna om en avbruten match ska icke felande lag tilldömas segern. Jag tror det här är bra för svensk fotboll i sin helhet, att man inte kan bete sig hur som helst på läktaren, säger Thomas Borstam och fortsätter:”

Vänta nu? Djurgårdens ”supportrar”, eller i alla fall några av dem, kastade in saker varpå Djurgården blir det felande laget? För det första måste man ifrågasätta huruvida någon som förstör för Djurgården likt dessa supportrar gjort, även utan Besvärsnämndens utdelade straff, kan anses vara riktiga supportrar. Och för det andra måste man fråga sig vad ett beslut i den här kalibern kan få för konsekvenser…

”I samband med att matchen avbröts läste jag förbundets regler noggrant och skrev i min krönika dagen efter (tisdag):

SvFF:s regelverk innehåller två tänkbara scenarion:

* Antingen tilldöms Mjällby segern med 3-0.

* Eller så återupptas matchen vid ett senare tillfälle med ställningen 0-1 och från 38:e matchminuten (den möjligheten skrevs in i regelboken efter olycksåret 2011).

Robert Laul satte huvudet på spiken redan tidigare; Regelverket ger möjlighet till olika scenarion även om det mest troliga är att Mjällby tilldöms segern. Vad han inte lyfte fram blir de direkta konsekvenserna av ovan nämnda dom.

Djurgården behöver desperat en vinst mot IFK Göteborg i cupfinalen nu om några veckor. Med nuvarande praxis borde då några av Djurgårdens fans beväpna sig med päron, pengar till öl samt lagom grad fylla innan de köper biljetter till matchen – fast på Göteborgssektionerna. Så snart någon av Djurgårdens spelare närmar sig så är det sedan bara att langa allt man har och voila… Djurgården vinner.

Efter den avbrutna matchen så frågade jag vem det var som kastade. Anledning till detta är att kastaren borde straffas, inte de riktiga supportrarna eller laget. Numera har vi lärt oss att det inte spelar någon roll för även om det hade varit en AIK-supporter som agerade med täckmantel så landar straffet på Djurgården…

”Grattis Mjälby till en skrivbordsvinst.. Era jävla nötter”, skriver målvakten Hampus Nilsson på Twitter.

Nej, antingen är Besvärsnämnden bestående att ett gäng kompletta idioter utan någon som helst förmåga att tänka i två steg. Mer troligt är att de av olika anledningar ogillar Djurgården (exempelvis har en av ledamöterna spelat för Djurgårdens lokalrivaler Tyresö FF) och att de nu tyckte sig finna ett strålande sätt att utdela en käftsmäll, oavsett konsekvenser. Eller en kombination av de båda alternativen…

”Det rådde ingen som helst tvivel om vilken klubbs fans som låg bakom de inkastade föremålen och det utsättande av fara för Mjällby-spelare som ägde rum på Stadion.”

Man kan visserligen resonera som Mattias Larsson, att straffet är helt rätt av den enkla anledning att domaren schabblade bort alla andra möjligheter. Visst borde matchen återupptagits omedelbart, eller då man uppenbarligen inte kunde ”garantera säkerheten” i alla fall så snart man tömt arenan på publik, men när väl beslutet tagits att matchen inte skulle slutföras där och då så fanns det inget annat ”rättvist” val. Problemet är bara vad som händer nästa gång. Bara för att de flesta supportrar på matchen var Djurgårdare så hindrar inte det en AIK:are från att upprepa samma agerande på nästa Djurgårdsmatch där motståndarlaget har få supportrar. Eller att någon av alla Sveriges mer extrema supportrar ”fixar” ett resultat som de tycker passar deras lag enligt samma procedur.

Och då måste man fråga sig; Bara för att Mjällby tycker att beslutet är ”en rimlig utveckling” idag, kommer de tycka samma sak när deras förmodade supportrar kastar in något? Och kommer Besvärsnämnden fatta samma beslut igen, då samma regler fortfarande gäller, eller kommer man då hänvisa till att folk lärt sig hur de skall agera efter den här matchens beslut? Särskilt som de nu gett huliganer och supportrar som är beredda att offra allt för sitt lag en hel arsenal med nya sätt som de kan ”hjälpa” sitt eget lag på.

Det, mina kära läsare, är bara något framtiden kan visa oss. Tills dess får vi alla nöja oss med att Djurgården straffas för något de inte kunde göra något åt, att fotbollen bestämt sig för att vissa matcher skall avgöras vid skrivbordet samt att supportrarna fått en helt ny verktygslåda (eller fruktlåda) att hjälpa sina lag med i framtiden.

Direktlänk Kommentera

Vem var det som kasta?

9 april, 2013 at 10:28 (Åsikter)

Det är svårt att formulera sig när man är arg. Det skulle bli fest på Stadion. Det var inte bara dags för årets första match på Stadion, det skulle även bli den sista premiären där för Djurgården. Trots detta ville något ägg, för man kan inte kalla det för annat än skallskadat, någonting helt annat…

”Tragiskt att några få personer ska få förstöra för tusentals andra. Tyvärr finns det såna idioter, men det är ännu mer idiotiskt att avbryta matchen, säger Dan Blomberg.”

Man kan säga vad man vill om att avbryta en match. Jag var med min svårt ALS-sjuka pappa på förra årets sista tvillingderby, något som gett mig en bestående hörselnedsättning eftersom domarna tillät matchen fortgå trots att någon eller några idioter kastade upprepade smällare från Djurgårdsläktaren precis bredvid oss vilket tvingade mig att hålla för min pappas öron samtidigt som jag själv fick ”njuta” av hela ljudupplevelsen. Om jag inte minns fel så var detta även efter en manifestation där båda klackarna sänkt arenan i djup dimma då de tänt ett antal bengaliska eldar, även det ett bevis på att säkerheten inte fungerat. Trots detta så vågade man inte avbryta matchen mer än tillfälligt. Trots detta vågade man inte slängas ut publiken, säga att några ägg förstört för alla andra, och sedan spela matchen. Men när någon kastar in ett päron…

Och nej, en inkastad sak är en inkastad sak men ändå. Förhoppningsvis var det ett friskhetstecken, ett tecken på att man inte längre tänker tillåta idioti. Varje enskild händelse måste fördömas. Men ändå, tills samma sak händer i en prestigematch så kommer alltid känslan finnas där att domarna bara vågade sätta ner foten för att det var en match mellan Djurgården och… Mjällby med 20 ditresta fans.

Vilket gör att man återigen kommer skjuta sig själva i foten. Var och en har ansvar för sina supportrar.

”Jag vill inte döma på förhand. Men rent generellt kan man säga att varje klubb har ansvar för sina supportrar och vad de gör. Är det en supporter till Djurgården som har kastat in något och träffat en spelare är det Djurgården som blir bestraffade. Och är det Mjällbys supportrar blir det Mjällby, säger han till Sportbladet.”

Om inte föremålet kastats från Mjällby-supportrarnas läktare så lär Djurgården straffas. Mjällbys läktare låg på andra sidan arenan, så det blir bara ett teoretiskt aber. Däremot måste man fråga sig hur disciplinnämnden nästa gång kommer veta att det inte är en AIK-supporter som kastar ett päron från samma läktare? Eller ens om kastaren stödjer något särskilt lag alls? Det kan låta som petitesser, men ett päron är ett päron är ett päron och det straff Djurgården har att vänta lär bli vägledande för nästa gång någon idiot får för sig att kasta någonting… ända tills den dag då matchen handlar om pokalen?

Det enda man kunde göra vara att avbryta matchen. Sen borde man ha tömt läktarna och återupptagit matchen. Inte som vid förra tvillingderbyt, där man bara återupptog matchen trots att säkerheten klart och tydligt brustit. Inte som vid den här matchen, där man inte återupptog matchen alls.

Men allt ovan till trots, den viktigaste frågan är vem idioten som kastade var. Eller vilka, givet att ”ett päron” även verkade ha inkluderat ett antal ölflaskor om än av plast samt mynt. När det gäller Djurgården så pratas det ofta om medgångssupportrar, men varje riktig djurgårdare skulle göra  som Ralf Edström säger ”Peka ut den jävel som kastade”. Någon beslutade att förstöra, och denna någon hör varken hemma på Stadion eller i något annat sammanhang där Djurgården figurerar.

Nu kan vi bara hoppas att Djurgården får ett kännbart straff, att kastaren identifieras och att han sedan både får bära Djurgårdens straff samt ersätta alla andra besökare på matchen han tyckte sig ha rätt att förstöra. Allt annat är orimligt.

Direktlänk 1 kommentar

Att missbruka ett välfärdssamhälle

23 januari, 2013 at 18:36 (Ekonomi, Politik)

Min flickvän kommer döda mig för det här, men likväl bör det komma ut. Hon anser nämligen att hon har problem med sin hy. Hennes problem är så pass stora att hon själv hävdar att hon har variga bölder, kratrar stora som månens samt allsköns andra fel. Själv är jag kanske blind, eller så är jag bara kär i henne, men jag har aldrig sett allt det hon klagar över.

Dock har hennes problem en enorm bieffekt. Hon visar sig inte utanför dörren utan att sminka sig. Det spelar ingen roll om vi redan är sena, i hennes värld måste man stå en halvtimma framför spegeln oavsett omständigheter.

Här kommer också min livlina. Hon måste sminka sig. Punkt. Därför borde hon få pengar från Försäkringskassan…

”Den 35-åriga kvinnan är bedrövad över att man vill sänka hennes ersättning ytterligare.

– Jag tycker att det är förjäkligt att de vill sänka ytterligare, säger hon till Expressen.se och fortsätter:

– Det är knappt jag får ihop det som det är nu.”

Ungefär som den här stackars 35-åriga kvinnan. Hon får nämligen 2461 kr per månad från Försäkringskassan därför att hon behöver sminka sig. Eller för att vara mer precis:

”eftersom hon fastnat i ett tvångsbeteende som innebär att hon sminkar sig, fixar håret och hetsäter mat och godis”.

Välkommen till bidragssverige…

Nu råkar även jag äta lite för mycket mat då och då, särskilt när den är god, och visst händer det alltför ofta att jag stoppar i mig lite för mycket godis. Är det ett tvångsbeteende? Måhända. Borde det offentliga betala mig för det? Nja.

Välfärdssamhällets vilar på en grund – förtroende. De som arbetar och betalar skatt skall veta att deras pengar används på ett sunt sätt. Att betala ut bidrag så att någon kan överkonsumera godis och hårspray är inte en sund användning av våra gemensamma resurser. Det är att missbruka trygghetssystemen och på sikt även att urholka välfärden.

Vem vill nämligen betala pengar så att någon annan kan köpa en större skål godis till fredagsmyset?

Problemet med folk som utnyttjar systemen är egentligen mer utspritt än så här. Vem glömmer inte måndagssjukan vilket ledde till vår första karensdag (inte att förväxla med metallfrossa) då folk tyckte det var värt med en betald sjukdag då och då efter att ha festat för hårt under helgen. Men det folk ofta glömmer är att de som utnyttja systemet tar pengar från de som behöver nyttja systemet.

Genom att kräva pengar för godis och smink så tar kvinnan samma summa ifrån sina grannar som betalar skatt och ifrån de som behöver samhällets hjälp mer. Det är personer som den här kvinnan som leder till att man måste sänka a-kassan, att man måste införa karensdagar och att man måste skapa allsköns olika jobbiga regler för att kontrollera så att folk inte missbrukar systemet vilket tydligt drabbar tredje man.

Således är det bra att någon nu överklagar hennes bidrag. För att inte tala om att fler borde överklaga liknande bidrag. Även om det är en skandal att kvinnan i fråga inte kan bli av med alla godispengar. Men det är en annan fråga…

Kanske någon vågar fråga henne varför hon anser sig vara värd mer än alla andra?

Direktlänk Kommentera

Att stjäla från folket en laglig hobby för politikerna

17 januari, 2013 at 12:51 (Ekonomi, Politik)

Man behöver inte ha en borgerlig ådra i hjärta och själ för att anse att de pengar staten använder skall användas med ansvar och respekt. Tyvärr har politiker alltför ofta uppvisat ett beteende där de slösar med skattebetalarnas pengar.

Grundproblematiken är enkel att förstå: När en politiker fattar ett beslut som kostar staten 10 miljoner kr på nationell nivå, så kostar det honom och henne personligen bara en krona. Således behöver man inte ens gå så långt som till Botniabanan, 15 miljarder samhällsekonomiskt bortkastade kr där beslutsfattarna själva ”betalade” 1500 kr styck för att få 4 år med ministerlöner vilket var värt 50 000 kr i månaden jämfört med alternativet som riksdagsledamot, för att symbolisera problematiken. Det räcker med att man tittar i min egen kommun där ansvariga skrattade åt en historia om två små hål i gatan utanför en ledamot i kommunstyrelsen vilka åtgärdades dagen efter att politikern nämnt detta för ansvarig tjänsteman trots att kostnaden inte skulle ansetts motiverad vid andra liknande platser.

Det är helt enkelt gott att sitta vid maktens grytor…

Därför var det många som öppet tvivlade på att det skulle bli bättre när Alliansen tillträdde 2006, även om Alliansen själva gått på val på att de skulle rensa upp i träsket. Ta bara löftet om att öppet redovisa en fastslagen kravprofil när det skulle rekryteras icke-politiska tjänster inom statsförvaltningen, samt att man i efterhand skulle kunna granska de sökandes CV för att se att staten verkligen anställde den mest lämpade för jobbet.

Tänk vad lurade vi blev.

På samma sätt blev det en ny Botniabana trots att Botniabanans belackare nu satt och fördelade pengarna. Även om Ostlänken ligger i det aningens mer tätbefolkade Stockholmsregionen så drabbas den av samma grundproblematik: Samhällsekonomiskt är den inte försvarbar, inte ens i de glattaste av glädjekalkyler.

”Jag får inte ihop matematiken, summerar Jan-Eric Nilsson, professor i transportekonomi.”

Ostlänken ser inte ut att vara ekonomiskt försvarbar men ändå skall den byggas. Vi talar om ett stort och dyrt infrastrukturprojekt som inte anses samhällsekonomiskt lönsamt och vars enda existensberättigande verkar vara att man behöver lugna vissa politiska grupper såtillvida beslutet inte handlar om att någon av politikerna skall få det enklare att pendla till jobbet.

Men om frånvaron av kravprofiler vid tillsättningar av olika prestigeuppdrag får visa hur politiker belönar varandra istället för att sätta rätt person på rätt plats och Ostlänken får symbolisera hur politikerna oavsett färg är beredda att offra allt de tidigare stått för bara för att få ytterligare några år vid maktens grytor så måste vissa utförsäljningar i Stockholm vara än skrämmande. De visar nämligen att våra ledande politiker, om än i det här fallet på kommunnivå, helt saknar förmåga att förstå de mest grundläggande element inom ekonomi. Hur annars skall man kunna tolka att förundersökningen mot politikerna läggs ner med uppsåt att brott inte kunnat styrkas?

Personligen känner jag mig dum efter att alltför ofta häcklat människor på vänsterkanten för att de verkar sakna förståelse för marginalskattens inverkan på folks vilja att arbeta en timma till…

”Trots att offentlig egendom för miljontals kronor har slumpats bort ser politikerna ut att gå fria från rättsligt efterspel. I går lades även förundersökningen mot vårdcentralen Serafen ned.”

Konstigt? Inte ett dugg.

”I går beslutade chefs-åklagaren Alf Johansson vid Riksenheten mot korruption att lägga ned förundersökningen mot Serafen, med motiveringen att något uppsåt till brott inte kunnat styrkas.”

I princip så konstaterar rättsväsendet att politikerna som närapå gett bort stora summor av våra gemensamma tillgångar inte kan hållas ansvariga för sina egna handlingar eftersom de inte har förmåga att förstå hur ekonomiska värden skapas. Det har inte varit konstigt att enorma värden reats ut, för insikten att det händer har avsaknats. De högsta politiska beslutsfattarna i Stockholm trodde uppenbarligen att en verksamhets hela värde låg i begagnade stolar, begagnade pennor, begagnade lampor och så vidare. Att en verksamhets verkliga värde ligger i dess framtida vinster enligt Gordons formel (priset idag är lika med morgondagens utdelning delat på dagens kapitalkostnad minus företagets förväntade tillväxt) verkar vara helt främmande för samma människor som dagligen beslutar om enorma värden. Antingen är man inte kompetenta att sköta den verksamheten, och borde således avgå, eller så har man inte bara fört väljarna utan även rättsväsendet bakom ljuset vilket även det torde leda till deras avgång.

Därför låter jag Peter Wolodarski avsluta detta inlägg, eftersom han så tydligt visar att Alliansföreträdarna i Stadshuset inte bryr sig om skattebetalarnas pengar:

”Skandalen består inte i att man släpper fram privata alternativ inom vård, skola och omsorg utan att man säljer gemensamma tillgångar långt under marknadsvärdet. Man har frångått gängse marknadsekonomiska principer och låtit skattebetalarna ta förlusten.”

Läs hela inlägget här »

Direktlänk Kommentera

Med sanningen som vapen dräper UG drakar och lögner samt skingrar de dimridåer som hindrar riktig hjälp

17 januari, 2013 at 10:05 (Politik)

Vad skall man göra om man avslöjas med byxorna nere? Det klassiska exemplet är att skapa en avledande manöver, exempelvis genom att peka någon annanstans och låtsas som om det finns något där att titta på, istället för att ta ansvar för sina handlingar och börja om på ruta ett.

”Det är därför viktigt att poängtera att den statistik som används i diskussionen kring barnfattigdom inte räknar med de allra fattigaste det vill säga barn till asylsökande gömda och papperslösa.”

Oscar Fredriksson, styrelseledamot i Röda Korset, försöker skapa en sådan skenmanöver när han försöker peka på att man glömt de fattigaste.

Bakgrunden till uppståndelsen är ett program för Uppdrag Granskning (länk här så länge den finns kvar) där Janne Josefsson avslöjade ett antal hjälporganisationer med byxorna nere.

Några exempel är Rädda Barnen som hävdade att det fanns en kvarts miljon barn som varken kunde äta sig mätta eller hade vinterskor när kylan kom och Majblomman som hävdade att 40% av barnen i Sverige någon gång under ett år hade fått vänta med att köpa glasögon för att året därpå hävda att 11% av barnen någon gång under ett år hade fått vänta med samma sak, samt att dessa 11% var en ökning från året innan. På samma sätt har Majblomman hävdat att antalet ansökningar ökar från år till år, även om de närapå halverats de senaste åtta åren, vilket de försvarade med att det är ändamålen som ökar.

Men att avslöja hjälporganisationer med byxorna nere ger ingen hjältestatus. Även om lögnerna är ett ofog som skadar allt och alla, så finns det många där ute som anser att det var fel av Janne Josefsson att avslöja dem. Att han sparkade neråt, och att handlingen i sig var otroligt ful.

Först en brasklapp. Den relativa fattigdomen i Sverige ökar. Det är statistiskt fastslaget och borde vara obestridligt, oavsett vilka mått på fattigdom man har. Problemet med den relativa fattigdomen är att den är relativ.

”Om lönerna ökar mer än vad priserna gör blir alltså effekten att Sverige halkar ner i Unicef-mätningen. Hade lönerna i stället legat stilla och priserna ökat hade det sett bättre ut i mätningen.”

Eftersom måtten man mäter med är relativa, så går de inte enkelt att jämföra. Ändå fortsätter man att mäta med fel mått vilket gör det svårt att kunna värdera resultaten. Flyttar två välbetalda människor till Sverige så får vi automatiskt en till fattig. Då spelar det inte heller någon roll att all skatt dessa två betalar, gör att staten kan anställa en till. Eller att servicenäringen får mer omsättning, så de kanske kan anställa ytterligare en. Relativt sett, trots att två fler fått jobb, så har en person i Sverige blivit fattig. Eller som olika personer i programmet säger; Att vara fattig i Sverige idag kan handla om att inte ha råd med en iPhone till barnen eller att semestra. Samtidigt har exempelvis Nordkorea en väldigt låg relativ fattigdom, men där finns det även rika som inte har råd med mat för dagen.

Denna problematik vet hjälporganisationerna om. Därför väljer de att symbolisera fattigdom i reella termer genom att framhäva konkreta exempel på fattigdom, eller som i det här fallet konkreta exempel på deras egen uppfinningsrikedom.

”Jag känner varje dag att jag vill göra saker som andra gör men som jag inte har råd med. Jag är tyst om det.”

Relativ fattigdom. Man kan inte förringa de upplevelser barn har och hur dessa påverkar en. Samtidigt måste man fråga sig vad samhället kan göra åt det, och vilket ansvar föräldrarna har. Exempelvis har Janne Josefsson fått väldigt mycket skit därför att han ifrågasatte en fattigdomsberättelse där en mamma rökte ett paket cigaretter om dan, samtidigt som hon inte ansåg sig ha råd att betala 200 kr för en skolresa (50:30 in i programmet, reaktionen från Susanna Alakoski är väl värd att se).

Och kan man säga att fattigdom är att inte ha råd med saker, som andra gör? Kan det vara ett svek av exempelvis BRIS, när de säger att de skall skrota begreppet barnfattigdom? Då kan jag dra fram absurda exempel från min egen familj. Visserligen kommer jag från en väldigt rik del av Sverige, men där jag är uppväxt har det funnits personer med närapå oändligt mycket mer pengar. Personligen har jag inte drabbats av ovanstående, mer har det varit tydliga gränsdragningar från mina föräldrar såsom att de inte ville att jag skulle spela TV-spel varpå jag inte fick någon konsol, men en av mina systrar har däremot ”drabbats”. Hon har nämligen aldrig haft några gränser från mina föräldrar, förutom deras egna ekonomiska begränsningar, vilket gjort att hon inte kunnat spendera i takt med de absolut rikaste i Sverige. För henne har upplevelsen att inte ha råd varit väldigt traumatisk, men är det fattigdom?

Svaret är nej. Relativ fattigdom är inte fattigdom. Definiera tydliga gränser för vad fattigdom är, men relevanta gränser för Sverige idag (1,5 USD om dagen är inte relevant här) och berätta hur många som är fattiga. Då kan man prata om huruvida fattigdomen ökar eller ej, vilka insatser samhället kan göra och vilket ansvar staten bör ha. Den diskussionen är viktig, och förhoppningsvis kan avslöjandena i Uppdrag Granskning leda till att vi kan få den diskussionen – på riktiga premisser. Janne Josefsson slår nämligen inte neråt, som Lars Ohly vill påskina, utan han rensar i träsket av lögner så att man kan börja prata om de riktiga problemen samt hjälpa de som verkligen behöver hjälp och på rätt sätt.

Exempelvis barn till asylsökande, gömda och papperslösa. Oscar Fredriksson har nämligen rätt, vi glömmer de som behöver hjälp mest genom att hitta på grupper som inte finns. Sen kan man diskutera vad staten skall gåra åt asylsökande (snabbbare processer kanske?), gömda (de kanske gömmer sig för staten därför att… de inte får vara kvar i landet?) och papperslösa (om de inte finns, hur skall staten kunna hantera dem?) men det är en helt annan diskussion och en diskussion som mer handlar om vad föräldrarna de facto utsätter sina barn för än allmän fattigdomsbekämpning i samhället. Lite som med den storrökande mamman…

Läs hela inlägget här »

Direktlänk Kommentera

Masskrock en politikernas skam

16 januari, 2013 at 08:37 (Åsikter)

Igår snöade det. Tur då att folk har vinterdäck. Visserligen inte riktiga vinterdäck, de med dubbar, men likväl vinterdäck.

I Skåne (Trafikverkets undersökning förra vintern) kör 81 procent av alla bilister på odubbade vinterdäck, fyra procent kör på sommardäck. Det duger inte på blixthalkan.”

Det märks. Man ska inte bli förvånad när en av Sveriges största masskrockar någonsin sker i Skåne, dubbar hjälper alla, men det lyfter även fram en skandal signerad Catharina Elmsäter-Svärd.

”Regeringen har i dag fattat beslut om vinterdäckskrav på tunga fordon. Förändringen träder i kraft den 1 januari 2013 och innebär att alla tunga fordon som trafikerar Sverige ska vara utrustade med vinterdäck eller likvärdig utrustning på fordonets drivaxlar under perioden den 1 december – 31 mars när vinterväglag råder.”

Bilar måste ha vinterdäck på alla hjul, oavsett om hjulen driver eller inte. Man måste även ha samma sorts däck på alla hjul. Har du dubbar på ett hjul, så måste du ha dubbar på alla. Logiken är solklar – bilens alla greppytor skall agera på samma sätt vid samma underlag, så att man minskar risken för olyckor.

Samma sak gäller bilars släp. Ingen vill ha sladdande släp, och om bilen behöver dubbdäck för att få grepp så anser man att det borde gälla även för släpvagnar som kommer efter bilen. Solklart.

När regeringen Reinfeldt beslutar om vinterdäck för lastbilar, då är det plötsligt inte lika solklart.

”Jag uppfattade bara att det var några personer som stod och vinkade att man skulle sänka farten. Jag försökte bromsa, men det gick lika fort när jag tryckte på bromsen. Jag brakade rätt in i bakändan på en annan lastbil.”

Citatet kommer från en lastbilschaufför som krockade där i dimman på Tranarpsbron. Han hade vinterdäck, men ändå inte. Tunga fordon i Sverige behöver nämligen bara ha vinterdäck på drivhjulen. Allt som är logiskt för bilar, gäller uppenbarligen inte väldigt stora bilar. Vinterdäck på alla hjul? Usch och fy! Vinterdäck på släp, för att slippa sladd? Behövs inte!

”På marginalen hade det nog spelat roll om lagen gällde alla däck. Om det skulle påverka hela förloppet är däremot tveksamt”

Inte ens Claes Tingvall, visserligen på Trafikverket (jäv) men ändå, vågar försvara vinterdäck på alla hjul. Tyvärr lämnar han en fråga likt en unken filt varför bilar skall ha vinterdäck på alla hjul om det inte spelar någon roll när det gäller lastbilar…

Visst skall man peka finger åt förarna som körde för fort. På samma sätt kan man kräva halkträning för alla, helst vartannat år. Eller varför inte en ny uppkörning vart femte år, för att visa att man de facto är kompetent nog att köra. Men samtidigt måste man ge den felande länken, människan, all hjälp man kan. Som att kräva att lastbilar har vinterdäck på alla hjulaxlar, på samma sätt som man finner det naturligt att bilar har.

Att det tog så lång tid att införa något slags vinterdäckskrav på lastbilar är skrattretande. Det räcker att som jag bo vid en brant backe där bussarna slutar gå (de tar en annan väg) så snart snön kommer för att inse att även tunga fordon behöver ordentliga däck. Men att bara kräva vinterdäck på drivaxlarna, det är en skandal och det är den skandalen som gör masskrocken vid Tranarpsbron en direkt skam för politikerna. Eller i det här fallet, regeringen Reinfeldt.

Direktlänk 1 kommentar

« Previous page · Next page »