Att skatteplanera är inte att skattefuska, annars hade de flesta varit skattebrottslingar. Detta gäller även rika människor.
Visst kan man raljera om Ingvar Kamprad. Killen flyttade till och med från Sverige, visserligen till de sköna alperna men med ett stopp i Danmark, i vad som kan liknas vara ett försök att undfly de svenska skatterna. Likt många andra, må man tillägga. Att han sen har mage att älska det svenska kynnet och gillar att lyfta fram hur svenskt IKEA… ja, tongångarna har gått heta.
Fast å andra sidan, den som tror att det svenska kynnet har sitt ursprung i höga skatter kan inte sin historia. Sverige har alltid varit ett kargt land där folket fått kämpa hårt för att överleva. De som inte varit lite giriga, arbetat hårt och planerat har inte klarat sig. Det, och Luthers 95 teser, är vad som legat till grund för den svenska mentalitet som fortfarande genomsyrar samhället. Inte höga skatter vilka måste ses som en nymodighet med lite perspektiv.
Men kanske är det så att de mest avundsjuka personerna har sökt sig till journalistkåren. Ofta intelligenta och högpresterande personer som dagligen tvingas förhålla sig till vad som säljer i ett yrke de från början trodde handlade om att avslöja stora hemligheter, frottera med kändisar och resa jorden runt. Nu sitter de med sin utbildning, några hundår och med minimal möjlighet att ta nästa steg upp på samhällsstegen. Klart man blir bitter.
”Nu går mediernas drev mot IKEA:s grundare Ingvar Kamprad. Ingenstans är jantelagen så stark som inom journalistkåren. Man hatar människor som lyckats och som gjort Sverige rikt.”
De allra flesta jobbar för att tjäna pengar. Visserligen finns ett mått av annat som driver oss, exempelvis arbetskamrater och känslan att göra något, men hade man tagit bort lön och gett till alla efter behov så hade få jobbat efter förmåga (eller som i Sovjet där få sökte gränsen för sin egna förmåga). Det är i grunden en sund struktur då det skapar en alltjämt ökande levnadsstandard för de allra flesta, till skillnad från alternativen som istället fördelar armodet lika, men det skapar även en vilja att ha mer även när man har ”tillräckligt”.
Vad är då tillräckligt? Frågan i sig är lättare att ställa än vem som skall få avgöra vad som är tillräckligt. Genom historien har två saker drivit utvecklingen. Ingen av dessa har varit företag eller demokrati. Företag har inte velat satsa på projektet därför att man varken sett hur man skall kunna tjäna tillbaka pengarna eller haft resurserna. Stater som haft resurserna har sällan haft den egna kompetensen att avgöra vad som är värt att satsa på samtidigt som folket krävt andra saker. Istället har det varit enskilda mecenater och krig som drivit utvecklingen. Mikrovågsugnen, som vi ser som självklarhet, uppfanns under arbete med radaranläggningar under andra världskriget för att bara ta ett exempel. Datorn ett annat, en skapelse för att avkoda krypterade meddelanden som numera blivit en den av var mans vardag. Mecenater å sin sida har drivit utvecklingen på sitt sätt, exempelvis genom släkten Medici som låg till grunden för den italienska renässansen, genom att sponsra saker de gillar eller betala hutlösa summor för lite extra lyx. Platt-TV för att ta ett vardagsfenomen som för bara några år sedan var reserverat för de rikaste.
Man behöver således inte vara generös för att göra samhället gott. Genom att skämma bort sig själv, exempelvis genom att köpa en platt-TV för tio år sedan, kan man finansiera en utveckling som tids nog förändrar våra liv. Samtidigt kan man fråga sig hur många som skulle hävdat att en tjock-TV var ”tillräckligt” för tio år sedan?
Försök sedan komma på vem denna visionär är som kan se alla sakers potential och känna vad du vill bättre än dig själv, och du inser vilka problem kritikerna mot ”de rika” egentligen står inför ifall deras kritik är byggt på annat än avundsjuka.
Vad som hände Ingvar Kamprad, och väldigt många andra, var två saker. Å ena sidan kröp marginalskatten upp på nivåer där du plötsligt fick betala för att få arbeta (även mindre rika personer som Astrid Lindgren vars böcker gladde många betalade 102% skatt på sina sista intjänade slantar). Å andra sidan var arvsskatten hög, 30% med tydlig risk för framtida höjningar, vilket skrämde många familjeföretagare då deras tidigare stabila ägande riskerade att sluta i försäljning bara för att betala skatten. Även de som gillade att betala skatt kunde rysa över hur deras lilla bebis, familjeföretaget, skulle styckas av giriga kapitalister i vad som många på vänsterkanten kallar kvartalskapitalism (ännu en intressant liknelse då familjeföretagande i generationer måste vara så långt ifrån kvartalskapitalism man kan komma).
Men man behöver varken leva i ett samhälle på väg mot socialism genom reformer eller för den delen vara superrik för att vilja minska sin skattebörda. Så länge politikerna inte kan motivera sin användning av varje skattekrona, vad vi får ut av det vi betalar in, så kommer det alltid att finnas en känsla av att politikerna slösar med medborgarnas pengar. Eller du kanske vill att statliga bolag skall kasta bort 36 000 kr per kund bara för att sedan säljas för 1 kr? För att inte tala om hur kommuner ena dagen säljer något för en spottstyver för att dagen därpå köpa tillbaka den för mångmiljonbelopp? För att inte tala om Miljöpartiets favoritprojekt som förväntade betalas tillbaka på 24 år (mot 3-5 i näringslivet) även om många skrek att det handlade om glädjekalkyler (slutnotan blev betydligt högre än vad man räknade på, även om de duktiga politikerna hävdar att den blev billigare då man reviderade budgeten 2003). Listan kan göras betydligt längre och oavsett politisk färg går det att hitta något vilket gör det hela intressant. Politiker gör ofta ogenomtänkta saker eller agerar av egennytta istället för samhällsnytta därför att de sällan behöver ta konsekvenserna av sitt handlande. Det noterar folk och därför vill man så lite som möjligt finansiera vansinnigheterna.
Vilket gör journalisternas dubbelmoral allt tydligare. Det vore intressant om någon hämtade ut de senaste årens skattedeklarationer inlämnade av alla som klagat så högt på Ingvar Kamprads skatteplanering. Björn Fridén, skribent på Aftonbladets ledarblogg är ett sådant exempel. Eller, då han bara är 26, kanske man istället borde granska hans föräldrars kommunikation med detta heliga verk.
”Skattefusk, eller skatteplanering som den lagliga men lika klandervärda motsvarigheten heter, är åter på tapeten.”
Enligt Björn Fridén, och troligt väldigt många andra, är skatteplanering någonting lika klandervärt som skattefusk. Därmed likställer han svartarbete, tydligt felaktiga avdrag och ren desinformation med ROT-avdrag, avdrag för bilkostnader i tjänsten och hemdator för att bara ta upp några exempel. De första exemplen handlade om kriminella handlingar men de andra är helt legala sätt att minska sin skatt på som väldigt många människor nyttjar i sin skatteplanering.
Därför vore det intressant att granska hans föräldrars skattedeklarationer för de senaste åren, för att se om de också gjort denna förkastliga handling som uppenbarligen bör likställas med skattefusk även om det är helt lagligt. Eller är det så att hans kritik mot skatteplanering bara gäller de som tjänat mycket?
Sen har vi de klassiska argumentet; att det kanske aldrig blivit någon framgångssaga om IKEA ifall Ingvar Kamprad stannat kvar i det svenska skatteverkets trygga famn men det bryr han sig nog inte om. Han har nog inte ens reflekterat över allt han troligtvis köpt på IKEA som han kanske inte haft råd med utan bolaget. För Ingvar Kamprad, till skillnad mot de allra flesta andra, är rik och bör därför dömas enligt andra betydligt hårdare regler. Därför blir Ingvar Kamprads skatteplanering liktydigt med skattefusk i Björn Fridéns ögon samtidigt de flesta andras skatteplanering viftas bort som något helt naturligt.
Men oavsett framgångssaga eller ej, i mitt samhälle är alla lika inför lagen. Ingvar Kamprad har samma rättigheter att skatteplanera som du och jag. Ger lagstiftarna oss verktygen så har vi all rätt att använda dem. Eller, som Björn Fridén verkar förespråka, inte använda dem.
Fast då kan han samtidigt ge hela sin lön som gåva till den svenska staten. Allt annat blir plötsligt väldigt ihåligt. Det är, mig veterligen, nämligen inte förbjudet att donera alla sina pengar till det offentliga även om det är rekommenderat att han behåller tillräckligt för att betala skatten. Gåvor är, än så länge, inte avdragsgilla.
Charlie83's Blogg 
